Archive for mars, 2013

Frida Klingberg, igen

Vi blev så intresserade och imponerade över konstnären Frida Klingbergs engagemang och patos när det gäller flatlusen att vi forskat vidare för att få ytterligare information om detta lovvärda intiativ. Många tycker kanske att detta är en baggis men det håller vi inte med om. Vi vill hjälpa till, och lanserar här GAS slogan i kampen för en bättre miljö för lusen. Oskicket att raka intima delar, vilket missgynnar lusen, kommer att motarbetas under parollen: ”Flatlusen består med sparat pubishår”

På ”nätet” hittade vi några rader av Frida Klingberg som stämmer till eftertanke: Vi vill poängtera att vi återger Frida K. ordagrant om någon har synpunkter på språket: ”Det är både ett konstverk och ett naturvårdsprojekt som enligt mig på något vis funderar kring hur vi värderar. Vi kan välja bort obehagligheter genom att döda eller skjuta av dem. Det vill till exempel många att vi gör med vargen. Men när man är på lite distans från vargen så ser man att den är viktig att bevara. Så är det lite med flatlusen också.”

Intressant. Klarsynen och förmågan att förstå orsakssammanhang skulle alltså öka med avståndet. Detta öppnar oanade perspektiv och möjligheter till besparing inom ex. rymdforskningen.

Appropå varg så lovade vi att Allvarlige Allvar skulle återkomma med lite tankar och tyckande kring denna omdiskuterade predator i toppen på näringspyramiden. Det gör nog Allvar. Han skall bara färdigställa stängsel runt sin bostad och installera larm samt införskaffa ett antal vakthundar. Personer som motsätter sig att vi skall ha några tusen vargar i landet blir inte sällan utsatta för utomparlamentariska metoder. Alvar är klok nog att gardera sig.

mars 31, 2013 at 2:12 e m Lämna en kommentar

Deckare: Bonde söker fruar – Del 10

DeckarenSune har det inte lätt på kåken. Manspersoner som burit hand på kvinnor står inte högt i kurs innanför murarna och Sune sitter på egen begäran mestadels isolerad för att slippa spö av medfångarna. Sune sköter sig exemplariskt under sin utrymmesbegränsade vistelse och efter halva strafftiden blir han en fri man.

Sune tar en taxi hem till gården där han förväntar sig en glad mottagningskommitté bestående av tre fruar och Elsa. Det är tyst och öde. Inte en katt. ”Vad är nu detta” tänker Sune med gråten i halsen. På köksbordet hittar han fyra brev där lika många kvinnor tar avstånd från en våldsverkare och kvinnodråpare. Sune förstår att han är övergiven och går omedelbart in i en djup depression. Nu brakar allt samman. Sune tar som många andra till flaskan och allt rasar. Sune glömmer att ge hundarna mat och snart ligger tvenne stövare döda i hundgården. Han äter inte och han är så slut att han inte orkar åka och panta tomglasen vilket gör att kassan sinar. Sune är pank. Ingen sprit. Ingen öl.

Det är vinter och en pinande nordan och intensivt snöfall förvandlar naturen till ett kallt, vitt inferno. Det är lika kallt inne för veden är slut sedan länge.

Den observante iakttagaren, som av egendomlig anledning kunde haft vägarna förbi i ovädret, hade under en kort tid kunnat se fotavtryck som stod ställda ut mot sjön. Vind och snö sopar raskt igen spåren och vid iskanten ser en flock skrak och några knipor hur en sälliknande kropp försvinner i vattnet när isen ger vika i närheten av renvattnet.

När brevlådan inte tömts på en tid anas det oråd och efterforskning beträffande Sune inleds. Man kontaktar krogar och bordeller för att efterhöra om Sune varit synlig. Inte ett spår. Man ger upp och det är för övrigt inte många som bryr sig.

På vårkanten hittas Sune ilandfluten i en vik i ytterskärgården. Naturen har gjort sitt och räv, korp och kråkor har sett till att jordfästningen blir en lätthanterlig procedur. Sune vigs till sista vilan utan gråt och tandagnisslan från en obefintlig vänkrets.

Ett liv till spillo till ingen nytta? Ja, säg inte det. Sensmoralen, andra till varnagel blir: Strunta i gamla förlegade normer som förbjuder sex innan äktenskapet. Hade Sune nonchalerat sådant trams hade han förmodligen fortfarande levt i högönsklig välmåga med fyra hustruar och en fager älskarinna. Centerpartiet kan också dra lärdom av det timade. Hade man inte släppt fram figurer som Federley hade det förödande förslaget om månggifte aldrig kommit till. Historien belyser också vådan av att släpa med fruntimmer på så pass allvarstyngd verksamhet som stövarjakt på räv.

Slutligen: På en blogg med anknytning till orten presenteras Elsas hädanfärd under rubriken. ”Golfbanan, den perfekta platsen för våldsbrott.” Bloggaren är anonym med det viskas om att det förmodligen rör sig om en aningen undersätsig man med bakåtvänd keps, solglasögon och en ljusblå Volvo. Mannen har en Instamatic Powershot dinglande i en rem runt halsen.

mars 30, 2013 at 12:00 e m Lämna en kommentar

Biologisk mångfald

Konstnärer som kanske saknar den där rätta talangen försöker ofta provocera och ”sticka ut” för att på så sätt skapa rubriker när konsten som produceras inte riktigt räcker till. Vi har först nu uppmärksammat ett initiativ som av den illasinnade skulle kunna uppfattas som ett försök till marknadsföring med osunda metoder. Vi på bloggen tror inte att konstnären Frida Klingberg har sådana baktankar, utan vi betraktar hennes initiativ som lovvärd omsorg om biologisk mångfald. Fästingen och andra småkryps roll i ekosystemet ifrågasätts ibland. Vad är det för nytta med fästingar som sprider borrelia och TBE? Med nytta menar vi inte bara för människan. Vi är vidsyntare än så. Vem lever på fästingar? Vi vet inte, men man kan kanske ana att det skulle fungera ändå, men så kan man inte resonera. Allt levande har sin plats och skall värnas. Så tycker också Frida Klingberg och det hon vill värna om är flatlusen. I delar av västvärden är flatlusen utrotningshotad och orsaken uppges vara att kvinnorna inte längre nöjer sig med att bara raka ben och armhålor. Frida fruktar nu att flatlusen snart skall vara ett minne blott, även här i Sverige. Därför har hon dragit igång en kampanj där frivilliga skall åtaga sig att bära en population ett par veckor och på så sätt fungera som ”värddjur” till artens fromma och förökning. Vi på bloggen är inte negativa till idén. Vi skulle kunna tänka oss att ställa upp om applicering sker med naturliga metoder. Några gnetter i en burk som kommer med posten är vi inte intresserade av. Heder åt Frida Klingberg för ett lovvärt initiativ.

