Matpanelen

november 19, 2012 at 9:00 f m Lämna en kommentar

Vårt inlägg med erinran om ”Lutfiskens dag” har mottagits så enastående positivt att vi rörda till tårar konstaterar att GK:s invånare är kulinariskt högstående individer. Kontakt med GK:s matvaruförsäljare vittnar om att hyllorna är renrakade på lutfisk, men föreståndaren för ICEA-butiken ”Allt-Gott” bedyrar att depåerna skall fyllas på. ”Det kommer mera”. Ett fåtal utsocknes kverulanter har ondgjort sig över vår avoga inställning till oskicket att stoppa in McDonalds-menyer i halsen med dressingdrypande fingrar, men det är en kritik som vi tar lätt på när vi besinnar avsändarnas ursprung.

Med ledning av dessa överväldigande positiva reaktioner ämnar vi på bloggen återkomma med råd och dåd i matlagningens svåra men trivsamma konst. Vi börjar redan idag.

Dagens tema blir: Överdosering. Konsten att tillreda god mat handlar oftast om att inte göra för mycket, för länge, och med undermåliga råvaror. Här är några exempel som ni säkert kommer att känna igen.

Ni är bortbjudna till goda vänner på en bit mat, förhoppningsvis med passande dryck. Efter sedvanliga artighetsbetygelser på trappan stiger ni in i hallen där ni omedelbart får impuls till reträtt. Hela huset stinker av vitlök och detta fenomen får sin förklaring när värdinnan presenterar en potatisgratäng på bordet. Denna gratäng är ingen potatisgratäng med en smakförhöjande glimt av vitlök utan en vitlöksgratäng med ett stänk av potatis. Dagen efter står man ensam i kassan på systemet. Inte på grund av att befolkningen plötsligt gjort ett massivt avhopp till NTO utan orsaken är den vidriga stank som omger storkonsumenter av vitlök. Det påstås att vitlök, undantagsvis, kan vara nyttigt, och det må vara hänt, men det är förbanne mig inte nyttigt för omgivningen. Hänsynslösheten har fått ett ansikte. Använd gärna lite vitlök, som smakförstärkare, inte fördärvare.

Ett annat vanligt oskick handlar också om överdosering. Hur många har i dag haft möjligheten att känna hur riktigt gott, välhängt kött smakar? Jaså, inte det! Ödet för ex. en bit Nöt ser för det mesta ut så här. En, oftast inte tillräckligt välhängd, bit nöt inhandlas. Vid hemkomsten stoppas densamma i en plastpåse där en osalig blandning av allsköns köttsmaksneutraliserande ingredienser tillsätts. Det är den tidigare kommenterade vitlöken, soja, vinäger, rapsolja, vitpeppar, rosépeppar, grönpeppar, svartpeppar, lagerblad, rosmarin, timjan, oregano, en skvätt dåligt vin och så salt. Sedan får detta ligga i kylen någon dag. Dessbättre tränger blandningen inte in i köttet i den grad som husmodern tror. Den kunde lika gärna penslats på strax innan tillagningen. Det bästa hade naturligtvis varit om den inte tillsatts alls. Så småningom presenteras en, kanske i och för sig välstekt köttbit. Men den smakar inte kött. Den smakar kryddblandning. Nyttja detta ofog om råvaran är så undermålig att smaken måste döljas: Hamburgare, dansk fläskfilé, gammal vildsvinsgalt, grävling, skarv, get, eller kött från en riktigt gammal tacka, hanterad av en oskicklig slaktare. ( Obs! MW. Vi menar inte ”Gammeltackan”) Obs igen! En väl avvägd, måttlig kryddning är naturligtvis helt i sin ordning.

Nästa gång återkommer vi med goda råd beträffande hantering och tillagning av allehanda bristsjukdomars grundförutsättning: Grönsaker.