Archive for mars, 2013

Kanske inte så dumt egentligen

Vi på bloggen skyltar gärna med vår bildning. Det är inget skryt utan bara en redovisning av det faktiska förhållandet. Vi citerade vid tillfälle vår själsfrände Shakespeare och han kommer nu till heders igen: ”Eftertankens kranka blekhet”. Det är ytterst sällan vi ser oss nödsakade att ändra på en åsikt eller ett ställningstagande. Vi kan så här på rak arm inte erinra oss att det hänt tidigare. Kanske skall vi här och nu göra en liten reträtt. Men bara liten. Vi sablade, med all rätt, ner det Malmöitiska tramset med värdegrundsgodis som skulle serveras kommunala tjänstemän som hade svårt att hitta samtalsämne. Vi vidhåller att det är sällsynt korkat, men vi kan kanske, trots allt, hitta ett stänk av användbarhet och även en möjlighet till besparing. Minnesgoda läsare erinrar sig säkert de olika former av valfläskdistribution som planerats i GK. Allianståget med DOA-kören och Vilda Västern- manifestationen utefter Storgatan. Vi tycker fortfarande att det är briljanta upplägg men nu öppnas kanske ett billigare och mindre riskfyllt alternativ. Skottlossning och skenskjutsar i befolkade miljöer är kanske inte förenligt med sunt säkerhetstänkande. Här kommer det Malmöitiska konfekt-konceptet in. Varför inte beställa ett större antal praliner hos en lokal godisgrossist. Pralinerna förses med omslag färgade i respektive partis kulör. Grönt omslag för centern. Rött för sossarna, illrött för V, ljusblått för folkpartiet, mörkblått för M osv. Grön AnSamling (GAS) skall i likhet med Centern ha godis med grönt omslag men med betydligt vackrare och mjukare färgton.

Sen kommer vi till det viktigaste. Pralinerna skall naturligtvis också ha en smak, signifikativ för respektive parti. GAS:s praliner skall vara ytterst välsmakande och ha en form och konsistens som är extremt tilltalande. Inte heller Centerns variant skall smaka utpräglat illa. En ”grön” smak med stänk av nyslaget hö och landsbygd. Det är ganska givet att KD:s godis skall ha en gudomlig smak och SD kan på känt manér lämpligen dela ut smällkarameller. Men hur smakar en Sosse? Hur skall en folkpartist kännas i munnen? Skall Vänsterns godisbit ha en sträv bismak av gångna tiders förgrundsgestalter eller skall även denna trots allt kännas len i gommen? Frågorna hopar sig. Här kommer ni kära läsare in. Vi vet att ni är kreativa och engagerade i politiska frågor. Vi efterlyser förslag på smaker som kan passa för de partier som finns representerade i kommunen. Låt fantasin flöda och skicka era förslag till redaktionen. Ni får i nödfall vara anonyma men om ni skyltar med namn så har ni möjlighet att bli ihågkomna för lång tid framöver.

Hur skall då detta valfläsk presenteras för väljarna? Möjligheterna är många och inte speciellt kostnadskrävande. S.k. ”godisregn” brukar vara ett populärt inslag i gatubilden vid större tillställningar. Sossarna kan på gammalt beprövat manér stå på Domus tak och kasta pralinerna över kooperativa medborgare. Alternativt kan Robban, i kraft av sitt nya ämbete, liera sig med KD och låta godiset regna från kyrktornet över en tättbefolkad kyrkpark i samband med Blåsfestivalen. Andra partier bör i rättvisans namn få stå vid ICA och när godiset är slut kommer Algot Krämer med det glada budskapet: ”Det kommer mera…” Det slår oss att även Netto bör ges möjlighet att erbjuda snaskig nederbörd. ”Alla skall med.” Även här finns plats för nya fräscha idéer från er läsare. Varmt välkomna med förslag!