mars 29, 2013 at 8:10 f m Lämna en kommentar

Djuriska samtal

sleeping_dogDet kanske kan vara dags att vår jakt- och vakthund Karo får komma till tals igen. Vi har tidigare varit sunt skeptiska till s.k. ”Djurkommunikatörer” som, mot oskälig ersättning, påstår sig kunna prata med husdjur av skilda slag, men när vi fick läsa att Kalle Moraeus kan samtala med sina döda katter blev vi nyfikna. Vi har visst förtroende för herr Moraeus. Kan han konversera med avlidna katter måste det väl vara lätt som en plätt att prata med hundar som är i livet. Vi fick genom Kalle kontakt med hans släkting, Pelle Moras, som bor inom räckhåll och har samma gåva som Karl.

Karo har tidigare besökt Pelle med gott resultat. Vi tar än en gång del av Karos dagbok via Pelles förmedling:

Mars. Lördag kl 08:00

Ganska skönt att jaktsäsongen är slut. Rätt trivsamt att kunna ligga och dra sig här i korgen på morgonkvisten. Annat är det under jaktsäsongen. Då skall man upp i ottan och köra hararna kors och tvärs medan husse sitter på en liten löjlig trebent stol och passar i något vägkors. Husse börjar nog bli lite på dekis. Ja inte på grund av drickat utan med bössan. Sist vi var ute, körde jag en stor fälthare i pass för gubben. Small det? Icke! Han har fått för sig att jag bara driver för att harslagen luktar så gott och att jag struntar i om haren får en hagelsvärm i ullen eller inte. Det tror väl tusan att jag vill ge liket ett tjyvnyp och få slafsa i mej lite blodiga inälvor. Ska det vara på det viset kanske jag strejkar nästa säsong.

Lördag kl.18:00

Visst faen! I kväll kommer det folk som skall hälsa på matte och husse. Då blir det de gamla vanliga köret. När Taxin anländer skäller jag pliktskyldigast att par salvor för att annonsera främmande ankomst. Då kommer matte hasande och gormar om att jag skall hålla käften. Hur skall hon ha det? Kommer det en inbrottstjuv, så kräver hon nog att jag säger ifrån. Dessa färdas väl sällan med Hasses Taxi men det är inte så lätt att komma ihåg hur hans bil låter.

Snart kommer nästa prövning. In genom dörren stiger husse och mattes , i och för sig, utomordentligt trevliga vänner. Då händer varje gång det lika obegripliga. Hela sällskapet rusar fram till min korg , ruskar mej i pälsen och utbrister” Vilken fiin, fiin,fiiiin , jäääääätefiiin vovve. Jättefina vovselovsingen! Titta en sån liten duktig gullevovve! Pussinuss,puss puss!!” Men va fan är detta? Här ligger jag lugnt och stilla i korgen och har inte gjort ett smack. Vad är det för gulligt och duktigt med det? Jag blir bara förvirrad och stressad. Nä, då är det trots allt bättre med husse. Han säger väl inte så mycket men när jag får beröm så är det befogat och jag vet varför, vilket skapar en viss trygghet.

Söndag kl 02:00

Jag förstår varför gästerna åkte taxi hem. Husse skall nog inte köra han heller. Husfolket börjar nog åldras. Förr kunde husse och jaktintresserade gäster sitta och skryta och ljuga till långt fram på morgonen. Damerna brukar också bli lite rosiga och högljudda men lägger sig inte jakten utan recenserar med liv och lust Martin Timells och Lulu Carters senaste illdåd. Fy fan för att bo i ett sådant hus. Vi Hamiltonstövare, kan i bland ha ärftliga anlag för epilepsi, och Carters färgsättning skulle nog säkert kunna framkalla anfall. Det är ganska kul att se hur husägarna, som fått sina hus vanställda, kämpar för att försöka att se förtjusta ut när de i själva verket skulle vilja ta till grovt våld för att hämnas vandalismen

Nu för tiden börjar gästerna gäspa redan vid midnatt och hemfärden anträddes redan kl 01:00. Innan dess var det ganska trevligt. Hur konstigt det än låter så påverkar husses dryckesvanor min mathållning på ett positivt sätt. Fram på aftonen spills det en hel del mat på mattan och är man kvick i tanke och tassar hinner man snappa åt sig en och annan köttbit innan de trampas ner i mattluggen. Jag är ganska så mätt och skall dra mej tillbaka till korgen för vila iför de påfrestningar som jag vet väntar senare i dag.

Min matte har läst någon hundbok där det påtalas hur viktigt det är att vi stackars kräk motioneras och engageras dagarna i ända. Så här på ålderns höst har korgen en hög grad av lockelse och om bara husse tar mej på en promenad så jag får pinka är jag nöjd. Detta duger inte enligt mattes nyförvärvade kunskaper. Det får inte vara en lugn stund för då kan vi hundar bli understimulerade och nervklena. I helvete heller. Det är precis tvärtom.

Matte har skaffat en fånig liten matlåda där jag måste trycka på en knapp för att komma åt torkade leverbitar. Detta tror hon utvecklar mitt intellekt. Hade hennes eget varit tillräckligt alert hade jag fått maten i en lätthanterlig skål istället. Det skall motioneras också. Eftersom jag inte rör mig så mycket, nu när jaktsäsongen är över, har matte köpt ett antal motionsredskap som skall hålla mej rörlig och engagerad. Det finns strutar att krypa igenom, hinder att hoppa över och en liten manick där jag genom att trampa på en platta får en boll att flyga iväg och som jag förväntas hämta samtidigt som jag bör tycka att det är kul.

Jag strejkar nog i morgon och nöjer mej med en promenad med husse. Vi brukar möta lite trevligt folk och fä. Tyvärr sällan någon stövare men en och annan strävhårig tax som kan duga i nödfall. Bara jag slipper det där andra nervklena småkrafset som ser ut som kattmat. Ibland möter vi en djurplågare som har klätt ut sin blandras i en massa fåniga kläder. Tröjor, mössor, halsduk och mockasiner. Det ser för djävligt ut. Jag skall bita fanstyget vid tillfälle. Inte blandrasen, utan hans ägare.

God Natt.

