Archive for mars 18, 2013
Semestertider
Det har en längre tid varit lite irriterande soligt. Visserligen kallt och skönt men vi börjar känna oss lite oroliga över solens skadliga inverkan på vår hud. Bloggred. har beslutat ta semester några dagar för att vila upp i ett molnigare och disigare klimat. Därför skall vår eminente gästbloggare Allvarlige Alvar få parkera vid tangenterna någon vecka. Han har fria händer att blogga om vad han vill men vi misstänker att det till stor del kommer att handla om naturbruk: Skog, lantbruk, jakt, fiske och lite till. Vi överlåter ordet till Alvar.
Söndag. Strålande sol men rejält kallt. Talgoxarna sitter vid fågelbordet och fikar efter en ny fläsksvål att sätta tänderna i. Naturligtvis inte tänder. Näbben. Det vet vi här på landet. Vi har lite koll på naturen till skillnad från en allt mer urbaniserad storstadsbefolkning. En större hackspett som också brukar gästa fläsksvålen lyser med sin frånvaro. ”Av det enkla skälet” som Reinfeldt ofta säger, att den är död. En fjäderhög vid syrenhäcken skvallrar om att någon sparv eller duvhök kunde ta nattkvist, mätt och nöjd. Det verkar som att brokspettar påtagligt ofta faller offer för predation. Eller är det så enkelt att de färggranna resterna lättare uppmärksammas än en liten murrig fjäderhög från en avliden gråsparv. Att mata fåglar är en trevlig sysselsättning som många ägnar sig åt. Det är både skoj och faktiskt lite lärorikt också. För många äldre människor är småfåglarna utanför köksfönstret kanske den enda kontakten med naturen som står till buds. Dock kanske man skulle önska att utfodringen inte pågick året runt. På sommaren reder sig fåglarna på egen hand. Om det är skadligt med året-runt-service vill jag låta vara osagt, men man kan nog slå fast att det är onödigt och att det finns viss risk för sjukdomsalstrande organismer på en solvarm, nedsölad foderplats.
Åter till höken. Besök av sparvhök vid matbordet är inte så ovanligt. Oftast en fantastisk uppvisning i flygförmåga och jaktskicklighet. Jakten är över på några sekunder och sedan sitter det en sparv eller mes i klorna. Det rycker lite spasmodiskt i vingarna men döden är snabb och sparvhöken flyger en bit bort för att inta sin måltid innan maten kallnar. Då kan man ibland få se följande scen vid fågelborden. Det sitter kanske en dam eller herre vid fönsterbordet och intar sitt förmiddagskaffe medan de försöker lösa melodikrysset. Då slår höken till och melodikrysslösarna noterar att en av de älskade matgästerna fått sätta livet till. Man far upp från stolen och rusar ut: ”Schas, Usch, Schas, schas din elaka faen, Schas.” Sparvhöken tar naturligtvis till vingarna och försvinner. I sämsta fall utan att få med sig sitt byte, vilket gör att han måste besöka ett nytt foderbord för att få sig ett skrovmål. En upplysning till er som inte är helt på det klara med våra bevingade vänners matvanor. Sparvhöken kan inte rå för att han inte är vegetarian. Han måste ha kött. Han tvärdör av råkost. Sådan är naturen.
Vi som ägnar oss åt jakt håller ofta också på med utfodring av det vilda. Även vi matar småfåglar men det kan även gälla rådjur, dovvilt, fälthare, fasaner (och rapphöns i den mån dessa finns). En vinter med djupsnö och i sämsta fall skare gör det svårt, ibland omöjligt för viltet att hitta mat i tillräcklig omfattning. Fasanen är helt beroende av vinterhjälp och rådjurstammen kan mer än halveras en vargavinter. Vi kan nog tycka att det är slöseri att låta en viltstam decimeras kraftigt bara för att man inte har ork eller lust att åka till skogs med en ensilagebal, kraftfoder eller viltpellets. Det är också trevligt att se våra vilda vänner och det ger lite underlag för inventering. Man kan till viss del bedöma hur mycket vilt som finns på markerna. Ibland inträffar något mindre trevligt. Bland den höggradigt urbaniserade delen av befolkningen står vi jägare inte högt i kurs. Jag kan till viss del förstå detta och bemöter gärna kritiska synpunkter. Men bara från kritiker som vet vad det handlar om. Kunskapen står ofta i omvänd proportion till tvärsäkerheten. Jag kan svära på att jag har större kunskap om parfymsortimentet på NK än vad den ordinarie kunden har om jakt och viltvård. De vet oftast inte ett smack. Men de har tvärsäkra synpunkter. Det finns naturligtvis undantag. Nu till det mindre trevliga. Man kanske håller på att släpa ut ensilage eller kraftfoder i djupsnön. Då kommer det någon skidåkare som oombedd inleder samtal, vilket väl i och för sig är trevligt: ”Vad håller du på med?” ”Jo jag håller på att utfodra rådjuren…”. och så gör du ett lamt försök att förklara när, varför och hur. ”Det här gör du bara för att du skall få fler rådjur att skjuta ihjäl till midsommar.”
