Gröna Köpingen

Djurisk dagbok

november 15, 2012 at 2:00 e m Lämna en kommentar

I och med kontakten med djurprataren Pelle Moras har enorma möjligheter till gränsöverskridande kommunikation öppnats. Vi låter numera stövaren Karo besöka Pelle minst en gång i veckan och vi får nu information som kastar helt nytt ljus över ett husdjurs vardag.

Inspirerade av organet ”Termometern” där en Jack Russel emellanåt får komma till tals vill också vi låta Karo yttra sig i aktuella spörsmål. Här är ett första utdrag ur hans dagbok.

Lördag 06.00:

Börjar strama lite i blåsan. Jag får nog gå och titta om husse är vaken så han kan sätta mej på löplinan medan han hämtar tidningen. Hörde förresten talas om någon idiot som ville förbjuda löplinor. Han vet inte vad han talar om. Husse har fixat en som är 80 meter lång. Alldeles utmärkt för motion och avträde.

Men va tusan! Gubben är vaken och uppe på benen. Jag trodde han skulle ligga och dra sig fram till melodikrysset. Jippie!! Han tar på sig jaktkläderna. Nu gäller det. Tar han hagelbössan eller studsaren? Helvete… Den där smalpipiga, äckliga studsaren kommer fram ur vapenskåpet och då blir det ingen harjakt i dag heller. Gubben skall väl iväg och somna på något älgpass. Nu är jag så frustrerad att jag tar och river ut soporna så att matte får lite extrajobb. Hon ser så rolig ut när hon är ilsken. Där åkte husse. Jag tar en sväng tillbaka till korgen och tar mej en funderare över hundlivets vedermödor. Nu jamar kattfaen utanför köksdörren. Fy tusan ett sånt kräk. Nu skall hon in och snika till sig lite Whiskas och grädde. Mycket riktigt. Nu kommer Matte hasande nerför trappan och släpper in kattakräket. ”Hej lilla gullekissemissen, gull, gull gulligullgull så söt du är, Pussi pusspuss” Det är så man vill kräkas.

En sak begriper jag inte. Varför skall denna djuriska avart ha dessa privilegier som dom har? Jag måste minsann gå i koppel när jag inte är med husse på jakt. Inte får jag springa lös dygnet runt och bita ihjäl småfåglar och skita i grannens sandlåda. Men det får katterna. Dygnet runt, året runt. Det finns ingen rättvisa. Jag har hört husse diskutera den här saken med kattmadammerna. Husse har i den här frågan samma inställning som jag, men när frågan kommer på tal så får man samma enfaldiga svar varje gång: ”Det är kattens natur att vara fri” Vadå natur? Det är väl för böveln min natur också. Jag skulle väl också vilja ströva fritt och jaga hare precis när jag vill, året runt. Men inte. Världen är orättvis.

Lördag 17.10:

Nu kommer gubben hem från älgskogen. Jag får väl gå och se om han är blodig om händerna. Jag jagar ju inte älg själv men det luktar ändå rätt gott när dom karvat i älgskrovet.

Icke en bloddroppe! Dom är odugliga. Det har förstås varit med någon usel Lajka eller Jämte som inte duger något till.

Går och lägger mej igen.

Det verkar som att Karo inte är speciellt begeistrad i katter men oavsett vad man tycker om dessa djur så är det väl solklart att inte önska de stackars djuren det öde som Nils Norrälv beskriver i en av sina efterblivna Limerickar:

Entry filed under: Diverse. Tags: älg, dagbok, hare, hund, jakt, katt.