Gröna Köpingen

Deckare: Bonde söker fruar – Del 6

mars 2, 2013 at 12:00 e m Lämna en kommentar

Livet har återgått till det normala. Det är sensommar och Sune är nu återställd och håller på med översyn av tröskan inför skörden. Det blir inte så mycket att tröska för vildsvinen har ätit upp det mesta. Dessutom är det ett vågspel att reparera tröskan för stora pengar eftersom en uppbökad sten snabbt kan orsaka nytt karambolage i innanmätet. Nej, Sune tar beslutet att bränna spannmålen på rot så slipper han en massa bekymmer.

Det förenklade skördearbetet frigör en del tid till hemmets vård och utomäktenskapliga övningar. Fortfarande inte av sexuell art eftersom Sune framhärdar i sin renlevnad. Sune har drabbats av ett litet bakslag, Gunhild visade sig inte vara så intresserad som Sune trott. En ny, ung och tjusig AT-läkare har fångat Gunhilds intresse och Sune är inte dummare än att han begriper att det är kört. Vitrockar med ett stetoskop dinglande runt halsen har en enastående förmåga att sätta systrarnas hjärtan i brand och Sune har inte så mycket moteld att komma med. Men Beda återstår. De fortsätter att träffas och beger sig på nya vandringar i GK med omnejd. Ett populärt utflyktsmål är f.d. sommarparadiset Ökno där de företar långa vandringar utefter strandkanten. Det är inte alltid så lätt för ofta står tyskregistrerade bilar i vägen, utkörda halvvägs i vattnet. Det är tyska fisketurister som fyller sina gasoldrivna frysar med gädda innan återtåget till hemlandet. Sune som är lite påläst tycker att det är egendomligt att detta oskick inte beivras. Allemansrätten medger bara fångst av så mycket fisk som du kan konsumera för dagen. ”Jag undrar vad som händer om jag åker till Tyskland och gör samma sak” tänker Sune. Beda halkar och slår omkull efter att ha trampat i en hög fiskrens i vattenbrynet. De drar sig upp mot fastare mark för att slippa eländet men där blir inte mycket bättre. Det är tyskar överallt, ja det visar sig att dom numera äger hela rasket och funderar på att införa restriktioner mot utländskt intrång. Sune och Beda drar längre inåt ön för att få uppleva lite frihet och vildmarkskänsla. Hur dom än letar så finner de den inte. Där som förr var skog och natur står nu åretruntbostäder, tätt packade som sardiner i en överbefolkad burk. Långt värre än i tätorten. Sune och Beda återvänder hemåt med en lätt avsmak i munnen.

Minerna blir gladare när hemmet anträdes. Elsa kommer glädjestrålande med ett papper i handen. ”Sune, Sune, Jag har blivit antagen till Bonde söker fruar. Hurra, hurra. Gud vad jag är lycklig. Jag förstår bara inte hur dom hittat mig.”

En dag i September kommer Linda Londirff och filmteamet för att intervjua Elsa och se om hon passar. Elsa är så fruktansvärt nervös att hon håller på att svimma. Hon fumlar, snubblar och svamlar och gör på det hela taget ett lite imbecillt intryck. Linda skiner upp och utbrister glatt: Du är antagen! Glädje och ryggdunkningar. Champagne korkas upp och lyckan vet inga gränser. Filmteamet förevigar det hela och medan så sker smyger en medelålders, bredaxlad och aningen bredbent man med solglasögon och bakvänd keps fram runt knuten och låter kameran gå. Sune noterar det hela och tycker sig minnas att han sett mannen tidigare. När han försöker ta kontakt kastar sig fotografen in i en blå Volvo och försvinner från platsen.

Det lackar mot höst och produktionsteamet bakom Tv-såpan har bråda dagar. De vill ha serien inspelad och klar medan det ännu är grönt och inbjudande i ängar och hagar där romantik och småhångel skall filmas. Konceptet är numera att varje bonde skall försöka charma fyra kvinnor per man och Elsa blir tillsammans med sju kollegor tilldelad en bondeman från en förort till Fagerhult. Mannen heter Gustav men kallas av någon anledning för Stuten. Man vill lura i tittarna att det är ett val som kvinnorna själva gjort men så är inte fallet. Allt är noga planerat och förberett och produktionsteamet har nog i grund och botten inga förhoppningar om att såpan skall leda till bestående romanser. Det är annorlunda med Elsa. Hon är en smula aningslös och efter att ha besiktat sitt objekt är hon odelat positivt inställd. Den Fagerhultska bondemannen är i fyrtioårsåldern, således en ungdom i jämförelse med Sune. En lätt hälta skämmer inte nämnvärt och frånsett ett ansikte som endast en moder kan älska är han väl ganska ok, om man bortser från begränsad intellektuell kapacitet. Elsa väger Stutens för och nackdelar i jämförelse med Sune men möjligheten till en plats i rampljuset väger över till Fagerhultsk fördel.

