Archive for november, 2012

Lantliv del 2

Livet på landet, dess bebyggare och förutsättningar är något som en ganska stor del av befolkningen har ganska grumliga begrepp om. En bonde är någon som lever på bidrag och måste ha hjälp av TV för att skaffa fruntimmer. En normalbegåvad storstadsbo tror att en fläskkotlett föds i ICA-charken och visste dom att mjölken kommer ur en kossa med en mocka bakom klövarna skulle dom utbrista: ”Kolla, va jäla äckligt”. Vi känner det som en plikt att i folkbildningens tjänst bringa lite klarhet i begreppen. Det bör poängteras att vi på bloggen inte talar i egen sak. Vi har inget med jordbruk att göra men i likhet med flertalet invånare har vi lantbrukande förfäder.

GK-bloggen har tidigare gjort ett utomkommunalt reportage hos lantbrukare Helge Hembrygd i Västerled men vi tar oss friheten att tycka att Helge är föga representativ för dagens lantbrukare. Han representerar snarare den människotyp som från ingenstans dyker upp på GK:s höstmarknad för att lika fort försvinna, Gud vet vart. För att undgå misstanke om att reportaget skulle vara riggat har vi med hjälp av LRF:s medlemsregister lottat fram en inomkommunal lantbrukare som vi efter telefonkontakt fått klartecken att besöka. Eftersom vår fotograf är mammaledig har vi för dagen tagit hjälp av tvenne reportrar från ”Termometern”, Eva Bergfast-Andersson och Bo Åsefur. När vi svänger in på planen framför gårdsbyggnaden möts vi av ett par strävhårstaxar som ger oss en välförtjänt utskällning och från hundgården vid husknuten stämmer en Hamiltonstövare och en Gråhund in i välkomstkören. Det är nog en inte alltför djärv gissning att påstå att husets folk är jaktintresserade.

På altanen står ett kaffebord dukat och ut ur dörren träder Agne Ahgraar och hans hustru Gunnel. Hade vi varit från storstaden hade vi med stor säkerhet blivit aningen överraskade. I stället för en tafatt hemmason med sin åldriga moder i släptåg står här en bonde som ser ut som vanligt folk, vitt skilda från landsbygdsrepresentanterna som visas upp i TV-sopporna. En okulär besiktning av Agne skvallrar om en karl i sina bästa år, ca 40. Hustrun Gunnel ser ut att vara i ännu bättre ålder. En alldeles förtjusande vacker och trevlig kvinna som, om inte lyckliga äktenskap lagt hinder i vägen, hade väckt en viss åtrå hos reportageteamet. Ja, inte hos Eva, hoppas vi.

”I vilken årgång av ”Bonde söker fru” hittade du Gunnel?” undrar vi vetgirigt. ”Nej nej. Gunnel och jag träffades på Centerns riksting i Flerohopp. Trångboddheten i husvagnen resulterade i vår dotter Malin som förresten kommer där borta”. En gracil skönhet i övre tonåren släntrar över grusgången ned till hundgården. ”Sedan har vi en son, Markus. Kom Markus och hälsa på tidningen”. Genom dörren träder ett 4-5 årigt gossebarn i grön John Deere-overall , med en leksakstraktor, 4WD av samma märke i famnen. Markus demonstrerar oombedd alla reglage och finesser på den minst sagt naturtrogna kopian.

”Vi tycker oss spåra en gedigen indoktrinering i syfte att få gossen att gå i pappas maskulina fotspår” påpekar vi en aning anklagande. ”Nej, nej. Helt fel. Min hustru är nästan sjukligt facinerad av balett och hennes stora dröm är att få en Rudolf Nurejev i familjen, fast gärna en hetro-variant. Lille Markus har fått följa med sin syster till balettlektionerna ända sen han kunde gå men det har inte hjälpt. Så fort han fick se sin första modelltraktor var det kört. Vi har försökt att förbjuda den typen av leksaker och istället sökt leda in honom mot de mjuka värdena med det går inte. Vi börjar faktiskt tro att det där med könsroller ligger i generna. Nåja. Blir han en intresserad och duktig lantbrukare så är det väl trots allt OK.

”Vad har ni för produktionsinriktning här på gården?” undrar vi för att verka en smula insatta i agrara frågor. ”Vårt huvudspår är mjölkproduktion och vi har i dagsläget ca 80 SRB plus rekrytering. Vi siktar på att utöka till 120 för att få ekonomi på den robot som vi införskaffat i dagarna. En alldeles fantastisk maskin som reducerar ladugårdsarbetet väsentligt. Vi har förhållandevis mycket naturbete vilket nästan kräver animalieproduktion. Utöver detta har vi ca 200 ha under plog där vi odlar spannmål, oljeväxter och grovfoder. Ibland blir det också något hektar potatis för avsalu och eget behov”. Detta var aningen hieroglyfiskt för oss okunniga men vi håller masken för att inte framstå som korkade stadsbor. Vi leder istället in samtalet på den så omdiskuterade bidragsproblematiken.