PS. Vi vet att Shakespeare- citatet ovan ursprungligen inte har den betydelse som det fått med tiden, och som här åsyftas, men vi struntar i det. DS.

partigodis

mars 17, 2013 at 10:00 f m Lämna en kommentar

Deckare: Bonde söker fruar – Del 8

DeckarenEn regnig höst övergår i vinter. Snön ligger halvmeterdjup redan i mitten av december. Nu föds en idé i Sunes huvud. När han inte kunnat trötta ut Elsa mentalt kanske det skulle gå med fysisk utmattning. Varför inte förena nytta med nöje? Sune är hängiven jägare och stövarjakt efter hare och räv är favoritsysslan. Räv jagar han alltid ensam för det finns inte längre några jaktkamrater som har tålamod att stå så tyst och stilla, länge, som jaktformen kräver.

Nysnö och tio minusgrader. ”Nu Elsa skall du med på Rävjakt”. Elsa ser minst sagt förvånad ut för Sune har alltid med eftertryck predikat vilken styggelse det är att ha med glappkäftade kärringar i skogen. Elsa blir noggrant instruerad och har till slut klart för sig att hennes väl och ve hänger på förmågan att stå stilla som en stenstod de närmaste 4-5 timmarna. Sune släpper på ett rävslag som ser ut att vara gånget fram på efternatten. Schillern tar med intresse an löpan och efter någon halvtimme övergår väckskallen i fullt drev. Drevet drar ganska snabbt ur hörhåll och Elsa försöker ändra fotställning vilket gör att det knarrar i snön. ”För helvete kärringdjävel. Stå still!!. Räven kan ligga så långt före att han kan komma i pass innan vi hör hunden.” Drevet buktar bra och går nu i stort sett tapptfritt inom hörhåll. Elsa fryser gruvligt. Efter 3 timmar har fötterna domnat bort och Elsa känner stor befrielse när drevet övergår i ståndskall och Sune meddelar att räven gått i gryt. Förmodligen klippgrytet ett par kilometer norrut. ”Ta du an löpan och koppla om hunden kommer i retur. Själv tar jag bilen för grytet ligger bara ett hundratal meter från skogsbilvägen. Vi syns där.” Elsa plumsar iväg i djupsnön, inte helt olik en krumbent drever.

Sune är snart framme och kan konstatera att räven ligger inne. Grytet är en besvärlig historia med smala passager, hyllor och avsatser där grythundar lever farligt. Sune glömmer att koppla stövaren som nu är försvunnen. Efter någon timme kommer Elsa flåsande och man kan tydligt se att hon inte fryser längre. ”Ligger räven där nere?” ”Jajamän.” Elsa är inte så storvuxen och nu föds en tanke hos Sune. ”Du Elsa. Kan inte du hasa ner i grytet och se om du kan få en skymt av räven?” Elsa är glad över det nyvakna förtroendet på jaktstigen. Hon kränger av sig det mesta av kläderna och försvinner ner i grytgången. ”Plopp” säger det när hon fastnar halvvägs ner. Under tiden har schillern rest en ny räv och drevet dånar i grovskogen. ”Hjälp, hjälp Sune. Jag sitter fast. Hjälp” ”Jag kommer senare. Jag måste hinna fram till mosslaggen innan drevet passerar.”

Sune har naturligtvis inte tänkt komma tillbaka. Kärringen sitter som i ett skruvstäd och försynen har nu ordnat en hädanfärd som kommer att betraktas som en fruktansvärd olycka. Sune hinner i pass och skjuter en vacker, fullhårig räv. Han pälsar räven, kopplar hunden och anträder återtåget. Eftersom dagen inte är så långt liden åker Sune hem och byter hund för ett släpp på hare på södra delen av marken. Sune vill komma en bit bort så han inte hör Elsas hjärtskärande skrik. Han är i grund och botten en känslig natur.

Hamiltonstövaren får snart upp och en alldeles förtjusande vacker skogshare kommer i pass. Skogsharen är numera ganska ovanlig så Sune släpper haren utan eldgivning. ”Jag kopplar på första tappten så jag kan släppa om på någon fälthare” tänker Sune. Det blir ingen tappt. Hunden jagar som en klocka och först i skymningen lägger hunden av självmant. Sune är nöjd med sin duktiga hund och på strålande humör anträder han småvisslande hemfärden. När han svänger in på gårdsplanen ser han att det lyser i köket. ”Det var märkligt. Jag släckte ju när jag åkte.” Dörren är olåst och när han träder in i köket ser han Elsa som sitter vid köksbordet, skakande av köld som en gammal potatissorterare. ”Men vad i glödhetaste…” tänker Sune men han håller masken och utbrister. ”Tack gode Gud! Jag gick vilse när jag skulle åka och hämta hjälp. Tack min godartade skapare.” Det ser ut som om Elsa svalde nödlögnen . ”Hur kom du upp?” ”Jo när jag låg där ock skrek så kom det en lite undersätsig, medelålders fotograf. Han tog en massa bilder, sen hjälpte han mig upp och skjutsade mig hem i sin blå Volvo.”

