Archive for mars 19, 2013

Allvarlige Alvar: Skogsbruk, älg och älgjakt

Jag såg ett inslag på ”Smålandsnytt” där företrädare för skogsbruket efterlyste mer kunskap om skogsbruk bland jägarna. ”Jägarna kan inte så mycket om skog och jagar bara för nöjes skull”. Det får vi innerligt hoppas att dom gör. Tänk vilken pina att sitta på ett älgpass, dag efter dag, och tycka att det är dödstråkigt. Kunskapen om skog och skogsbruk är nog inte så pjåkig. Jägarna reder sig nog mestadels gott i den branschen. Turligt nog är de flesta skogsägarna också intresserade av älg och älgjakt, för det är detta saken gäller.

En minskande andel tall i de svenska skogarna har gjort att även en normal älgstam ses som ett allvarligt problem. Det finns helt enkelt för lite tall och en del av de som finns blir naturligtvis betade, om ingen annan föda erbjuds. Nu kommer någon och påpekar att tallen betas ändå, även om det finns smakligare alternativ. Det kan nog vara riktigt i vissa fall men betesskadorna minskar vid alternativ tillgång. Att inget annat erbjuds är ofta en effekt av okunskap bland skogliga makthavare och markägare, men det är en annan femma som kan kommenteras om jag får mothugg. Det finns tyvärr skogliga aktörer som inte kan stava till biotop- och viltvård.

Jag är den förste att medge att det finns föryngringar som är hårt drabbade. Ingen tvekan om det. Men. Man överdriver inte sällan effekten av att älgen försett sig med lite kvistbete från tallarna. Det är skillnad på bete och bete. Om älgen klipper ett toppskott så resulterar det ofelbart i en dubbeltopp, stamkrök eller sprötkvist. Det är inte bra. Nu börjar man orera om hårresande tillväxtförluster om älgen betat ett antal sidoskott, en betning som inte påverkar kvalitén. Finns det inga barr kvar så växer naturligtvis inte tallen men en viss reduktion av tillväxten tål vi och det kan dessutom gynna kvalitén i form av smalare årsringar om man skall försöka hitta något positivt, och det skall man. Som motvikt till det negativa.

Jag har viss respekt för forskning och forskningsresultat men om någon vill visa att något stämmer med en önskad teori så är det ingen större konst. I skogliga publikationer kan man ta del av studier som påstås visa att älgen orsakar skador för miljarder. I samma veva redovisar företrädare för jaktintressena att jakten generera minst samma belopp om man väger in alla intäkter i form av arrende, kött och rekreativa värden mm. Siffror som skogsbrukets företrädare fnyser åt. Man fnyser åt mycket som inte stämmer med de egna åsikterna. En sågverksägare i Krylbo, Karl Hedin, som sågat en förskräcklig massa klentimmer, gjorde en studier över skador i talltimmer i form av barkdrag (som en effekt av älgens barkskador på tall) och kom fram till att skadorna motsvarade en kostnad på 85 öre per hektar och år. Detta avfärdade naturligtvis skoglig ”expertis” som nonsens. Man hävdar att Hedin är jävig eftersom han är intresserad älgjägare. 0,85 kr kanske inte stämmer exakt. Låt oss lägga på en nolla, ja varför inte två, så går det fortfarande ihop eftersom ett normalt jaktarrende genererar en inkomst på i snitt 100kr/ha. Ganska sköna pengar som kommer markägare till godo utan större ansträngning. Men de räknas inte. Dessa pengar tycker man att man skall ha ändå. Som någon form av bonus.

En markägare som har turen, eller oturen om man så vill, att råka befinna sig i närheten av en större stad med flygförbindelse, kan ofta håva in mångdubbel ersättning för jaktarrendet. En jägare från utlandet eller annorstädes, med fet plånbok, betalar inte sällan rent oanständiga belopp. Men en sak är fullständigt kristallklar. Det finns ingen dansk, tysk eller annan som är så elakartat förståndsreducerad att han betalar stora summor för marker som är tomma på vilt. Det skall finnas gott om vilt, inte minst älg. Om nu jakten genererar dessa pengar så skall det till en hel del skador för att det skall gå back.