”Nå Agne, hur är det med alla bidrag som ni bönder påstås leva på?” Innan Agne hinner svara ringer det i Eva Bergfast-Anderssons mobil. ”Tyvärr vi måste skynda oss hem. Det var redaktionen som ringde. Någon har hittat en osedvanligt liten trattkantarell och red. vill att vi åker och gör ett reportage. Nu när det inte är säsong för stora pumpor, röksvampar och välväxta solrosor gäller det att passa på när det bjuds något sensationellt. Tack för oss!”

Eftersom vi samåker får vi snällt hänga med men vi får löfte av familjen Ahgraar om att få återkomma. Vi vill gärna bringa klarhet i bidragssystemet och förhöra oss lite om jakten och skogsbruket. Vi återkommer snart med mera lantlivsnytt.

november 29, 2012 at 9:33 e m Lämna en kommentar

Gymnasiestorm

Tack Jonny, Mönsteråsbloggen. Du besparade oss en hel del arbete. Red. hade precis satt sig vid tangenterna för att kommentera turerna kring Katarina Harrison Lindbergs föreläsning på John Bauer Gymnasiet. Dessförinnan kollade vi din blogg och till vår glädje fann vi: ”Vad göras skall är redan gjort”. Vi måste nog erkänna att vi inte sagt det bättre själva. Vi skriver under till 100 %. Tack! Vi vill tillägga att vi inte vet exakt vad föreläsningen innehöll med det är i sammanhanget egalt. Åhörarna skall naturligtvis, som ett utslag av vanligt folkvett, sitta still och hålla käften oavsett om man tycker det är intressant eller inte.

Vi vill av försiktighetsskäl här flika in en Brasklapp. Våra åsikter är baserade på lekmannens syn på folkvett, pedagogik och lärande och vi skall som en ren säkerhetsåtgärd konsultera vår kulturguru Lillgull A-sson B-sson Nilsdotter Persson och förhöra oss om henne åsikter i den aktuella frågan. Förutom den kulturella kompetensen anser sig Lillgull ha viss kunskap och framför allt åsikter i frågor som rör uppfostran, utbildning och genusrelaterade spörsmål. Lillgull har ingen egen praktisk erfarenhet av undervisning men det har däremot Lektor Hektor Poundus som vi också skall rådfråga. Hektor kan se tillbaka på 35 års framgångsrik verksamhet i katedern vilket indikerar att hans ord väger tungt.

När vi uppsöker Lillgull hittar vi henne i vävstugan sittande i en korgstol där hon skakande av indignation kämpar för att få luft. ”Hur är det fatt Lillgull? Är du sjuk?” Lillgull dröjer med svaret men efter en stund har ansiktet återtagit sin normala färg och käkarna börjar röra sig. ”Nej, jag är inte sjuk, bara upprörd. Men dessa människoföraktande, vidriga föreläsare är naturligtvis inte friska. Hur kan man uttala sig på det viset om några stackars missförstådda, känsliga elever? Att utlova pålning av förtjusande ungdomar bara för att dessa finner en föreläsning ointressant och som ett utslag av deras charmiga ungdomliga kreativitet sysslar med annat, är fruktansvärt. Upplever dom det hela som trist och tråkigt så är det väl ett sundhetstecken att dessa alerta tonåringar visar sitt förakt, så att föreläsarna förstår att deras framträdande är urdåligt. De stackare som sov behövde säkert sin vila för att med friska krafter kunna delta i andra och intressantare aktiviteter. Heder åt rektor och föräldrar som tar de stackars missförstådda och misshandlade ungdomarnas parti.”

Här lämnar vi Lillgull och beger oss istället till Lektor Hektor Poundus som tar emot oss i sitt trivsamma och ombonade hem. Även Hektor skakar lätt men inte av upphetsning utan på grund av en släng av Parkinsons. ”Nå Hektor. Hur ser du på det inträffade? Tycker du också att det är förfärligt?”

”Visst är det förfärligt. Att inte föräldrar och skola lyckats inpränta lite folkvett och hyfs i ungarna under barndom och skolgång är inget annat än skandal. Skolan är i många stycken en egendomlig värld. Här och var ute i landet sitter det pedagogikkreatörer som, ofta efter en misslyckad karriär i katedern, skall hämnas och hitta på djävulskap. Det ena bravurnumret efter det andra lanseras och en lättledd, okritisk lärarkår reser sig samfällt och ropar ”Halleluja”. Är dessa nymodigheter bra? Nja, det vet man inte, men det är NYTT. Allt som är nytttror de aningslösa är bra. En del hallelujagenererande nymodigheter har med tiden bleknat och fallit i glömska. Mängdlära är ett belysande exempel. PBL (Problembaserat lärande) torgförs inte lika frekvent längre som ett universalmedel för såväl begåvade som motsatsen m.m. m.m. Det är lite komiskt när representanter för skolvärlden lite yrvaket kliar sig i huvudet och undrar: ”Varför har det blivit så här. Varför är betygsnivån så låg?” Ni pedagogiska makthavare behöver inte fundera längre. Rannsaka er själva och finn att daltet gått överstyr. Inför hyfs, ordning och reda, åtminstone i nivå med vanligt folkvett. Beivra förnedrande och ärekränkande agerande gentemot lärare. Ni som tycker att det är OK att en elev kallar en lärare ”Hora” utan påföljd kan höra av er så skall vi ta en djupare diskussion. Ge lärarna befogenhet att ex. stoppa ett slagsmål utan att riskera åtal och avstängning för misshandel. Ni alla rektorer ute i landet. Visa lite stake! Ställ upp på era lärare och fall inte undan för föräldrar som lever i den vanföreställningen att ”min lille Kalle har alltid rätt” och som kräver lärarens huvud på ett fat om lille Kalle fått sig en välförtjänt åthutning. Återinför krav på den ömsesidiga respekt som kommer att tarvas i ett framtida arbetsliv.”