Sune jublar invärtes men vågar inte ta ut segern i förskott. Han vill vänta tills Elsa begärt skilsmässa för en flytt till ett nytt hemman västerut.

Årets upplaga drar igång. Hela, nja i alla fall halva, Sverige sitter klistrat framför TV:n på onsdagskvällarna. Man engagerar sig med liv och lust i böndernas amorösa övningar och man låter sig luras att det är på riktigt. Så ock Elsa. Hon fjäskar och flamsar med Stuten och Sune sitter och skäms framför TV:n för att han är gift med ett så pass enfaldigt fruntimmer.

Så är man då framme vid sista avsnittet då bondeman Stuten skall göra sitt slutgiltiga val av fyra kvinnor som skall få stanna på gården. Tittarna sitter och biter på naglarna med svår andnöd, orsakad av den olidliga spänningen. Endast Elsa är kolugn för hon kan inte tänka sig annat än att hon tillhör den lyckliga kvartetten som får stanna.

Rut från Borensberg blir först att åka ut. Samma öde drabbar Berit, en liten smällfet 45-åring från Slite. När också Eva-Lena, en f.d. yrkeskvinna från Åtvidaberg, får respass återstår bara fem kandidater: ”Den fjärde som jag vill skall lämna gården är……………………………..” Stuten gör på tröttsamt utröstningsmanér en evighetslång paus. ”Den som åker hem i dag är………..Elsa från Gröna Köpingen”

Elsa svimmar och Sune får ett lättare slaganfall.

Sune är nu aningen uppgiven. Även Elsa gör ett sorgmodigt intryck efter att blivit ratad och gått miste om en fortsatt tillvaro i rampljuset. Hon inser att Sune trots allt är bättre än inget och hon har inga planer på en separation. Efter Sunes misslyckade ”olycksfall” vid ättestupan har lusten för kriminell verksamhet falnat. När nu andra taktiska finter misslyckats ämnar Sune försöka trötta ut Elsa. Planen är att stackars Elsa skall få det så in i graden tråkigt i Sunes sällskap att hon ger med sig och lämnar äktenskapets hamn.

Sune släpar nu med Elsa på långa promenader i GK med omnejd. Färden har ett stänk av kulturvandring. Sune lotsar Elsa mellan gamla kulturminnen som i de flesta fall är borta. Godsmagasinet, Mekan, Galgbacken på Suggås, Musikhörnan. Gärdsjö livs, Åkes dito. Mest tid lägger Sune utanför gamla biblioteket där han i timmar orerar om den kulturtskymning som länge hindrade beslutsfattarna att fatta ett klokt beslut beträffande husets framtid. Nu har till slut byggnaden återtagit sin funktion som tingshus där vanartiga GK-ungdomar döms på löpande band för försök till vandalism på nämnda hus. Sedan styrs stegen mot hamnen. I ändlösa monologer redogör Sune för hur enastående vackert det hade blivit med miljöanpassade, rödfärgade, mindre enplanshus i stället för de syditalienska stilbrotten som nu skymmer utsikten ut över viken. Någon gång bjuder Sune sin lagvigda på mat på en servering i hamnen där paret sitter och stirrar in i en gigantisk fartygssida medan dom intar sin måltid, som kommer på bordet sent om sider. Sune försöker tråka ut Elsa med oändligt långa föreläsningar om skeppsbyggnad och om nitförband som fogar samman plåtarna i skrovet. Blir Elsa uttråkad? Icke.

Efter sju timmar lämnar paret serveringen, som nu är i det närmaste folktom. Endast en lite undersätsig fotograf dröjer sig kvar. Han är uppenbarligen intresserad av båtar och sjöfart för han fotograferar flitigt.

Nu är det rent vidrigt spännande. Vem är denne mystiske fotograf som smyger omkring och förevigar allt med sin Instamatic Powershot? Nu måste vi ha något nyttigt och stärkande. En väl tilltagen bit rökt ål och små rödbetor tillsammans med ett par Tuborg och en 9:a Skåne lugnar magnerver och själsliv.

Entry filed under: Deckaren. Tags: deckare, Elsa, fotograf, Sune.