Det är alltid lika intressant att ta del av en hunds innersta tankar. Vi tackar Karo för detta. Vi förutsätter att Pelle Moras har översatt rätt. Vi passar på att be om ursäkt för Karos något ovårdade språk. Vi skall be Pelle påtala detta vid nästa besök.

mars 27, 2013 at 8:05 f m Lämna en kommentar

Centern i fokus

Lördagen bjöd på sol, så med tanke på hälsan höll bloggen sig inomhus på förmiddagen. Med lokala organet ”Termometern” i händerna intas ryggläge och när TV:n knäpps på uppdagas att TV2 sänder direkt från Centerns extra partistämma. Centerns förehavande intresserar oss på bloggen eftersom deras ideologi inte ligger miltals från den som genomsyrar vårt parti, GAS. Av olika skäl blev det bara fragmentariskt tittande men något fastnade på nät- och trumhinnor.

Vi noterade att varje gång man zoomade in Annie Lööf, tittade hon in i kameran, log och såg allmänt belåten ut. Ungefär som när åskådare på en TV-sänd fotbollsmatch till sin glädje upptäcker att dom är i bild. Det är rart att hon ler men hon borde vara så medialt rutinerad att hon nonchalerar kameran.

Det yngre gardet gör mig lite orolig för framtiden. Snacksaliga, snabbpratare som inte har så mycket substans att komma med. Bland dessa Ungdomsförbundets ordförande Hanna Wagenius. Här får man vara aktsam med stavningen. Starkast intryck gjorde den gamle kämpen Karl-Erik Olsson. Han hade en lite filosofisk utläggning om livet, som gick ut på att det var fantastiskt att man var en levande varelse. Egentligen skulle man varit ex. ett mineral eller någon gas. Han noterade att man så småningom skall anta den skepnaden, men det gör inte så mycket, sa han. Bara livet fortsätter i andra former. ”Man skall vara rädd om livet” Ett förståndigt uttalande.

När jag fick tid att ögna igenom Termometern hittas en helsida där Annie Lööf intervjuas, beträffande viktiga framtidsfrågor. Rubriken är ”Jobben är viktigast”. Av tre viktiga framtidsfrågor: ”Integrationsfrågor, miljöfrågor och jobben” väljer hon: ”Jobben”. Jobben är alltså, enligt centerns partiledare, viktigare än miljöfrågorna. Man tar sig för pannan! Om det skiter sig med miljön, i stor skala, har vi heller inga jobb. En fungerande miljö är väl för böveln en förutsättning för allt annat. Med lite god vilja kanske man kan ana en valfläskteknisk baktanke, men det ursäktar inte. Hon skall lyfta fram dessa frågor som viktiga, men hon skall inte rangordna. I vilket fall som helst kan inte jobben komma före miljön.

Vi upprepar: Annie Lööf är i många stycken duktig. Söt och trevlig och definitivt ingen dumskalle, men hon skall inte vara partiledare för centern. Byt innan det är för sent. In med Åke Rolandsson. Om han inte vill kanske det skulle gå att skaka liv i Torbjörn Fälldin igen. En man med fötterna på jorden, och som kunde prata landsbygdsfrågor på ett trovärdigt sätt. Eller varför inte Karl-Erik Olsson.

När vi ändå hade ”Termometern” till hands, läste vi som vanan bjuder, också Eva Bergfast-Anderssons krönika. Hon är ingen utpräglad obegåvning hon heller. Men vi börjar tycka lite synd om hennes döttrar. Har dom aldrig varit till någon glädje? Bara kläder på golvet och barrikaderade badrum? Det är nog dags för lite upprättelse. Även ex-maken kanske har någon god sida, som kan ”lyftas”, som det heter nu för tiden.

Vi på bloggen skall komma med ett erkännande. Oftast skriver vi direkt om saker som är aktuella, men det är inte säkert att det dyker upp på bloggen i samma andetag. Red. har efter visst besvär lärt sig var knappen för på- och avstängning sitter på datorn. I klartext: Jag begriper inte ett smack. Mer eller mindre förvirrade idéer sätter gåspennan i rörelse, sedan tar externa krafter vid, för renskrivning och publicering. Ibland finns inte den hjälpen tillgänglig direkt. Därför kan det ibland gå en tid mellan tanke och handling. Det är nog bra ibland.

Det börjar tyvärr bli svårt att få tag på bläck och riktigt bra bläckstift. Det var bättre förr.

mars 25, 2013 at 8:00 f m Lämna en kommentar

Deckare: Bonde söker fruar – Del 9

DeckarenMars med blidväder, växlande med köldknäppar, övergår sakta i vår och grönska. Folk börjar faga sina trädgårdar och en och annan gräsklippare stör friden för grannarna. Nu föds en djävulsk idé i Sunes hjärna: Golf! Sune har talat med personer som beskriver golf som ett veritabelt helvete. Inte för att de själva har provat men att ”peta en boll i ett hål i marken” verkar riktigt idiotiskt, på gränsen till det straffbara. En markägare med tomma spiltor i stallet har med hjälp av sin outgrundliga enfald byggt en golfbana på förstklassiga åkermark. Lantbrukare från trakten brukar ta familjen på en biltur på helgerna för att beskåda eländet och presentera ett varnande exempel för barnen som förväntas föra lantbrukartraditionerna vidare. Sune har aldrig spelat golf men han resonerar så här: Det kan inte vara så svårt och för övrigt spelar det ingen roll. Bara Elsa under ett antal timmar har så djävulusiskt tråkigt som möjligt.