Nu skakar lektor Hektor i ökad grad och vi vet inte om detta orsakas av upprördhet eller besvär med Parkinson. Hur som helst så tackar vi för oss och åker hem för att smälta intrycken. Spontant, utan djupare analys, tycker vi nog att Lektor Hektor verkar mest trovärdig. Vi vill inte avfärda Lillgull som en blåögd dilettant, men det ligger ganska nära till hands.

Ps. Ögonblicket innan vi lät detta inlägg gå i tryck hittar vi ett nytt livstecken från vännen Jonny. Det krävs en kommentar och tillrättaläggande.

Nej. Vi har ingen koppling till fritidspolitik, men vi skall få efter valet 2014. Nej. Vi anser inte att MB ägnar sig åt ”hitte-på-skandaler”. Var i texten hittar du ordalydelser som indikerar detta? Nej. Vi är inte nöjda med allt, men påstår att det kunde vara faen så mycket värre. Nej. Vi visste faktiskt inte att du ställde upp i förra valet med regristerat parti. Det lovsjunger vi gärna. Bra initiativ. Valutgången har vi ingen aning om men konstruktiv kritik borde genererat en ansenlig mängd väljare. Här öppnas kanske en möjlighet till gagnerikt samarbete. Vi attraherar den nöjda skaran och du får med de mindre nöjda på din linje. En GK-MB allians skulle sopa banan med Åke och grabbarna. Hör av dig så kan vi diskutera ett upplägg över en pilsner.

MVH. GK-bloggen

november 27, 2012 at 8:10 e m 1 kommentar

CNP – Nytt politiskt parti

Vi på bloggredaktionen har det fortfarande tungt. Det som tynger oss är att de stora lokalpolitiska skandalerna fortfarande lyser med sin frånvaro. Vi känner en viss press när vi läser våra grannbloggar. Varför är vi så ohälsosamt nöjda? Varför kan inte också vi mobilisera lite klädsam indignation? Jonny N. rangordnade de politiska partierna på sin blogg härförleden. Det var träffande och roligt på många sätt, men det var inte mycket som föll på läppen. Om vi inte räknade fel så blev det inget över att rösta på. Visst kan även vi hitta en och annan skönhetsfläck här och var, men om man skärskådar livet för gemene man i GK så är det oerhört lätt att hitta de som har det sämre. Därför tar vi oss friheten att vara oförskämt tillfreds med vår kära Gröna Köping en stund till.

Vi känner också ett visst behov att ta våra lokala fritidspolitiker i försvar. Vi struntar i partifärg utan vi skär alla över en kam. Det är här frågan om ett antal, i flesta fall oförvitliga, medborgare som mot, förmodar vi, inte alltför stötande arvoden offrar arbetstid, fritid och tankemöda för en insats i demokratins tjänst. Det är en välsignad tur att några är villig att ta på sig det ansvaret. Hur läskande är det för gemene man att överge soffan och kvällsgroggen för att istället åka på politiska sammankomster av olika slag? Ni som sitter där hemma i stugorna och tycker allt är pest och pina. Engagera er i politiken. Ut på gator och torg och gör er röst hörd. Kom med konstruktiva förslag till förbättringar. Då kan även ni bli fritidspolitiker och delaktiga i demokratiska beslut.

Varför inte löpa linan ut och bilda ett nytt parti? Väljarna kommer likt hungriga vargar att kasta sig över era valsedlar och föra nya, briljanta idéers upphovsmän till makten. Vi på GK-bloggen har länge snuddat vid den tanken och nu har ett beslut mognat fram. Man hittar div. missnöjespartier här och var i vår omvärld. Vi skulle kunna tänka oss att vara lite originella och starta ett ”Nöjdhetsparti” med central position. Vi vill i möjligaste mån fjärma oss från politiska ytterligheter. Med Adolf på högeryttern och Josef på vänsterkanten blir den optimala placeringen naturligtvis i mitten.

Vi tillkännager nu, preliminärt, att vi i lokalvalet 2014 kommer att ställa upp under beteckningen CNP (Centrala NöjdhetsPartiet)

Men visst vore det skojigt med någon liten skandal redan nu som vi kunde vara missnöjda med och raljera över. För he…… Åke Rolandsson. Kom igen! Ut och missköt dej lite! Någon liten fortkörning eller rattfylla är väl inte för mycket begärt? Men för bövelen. Inte ett godsmagasin till!

Under väntetiden fortsätter vi att spy berättigad galla över andra företeelser som vi tycker hjärtligt illa om. Ex. usla TV-program, dålig musik, kalorifattig mat, renlevnadsivrare, krympplastförpackningar, telefonförsäljare, klamydia, bihåleinflammation m.m.

