Deckare: Bonde söker fruar – Del 5

februari 23, 2013 at 12:00 e m Lämna en kommentar

Kärleken mellan Elsa och Sune fördjupas alltmer. Så ofta det finns tid träffas de nyförälskade tu och dom smyger inte längre med sitt förhållande. Långa nostalgiska promenader ersätter den fysiska verksamhet som ett äktenskapslöst förhållande förbjuder enligt Sunes konservativa synsätt. Men visst. Sune är nu så lysten att det nästan är plågsamt. Elsa måste bort. Kosta vad det kosta vill och ingen metod är längre främmande för Sune. Han inser att ett initiativ från hans sida skulle innebära krav på ekonomisk kompensation men han är nu så desperat att han är beredd att köpa sig fri genom att offra några hektar avverkningsmogen skog. ”Nå Elsa, är du villig att gå med på skilsmässa om du får hemskiftet med de fina kantarell- och blåbärsställena?” ”Aldrig i livet” utbrister Elsa. ”Förlusten av en älskad make kan aldrig ersättas med penningar.”

Nu förstår Sune att det är kört. Nu krävs det andra metoder, på andra sidan rågången till det lagliga. Elsa måste röjas ur vägen. Men hur? Sune är ingen blodtörstig typ så en alltför våldsam hädangång framstår som lite osmaklig. Det bästa vore att hjälpa en olyckshändelse på traven.

Nu blir Sune plötsligt våldsamt intresserad av nattliga promenader vid den gamla ättestupan vid Herveskäll. Han propsar på att Elsa skall med och hon blir lätt smickrad över hans nyvakna intresse för fotvandring på tu man hand. Paret företar några vandringar i halvdunkel för att Sune skall kunna rekognosera var han lämpligen skall skrida till verket. På stigen i jämnhöjd med det brantaste stupet och vassaste skärven står en enbuske och den memorerar Sune som ett riktmärke för attack. Nästa fotvandring företas till Elsas förvåning i nära nog beckmörker, men hon protesterar inte, glad över Sunes uppmärksamhet. Dom famlar sig fram i mörkret och efter viss möda är dom framme vid enbusken. ”Nu du kärringdjävel skall du i stupet” tänker Sune och rusar med våldsam kraft mot ett mörkt föremål. Just i slutskedet av attacken förblindas han av en kraftig fotoblixt. Han hinner känna hur en halvstor enbuske ger vika för hans tyngd innan han slås medvetslös mot skärven.

Sune vaknar upp på GK:s sjukstuga, kirurgiska avdelningen och kan ganska omgående räkna in ett antal arm och benbrott. Turligt nog hade huvudet slagit i en större myrstack så förståndet var i ursprungligt skick. Vid hans sida sitter Elsa, strålande glad över att en älskad make och livskamrat sluppit undan olyckan med livet i behåll. Sune har trots allt en del vänner och en strid ström av besökare kommer med blommor och konfektyrer. En kväll, strax innan besökstidens utgång kommer en medelålders, lite kompakt mörkklädd fotograf och sticker i kameran genom dörren. Han tar några bilder och försvinner lika snabbt som han kom.

Dagarna på sjukstugan blir oändligt långa. Av vänliga vänner och bekanta får han tidningar och pocketböcker som tidsfördriv. Sunes bägge armar är gipsade så det är bara när Elsa är på plats som han kan läsa eftersom hon måste hjälpa Sune att vända blad. Han försöker att tröska sig igenom en deckare av Camilla Täckfärg men den är så illa skriven att han ger upp. Dessutom blir det långtråkigt att ligga och titta på samma sida de dagar då Elsa inte är på plats. Men hellre det än Elsa vid sjukhussängen. Sune känner det som en befrielse när hon var fjärde dag är hemma för att ta sin del av de göromål i hemmet som är en välartad hustrus plikt. Beda kommer då och då på besök men med allt längre mellanrum. Nu gör inte det så mycket för en av de sköteskor som förvaltar sjukstugans vårdobjekt är en grasil skönhet av extraordinärt mått. Vilken sjukt skön sköterska! Sune blir alldeles febrig när syster Gunhild kommer för att ordna med bädden. Om Gunhild deltagit i en hundutställning så hade det blivit ett solklart cert och odiskutabel Best in Show. Vi menar naturligtvis inte att Gunhild liknar en hund utan det handlar om en liknelse. Det finns inte ett fel på den extriören. En helt enkelt fulländad skapelse. Sune blir blixtförälskad och han tror sig märka att även Gunhild inte är helt i avsaknad av varma känslor. Hon känner på hans febriga panna med omisskännlig ömhet och värme och när han på hennes initiativ skall kolla tempen hjälper hon honom av med täcket med visst intresse. När Gunhild böjer sig framåt för att ordna med något i golvnivå försöker Sune med det som varje mansperson skulle gjort, men som Sune inte behärskar fullt ut på grund av gipset. Gunhild får en törn av Sunes fumliga skamgrepp så att hon ramlar, men i stället för att uttrycka sin harm skämtar hon bort tilltaget viket uppmuntrar Sune till tankar på nya tag när gipset en gång är borta.

Trots närvaron av gudomliga Gunhild blir dagarna långa och Sune har rika tillfällen att fundera på nya metoder att röja Elsa ur vägen. Nu har han dessutom dubbel anledning när också Gunhild kommit med i bilden som en tänkvärd och inte minst önskvärd pretendent på det äkta ståndet med tillhörande aktiviteter.

Sune har tillgång till TV från sjukhussängen. Han delar denna förmån alt. obehag med sänggrannen Emil, en surmulen förtidspensionär från Västerled som befriats från en krånglande blindtarm. De bägge sängkamraterna är oense beträffande kanalvalet och Emil tillhör de omdömesinvalider som vill titta på ”Bonde söker fruar”. Sune kan på grund av sitt gipsbetingade handikapp inte bära hand på Emil för att driva igenom sitt önskemål om kanalbyte, utan han tvingas med vämjelse åse förnedringen på kanal 4. Eller så försöker han sova ifrån eländet.

Med ett ryck är Sune klarvaken. För bövelen, varför har han inte tänkt på det tidigare. Bonde söker fruar!! Heureka! Sune har genomlidit några avsnitt så han har noterat att deltagande kvinnor är ganska lika Elsa. Ungefär samma ålder, lite halvfula men med en förmåga att trots detta gå med högburet huvud eftersom de inte har så mycket som tynger. Sune får tag i ett foto av Elsa, efter att han lurat i henne att han vill ha sin älskade hustru i blickfånget från sjuksängen. Gunhild hjälper honom med en skriftlig ansökan i Elsas namn och snart dimper ett brev ner hos Linda Londirff.

Så kommer då äntligen den dagen då Sune, gipssanerad och en smula orörlig, får lämna sjukstugan och med hjälp av fruarna 2 och 3 lotsas in i Volvokombin. När Sune baxas in i baksätet smyger en medelålders, undersätsig fotograf fram bakom bilen. Han fyrar hastigt av några blixtar och försvinner lika snabbt som han kom.

Nu är det så spännande så man får en klump i halsen och svårt att svälja. Möjligtvis skulle en liten bit gravad lax kunna slinka ned. Men inget Chilenskt skit som säljs i grannskapet. Ej heller kasseodlat norskt djävulskap som man kallar fjordlax. Försök att få tag i vildfångad Östersjölax eller ännu hellre en blank öring från Em. Här kan en Sauvignon Blanc sitta fint.