Sune löser greenfee, hyr ett set klubbor och beger sig till första Tee. Sune lyckas sprida ett tjog bollar ut i högruffen. Bollar som han skickar Elsa att apportera. Detta tar sin rundliga tid och Elsa sliter, svär och svettas. Sune noterar en ensam spelare som står och väntar på tee. En medelålders lite undersätsig man som Sune tycker sig sett tidigare. Sune kan så mycket om golf att han vet att man skall vinka fram bakomvarande om man orsakar väntan under längre tid. Sune vinkar men den väntande vinkar avvärjande tillbaka. Sune spelar ett antal hål med samma klena resultat, fortfarande med mannen i släptåg. Elsa letar och svär och Sune kan till sin glädje spåra elakartad vantrivsel hos Elsa. Detta bådar gott. Nu kommer Sune till ett par 5-hål. Sune plockar drivern ur bagen och peggar upp för en djävlesmäll. Den undersätsige är nu också framme vid tee och står och väntar i bakgrunden. Han har en kamera i en rem om halsen och på huvudet bär han en bakvänd basebollkeps. Sune satsar för kung och fosterland. Klubban träffar bollen med en våldsam smäll. Bollen borrar sig med enorm kraft genom luften, tornar och landar som en svala mjukt och elegant 250 meter bort. Sune bara står och gapar. Vilken känsla. Halleluja! Det måste vara så här det känns att plötsligt drabbas av en stark Gudstro och bli frälst. Herre Gud vilken fantastisk upplevelse. Sune är så exalterad att han på darrande ben tar upp jakten på den avlägset liggande bollen. Väl framme plockar han en järnfemma ur bagen. Ett nytt fantastiskt slag placerar bollen på green, ett par meter från flaggan. Sune vet så pass mycket om golf att han förstår att detta är världsklass. Helt i nivå med Tiger Woods, när denne var som bäst, innan diverse amorösa gästspel på bortaplan. Här står han med en eagleputt från två meter! Framme vid green förbereder han sig noga. Han försöker läsa greenen som han sett på TV att de stora grabbarna gör. Efter ett djupt andetag slår han till. Bollen rullar spikrakt mot hålet men hugger tag i hålkanten och det blir en s.k.”koppsnurr”. Bollen stannar någon decimeter från hål. ”Helvetes djävlar!” Sune drämmer i vredesmod till bollen med full kraft. Bollen far iväg och träffar Elsa i tinningen. Det hörs ett otäckt kraskande ljud och när Sune böjer sig över Elsa kan han genast konstatera att hon gått till sina fäder. Den väntande mannen, som också hunnit fram till green, låter kameran gå under hela händelseförloppet. Sedan avlägsnar han sig i riktning mot parkeringen där en ljusblå Volvo väntar.

Ambulans tillkallas och personalen gör samma bedömning som Sune. Elsa är bortom all räddning. Dödsfallet betraktas som en tragisk olycka och Sune spelar förkrossad samtidigt som han i tankarna planerar för Bedas entré på gården. Följande dagar vidtas förberedelser för begravning med allt som där tillhör.

Samtidigt dimper det ner ett stort kuvert på kriminalkommissarie Frans Ottossons skrivbord. Frans är en ytterst kompetent och driven kriminalare och det dröjer inte många dagar förrän Sune hämtas av ordningsmakten och med fjättrade armar förs till häktet. ”Vad är nu detta” undrar en skräckslagen Sune. Jo kuvertet som hamnat på Ottossons bord innehöll fotografisk dokumentation av Sunes förehavande under längre tid, innefattande bland annat mordförsöket vid Kevershäll, utebliven handräckning vid rävgrytet och den dödande bollträffen, som på fotot framstår som avsiktlig.

Sune döms för mord till tio års fängsligt förvar och hela rättegången dokumenteras av en undersätsig fotograf med bakvänd baseboll-keps. Kameran är en Instamatic Powershot SX 150 IS.

Nu uthärdar vi knappast längre. Våldsdåd och olidlig spänning har tärt hårt både på Whisky-förrådet och på själslivet så nu måste vi döva vår oro, snabbt, till varje pris. Vi hittar en gammal hela Explorer som tillsammans med Coca-Cola och en bit falukorv skänker det oss en tids slummer och vila för pinade nervknutar.

mars 23, 2013 at 12:00 e m Lämna en kommentar

Väderförbättring

Vi tog semester för att slippa solen ett tag. Solsken är ett skit som gör huden rynkig. Nu har det dessbättre blivit molnigt och snöigt igen så vi vågade oss hem till GK för att lyssna på Jonnys föredrag om det gamla GK på hembygdsgården på tisdagskvällen. Vi har på Jonnys blogg tyckt oss kunna spåra lite missnöje hur han blivit behandlad i vissa stycken i gången tid. Är det så får det bli slut med detta. Jonny är en fantastisk tillgång. Hans föredrag var alldeles lysande. Gamla fina bilder från en svunnen tid, kommenterade av en man med imponerande kunskaper. Lättlyssnat trots en raspig röst. Karln är ju rolig också. Jag har tyvärr missat tidigare föreläsningar. Repris?

Jag hoppas att Du hörde att applåderna var långa och varma. De var du värd.

mars 22, 2013 at 8:05 f m 2 kommentarer

Allvarlige Alvar: Skogsbruk och missbruk

I ett inlägg signerat Edvin Flåström ifrågasattes naturvårdhänsynen i skogsbruket. Vi lovade att Alvarlige Alvar skulle ge en kommentar. (Vi kan för övrigt rekommendera våra läsare att ta en titt på bloggen ”Edvins kängor”. Där finns mycket tänk- och läsvärt.)

Det finns en kvinna som heter Åsa Moberg. Jag skriver ”heter” för jag förmodar att hon fortfarande är i livet. Jag har dålig koll på hennes vidare öde sedan den tid på 70-talet då hon i media av skilda slag spydde galla över skogsbruket, och storskogsbruket i synnerhet. Skogsbrukets företrädare spydde i sin tur galla över Åsa Moberg: ”En liten slyna som inget begrep och som skulle hålla käften.” Vi kan dra oss till minnes att ÅM vid något tillfälle blev inbjuden till den årliga ”Skogsveckan” för att hålla ett anförande. Skogsbrukets företrädare ville väl visa sig storsinta genom att bjuda in fienden. Med baktanken att hon skulle göra bort sig gejält. Vi vill minnas att följande ordväxling utspann sig efter ett av ÅM:s anförande. En Jägmästare reser sig och säger något i den här stilen: ”Åsa Moberg är både vacker och vältalig men har naturligtvis fel.” ÅM kontrar: ”Ja, du är ju varken vacker eller vältalig och vi får se vem som får rätt.” Varje objektiv betraktare måste medge att hon med tiden fick rätt i det mesta. Denna ”lilla slyna som inget begrep.” Vad var det då som Åsa Moberg kritiserade? Jo bland annat kemisk bekämpning av lövsly, och jättehyggen som ibland sträckte sig över en hel socken. I Tv stod hurtfriska jägmästare och förvaltare och drack Hormoslyr för att påvisa hur ofarligt detta välsignade preparat var. Skogsbruk utan kemisk bekämpning var inte möjligt. Stora kalhyggen var ett måste för att man skulle få lönsamhet på drivningarna. Plantorna till monsterhyggena doppades i DDT, av samma fingrar som otvättade sedan hanterade smörgåsmaten vid rasterna. Visst. Snytbaggarna dog men det gjorde tyvärr andra varelser också. Allt detta var rätt och riktigt och de som hade avvikande åsikter betraktade man medlidsamt som okunniga idioter. Även undertecknad deltog med liv och lust i detta och jag skäms som en hund att man inte protesterade. Det finns några belysande exempel på tokigheter som man borde reagerat mot.