Nu kan det tänkas att det finns läsare som är av annan åsikt. Att det skulle finnas någon som är stormförtjust i klamydia förefaller osannolikt men det sitter kanske någon stackars vilseledd själ som tycker att ”Bonde söker fru” och ”Lasse Stefanz” är bra. Då vill vi i all anspråkslöshet påtala: Vi vet att vi har rätt. Det ger oss en viss särställning i debatten och stärker självförtroendet inför valet. Vi skall kopiera Jonnys idé med rangordning och i ett senare blogginlägg presentera de företeelser som vi tycker allra sämst om. Bekämpning av dessa skall bli vårt valmanifest och tystnad från er läsare tar vi som intäkt för att ni tiger och samtycker.

Upp till kamp inför valet!

november 27, 2012 at 9:00 f m 1 kommentar

Matpanelen – Nu blev det turbulens…

Matpanelens reportage om grönsaker, rotfrukter m.m. har ställt till rabarber. Vi har via olika kontakter fått ansenligt mothugg. Varför ger vi oss på stackars oskyldiga livsmedel? Varför uttalar vi oss nedsättande om konsumenter av vegetarisk kost. Vad är det för fel på vasaloppet?

Vi kan här använda en gammal sliten fras från en avlägsen skoltid när något bråk skulle förklaras och utredas: ”Det var inte jag som började”

I historisk tid, åtminstone allt sedan Are Waerland började härja på 30-talet, har vi vanliga dödliga livsnjutare karaktäriserats som vilseledda, ryggradslösa och självdestruktiva medborgare som inte har ett hum om sitt eget bästa. Moralkakor har serverats i överdoser och förkastelsedomar över ett osunt leverne, har haglat över de som inte tillhör vegetarianernas skara. I princip har inget, förutom råa grönsaker, varit nyttigt och acceptabelt:

Salt, kaffe, kött, fett fläsk, rökt ål, öl, vin, sprit, tobak, snus, grädde, socker, smör, choklad, läsk, semlor, o.s.v. o.s.v. Allt, allt, allt är osunt och föraktligt i hälso- och råkostarnas ögon. Vi är av annan åsikt och det anser vi oss ha rätt till utan att bli påhoppade år ut och år in.

Vi tror att det förhåller sig så här: Vi människor strävar efter ett långt liv, men kanske inte för långt. Under denna mer eller mindre utsträckta jordevandring vill en varelse vid sunda vätskor ha det så behagligt som möjligt. Här kommer vår poäng. Vi tror, nej vi vet, att ett liv med inte alltför giftiga njutningsmedel är hälsobringande och livgivande. Om vi mår gott av det vi äter och dricker så är det väl alldeles förträffligt. Om det sedan i slutändan skulle kosta ett och annat år så må det väl vara hänt. När vi väl är borta struntar vi nog i om vi blev 90 år eller 92, men vi hade det gott så länge det varade. Det skulle vara intressant om det gick att genomföra följande experiment. Förmodligen också till nytta för läkarvetenskapen.

En normal, aningen undernärd vegetarian skulle under en tid serveras följande diet:

Frukost: En skiva franskbröd med rikligt lager äkta smör, i nödfall Bregott, toppas med en rejäl bit rökt ål. Här kan man komplettera med inkokt rödbeta och äggröra. Till detta serveras, redan så här i morgonväkten, en god pilsner. Nödvändigtvis inte starköl utan en 3,5 går alldeles utmärkt alt. lättöl. När detta sjunkit på plats så avnjuts morgontidningen tillsammans med en stark kopp kaffe och ett marzipanbröd.

Lunch. Mitt på dagen kan en fiskrätt passa bra alldenstund man redan nu vet att det senare på kvällen kommer att serveras en kötträtt med tilltalande kalorihalt. Vi står här och väljer mellan matjessill med färskpotatis eller stekt saltsill med lök. Eftersom det är relativt tidigt på dagen och matjessill nästan kräver en sexa OP för att komma till sin rätt väljer vi saltsillen. Kokt potatis, rikligt med välstekt lök, trettioprocentig grädde, (inget Keldablask), tillsammans med en Mariestad 5,2 fullbordar en god och närande rätt. Som efterrätt kan en kopp kaffe och en handrullad cigarr avnjutas.

Middag. Klockan är nu ca 18.00 och det är dags för dagens huvudmål. Vi börjar med en toast med gravad, vildfångad lax eller öring (inget chilenskt skit som saluförs som inhemskt), lite citron och en dillkvist är tillräckligt och till detta passar en öl och ett par spjälkningsbefrämjande supar. Gärna OP igen, eller varför inte Piratens Besk. Huvudmålet består av älggryta, en rätt som kunnat förberedas i helgen och som bara blir godare ju fler gånger den värms på (ja det finns en gräns naturligtvis). Denna, inledningsvis väl brynta älg har fått gå på låg värme under lång tid tillsammans med lök, en liten, väl avvägd kryddblandning av lagerblad, två krossade enbär, vitpeppar och  svart dito. Fet grädde, champinjoner, en skvätt gott vin och aningen soja. Till detta serveras minst ett, gärna två- tre glas vin ex. en Bordeaux och varför inte Chateau Cos Labory. Till efterrätt blir det Toscapäron med ett glas portvin. Nu är vi mätta och belåtna men det känns att peristaltiken skulle gynnas av en försvarlig 18-årig Highland Park. Med ett välfyllt whiskyglas i handen sjunker vi ner i skinnfåtöljen och låter cigarrdimmorna virvla kring luktorganet.