 

Nu börjar det bli riktigt, riktigt obehagligt. Vem är denne fotograf? Är han Sune på spåret? Har han vetskap om Sunes planer? Nu krävs något riktigt välgörande för kropp och själ. Ett upprört själsliv, med negativ inverkan på peristaltiken, försvårar intag av fast föda. Därför nöjer vi oss i dag med flytande medecinering. Vi kostar på oss en 18-årig Macallan som förtärs i sin helhet.

mars 16, 2013 at 12:00 e m 1 kommentar

Mönsteråsbloggen, igen

Vi har tidigare harangerat Jonnys förmåga att leta rätt på gamla fina bilder och kuriosa. Fortsätt med det. Nu senast var det ett foto på en punchflaska med ursprung Råsnäs Herrgård. I likhet med Jonny hade vi på bloggen ingen aning om denna historik. Bilden sätter sprätt på fantasin och det är trevligt att försöka frammana bilder från en svunnen tid. Intag av iskyld punch förknippas ofta med högreståndsmiljöer. I gamla svartvita ”Pilsnerfilmer” utmålas en punchkonsument oftast som en voluminös, välsituerad grosshandlare eller godsägare som i skuggan, under en parasoll, med välbehag åser bodknoddens respektive drängar och pigors slit för brödfödan, allt medan punchen värmer gott och cigarröken skapar hemtrevnad i bersån.

Om det gick till så vid Råsnäs herrgård vet vi inte men med lite fantasi kan vi se hur hur hjonen i vördnad stryker sina solkiga kepsar av hjässan vid närkontakt med godsägaren. Det kanske inte alls var så, men det skapar en trevlig bild av det tidevarv då det var lite ordning på torpet. Ja, inte på torpet utan på herrgården. Hjonen visste sin plats och den punchdrickande överklassen hade ungefär samma status som Gud fader. Bägge resultat av likartade mekanismer. Ja, det var en härlig tid. För de som hade rätt position på samhällsstegen.

Vi kan i detta sammanhang inte låta bli att sprida lite av vår kunskap om sprithaltiga drycker. Sötsliskigt dricka är normalt inget för normalbegåvade manspersoner utan bör reserveras för syjuntor och tupperware-partys om kvinnfolk vill bli lite rödmosiga och pratglada. Punch utgör ett undantag. Punch är gott, nota bene, om den intas varm, som är den ursprungliga avsikten. Punch skall inte vara iskall. Varm! Gärna i samband med ärtsoppa. Dock inte den överreklamerade burksoppan ”Soldatens”. Den är sönderkokt och jolmig. Koka gärna själv. Av råvor som ni inhandlat, lokalt, här i Gröna Köpingen.

mars 15, 2013 at 2:00 e m 3 kommentarer

I överkant?

I onsdagens ”Termometern” noterar vi att V i GK vill att ”alla kommunalt anställda själva skall få avgöra hur mycket de vill jobba”. Det tycker vi är att ta i. Räcker det inte med att man får ett visst inflytande över arbetstiderna?

mars 15, 2013 at 12:00 e m Lämna en kommentar

Häxkonster igen

Vi skall inte säga: ”Vad va det vi sa”. Vi noterar bara att Åke Rolandsson tagit ett nödvändigt och klokt beslut: Ingen Häxpark i Gröna Köpingen. Naturligtvis är Tomten Unis irriterad och ett antal äldre damer med skrynklig hy, som patinerats i solen på stranden, och som hoppats att få jobb på häxparken är naturligtvis besvikna. Men bäst som skedde. Häxmästaren anar konspiration och misstänker att området skall användas för annan verksamhet. Det får vi hoppas. Gärna rationellt skogsbruk med erforderlig naturvårdshänsyn.

häxa

mars 14, 2013 at 9:12 e m 4 kommentarer

Jämställdhetsgnäll

Nu skall vi gnälla lite igen. Men bara lite. Så där lagom så att det piggar upp magsyran. Vi skall också ta risken att bli ovänner med hela den feministiska rörelsen. Uppkäftiga bloggare brukar bli mordhotade, men vi tar risken och sätter vakthunden i alarmberedskap.

