Gröna Köpingen

Deckare: Bonde söker fruar – Del 8

mars 16, 2013 at 12:00 e m 1 kommentar

En regnig höst övergår i vinter. Snön ligger halvmeterdjup redan i mitten av december. Nu föds en idé i Sunes huvud. När han inte kunnat trötta ut Elsa mentalt kanske det skulle gå med fysisk utmattning. Varför inte förena nytta med nöje? Sune är hängiven jägare och stövarjakt efter hare och räv är favoritsysslan. Räv jagar han alltid ensam för det finns inte längre några jaktkamrater som har tålamod att stå så tyst och stilla, länge, som jaktformen kräver.

Nysnö och tio minusgrader. ”Nu Elsa skall du med på Rävjakt”. Elsa ser minst sagt förvånad ut för Sune har alltid med eftertryck predikat vilken styggelse det är att ha med glappkäftade kärringar i skogen. Elsa blir noggrant instruerad och har till slut klart för sig att hennes väl och ve hänger på förmågan att stå stilla som en stenstod de närmaste 4-5 timmarna. Sune släpper på ett rävslag som ser ut att vara gånget fram på efternatten. Schillern tar med intresse an löpan och efter någon halvtimme övergår väckskallen i fullt drev. Drevet drar ganska snabbt ur hörhåll och Elsa försöker ändra fotställning vilket gör att det knarrar i snön. ”För helvete kärringdjävel. Stå still!!. Räven kan ligga så långt före att han kan komma i pass innan vi hör hunden.” Drevet buktar bra och går nu i stort sett tapptfritt inom hörhåll. Elsa fryser gruvligt. Efter 3 timmar har fötterna domnat bort och Elsa känner stor befrielse när drevet övergår i ståndskall och Sune meddelar att räven gått i gryt. Förmodligen klippgrytet ett par kilometer norrut. ”Ta du an löpan och koppla om hunden kommer i retur. Själv tar jag bilen för grytet ligger bara ett hundratal meter från skogsbilvägen. Vi syns där.” Elsa plumsar iväg i djupsnön, inte helt olik en krumbent drever.

Sune är snart framme och kan konstatera att räven ligger inne. Grytet är en besvärlig historia med smala passager, hyllor och avsatser där grythundar lever farligt. Sune glömmer att koppla stövaren som nu är försvunnen. Efter någon timme kommer Elsa flåsande och man kan tydligt se att hon inte fryser längre. ”Ligger räven där nere?” ”Jajamän.” Elsa är inte så storvuxen och nu föds en tanke hos Sune. ”Du Elsa. Kan inte du hasa ner i grytet och se om du kan få en skymt av räven?” Elsa är glad över det nyvakna förtroendet på jaktstigen. Hon kränger av sig det mesta av kläderna och försvinner ner i grytgången. ”Plopp” säger det när hon fastnar halvvägs ner. Under tiden har schillern rest en ny räv och drevet dånar i grovskogen. ”Hjälp, hjälp Sune. Jag sitter fast. Hjälp” ”Jag kommer senare. Jag måste hinna fram till mosslaggen innan drevet passerar.”

Sune har naturligtvis inte tänkt komma tillbaka. Kärringen sitter som i ett skruvstäd och försynen har nu ordnat en hädanfärd som kommer att betraktas som en fruktansvärd olycka. Sune hinner i pass och skjuter en vacker, fullhårig räv. Han pälsar räven, kopplar hunden och anträder återtåget. Eftersom dagen inte är så långt liden åker Sune hem och byter hund för ett släpp på hare på södra delen av marken. Sune vill komma en bit bort så han inte hör Elsas hjärtskärande skrik. Han är i grund och botten en känslig natur.

Hamiltonstövaren får snart upp och en alldeles förtjusande vacker skogshare kommer i pass. Skogsharen är numera ganska ovanlig så Sune släpper haren utan eldgivning. ”Jag kopplar på första tappten så jag kan släppa om på någon fälthare” tänker Sune. Det blir ingen tappt. Hunden jagar som en klocka och först i skymningen lägger hunden av självmant. Sune är nöjd med sin duktiga hund och på strålande humör anträder han småvisslande hemfärden. När han svänger in på gårdsplanen ser han att det lyser i köket. ”Det var märkligt. Jag släckte ju när jag åkte.” Dörren är olåst och när han träder in i köket ser han Elsa som sitter vid köksbordet, skakande av köld som en gammal potatissorterare. ”Men vad i glödhetaste…” tänker Sune men han håller masken och utbrister. ”Tack gode Gud! Jag gick vilse när jag skulle åka och hämta hjälp. Tack min godartade skapare.” Det ser ut som om Elsa svalde nödlögnen . ”Hur kom du upp?” ”Jo när jag låg där ock skrek så kom det en lite undersätsig, medelålders fotograf. Han tog en massa bilder, sen hjälpte han mig upp och skjutsade mig hem i sin blå Volvo.”

Nu börjar det bli riktigt, riktigt obehagligt. Vem är denne fotograf? Är han Sune på spåret? Har han vetskap om Sunes planer? Nu krävs något riktigt välgörande för kropp och själ. Ett upprört själsliv, med negativ inverkan på peristaltiken, försvårar intag av fast föda. Därför nöjer vi oss i dag med flytande medecinering. Vi kostar på oss en 18-årig Macallan som förtärs i sin helhet.

Entry filed under: Deckaren. Tags: Deckaren, fotograf, gryt, harjakt, rävjakt.