Frampå kvällningen är det dags för lite nattamat och då åker en Janssons frestelse fram, gjord på handskurna potatisstavar och hel ansjovis (inte de smaklösa, färdigrensade filéerna) och så lök och fet grädde naturligtvis. Självklara tillbehör är en Carlsberg och en Skåne.

Ännu en Whiskey och cigarr medan vi i skinnfåtöljen gläds åt att Real Madrid spöar Barcelona.

Hur mår vår vegetarian efter detta? Ja säg det. Han skulle naturligtvis inte erkänna att det var förbaskat gott men han kommer med stor säkerhet att då och då under sin fortsatta vegetariska ökenvandring fundera över: ”Vad har jag gått miste om, egentligen?”

Var och en blir salig på sin fason. Vi skall fortsättningsvis inte spy galla över råkostarna bara vi själva i gengäld blir förskonade från pekpinnar och moralkakor.

För mycket av det goda är inte det sämsta!

november 23, 2012 at 9:55 f m 1 kommentar

Frågespalten S&S

GK:s frågespalt rörande sex och samlevnadsfrågor har blivit en veritabel succé. Sexredaktionen bombaderas dagligen med en stor mängd spörsmål beträffande verksamhet i de nedre regionerna. Vi måste av anständighetsskäl censurera det mesta men av de resterande två procenten skall vi försöka besvara det mesta. Nedanstående rådsökande 17- åring får representera alla de 14367 andra som ber om råd för samma problem.

Hej Lill-Gull

Jag är en kille på 17 år som nyligen blivit ihop med en fantastisk tjej. Hon är så snäll, söt och gullig. Jag är jättekär. Allt är bra på alla vis utom i ett avseende. Jag blir så upphetsad av min underbara flickvän att jag inte kan hålla på särskilt länge när vi ligger med varann. Min flickvän blir besviken varje gång och jag är rädd att hon skall tröttna på mej. Snälla, ge mej ett råd. Vad skall jag göra?

/Snabbe Ville

Käre Snabbe Ville. Ditt problem är inte unikt utan tvärt om ganska vanligt men det kanske inte hjälper dig så mycket nu i din prekära situation. Först kan vi trösta dig med att det blir bättre med tiden. Tiden läker allt som står. Men i väntan på detta har vi ett, oftast osvikligt, tips. Du måste skingra tankarna och tänka på något annat än det du håller på med. Tänk gärna på något motbjudande eller riktigt tråkigt. Vi har exempel på män som blivit symtomfria genom att tänka på Maud Olofsson. Andra har haft god hjälp av Gudryn Schyman och tidigare under 60-80 talet blev ett stort antal expressejakulanter besvärsfria med hjälp av Ria Wägner och Birgitta Dahl. Att fundera på något riktigt tråkigt och trist kan också fungera. Låtsas att du skall fylla i din självdeklaration eller laga punktering på din moped.

Slutligen. Skulle dina besvär bestå och er relation trots detta hålla, så kan vi trösta dig med att det så småningom kommer den dag då din flickvän/fru/sambo kommer att betrakta detta ditt handikapp som en ovärderlig tillgång. Lite äldre kvinnor ser det som en lättnad att få det snabbt överstökat så att de i sänglampans sken kan återgå till trevligare saker som ”Allt om mat”, ”Hus och hem” och ”Hänt i veckan”

Se framtiden an med tillförsikt. Din vän Lill- Gull

november 22, 2012 at 8:50 f m 1 kommentar

Matpanelen del 2 – Grönsaksterrorism

Trots att vi befinner oss i Gröna Köpingen måste vi ta oss den berättigade friheten att ifrågasätta ett övervärderat och oftast felaktigt hanterat livsmedel: Grönsaken.

Grönsaker och rotfrukter kan vara alldeles förträffligt gott, men väl att märka, rätt använda och tillagade.

Smörkokta morötter, al dente, kan i rätt sammanhang vara en njutning, men, hur ofta blir man serverade denna läckerhet? Nej, man får en volm rivna rotsaker som ser ut som vore den hämtad från en frisersalong med övervägande rödhåriga kunder. Även smaken är snarlig, tror vi (vi måste väl erkänna att vi, normalt, inte går omkring med hår i munnen, men det ser inte gott ut).

Inlagd gurka får munnen att vattnas på normalbegåvade konsumenter. Får man detta? Icke. Färsk, smaklös slanggurka innehållande 98% vatten trängs med köttet på fatet. Tänk om den istället varit inlagd i ättikslag.

En skvätt isbergssallad, skuren i små hanterliga bitar kan väl till nöds tillåtas fylla ut tallriken om köttet är en bristvara. Får man det? Sällan. Över den blygsamma köttbiten placeras istället ett berg av Ruccolasallad. Långa, ibland beska stjälkar som är stört omöjliga att manövrera in i munnen utan att störa gästerna vid grannbordet. Skär sönder eländet om det nödvändigtvis skall serveras!