Det har smugit sig in ett irriterande oskick bland ansvariga för sportsändningar på TV och radio.

Man sitter och dricker kaffe i allsköns ro när ett hurtfriskt meddelande når våra halvslött lyssnande öron. ”Nu kör snart fotbolls-EM igång och då skall det bli intressant att…” Man var upp som en stålfjäder och spiller kaffet i knät. ”Vad i hel……? Har jag sovit några år? EM i fotboll? Va fasiken!? Det spelades ju i fjol.” Nu spetsar vi öron och kan ganska snart, till vår lättnad, notera att det handlar om Damfotboll. Gud så skönt. Man trodde sig för ett ögonblick vara drabbad av allvarlig förvirring. Damfotboll! Tack gode Gud. Ja, inte tack för damfotbollen utan för en plausibel förklaring. Nu kommer vi till gnället. I misspinkad jämställdsträvan försöker man nu med alla medel att få damidrott, av skilda slag, att framstå som likvärdig med sport utövad av män. I sportsändningarna kommer resultatet från damallsvenskan, ibland, före utfallet från den manliga dito. Man säger inte längre Damallsvenskan utan kort och gott; Allsvenskan, sedan får lyssnarna gissa vad det gäller. Har en spelare vid namn Kickan gjort mål så kan man naturligtvis med visst fog tro att det rör sig om damfotboll. Ser man tillställningen på TV skvallrar spelkvaliten ganska omedelbart om vad det handlar om.

Vi på bloggen missunnar naturligtvis inte kvinnor att idrotta. Tvärt om. Motion av skilda slag håller kroppen i trim till glädje för såväl innehavaren som manliga betraktare. Ibland även kvinnliga när det handlar om damfotboll. Den dagen kvinnliga målgörare börjar slita av sig tröjan a.la Zlatan och co skall även vi sitta på läktaren och hoppas på målrika matcher.

Vart vill vi komma egentligen? Svar: Rättvisa. När damfotboll drar lika mycket åskådare som manlig fotboll skall naturligtvis damvarianten få lika mycket pengar, resurser och uppmärksamhet. Den dagen då Damlandslaget spelar jämt mot Herrlandslaget har dom gjort sig förtjänta av samma exponering i media. Som det nu är spöar ett halvtaskigt pojklag i lägre division skiten ur damlandslaget. Skall man då röna samma uppmärksamhet som herrarna? Nix. Det är inte rättvist.

Man hör ibland företrädare för idrotter som ex. orientering, rytmisk sportgymnastik och konstsim klaga över orättvisor när det gäller fördelning av pengar och andra förmåner. ”Varför skall tennis och fotbollspelare tjäna så astronomiska summor när vi knappt får ett öre?” När dessa hedervärda sporter drar lika många åskådare som ex. ett Formel 1-race så kommer pengarna med automatik. Bloggen hade någon gång på 70-talet förmånen att hyra ett hus som låg ett stenkast från starten av VM i skidorintering. ”Gud va spännande att få ett VM utanför husknuten.” Vi såg med viss bävan fram mot publikrusning och trafikkaos. När starten gick fanns deltagarn och ett tjog funktionärer på plats. Dessutom räknade vi in femton (15) åskådare och en reporter från Dalademokraten.

Vi är inte ute efter att göra oss roliga på dessa lite udda sporters bekostnad. Det är säkert alldeles utomordentligt trevlig sysselsättning som engagerar och bringar motion och hälsa åt utövarna, men det är lite naivt att ropa på krav om jämställdhet med ”publiksporter”.

