Djuriska samtal

mars 27, 2013 at 8:05 f m Lämna en kommentar

Det kanske kan vara dags att vår jakt- och vakthund Karo får komma till tals igen. Vi har tidigare varit sunt skeptiska till s.k. ”Djurkommunikatörer” som, mot oskälig ersättning, påstår sig kunna prata med husdjur av skilda slag, men när vi fick läsa att Kalle Moraeus kan samtala med sina döda katter blev vi nyfikna. Vi har visst förtroende för herr Moraeus. Kan han konversera med avlidna katter måste det väl vara lätt som en plätt att prata med hundar som är i livet. Vi fick genom Kalle kontakt med hans släkting, Pelle Moras, som bor inom räckhåll och har samma gåva som Karl.

Karo har tidigare besökt Pelle med gott resultat. Vi tar än en gång del av Karos dagbok via Pelles förmedling:

Mars. Lördag kl 08:00

Ganska skönt att jaktsäsongen är slut. Rätt trivsamt att kunna ligga och dra sig här i korgen på morgonkvisten. Annat är det under jaktsäsongen. Då skall man upp i ottan och köra hararna kors och tvärs medan husse sitter på en liten löjlig trebent stol och passar i något vägkors. Husse börjar nog bli lite på dekis. Ja inte på grund av drickat utan med bössan. Sist vi var ute, körde jag en stor fälthare i pass för gubben. Small det? Icke! Han har fått för sig att jag bara driver för att harslagen luktar så gott och att jag struntar i om haren får en hagelsvärm i ullen eller inte. Det tror väl tusan att jag vill ge liket ett tjyvnyp och få slafsa i mej lite blodiga inälvor. Ska det vara på det viset kanske jag strejkar nästa säsong.

Lördag kl.18:00

Visst faen! I kväll kommer det folk som skall hälsa på matte och husse. Då blir det de gamla vanliga köret. När Taxin anländer skäller jag pliktskyldigast att par salvor för att annonsera främmande ankomst. Då kommer matte hasande och gormar om att jag skall hålla käften. Hur skall hon ha det? Kommer det en inbrottstjuv, så kräver hon nog att jag säger ifrån. Dessa färdas väl sällan med Hasses Taxi men det är inte så lätt att komma ihåg hur hans bil låter.

Snart kommer nästa prövning. In genom dörren stiger husse och mattes , i och för sig, utomordentligt trevliga vänner. Då händer varje gång det lika obegripliga. Hela sällskapet rusar fram till min korg , ruskar mej i pälsen och utbrister” Vilken fiin, fiin,fiiiin , jäääääätefiiin vovve. Jättefina vovselovsingen! Titta en sån liten duktig gullevovve! Pussinuss,puss puss!!” Men va fan är detta? Här ligger jag lugnt och stilla i korgen och har inte gjort ett smack. Vad är det för gulligt och duktigt med det? Jag blir bara förvirrad och stressad. Nä, då är det trots allt bättre med husse. Han säger väl inte så mycket men när jag får beröm så är det befogat och jag vet varför, vilket skapar en viss trygghet.

Söndag kl 02:00

Jag förstår varför gästerna åkte taxi hem. Husse skall nog inte köra han heller. Husfolket börjar nog åldras. Förr kunde husse och jaktintresserade gäster sitta och skryta och ljuga till långt fram på morgonen. Damerna brukar också bli lite rosiga och högljudda men lägger sig inte jakten utan recenserar med liv och lust Martin Timells och Lulu Carters senaste illdåd. Fy fan för att bo i ett sådant hus. Vi Hamiltonstövare, kan i bland ha ärftliga anlag för epilepsi, och Carters färgsättning skulle nog säkert kunna framkalla anfall. Det är ganska kul att se hur husägarna, som fått sina hus vanställda, kämpar för att försöka att se förtjusta ut när de i själva verket skulle vilja ta till grovt våld för att hämnas vandalismen

Nu för tiden börjar gästerna gäspa redan vid midnatt och hemfärden anträddes redan kl 01:00. Innan dess var det ganska trevligt. Hur konstigt det än låter så påverkar husses dryckesvanor min mathållning på ett positivt sätt. Fram på aftonen spills det en hel del mat på mattan och är man kvick i tanke och tassar hinner man snappa åt sig en och annan köttbit innan de trampas ner i mattluggen. Jag är ganska så mätt och skall dra mej tillbaka till korgen för vila iför de påfrestningar som jag vet väntar senare i dag.

Min matte har läst någon hundbok där det påtalas hur viktigt det är att vi stackars kräk motioneras och engageras dagarna i ända. Så här på ålderns höst har korgen en hög grad av lockelse och om bara husse tar mej på en promenad så jag får pinka är jag nöjd. Detta duger inte enligt mattes nyförvärvade kunskaper. Det får inte vara en lugn stund för då kan vi hundar bli understimulerade och nervklena. I helvete heller. Det är precis tvärtom.

Matte har skaffat en fånig liten matlåda där jag måste trycka på en knapp för att komma åt torkade leverbitar. Detta tror hon utvecklar mitt intellekt. Hade hennes eget varit tillräckligt alert hade jag fått maten i en lätthanterlig skål istället. Det skall motioneras också. Eftersom jag inte rör mig så mycket, nu när jaktsäsongen är över, har matte köpt ett antal motionsredskap som skall hålla mej rörlig och engagerad. Det finns strutar att krypa igenom, hinder att hoppa över och en liten manick där jag genom att trampa på en platta får en boll att flyga iväg och som jag förväntas hämta samtidigt som jag bör tycka att det är kul.

Jag strejkar nog i morgon och nöjer mej med en promenad med husse. Vi brukar möta lite trevligt folk och fä. Tyvärr sällan någon stövare men en och annan strävhårig tax som kan duga i nödfall. Bara jag slipper det där andra nervklena småkrafset som ser ut som kattmat. Ibland möter vi en djurplågare som har klätt ut sin blandras i en massa fåniga kläder. Tröjor, mössor, halsduk och mockasiner. Det ser för djävligt ut. Jag skall bita fanstyget vid tillfälle. Inte blandrasen, utan hans ägare.

God Natt.

Det är alltid lika intressant att ta del av en hunds innersta tankar. Vi tackar Karo för detta. Vi förutsätter att Pelle Moras har översatt rätt. Vi passar på att be om ursäkt för Karos något ovårdade språk. Vi skall be Pelle påtala detta vid nästa besök.