Vi skulle här kunna räkna upp en mängd exempel på skörbjuggsframkallande råkost men vi skall inte trötta läsarna med detta utan vi kommer istället med det för alla gourmeter glädjande budskapet:

Tillredda grönsaker är nyttigare än råa, i vart fall lika nyttiga alt. lika onyttiga.Denna upplyftande nyhet förmedlades härförleden av en av våra licensfinansierade kanaler vilket indikerar atttrovärdigheten är betryggande.

Den tveksamma, hälsovådliga råkosten har alltför länge hämningslöst fått lanseras av samma sorts självplågare som ofta propagerar för vinterbad, iskall dusch med efterföljande torrbostning, vasalopp, kruska, nykterism och tobaksförbud. En människotyp för vilken livskvalitet är ett okänt begrepp .

Håll Gröna Khmererna under uppsikt!

november 21, 2012 at 9:00 f m Lämna en kommentar

Matpanelen

Vårt inlägg med erinran om ”Lutfiskens dag” har mottagits så enastående positivt att vi rörda till tårar konstaterar att GK:s invånare är kulinariskt högstående individer. Kontakt med GK:s matvaruförsäljare vittnar om att hyllorna är renrakade på lutfisk, men föreståndaren för ICEA-butiken ”Allt-Gott” bedyrar att depåerna skall fyllas på. ”Det kommer mera”. Ett fåtal utsocknes kverulanter har ondgjort sig över vår avoga inställning till oskicket att stoppa in McDonalds-menyer i halsen med dressingdrypande fingrar, men det är en kritik som vi tar lätt på när vi besinnar avsändarnas ursprung.

Med ledning av dessa överväldigande positiva reaktioner ämnar vi på bloggen återkomma med råd och dåd i matlagningens svåra men trivsamma konst. Vi börjar redan idag.

Dagens tema blir: Överdosering. Konsten att tillreda god mat handlar oftast om att inte göra för mycket, för länge, och med undermåliga råvaror. Här är några exempel som ni säkert kommer att känna igen.

Ni är bortbjudna till goda vänner på en bit mat, förhoppningsvis med passande dryck. Efter sedvanliga artighetsbetygelser på trappan stiger ni in i hallen där ni omedelbart får impuls till reträtt. Hela huset stinker av vitlök och detta fenomen får sin förklaring när värdinnan presenterar en potatisgratäng på bordet. Denna gratäng är ingen potatisgratäng med en smakförhöjande glimt av vitlök utan en vitlöksgratäng med ett stänk av potatis. Dagen efter står man ensam i kassan på systemet. Inte på grund av att befolkningen plötsligt gjort ett massivt avhopp till NTO utan orsaken är den vidriga stank som omger storkonsumenter av vitlök. Det påstås att vitlök, undantagsvis, kan vara nyttigt, och det må vara hänt, men det är förbanne mig inte nyttigt för omgivningen. Hänsynslösheten har fått ett ansikte. Använd gärna lite vitlök, som smakförstärkare, inte fördärvare.

Ett annat vanligt oskick handlar också om överdosering. Hur många har i dag haft möjligheten att känna hur riktigt gott, välhängt kött smakar? Jaså, inte det! Ödet för ex. en bit Nöt ser för det mesta ut så här. En, oftast inte tillräckligt välhängd, bit nöt inhandlas. Vid hemkomsten stoppas densamma i en plastpåse där en osalig blandning av allsköns köttsmaksneutraliserande ingredienser tillsätts. Det är den tidigare kommenterade vitlöken, soja, vinäger, rapsolja, vitpeppar, rosépeppar, grönpeppar, svartpeppar, lagerblad, rosmarin, timjan, oregano, en skvätt dåligt vin och så salt. Sedan får detta ligga i kylen någon dag. Dessbättre tränger blandningen inte in i köttet i den grad som husmodern tror. Den kunde lika gärna penslats på strax innan tillagningen. Det bästa hade naturligtvis varit om den inte tillsatts alls. Så småningom presenteras en, kanske i och för sig välstekt köttbit. Men den smakar inte kött. Den smakar kryddblandning. Nyttja detta ofog om råvaran är så undermålig att smaken måste döljas: Hamburgare, dansk fläskfilé, gammal vildsvinsgalt, grävling, skarv, get, eller kött från en riktigt gammal tacka, hanterad av en oskicklig slaktare. ( Obs! MW. Vi menar inte ”Gammeltackan”) Obs igen! En väl avvägd, måttlig kryddning är naturligtvis helt i sin ordning.

Nästa gång återkommer vi med goda råd beträffande hantering och tillagning av allehanda bristsjukdomars grundförutsättning: Grönsaker.

november 19, 2012 at 9:00 f m Lämna en kommentar

Politisk Snålblåst

Ett av våra småpartier, som enligt div. opinionsundersökningar inte är så litet längre, har hamnat i blåsväder. Överförfriskade partitoppar har uttalat sig rasistiskt och kvinnoförnedrande när dom på reträtt från krogen sett sig nödsakade att beväpna sig med järnrör för att nå ut med sitt politiska budskap. ”Att ta sig ett järn” har fått en ny och aningen brutalare innebörd.