Ett hygge skulle inte bara vara jättestort, det skulle ha spikraka kanter också. Varför? Jo man skulle minska omfattningen på ”sterilzonerna”. En rak linje är kortare än en krokig. Men vad i glödhetaste är då en sterilzon? Det finns säkert något inom sjukvården som heter så men här åsyftades den del av ett hygge som ligger närmast den äldre, kvarvarande skogen. Där växer naturligtvis plantorna lite sämre p.g.a. konkurrensen från nämnda äldre skog. Å andra sidan så växer rimligtvis den äldre skogen bättre i avsaknad av konkurrens från hygget. Inte faen är marken steril!

Efter slutavverkning finns det ofta större eller mindre hobbar av plantskog kvar på hygget. Uppslag i luckor efter stormfällning etc. Dessa hobbar fick smeknamnet ”idiottofsar”. Inte på grund av att plantorna var obegåvade utan som ett skällsord för den som var så dum att han sparade dessa. Man tillämpade en procentsats av hyggets storlek som skulle överskridas om det skulle vara befogat att spara självföryngringen. Jag har glömt hur många procent det handlade om men det var definitivt mer än 1%. Det är illa nog. Vid en hyggesstorlek på 100 ha, som inte var så ovanligt, skulle man alltså röja bort 1 ha plantskog. Varför? Ja det kan man undra. Man strävade efter likåldrighet och jämna krontak och så härjade redan då en övertygelse om att ”rätt” proveniens skulle ge en nästan ofattbar produktionsökning.

Det fanns något som hette hyggesplöjning. Inte vanlig markberedning, som inte är så mycket att orda om, utan caterpillars som drog stora plogar som gjorde minst halvmetern djupa fåror i marken. Varför? För att underlätta plantornas överlevnad. Visst. Plantorna tog sig oftast bra, men det gör de med vanlig, skonsam, markberedning också. Skall man vara riktigt, riktigt vidsynt så kunde kanske metoden försvaras på extremt frostlänta marker, men inte på hyggen i Ebbegärde. Men, där stod man som ett fån och gapade och tyckte allt var rationellt och bra. Man har ändrat åsikt nu när man kan se att fårorna inte självläkt på 50 år. Hyggesplöjning är numera förbjuden men jag kan, tyvärr, slå vad om att det snart dyker upp någon nisse som vill släpa fram plogen ur gömmorna igen.

Jag skall presentera två självupplevda minnesbilder från svenskt skogsbruk. Tidigt 70-tal hamnar vi undre en studieresa hos ett skogsbolag i Värmland. Avsikten var att beskåda en större, rationell drivning. Vi stannar uppe på en höjdsträckning med utsikt över stora arealer. Mitt på berget stod ett rött litet hus. Ägarförhållandet är mig obekant. När man stod vid husknuten och såg sig runt fanns inte ett träd inom synhåll. Inte ett enda! I kanten av en större myr stod ett kvist- och kapverk och brummade. Stamlunnare släpade fram knippen av träd som relativt raskt kvistades och kapades. Virket forslades bort kontinuerligt. Men, vad gjorde man med riset? Svar: Det makades ut i myren av en bandmaskin. Gigantiska mängder som förmodligen fortfarande ligger kvar och skämmer. Till mitt försvar skall anföras att jag vid detta tillfälle tog till orda och försynt ifrågasatte om inte metoden innebar negativa miljöeffekter. Ansvarige jägmästare gav mig en iskall blick, med kristallklar innebörd: ”Sök inte jobb här din jävla miljötomte.”

Nästa minnesbild härrör från slutet av åttiotalet. Platsen är någonstans kring Älvdalen, intill ett fjäll som jag glömt namnet på. Avsikten är att titta på fjällnära skogsbruk. En trevlig, kvinnlig kronojägare lotsar oss till ett stort kalhygge i ett höjdläge upp mot fjället. Skogen hade avverkats på 60-talet och kalmarken hade planterats med tall i vanlig ordning. Hur vi än letade så hittade vi inte en tallplanta. Det enda som fanns var en och annan björk som överlevt flygbesprutningen med Hormoslyr. Enligt kronojägaren var det inget fel på planteringsmetodiken utan orsaken till plantavgången var att man skavt för högt upp mot fjället och höjdlägesproblematiken gjorde återbeskogning omöjlig. Hon var inte ansvarig för avverkningen. Beslutet hade tagits av en företrädare. Annars hade vi förmodligen aldrig fått se eländet.

Det finns mycket, mycket mer som skulle kunna släpas fram i ljuset men detta kan räcka.

Ibland vaknar jag mitt i natten, alldeles kallsvettig. Jag har i drömmen återvänt till Värmland och fjällvärden. Geografin har blandats i drömmens värld. I denna mardröm är jag ansvarig för ovan beskrivna åtgärder och stora skaror av ortsbefolkningen kommer för att hämnas. Det är samer som fått sina renbetesmarker spolierade. Det kommer horder med gummor i hucklen som fått bärmarkerna ödelagda. Och värst av allt. Beväpnade toppfågeljägare som inte längre har några tjädertuppar att skjuta eftersom det inte finns några tallar som tupparna kan sitta i, börjar mata in patroner i magasinet. Hela denna armé jagar mig en hel dag över ett enormt kalhygge och jakten slutar ute på myren. Kulorna viner och mobben ropar på ond bråd död som hämnd för mina skogliga illdåd. Jag vaknar alltid när jag fastnat i riset ute på myren. Gud så skönt att det bara var en dröm.

Det är också ganska skönt att kunna tycka att en hel del, trots allt, har blivit bättre. Allt är inte bra, men bättre. Skogsbrukets företrädare fick krypa till korset och erkänna att mycket var minst sagt fel. Men de har aldrig erkänt den egna skulden. Man gjorde en hel del tokigheter på 60-talet” ”Man”?? Det var ju för helsike Ni, Vi! De yngre förmågor, alt. i värsta fall, oförmågor, som äntrat den skogliga scenen under senare tid har naturligtvis ingen skuld i de gamla synderna. Nu riktar vi en bön till högre makter. Vem vet vi inte riktigt, för det finns ett antal som gör anspråk på den Gudomliga makten, men eftersom vi befinner oss här i Sverige så vänder vi oss till Luthers arbetsgivare, Gud fader och hans son Jesus Krist.