Ett långt jägarliv har lärt mig att det är fullständigt meningslöst att gå i svaromål vid kontakt med denna typ av människor. Vet man inte ens att rådjuren inte är lovliga vid midsommar så är det kört. Man vänder på stövelklacken och fortsätter med ensilaget och tröstar sig med att rådjuren står i tätningarna och med tacksamhet väntar på hjälpen.
Det finns ett oslagbart rekord när det gäller jägarfientlighet. Så gravt att det gränsar till ärekränkning och åtal. Följande utspelade sig för ett antal år sedan, jag har glömt exakt när det var, men det spelar mindre roll. Det var i alla fall på den tiden då Jan Danielsson var i livet. En vårvinter hade ett ganska omfattande oljeutsläpp skett i havet vid Gotland. I vanlig ordning drabbades Alfågeln värst, och en ganska stor mängd svårt oljeskadade fåglar sökte sig mot stränderna. Då gjorde naturligtvis de lokala jägarna det enda som fanns att göra. Man gick ut med hagelbössan och förkortade lidandet för de stackars fåglarna. Då står denne Jan Danielsson i ett Tv-reportage och säger något i den här stilen. Jag reserverar mig för ordalydelsen men andemeningen var otvetydig. Efter att Danielsson med rätta förfasat sig över utsläppet som sådant, låter det ungefär så här: ”Nu trivs jägarna för nu har dom fått en massa fågel att skjuta på och det tycker dom är roligt.”
Skyttarnas ansiktuttryck skvallrade om en annan sinnesstämning. Sorg över att en vacker och trevlig fågel, som förgyller tillvaron för de som har sin gärning på och vid havet, gått ett så fullständigt onödigt öde till mötes. Sorg och vrede över samvetslösa sjöfarare som av snöd vinning utsätter djur och natur för detta lidande och skador. Och där stod Jan Danielsson och flinade och påstod att jägarna tyckte det var kul. Jan Danielsson var lite av en idol ute i stugorna. Kanske inte så mycket i stugorna men väl i mer urbaniserade, tättbefolkade delar. Han hade säkert en hel del kunskap om djur och natur men när det gällde jakt och jaktutövning var det minst sagt magert. Han behövde naturligtvis inte veta så mycket om detta men då skulle han å andra sidan haft förstånd att hålla tyst.
Vi skall sluta med ännu ett exempel på Janne Danielssons okunskap. Nästan ett helt program ägnades åt en händelse där: ”Fågeljägare skjutit ripor, bara för nöjes skull. Ripor som sedan hittats kastade i naturen.” Tittare, även ganska gravt synskadade, med lite insikt i fågeljakt, såg att det handlade om ”skrottar”, d.v.s. fågelrester som blir kvar sedan man tagit tillvara bröstköttet. Detta är en vedertagen metod. Tillämpas ofta på ex. ringduva, sjöfågel m.m. Av bl.a. utrymmesskäl och livsmedelshygieniska dito är det ibland lämpligast att göra så. Framför allt när det gäller ripor som kanske skjutits en varm augustidag. Köttet skall inte sällan fraktas långa sträckor och då är en kylväska ett bra alternativ. Detta kunde Jan Danielsson tagit reda på. Så icke. I stället tar han chansen att kasta skit på jägarna. Dessa som ”skjuter alla ripor så att jaktfalken svälter ihjäl”. Ripor som sedan kastas, allt enligt naturgurun.
Hade han varit i livet hade vi avslutat med ett rungande: Vet hut!
Tack för idag. Nästa gång skall vi beröra skogsbruk, älg och älgjakt.
PS
Själv tar jag för det mesta hand om hela fågeln. I stort sett allt ätbart finns visserligen i bröstbiten, men man kan koka så fantastiskt god fond på skrovet. Prova!
DS
Gröna Köpingen 