Deckare: Bonde söker fruar – Del 7

mars 9, 2013 at 8:30 f m Lämna en kommentar

När inget av det inom GK:s hank och stör som Sune försöker trötta Elsa med får henne att vilja söka sig bort från Sune ändrar han taktik. Nu kommer bilen till heders och ett oräkneligt antal mil spenderas utsocknes i miljöer som nog kan betraktas som hart när outhärdliga. Första resan styrs söderut. Där, i kanten av ett större befolkningscentra, har Sune ett riktigt ess i rockärmen. Ett otroligt sorgligt minne över kommunal inkompetens och blåögdhet. Detta borde få Elsa att bli deprimerad i önskvärd omfattning. Det åsyftade misslyckandet har nu några år på nacken så vi gör en kort rekapitulation för dem som inte kan eller vill minnas. År 2006, tror vi det var, stiger en viss Mister Lue, likt en merkantil frälsare, ner i Södeort och presenterar ett förslag som får hela bygden att hicka till av förvåning och förtjusning. Planerna var att etablera Söderort som ett centrum för exponering av varor och tjänster från såväl när som fjärran. Som ex. kan nämnas förslag om att företagare från HögSpy skulle få möjlighet att presentera produkter, från visserligen nedlagda, men dock industrier. Luffarslöjd från Slakmöre skulle visas för en köpsugen skara och sekondhandvaror från Tålebo skulle väcka berättigad beundran i välexponerade montrar. En och annan Torsåstupp skulle få så mycket luft under vingarna att det skulle bära ända ner till Snurrom. Ett väsentligt element i konceptet var naturligtvis också att visa hur man på kinesiskt maner kan bygga och producera varor utan lön och skyddsutrustning till de arbetande massorna. Det är förståligt att kommunens starke man, Per Johansson, skyndar sig att försöka tillgodose Fansådumts alla krav för att säkra en etablering i Söderort. Som vi alla vet gick det åt fanders och de är nu de obefintliga resterna från en glansfull epok som skall pina Elsas själsliv. Mycket riktigt. Elsa faller i hejdlös gråt vid minnet av den förhastade, pampiga invigningen när honoratiores, med dåvarande näringsministern i spetsen, sågs mingla glatt med andra drakar. Tänk vilken fest och glamour, vitt skild från dagens grå tristess. Elsa lipar så till den grad att Sune, när hushållspapperet är slut, ser sig tvingad att resa norrut igen. Ungefär i jämnhöjd med GK styrs resan i östlig riktning mot en liten by i gränstrakterna mot civilisationen. Sune tvingas av vägen ett par gånger av fordon, som på traktens manér, framförs mitt i vägen. I en vägkorsning stannar de och åser ett slagsmål, initierat av någon gammal byträta mellan sedan länge bortgångna anfäder. Så är det ofta i dessa trakter. En gammal oförrätt glöms aldrig, särskilt inte om det handlar om jakt och fiske. Färden fortsätter österut och snart skymtar havet bakom vindpinade enbuskar. En gallerbro, en så kallad färist, passeras och på en stolpe intill varnas för lösgående tjurar. Nu ser Sune en möjlighet. Ett par potenta kritter av hankön åser nyfiket inkräktarna. Sune kör så nära han vågar varefter han uppmanar Elsa att gå ut och kolla däckstrycket vänster bak. Elsa lyder och när hon stigit ur låtsas Sune slinta på gasen och bilen far i väg ett hundratal meter. Sune ser i backspegeln att planen misslyckats. I stället för att med sylvassa horn massakrera Elsa till oigenkännlighet luktar dom på Ferdinandianskt manér på Elsas blommiga klänning och går att möta husbonden som just då angör bryggan efter en tur bland ålryssjorna. En man som sysslar med både fiske och jordbruk och som med tanke på detta och sitt namn kan kallas för en godartad dubbelnatur. Han motsvarar dessbättre inte den bild av invånarna som gammal ortsnamnsforskning antyder: ”Ödeängla”: En ort som är öde på änglalika och godhjärtade varelser.

Färden fortsätter norrut och i höjd med Em börjar bilen att koka och Sune får stanna för att hämta kylarvatten i ån. Här är så trevligt och vackert att Sune raskt hastar vidare innan Elsa börjar se nöjd och glad ut. Efter ett tag är dom framme i Norrort. Man kör kors och tvärs genom staden. Riktning och färdrutt är egal. Det är i stort sett lika tråkigt och dystert överallt. När dom passerar Folkets Park börjar det verka lovande. Elsa blir askgrå i ansiktet och faller i hejdlös gråt vid åsynen av det varuhus som ersatt danspalatset där hon i sin ungdom tog sina första stapplande steg på erotikens vindlande stigar. Sune dröjer en timme för att Elsa skall fara riktigt illa och tömma tårkanalerna.

Sune rattar nu västerut och efter ett antal korsvägar är man framme vid ett café och loppis i en liten förort till HögSpy. Också här är det alldeles för trevligt. De stjälper i sig kaffet och tar med det välsmakande, hembakade brödet och förtär det på resan mot huvudorten. Nu är de framme i centralorten. En sextimmars promenad i Lanehajen tycks inte tråka ut Elsa i önskvärd utsträckning. Inte heller trumfkortet, en guidad tur på Garbo-museet, har eftersträvad negativ effekt och Sune styr nu färden österut igen, men aktar sig nogsamt för att köra under de mistlar som hänger i riklig mängd i träden i anslutningen till tätorten.

Paret skall just passera Ruda då lagens väktare vinkar in dem till vägkanten. Ett dussin poliser har med laser dokumenterat att Sune har kört för fort och nu blir han alldeles vansinnig. ”Här står ni era förbannade vanbattingar, i en avfolkad liten håla, och antastar vanligt, hederligt folk. Gör för helvete något vettigt istället. Är Palmemordet löst? Har ni råkoll på den organiserade brottsligheten? Hur många villainbrott har ni klarat upp? Har ni lyckats lagföra en enda skattesmitare i miljardklassen? Den enda ekonomiska brottslighet ni rår på är om Frida i Hultet plockat lite blåbär som hon sålt och glömt att skatta för. Hur många fall av oprovocerad misshandel har ni rett ut? Här skall ni få se på provocerad misshandel era djävla sumprunkare”. Sune vräker sig ur bilen men blir snart övermannad och förs till Gamla biblioteket som återtagit sin ursprungliga funktion som Tukt- och Tingshus.

Sune åtalas för missfirmelse och våld mot tjänsteman men får villkorligt eftersom han jagar älg ihop med några av nämndemännen.

Hela rättegången dokumenteras av en lite undersätsig fotograf, med bakvänd keps och solglasögon, som hastigt avviker efter fullgjord förrättning.

Vi ser oss nödsakade till en upprepning: Spänningen är nu fullständigt olidlig. Vem är denne mystiske fotograf? Hans förmåga att dyka upp och sedan blixtsnabbt försvinna får Fantomen att framstå som en amatör vid en jämförelse. Man börjar också känna stark sympati för Elsa. Denna hunsade men godhjärtade varelse. Skall hon kunna återvinna Sunes hjärta? Klarar hon livhanken?

Det är nu omöjligt att inta fast föda. Vi nöjer oss med flaska helmalt. Kvalitet och pris spelar ingen roll, bara vi får lugna nerverna. Från och med innevarande vecka presenteras avsnitten redan lördag morgon. Vi har förstått att ni, kära läsare, har svårt att koncenterar er på Melodikrysset i väntan på veckans olidliga avsnitt.