Archive for oktober 14, 2012
Inte så illa som befarat
Vi har i tidigare inlägg belyst den verklighet där våld av allehanda slag är ett vardagligt inslag. Ja inte bara vardagligt. Det är nog så att det även på helger utövas våld mot kvinnor och barn som just då inte faller den föga rusfryntlige husfadern i smaken. Detta är naturligtvis förfärligt men mitt i allt elände har vi en positiv nyhet.
Vi har trott oss märka en stegrad frekvens våld mot kvinnor under senare tid. En ansenlig mängd damer med svullna fläskläppar, befarat resultat av misshandel, ses paradera på köpingens gator. Kvinnor med abnorma svullnader på överkroppen, stora blåmärken på armar och ben och titanskruvar som håller samman sönderslagna käkar har ingett smärtsamma farhågor om brutal kvinnofridskränkning. Så är icke fallet!
Det vi noterat som fläskläppar är i själva verket resultatet av en högst frivillig botoxbehandling. Svullna överkroppar visar sig vara överdimensionerade bröstimplantat. Befarade blåmärken är illa utförda tatueringar och titanskruvarna i käkarna är inget annat än rikhaltig s.k. piercing. Detta var naturligtvis oerhört skönt men efter att tagit del av ännu ett av Nils Norrälvs efterlämnade poem smyger sig frågan på: Det kanske trots allt inte är så nyttigt att laborera med det utseende som en mer eller mindre välvillig skapare skänkt oss. Vi överlämnar Nils kväde till läsekretsen och lovar återkomma i frågan genom att få den sakkunnigt belyst av implantattekniker vid sjukstugan härstädes.
I en sal på lasarettet Där de vita sängar står Låg en bröstförstorad flicka Blek och tärd med lockigt hår Allas hjärtan vann den flickan Med sin barm så rund och trind Magnifik den var att skåda Men hon var så blek om kind Så en dag då frågar läkarn Där han stod stödd på sin käpp ”Skall vi stoppa lite botox Uti kinderna och läpp” ”Ja det vore säkert tjusigt Med en läpp så stor och röd Men det är väl inte farligt? Det kan inte bli min död?” Dr. House sa: ”Nej för tusan. Du blir bara söt och frisk Med de nya implantaten Finns det inte någon risk Så en dag så var hon färdig Läpp och kind var röd och stor ”Får jag hoppa upp ur sängen Åka hem och visa mor?” Läkarn svarar ej flickan Men strök sakta hennes lår Och med tårar i sitt öga vänder han sig om och går För han hade ej berättat Att så fort hon åt och drack Frestar det på implantaten Så att kind och läppar sprack Nu hon slumrar uti mullen Ty rätt raskt hon svalt ihjäl Man en stund så var hon vacker ”Ja det var det värt, min själ”
Gröna Köpingen 