Det hela verkar inte så genomtänkt och att dessutom dokumentera tilltaget är väl inte så begåvat. Jimmy Åkersson försöker att gjuta olja på vågorna och hitta förklaringar till agerandet men det verkar inte så framgångsrikt. Folket ute i stugorna funderar nog över om SD menar allvar med sin proklamerade nolltolerans mot rasism.

Medan Åkesson försöker bena ut härvan på riksplanet vill vi på bloggen undersöka hur det står till med rasismen och kvinnoföraktet på lokal nivå.

Vi tar kontakt med frikyrkopredikanten och homofoben Antti Bööhgs lillebror Adolf, som skaffat sig ett namn som en gedigen anhängare av invandrarfientliga strömningar. Han är också måttligt förtjust i representanter för HBT-skrået.

”Nå Adolf, ligger det någon sanning i påståendet att du skulle vara rasist, kvinnoföraktare och homofob?”

”Nej, nej, nej. Jag är ingen rasist. Jag är bara lite invandrarfientlig. Jag skiter i vilken ras dom har, men ut ur landet skall de djävlarna som kommer och tar våra jobb. De jobb som vi inte vill ha själva är väl OK att dom snor, städning på McDonalds, jordgubbsplockning och skogsplantering. Men i övrigt blir jag bitter. Tror du inte att det kom en förbannad Skåning och snöt ett jobb på bruket. Ett jobb som kunde ha passat en vanlig, rekorderlig smålänning. Förra månaden fick någon satans blekingebo jobb som parkarbetare. Han petade undan ett par äktsmålänska praktikanter som redan hunnit hänga in skaftet på spadarna. Det är för djävligt. Men värst av allt är väl ändå att kommunen har fruntimmer i chefsposition som härstammande från Hög Spy. Nog hade man väl kunnat hitta ett GK-fött chefsämne istället. Inget är som förr. Stäng sockengränserna, eller bygg åtminstone färistar som sollar bort dem med klövar”.

”Hur ser du på att en sverigedemokrat i samband med fyllebråket kallade en kvinna för hora?”

”Detta är extremt olyckligt. Det kan ju faktiskt varit fråga om en hederlig svensk kvinna och inte en invandrare eller flata. Var det en vanlig svenska ber vi om ursäkt, annars får det va som det är.”

”Hur är det med din påstådda aversion mot personer med avvikande sexuell läggning? Stämmer det att du vill förbjuda all HBT-verksamhet”.

”Förbjuda och förbjuda. Det kanske blir svårt men när vi kommer till makten blir det andra bullar. Då blir det straffsatser i stället för samkönat snusk. Det som retar mej mest är att en del av flatorna ser ganska trevliga och ändamålsenliga ut och jag betraktar det som slöseri med Guds gåvor att dessa tas ur produktion.”

”Nej nu får ni gå. Det är fredag kväll och vi som representanterar vardagsrasismen jobbar inte med de här frågorna på helgen”.

Vi retirerar skyndsamt när vi tycker oss märka att Adolf sneglar mot ett gammalt vattenledningsrör under sängen.

Rasism är inget nytt påfund. Sådana strömningar fanns redan på 60-talet vilket resulterade i en Limerick med Nisse Norrälv som fabrikör.

En rasist ifrån Östgötska Skälv
Låg och solade vid stranden av älv
Och av solen han vart
Som en neger så svart
”Oj, nu måste jag spöa mej själv”
 

november 17, 2012 at 9:30 f m Lämna en kommentar

Oral utsot

I dessa tider av vinterkräksjuka och annat elände kommer vi osökt att tänka på en annan form av diarré som också orsakar irritation. Det är våra radiokanaler vi syftar på. Inte nog med att man pratar skit, det skall gå fort också, och så skall det helst kompletteras med frekventa, hysteriska skratt.

Vi tänker här främst på div. reklamfinansierade kanaler. Där sitter det ett gäng skojfriska individer och har hejdlöst roligt åt sina egna skämt, framförda i ett rasande tempo ackompanjerade av neurotiska skrattsalvor. Någon gång per minut bryter en spökröst in som förmedlar det glada budskapet att det minsann ”inte är någon vanlig radio utan Mix Megapol” alt. informeras det på annan kanal om den excellenta blandningen mellan gammal och ny musik. Även det nya blir snabbt gammalt när man matas med samma låt 137 ggr/dygn.

Man kan naturligtvis undvika dessa kanaler och hålla sig till Sveriges Radio men nu har det börjat bli problem även där. Först, och fortfarande värst, är P3 där att antal gapflabbande individer sprider musik, könsglosor, HTB-reklam och vänsteråsikter i ett våldsamt tempo, även här kompat av hämningslöst flabb. Alla yttringar och åsikter skall naturligtvis luftas så det vore kanske förenligt med kravet på objektivitet att även någon heterosexuell stackare eller moderatslyngel fick komma till tals någon enstaka gång. Vi på GK-bloggen är inte pryda på något vis och torgför gärna lite snusk och sex men när man i P3 hämningslöst vräker ur sig könsglosor på sändningstid när även minderåriga ingår i lyssnarskaran då är gränsen för god smak passerad. Tävlar man om vem som vågar vara mest fräck och frispråkig? K-k . f—a kn—a hör möjligtvis hemma på logementen, i den mån sådana finns kvar, men inte i radio. Med denna skolning via etern behöver vi knappast förvånas över att våra skolbarn skriker ”hora” och ”bögdjävel” till varandra och ibland även till lärarna.