Snälle gode Gud! Se till att det inte dyker upp några nya tokstollar som vill återuppta gammal skoglig idioti. (Man kan i mörka stunder tycka sig skönja tendenser). Se också till att vi får behålla den naturvårdshänsyn vi har. Denna skall sedan mångdubblas. Då är vi på rätt väg. Till slut. Förlåt mig, fattig syndig människa, som också deltog i galenskaperna. Jag lovar att aldrig göra om det.

Alvar vill nog komma tillbaka nästa vecka. Då kanske det kan tänkas handla om vargar och vargjakt. Det brukar engagera. Inte bara de som är berörda utan även intresserade i mindre utsatta miljöer.

mars 21, 2013 at 8:00 f m 4 kommentarer

Allvarlige Alvar: Skogsbruk, älg och älgjakt

Jag såg ett inslag på ”Smålandsnytt” där företrädare för skogsbruket efterlyste mer kunskap om skogsbruk bland jägarna. ”Jägarna kan inte så mycket om skog och jagar bara för nöjes skull”. Det får vi innerligt hoppas att dom gör. Tänk vilken pina att sitta på ett älgpass, dag efter dag, och tycka att det är dödstråkigt. Kunskapen om skog och skogsbruk är nog inte så pjåkig. Jägarna reder sig nog mestadels gott i den branschen. Turligt nog är de flesta skogsägarna också intresserade av älg och älgjakt, för det är detta saken gäller.

En minskande andel tall i de svenska skogarna har gjort att även en normal älgstam ses som ett allvarligt problem. Det finns helt enkelt för lite tall och en del av de som finns blir naturligtvis betade, om ingen annan föda erbjuds. Nu kommer någon och påpekar att tallen betas ändå, även om det finns smakligare alternativ. Det kan nog vara riktigt i vissa fall men betesskadorna minskar vid alternativ tillgång. Att inget annat erbjuds är ofta en effekt av okunskap bland skogliga makthavare och markägare, men det är en annan femma som kan kommenteras om jag får mothugg. Det finns tyvärr skogliga aktörer som inte kan stava till biotop- och viltvård.

Jag är den förste att medge att det finns föryngringar som är hårt drabbade. Ingen tvekan om det. Men. Man överdriver inte sällan effekten av att älgen försett sig med lite kvistbete från tallarna. Det är skillnad på bete och bete. Om älgen klipper ett toppskott så resulterar det ofelbart i en dubbeltopp, stamkrök eller sprötkvist. Det är inte bra. Nu börjar man orera om hårresande tillväxtförluster om älgen betat ett antal sidoskott, en betning som inte påverkar kvalitén. Finns det inga barr kvar så växer naturligtvis inte tallen men en viss reduktion av tillväxten tål vi och det kan dessutom gynna kvalitén i form av smalare årsringar om man skall försöka hitta något positivt, och det skall man. Som motvikt till det negativa.

Jag har viss respekt för forskning och forskningsresultat men om någon vill visa att något stämmer med en önskad teori så är det ingen större konst. I skogliga publikationer kan man ta del av studier som påstås visa att älgen orsakar skador för miljarder. I samma veva redovisar företrädare för jaktintressena att jakten generera minst samma belopp om man väger in alla intäkter i form av arrende, kött och rekreativa värden mm. Siffror som skogsbrukets företrädare fnyser åt. Man fnyser åt mycket som inte stämmer med de egna åsikterna. En sågverksägare i Krylbo, Karl Hedin, som sågat en förskräcklig massa klentimmer, gjorde en studier över skador i talltimmer i form av barkdrag (som en effekt av älgens barkskador på tall) och kom fram till att skadorna motsvarade en kostnad på 85 öre per hektar och år. Detta avfärdade naturligtvis skoglig ”expertis” som nonsens. Man hävdar att Hedin är jävig eftersom han är intresserad älgjägare. 0,85 kr kanske inte stämmer exakt. Låt oss lägga på en nolla, ja varför inte två, så går det fortfarande ihop eftersom ett normalt jaktarrende genererar en inkomst på i snitt 100kr/ha. Ganska sköna pengar som kommer markägare till godo utan större ansträngning. Men de räknas inte. Dessa pengar tycker man att man skall ha ändå. Som någon form av bonus.

En markägare som har turen, eller oturen om man så vill, att råka befinna sig i närheten av en större stad med flygförbindelse, kan ofta håva in mångdubbel ersättning för jaktarrendet. En jägare från utlandet eller annorstädes, med fet plånbok, betalar inte sällan rent oanständiga belopp. Men en sak är fullständigt kristallklar. Det finns ingen dansk, tysk eller annan som är så elakartat förståndsreducerad att han betalar stora summor för marker som är tomma på vilt. Det skall finnas gott om vilt, inte minst älg. Om nu jakten genererar dessa pengar så skall det till en hel del skador för att det skall gå back.

Den inledningsvis nämnda sjunkande andelen tall i Svenska skogar är inte bara älgens fel. ”Granifieringen” startade redan på 50-60- talet när älgstammen var minst sagt gles. Det planterades ganska stora arealer med gran på boniteter där tallen egentligen skulle varit det självklara alternativet (man hittar lätt 50-åriga granbestånd, på fel bonitet, med diminutiva toppskott här i GK:s närhet). Varför? Ja säg det. Granmassaved var väl bättre betald. Just då. Då slog skogsbrukets mest allvarliga, och tydligen obotliga, sjukdom till. Man satsade på det som var bra betalt för stunden. Det skall man väl, på ren svenska, skita i. Något som skall ge avkastning långt fram i tiden kan väl i rimlighetens namn inte styras av vad som är lönsamt vid tidpunkten för beståndsanläggningen. Låt ståndorten välja. Det ger oftast mångfald, istället för överdimensionerade monokulturer med drag av enfald. Man sprider riskerna. Med ”fler ägg i korgen” är det alltid något som efterfrågas när det är dags för avverkning. Har vi lite tur så kanske tallvirke med dekorativa sprötkvistar, stamljud och krökar är högsta mode och betingar stort värde när dagens ungskogar skall slutavverkas en gång i tiden. Då står de efterkommande och förbannar att fadern var så dum att han inte tog fram sekatören och klippte toppskott medan han väntade på att stövaren skulle komma tillbaka från långskjuts efter någon Mickel (faderskapet var i alla fall så klok att han väntade på hunden och inte åkte och hämtade den med hjälp av någon pejl, detta djävulens påfund).