Den inledningsvis nämnda sjunkande andelen tall i Svenska skogar är inte bara älgens fel. ”Granifieringen” startade redan på 50-60- talet när älgstammen var minst sagt gles. Det planterades ganska stora arealer med gran på boniteter där tallen egentligen skulle varit det självklara alternativet (man hittar lätt 50-åriga granbestånd, på fel bonitet, med diminutiva toppskott här i GK:s närhet). Varför? Ja säg det. Granmassaved var väl bättre betald. Just då. Då slog skogsbrukets mest allvarliga, och tydligen obotliga, sjukdom till. Man satsade på det som var bra betalt för stunden. Det skall man väl, på ren svenska, skita i. Något som skall ge avkastning långt fram i tiden kan väl i rimlighetens namn inte styras av vad som är lönsamt vid tidpunkten för beståndsanläggningen. Låt ståndorten välja. Det ger oftast mångfald, istället för överdimensionerade monokulturer med drag av enfald. Man sprider riskerna. Med ”fler ägg i korgen” är det alltid något som efterfrågas när det är dags för avverkning. Har vi lite tur så kanske tallvirke med dekorativa sprötkvistar, stamljud och krökar är högsta mode och betingar stort värde när dagens ungskogar skall slutavverkas en gång i tiden. Då står de efterkommande och förbannar att fadern var så dum att han inte tog fram sekatören och klippte toppskott medan han väntade på att stövaren skulle komma tillbaka från långskjuts efter någon Mickel (faderskapet var i alla fall så klok att han väntade på hunden och inte åkte och hämtade den med hjälp av någon pejl, detta djävulens påfund).

Vi pratar om slutavverkning. Om ett antal år kanske skogsvårdslagen säger att endast kontinuitetsskogsbruk är lagligt. En metod som dagens besserwisser ler lite hånfullt åt. Vi får se. Om inte vi, så i alla fall våra barn och barnbarn.

Det pratas mycket om biologisk mångfald, även i skogsbruket. Det är bra, men man kanske med viss oro kan ana att det finns krafter som vill att man skall börja nagga bevarandemålet i kanten till förmån för produktionsmålet. Visst tusan skall vi i nationalekonomins intresse bedriva ett rationellt och lönsamt skogsbruk. Tveklöst. Men vi har även råd med hänsyn. Om det sen gäller rosenticka, långskäggslav eller vitryggig hackspett kan kvitta. Under senare år har vi annars till vår glädje tyckt oss märka ett trendbrott när det gäller naturvårdshänsynen bland ”fotfolket”. Det är numera ganska sällsynt med skotarförare som kör ikull högstubbar och torrakor bara för att det är kul. Andelen förare som tar en extra sväng ut i något myrstråk därför att det är häftigt när torven sprutar och det blir djupa spår har också glädjande nog minskat. Sådana maskinförare har vi inte råd med. Det frestar både på maskinparken och på allmänhetens förtroende för skogsbruket.

Men vi har råd med ett antal älgar. Även älgen är en del av den biologiska mångfalden. Till glädje för jägarkåren, markägarna, allmänheten och konsumenter av animalisk föda som vill ha ett nyttigt och ekologiskt kött.

Detta blev långt. Jag står för vad jag skrivit men kan ödmjukt ändra mig om man kan bevisa att jag har fel. Ödmjukhet och vidsynthet är annars inte bästa gren i skogsbrukets värld. Tvärsäkra åsikter och uttalanden är ingen bristvara. Åsikter som inte så sällan visar sig vara helt åt helsike efter ett antal år. Jag skall inte trötta med exempel, men dom finns, i riklig mängd.

Undertecknad bevistade en gång en skoglig sammankomst där olika skötselstrategier var uppe till diskussion. En av deltagarna ställer en fråga om inte en föreslagen åtgärd stred mot ”de biologiska lagarna”. Då sträcker den dåvarande länsjägmästaren på sig så att det knakar i lodenrocken och kungör med myndig stämma: ”De biologiska lagarna, de bestämmer vi ramarna för.” Den andre allsmäktige, Gud fader, gör ett lite blekt intryck vid en jämförelse. Vid samma exkursion diskuterades ett område med gammal lövskog som föreslagits som reservat bl.a. på grund av häckande vitryggig hackspett. Markägaren var inte så förtjust i förslaget och han får stöd av en tjänsteman från ett av våra större bolag som mumlar lite halvhögt, men med avsikten att alla skall höra: ”Skjut den där djävla fågeln så är problemet löst”. Sånt skapar respekt.

Samma respekt skapar ett uttalande, med några veckor på nacken, av en annan skoglig tjänsteman från samma bolag: ”Älgen måste utrotas”.

Vi tackar Alvar för detta inlägg. Inte för att vi själva begrep så mycket, men det var säkert rätt. Alvar vill nog kommentera de reaktioner som förhoppningsvis droppar in. Välkomna med synpunkter. Vi begriper trots allt så mycket att vi lovar att arbeta för följande förändring i skoglig lagstiftning när vi inom GAS kommer till makten: Skärp kraven på föryngringarna. Återinför röjningsplikten. Lagstifta om ståndortsanpassning vid val av trädslag för återbeskogning (förbjud gran på för svaga boniteter). Detta är inte så krångligt. Det behövs bara några förståndiga lagstiftare, ett dokument och en penna. Detta skulle generera större summor än vad älgbetningen kostar.

Har vi råd att missköta skogen så har vi också råd med en del älgskador.

Ps.

Alvar kommer tillbaka vid senare tillfälle. Med fokus på skogsbruk, skogsvård och vanvård.

Ds.

mars 19, 2013 at 8:00 f m 2 kommentarer


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 38 andra följare

Kalender

mars 2013
M T O T F L S
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se