Det senaste orosmolnet är att även P4, med ingående lokalsändningar, börjar att driva upp tempot och skattfrekvensen. Tror man att man måste hänga på flatskrattstrenden och den orala utsoten för att behålla lyssnarna? Så är det med all säkerhet inte. Dra ner på tempot så att man hinner uppfatta budskapet . Vi förutsätter naturligtsvis att detta är värt att ta till sig.

Vi tar oss friheten att rekommendera P1 där det talade ordet nog är till större nytta för folkbildningen än ett stort antal repeteringar av ”I kissed a girl”. Till och med finska nyheterna på P2 är mer upplyftande. Även för dom som inte kan finska.

Sedvanlig avslutnings-Limerick signerad Nils Norrälv.

I Sverige, i mången kanal
Det är ett sånt fruktansvärt skval
Det är dålig musik
En mängd könsord och skrik
Sånt hör hemma i någon anal

november 16, 2012 at 9:00 f m 1 kommentar

Djurisk dagbok

I och med kontakten med djurprataren Pelle Moras har enorma möjligheter till gränsöverskridande kommunikation öppnats. Vi låter numera stövaren Karo besöka Pelle minst en gång i veckan och vi får nu information som kastar helt nytt ljus över ett husdjurs vardag.

Inspirerade av organet ”Termometern” där en Jack Russel emellanåt får komma till tals vill också vi låta Karo yttra sig i aktuella spörsmål. Här är ett första utdrag ur hans dagbok.

Lördag 06.00:

Börjar strama lite i blåsan. Jag får nog gå och titta om husse är vaken så han kan sätta mej på löplinan medan han hämtar tidningen. Hörde förresten talas om någon idiot som ville förbjuda löplinor. Han vet inte vad han talar om. Husse har fixat en som är 80 meter lång. Alldeles utmärkt för motion och avträde.

Men va tusan! Gubben är vaken och uppe på benen. Jag trodde han skulle ligga och dra sig fram till melodikrysset. Jippie!! Han tar på sig jaktkläderna. Nu gäller det. Tar han hagelbössan eller studsaren? Helvete… Den där smalpipiga, äckliga studsaren kommer fram ur vapenskåpet och då blir det ingen harjakt i dag heller. Gubben skall väl iväg och somna på något älgpass. Nu är jag så frustrerad att jag tar och river ut soporna så att matte får lite extrajobb. Hon ser så rolig ut när hon är ilsken. Där åkte husse. Jag tar en sväng tillbaka till korgen och tar mej en funderare över hundlivets vedermödor. Nu jamar kattfaen utanför köksdörren. Fy tusan ett sånt kräk. Nu skall hon in och snika till sig lite Whiskas och grädde. Mycket riktigt. Nu kommer Matte hasande nerför trappan och släpper in kattakräket. ”Hej lilla gullekissemissen, gull, gull gulligullgull så söt du är, Pussi pusspuss” Det är så man vill kräkas.

En sak begriper jag inte. Varför skall denna djuriska avart ha dessa privilegier som dom har? Jag måste minsann gå i koppel när jag inte är med husse på jakt. Inte får jag springa lös dygnet runt och bita ihjäl småfåglar och skita i grannens sandlåda. Men det får katterna. Dygnet runt, året runt. Det finns ingen rättvisa. Jag har hört husse diskutera den här saken med kattmadammerna. Husse har i den här frågan samma inställning som jag, men när frågan kommer på tal så får man samma enfaldiga svar varje gång: ”Det är kattens natur att vara fri” Vadå natur? Det är väl för böveln min natur också. Jag skulle väl också vilja ströva fritt och jaga hare precis när jag vill, året runt. Men inte. Världen är orättvis.

Lördag 17.10:

Nu kommer gubben hem från älgskogen. Jag får väl gå och se om han är blodig om händerna. Jag jagar ju inte älg själv men det luktar ändå rätt gott när dom karvat i älgskrovet.

Icke en bloddroppe! Dom är odugliga. Det har förstås varit med någon usel Lajka eller Jämte som inte duger något till.

Går och lägger mej igen.

Det verkar som att Karo inte är speciellt begeistrad i katter men oavsett vad man tycker om dessa djur så är det väl solklart att inte önska de stackars djuren det öde som Nils Norrälv beskriver i en av sina efterblivna Limerickar:

En blind dam från småländska Bor
Hade framstjärt så fruktansvärt stor
När hon vårdslöst sig satt
Så försvann hennes katt
”Oj, jag tror visst att jag skall bli mor”
 

november 15, 2012 at 2:00 e m Lämna en kommentar

Äldre inlägg


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

november 2012
M T O T F L S
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
2627282930  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se