Gröna Köpingen

Limericktävlingen

Nu börjar bidragen till limericktävlingen att droppa in. Vi lovade tidigare att presentera de bästa utsocknes bidragen. Man kan utan tvekan påstå att det börjar bli svårt. Vi vill inte verka kritiska men om sanningen skall fram så är väl inte kvalitén så förödande. Inte förödande hög i alla fall. Vi har efter övermoget vägande fastnat för bidraget nedan som det klart bästa och då förstår ni själva. Limericksmeden har bl.a. missat att första raden skall innehålla ett ortsnamn.

Vi vill för säkerhets skull flika in en brasklapp. Man läser ibland poesi som för en normalbegåvad människa förefaller fullständigt obegriplig. En radda ord staplade huller om buller utan varken rim eller reson. I varje fall inga rim.

Då kommer det någon kulturknutte och förklarar att ”hela dikten skälver av återhållen vrede och speglar människans litenhet i ett kosmiskt perspektiv.” Men va f…n!

Kanske är det så även här? Kanske innehåller det utsocknes kvädet kvalitéer som ligger utanför vår fattningsförmåga. Hur som helst så lyder det vinnande bidraget som följer:

För att vara säkra på halten litterärt värde, eller motsatsen, låter vi vår kulturskribent Lillgull A-sson B-sson Nilsdotter Persson recensera bidraget.

Kulturpersoner, framför allt kvinnliga sådana, har av outredd anledning ofta långa och krångliga namn men i Lillgulls fall är det inte frågan om någon märkvärdifieringsiver, utan det finns en logisk förklaring. Lillgulls mamma tillhörde under tiden för Lillgulls födelse kollektivet ”Maskrosen” och eftersom faderskapet aldrig kunde fastställas fick Lillgull sina namn efter tänkbara kandidater.

Vi hittar Lillgull i skrivarstugan där hon sitter med näbbstövlarna nonchalant uppslängda på skrivbordet.

”Jääätekul att se er här. Jääääääättemysigt! Gud vilken värme jag känner vibrera i rummet nu när ni är här! Jääääääääääättesköööönt!!! Jag ber om ursäkt att det är lite rörigt. Jag har inte hunnit städa sedan Tina och Rosa var här för att tillverkade demonstrationsmateriel till VPK:s nästa genusdemonstration.” säger Lillgull och skaffar undan en skylt med texten ”Satans maskuliner”.

”Vad är VPK och vem är Tina och Rosa?” undrar vi försynt. ”VPK är vår förening och betyder Vänsterns Pretentiösa Kultursnobbar och de efterfrågade femininerna är Tina Venusbergh och Rosa Genushärj, två av mina gamla partikamrater i FI (Feministiskt Invektiv).”

”Jag är inte med i FI längre. Jag och några till blev faktiskt uteslutna eftersom Tina och Rosa tyckte att vi var alldeles för flata i genusfrågan. Jag hade ändå tänkt lämna den lesbiska rörelsen: Jag har träffat en så jääääääääääääääääääättegullig kille. Han är så hiiiiimla mysig!!!! Gud va läcker han är. Så där himla kramgo och varm. Han jobbar på barndagiset Krubban och så är han ordförande i FNL (Flanell), en sammanslutning för killar som värnar om dom mjuka värdena. Hiiiiimla gullig velourkille. Och miljövän är han också. Jätteansvarstagande mot de kommande släkterna. Alla hans rosa och lila kläder är hemmastickade och så kör han häst till jobbet och släpper på så sätt inte ut några växthusgaser. Han är så hiiiiiimla miljömedveten”.

Här flyger Lillgull plötsligt upp ur stolen, lämnar oss och rusar in på granntomten för att plocka några svinmollor till sina vegetariska kåldolmar.

Vi lämnar Lillgull, något förorättade, med oförättat ärende.

oktober 6, 2012 at 10:58 f m Lämna en kommentar