Vi pratar om slutavverkning. Om ett antal år kanske skogsvårdslagen säger att endast kontinuitetsskogsbruk är lagligt. En metod som dagens besserwisser ler lite hånfullt åt. Vi får se. Om inte vi, så i alla fall våra barn och barnbarn.

Det pratas mycket om biologisk mångfald, även i skogsbruket. Det är bra, men man kanske med viss oro kan ana att det finns krafter som vill att man skall börja nagga bevarandemålet i kanten till förmån för produktionsmålet. Visst tusan skall vi i nationalekonomins intresse bedriva ett rationellt och lönsamt skogsbruk. Tveklöst. Men vi har även råd med hänsyn. Om det sen gäller rosenticka, långskäggslav eller vitryggig hackspett kan kvitta. Under senare år har vi annars till vår glädje tyckt oss märka ett trendbrott när det gäller naturvårdshänsynen bland ”fotfolket”. Det är numera ganska sällsynt med skotarförare som kör ikull högstubbar och torrakor bara för att det är kul. Andelen förare som tar en extra sväng ut i något myrstråk därför att det är häftigt när torven sprutar och det blir djupa spår har också glädjande nog minskat. Sådana maskinförare har vi inte råd med. Det frestar både på maskinparken och på allmänhetens förtroende för skogsbruket.

Men vi har råd med ett antal älgar. Även älgen är en del av den biologiska mångfalden. Till glädje för jägarkåren, markägarna, allmänheten och konsumenter av animalisk föda som vill ha ett nyttigt och ekologiskt kött.

Detta blev långt. Jag står för vad jag skrivit men kan ödmjukt ändra mig om man kan bevisa att jag har fel. Ödmjukhet och vidsynthet är annars inte bästa gren i skogsbrukets värld. Tvärsäkra åsikter och uttalanden är ingen bristvara. Åsikter som inte så sällan visar sig vara helt åt helsike efter ett antal år. Jag skall inte trötta med exempel, men dom finns, i riklig mängd.

Undertecknad bevistade en gång en skoglig sammankomst där olika skötselstrategier var uppe till diskussion. En av deltagarna ställer en fråga om inte en föreslagen åtgärd stred mot ”de biologiska lagarna”. Då sträcker den dåvarande länsjägmästaren på sig så att det knakar i lodenrocken och kungör med myndig stämma: ”De biologiska lagarna, de bestämmer vi ramarna för.” Den andre allsmäktige, Gud fader, gör ett lite blekt intryck vid en jämförelse. Vid samma exkursion diskuterades ett område med gammal lövskog som föreslagits som reservat bl.a. på grund av häckande vitryggig hackspett. Markägaren var inte så förtjust i förslaget och han får stöd av en tjänsteman från ett av våra större bolag som mumlar lite halvhögt, men med avsikten att alla skall höra: ”Skjut den där djävla fågeln så är problemet löst”. Sånt skapar respekt.

Samma respekt skapar ett uttalande, med några veckor på nacken, av en annan skoglig tjänsteman från samma bolag: ”Älgen måste utrotas”.

Vi tackar Alvar för detta inlägg. Inte för att vi själva begrep så mycket, men det var säkert rätt. Alvar vill nog kommentera de reaktioner som förhoppningsvis droppar in. Välkomna med synpunkter. Vi begriper trots allt så mycket att vi lovar att arbeta för följande förändring i skoglig lagstiftning när vi inom GAS kommer till makten: Skärp kraven på föryngringarna. Återinför röjningsplikten. Lagstifta om ståndortsanpassning vid val av trädslag för återbeskogning (förbjud gran på för svaga boniteter). Detta är inte så krångligt. Det behövs bara några förståndiga lagstiftare, ett dokument och en penna. Detta skulle generera större summor än vad älgbetningen kostar.

Har vi råd att missköta skogen så har vi också råd med en del älgskador.

Ps.

Alvar kommer tillbaka vid senare tillfälle. Med fokus på skogsbruk, skogsvård och vanvård.

Ds.

mars 19, 2013 at 8:00 f m 2 kommentarer

Semestertider

Det har en längre tid varit lite irriterande soligt. Visserligen kallt och skönt men vi börjar känna oss lite oroliga över solens skadliga inverkan på vår hud. Bloggred. har beslutat ta semester några dagar för att vila upp i ett molnigare och disigare klimat. Därför skall vår eminente gästbloggare Allvarlige Alvar få parkera vid tangenterna någon vecka. Han har fria händer att blogga om vad han vill men vi misstänker att det till stor del kommer att handla om naturbruk: Skog, lantbruk, jakt, fiske och lite till. Vi överlåter ordet till Alvar.

Söndag. Strålande sol men rejält kallt. Talgoxarna sitter vid fågelbordet och fikar efter en ny fläsksvål att sätta tänderna i. Naturligtvis inte tänder. Näbben. Det vet vi här på landet. Vi har lite koll på naturen till skillnad från en allt mer urbaniserad storstadsbefolkning. En större hackspett som också brukar gästa fläsksvålen lyser med sin frånvaro. ”Av det enkla skälet” som Reinfeldt ofta säger, att den är död. En fjäderhög vid syrenhäcken skvallrar om att någon sparv eller duvhök kunde ta nattkvist, mätt och nöjd. Det verkar som att brokspettar påtagligt ofta faller offer för predation. Eller är det så enkelt att de färggranna resterna lättare uppmärksammas än en liten murrig fjäderhög från en avliden gråsparv. Att mata fåglar är en trevlig sysselsättning som många ägnar sig åt. Det är både skoj och faktiskt lite lärorikt också. För många äldre människor är småfåglarna utanför köksfönstret kanske den enda kontakten med naturen som står till buds. Dock kanske man skulle önska att utfodringen inte pågick året runt. På sommaren reder sig fåglarna på egen hand. Om det är skadligt med året-runt-service vill jag låta vara osagt, men man kan nog slå fast att det är onödigt och att det finns viss risk för sjukdomsalstrande organismer på en solvarm, nedsölad foderplats.

