Archive for februari 8, 2013

Kulturell smak och bismak

Vi skulle vilja travestera den inte helt obekante författaren William Shakespeare. ”Att bevara eller inte bevara, det är frågan”. Godsmagasinet, Mekan och nu senast en ev. rivning av Siggehorva rör upp känslor och väcker frågan om vad som bör bevaras, och i så fall varför. Jonny är minst sagt engagerad och vi på bloggen tar oss friheten att tycka till. Vi måste väl i ärlighetens namn erkänna att vi tror oss veta att Jonny är mest påläst. Hans ord bör nog väga tungt eftersom han besitter en grad av historisk kunskap som många av oss andra saknar. Det är naturligtvis envar fritt att ha åsikter utifrån egen smak eller brist på densamma.

Anders gör en tänkvärd reflektion i en kommentar. ”Endast den bostad som någon vill bo i är en bra bostad”. Helt rätt. Jordkulor är inte så lockande för andra än en och annan misspinkad ”Gröna vågare” som skaffar sig en get och några katter och flyttar ut på landet för att visa hur biodynamiskt lantliv skall levas. De tröttnar raskt både på jordgolv, geten och kallvatten och tar sina näbbstövlar och tovade mössor och återvänder till storstaden, en illusion fattigare.

Naturligtvis skall vi ha ändamålsenliga och bekväma bostäder. Även vi på landsbygden. Men, det ena goda förskjuter inte det andra. Kan man genom pietetsfull renovering bevara ett gammalt vackert och kulturintressant hus samtidigt som man får en modern och trivsam bostad så är det väl alldeles utmärkt. Självklart skall allmänna medel skjutas till för att täcka den extra kostnad som kanske är förenad med den kulturella hänsynen. Man kan ibland höra husägare som är rent ut sagt förbannade över att länsstyrelse och andra lägger sig i renovering och ev. tillbyggnad. ”Det är väl för faen mitt hus, så jag måste väl få göra som jag vill” Nja. Det håller vi inte med om. Om man nu av någon orsak blivit ägare till ett sådant objekt så är det inte den resandes ensak. Man skall strunta i det där med ägande och i stället se sig som förvaltare av egendom av allmänt intresse. En egendom som skall bevaras i det skick det är. Det är en plikt mot kommande släkten. Det kan ju vara så illa att en värdefull byggnad under en tid har en ägare som är tappad bakom en vagn. Det sätts in stora perspektivfönster. Inglasade altaner i alla vädersträck, på husets tak snurrar tio Ödebokatter och vid jultid lyser dekorationer som framkallar epileptiska anfall. Kronan på verket är en stor pool som grävts där det förut växte frukträd av gammal och sällsynt proviniens. Ägaren tycker naturligtvis att det är tjusigt men denne är oftast ensam om den åsikten. Vi skall nog vara tacksamma över att länstyrelser och byggnadsnämnder håller ett vakande öga.

Vi vill ta ett belysande exempel på vad som är bra och vad som kan bli fel. Vi kommer nu, kanske, att göra oss ovän med någon eller några i Pataholm. Vi ber om ursäkt för detta. Pataholms gamla köping är en kulturell pärla. Det är alla överens om. Att bo där är nog lite status och en gissning är att dessa hus betingar ett ansenligt värde därför att dom är gamla och ligger där dom ligger. Prisbilden hade varit en annan i Ruda. Det är ingen som beklagar att det inte sköljde någon rivningsvåg över Pataholm vid den tid när andra miljöer ”sanerades”. Det finns en liten skönhetsfläck och det är här som vi ev. kommer att skaffa oss ett okänt antal fiender. I änden av kullerstenstorget ligger ett hus som försetts med fasadbeklädnad av eternit. Vi vet inte när, av vem , med eller utan tillstånd. Vi noterar bara att det är något som skär sig mot den övriga bebyggelsen. Ägaren är kanske nöjd och glad men vi tror nog att även han är ganska ensam om den inställningen. Dessa plattor skulle aldrig ha fått spikats upp.

Smaken är självfallet delad. Det någon tycker är förtjusande tycker någon annan är asfult, för att nyttja lite ungdomligt språk. Det vi på bloggen tycker är anskrämligt ser andra som något tilltalande. Man skall ha respekt för varandras åsikter. (Nu börjar jag bli betänksam. Är det verkligen jag som skriver detta?)

Bloggen har ett exempel som ligger långt bortom gränsen för god smak och som måste tangera det olagliga. Någon gång på sjuttiotalet, när man fortfarande trodde att man kunde köra bil med gott miljösamvete, hade vi vägarna förbi en mindre ort i Skåne. Vi har glömt namnet. Där, någonstans håller vi på att köra i diket i ren förskräckelse. Vi hade hejdat framfarten vid ett hus, omgivet av en stor tomt. En alldeles förtjusande naturtomt med gräsytor, träd och en mängd block och sten. Det var väl naturligt och vackert? Javisst frånsett en liten detalj. Alla block och stenar var målade så att de såg ut som flugsvampar. Rött med vita prickar, rött med vita prickar… I alla vädersträck, överallt. Ingen kan tycka att det är vackert. Ingen! Detta är inte ägarens ensak även om han själv tycker att det är förtjusande. Omgivande bebyggelses fastighetsvärde påverkas negativt och bilisterna riskerar att köra i diket. Samma risk som trafikanterna löper på E22 när de skall kolla reklamskylten för att se hur långt det är till McDonalds i Kalmar.

februari 8, 2013 at 8:00 f m Lämna en kommentar


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

februari 2013
M T O T F L S
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se