Åter till höken. Besök av sparvhök vid matbordet är inte så ovanligt. Oftast en fantastisk uppvisning i flygförmåga och jaktskicklighet. Jakten är över på några sekunder och sedan sitter det en sparv eller mes i klorna. Det rycker lite spasmodiskt i vingarna men döden är snabb och sparvhöken flyger en bit bort för att inta sin måltid innan maten kallnar. Då kan man ibland få se följande scen vid fågelborden. Det sitter kanske en dam eller herre vid fönsterbordet och intar sitt förmiddagskaffe medan de försöker lösa melodikrysset. Då slår höken till och melodikrysslösarna noterar att en av de älskade matgästerna fått sätta livet till. Man far upp från stolen och rusar ut: ”Schas, Usch, Schas, schas din elaka faen, Schas.” Sparvhöken tar naturligtvis till vingarna och försvinner. I sämsta fall utan att få med sig sitt byte, vilket gör att han måste besöka ett nytt foderbord för att få sig ett skrovmål. En upplysning till er som inte är helt på det klara med våra bevingade vänners matvanor. Sparvhöken kan inte rå för att han inte är vegetarian. Han måste ha kött. Han tvärdör av råkost. Sådan är naturen.

Vi som ägnar oss åt jakt håller ofta också på med utfodring av det vilda. Även vi matar småfåglar men det kan även gälla rådjur, dovvilt, fälthare, fasaner (och rapphöns i den mån dessa finns). En vinter med djupsnö och i sämsta fall skare gör det svårt, ibland omöjligt för viltet att hitta mat i tillräcklig omfattning. Fasanen är helt beroende av vinterhjälp och rådjurstammen kan mer än halveras en vargavinter. Vi kan nog tycka att det är slöseri att låta en viltstam decimeras kraftigt bara för att man inte har ork eller lust att åka till skogs med en ensilagebal, kraftfoder eller viltpellets. Det är också trevligt att se våra vilda vänner och det ger lite underlag för inventering. Man kan till viss del bedöma hur mycket vilt som finns på markerna. Ibland inträffar något mindre trevligt. Bland den höggradigt urbaniserade delen av befolkningen står vi jägare inte högt i kurs. Jag kan till viss del förstå detta och bemöter gärna kritiska synpunkter. Men bara från kritiker som vet vad det handlar om. Kunskapen står ofta i omvänd proportion till tvärsäkerheten. Jag kan svära på att jag har större kunskap om parfymsortimentet på NK än vad den ordinarie kunden har om jakt och viltvård. De vet oftast inte ett smack. Men de har tvärsäkra synpunkter. Det finns naturligtvis undantag. Nu till det mindre trevliga. Man kanske håller på att släpa ut ensilage eller kraftfoder i djupsnön. Då kommer det någon skidåkare som oombedd inleder samtal, vilket väl i och för sig är trevligt: ”Vad håller du på med?” ”Jo jag håller på att utfodra rådjuren…”. och så gör du ett lamt försök att förklara när, varför och hur. ”Det här gör du bara för att du skall få fler rådjur att skjuta ihjäl till midsommar.”

Ett långt jägarliv har lärt mig att det är fullständigt meningslöst att gå i svaromål vid kontakt med denna typ av människor. Vet man inte ens att rådjuren inte är lovliga vid midsommar så är det kört. Man vänder på stövelklacken och fortsätter med ensilaget och tröstar sig med att rådjuren står i tätningarna och med tacksamhet väntar på hjälpen.

Det finns ett oslagbart rekord när det gäller jägarfientlighet. Så gravt att det gränsar till ärekränkning och åtal. Följande utspelade sig för ett antal år sedan, jag har glömt exakt när det var, men det spelar mindre roll. Det var i alla fall på den tiden då Jan Danielsson var i livet. En vårvinter hade ett ganska omfattande oljeutsläpp skett i havet vid Gotland. I vanlig ordning drabbades Alfågeln värst, och en ganska stor mängd svårt oljeskadade fåglar sökte sig mot stränderna. Då gjorde naturligtvis de lokala jägarna det enda som fanns att göra. Man gick ut med hagelbössan och förkortade lidandet för de stackars fåglarna. Då står denne Jan Danielsson i ett Tv-reportage och säger något i den här stilen. Jag reserverar mig för ordalydelsen men andemeningen var otvetydig. Efter att Danielsson med rätta förfasat sig över utsläppet som sådant, låter det ungefär så här: ”Nu trivs jägarna för nu har dom fått en massa fågel att skjuta på och det tycker dom är roligt.”

Skyttarnas ansiktuttryck skvallrade om en annan sinnesstämning. Sorg över att en vacker och trevlig fågel, som förgyller tillvaron för de som har sin gärning på och vid havet, gått ett så fullständigt onödigt öde till mötes. Sorg och vrede över samvetslösa sjöfarare som av snöd vinning utsätter djur och natur för detta lidande och skador. Och där stod Jan Danielsson och flinade och påstod att jägarna tyckte det var kul. Jan Danielsson var lite av en idol ute i stugorna. Kanske inte så mycket i stugorna men väl i mer urbaniserade, tättbefolkade delar. Han hade säkert en hel del kunskap om djur och natur men när det gällde jakt och jaktutövning var det minst sagt magert. Han behövde naturligtvis inte veta så mycket om detta men då skulle han å andra sidan haft förstånd att hålla tyst.

Vi skall sluta med ännu ett exempel på Janne Danielssons okunskap. Nästan ett helt program ägnades åt en händelse där: ”Fågeljägare skjutit ripor, bara för nöjes skull. Ripor som sedan hittats kastade i naturen.” Tittare, även ganska gravt synskadade, med lite insikt i fågeljakt, såg att det handlade om ”skrottar”, d.v.s. fågelrester som blir kvar sedan man tagit tillvara bröstköttet. Detta är en vedertagen metod. Tillämpas ofta på ex. ringduva, sjöfågel m.m. Av bl.a. utrymmesskäl och livsmedelshygieniska dito är det ibland lämpligast att göra så. Framför allt när det gäller ripor som kanske skjutits en varm augustidag. Köttet skall inte sällan fraktas långa sträckor och då är en kylväska ett bra alternativ. Detta kunde Jan Danielsson tagit reda på. Så icke. I stället tar han chansen att kasta skit på jägarna. Dessa som ”skjuter alla ripor så att jaktfalken svälter ihjäl”. Ripor som sedan kastas, allt enligt naturgurun.

Hade han varit i livet hade vi avslutat med ett rungande: Vet hut!

Tack för idag. Nästa gång skall vi beröra skogsbruk, älg och älgjakt.

PS

Själv tar jag för det mesta hand om hela fågeln. I stort sett allt ätbart finns visserligen i bröstbiten, men man kan koka så fantastiskt god fond på skrovet. Prova!

DS

mars 18, 2013 at 8:00 f m 2 kommentarer

Äldre inlägg


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

mars 2013
M T O T F L S
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se