Det är publiken som betalar. För det man vill se. Man vill se herrfotboll, tennis, golf och formel 1. Inte skidorientering och konstsim.

mars 14, 2013 at 8:00 f m Lämna en kommentar

Kunglig glans

Vi har i dagarna kunnat fröjdas åt ett besök av vår vördade Monark. Ja inte cykeln, utan hans Majestät Konung Carl XVI Gustav. Konungen och hans lagvigda har förärat grannskapet ett besök och rojalistiska händer har i täta led viftat med blågula flaggor utefter kungaparets färdväg. Nog så festligt och trivsamt. Allt har hittils gått bra frånsett ett smärre bombhot i Glasbygden. I glesbygden däremot har allt gått enligt planerna.

Här i GK-bygden gjorde monarken ett besök på ett av traktens större gods där det enligt organet ”Termometern” informerades om driften på godset. Vi får förlita oss på andrahandsinformation eftersom vår förmodade inbjudan av någon anledning hamnat på avvägar. Vi ser det som en självklarhet att en red. med namnet von Bloghster skall vara välkommen i kretsen av kungligheter och adel. Vi betraktar det som ett olycksfall i arbetet att vi inte nåddes av en invit. Således vet vi inte i detalj vad som avhandaldes och vi vet inte heller vilka flickor som serverade kaffe i tältet framför träslottet. Vi är inte bittra på något sätt och missunnar inte TR ett kungligt besök men vi tycker nog att vår Konung kunnat anslå en folklig ton och även besökt någon småbrukare i grannskapet. Vi tror oss veta att Allan Ahgraar gärna hade visat majestätet runt på ägorna och vår bondeman i Västerled, Helge Hembrygd i Bondeby är rent ut sagt förbannad.

”Jag skickade bud till Calle att han var välkommen hit om han väntade med besöket en tid. Han lär ju vara jaktintresserad så jag erbjöd honom att vara med och hämta hem en hushållsälg när det blivit barmark. Jag har en ung Gråhund som verkar lovande och kungen kunde fått vara med och lägga ikull en älgko på stånd för hunden. Korna står rätt bra nu när dom börjar bli tunga, så Calle hade nog mäktat med en ansmygning även om han börjar bli lite gammelmans-seg i skankarna. Han kunde i alla fall hört av sig och tackat för inbjudan.”

Så kan nog tyckas, men det var nog bäst som skedde. Helge har knappast tid att sitta fängslad för tjyvjakt nu när det drar ihop sig till vårbruk om någon månad. Kungen hade väl gått fri, för är vi inte felunderättade så kan inte rikets Konung bli föremål för åtal. Medborgarnas dom kanske hade blivit hård. Vad verkan det hava kan på en Monark som vid det här laget torde vara ganska hårdhudad och luttrad.

mars 12, 2013 at 10:10 e m Lämna en kommentar

Missnöje och Fredags-”Nöje”

Blogginlägg blir ofta lite negativa. Det gnälls om än det ena, än det andra. Vi har ibland försökt att anslå en positiv ton men då blir vi ibland beskyllda för att stryka makthavarna medhårs. Det kanske är bra om man bara är missnöjd. Det kanske skall vara så. Gäller det en HIV-test är det ställt utom allt tvivel att det är bra om det är negativt.

Att det skrivs negativt om politik och politiker ligger nog i sakens natur. Har vi ett parti med ett väljarstöd på låt oss säga 5 % så finns det ca 95 % som inte håller med och som i vissa fall uttalar sig lite kritiskt.

Vi skall idag, inledningsvis, anslå en positiv ton och peka på ett område där vi blir förbannade på allt gnäll. Vi skall som avslutning spy vår galla över något som nog kan betraktas som en nationell katastrof eller i varje fall ett stort trauma.

Vi sitter idag och tittar ut över ett vintrigt landskap. Det är den 10 mars och det skulle nog, normalt, ha varit lite mildare än de -5 som termometern visar. Ganska soligt och fint men ibland dansar lätta snöflingor in från östersjön och blåsten skapar små, små drivor i tomtgränsen. I morgon kan vi förvänta oss att kvällstidningarnas löpsedlar gormar om ”Extremvinter” eller ”Klass 3-varning”.

Min välartade hustru släpade igår med mig på en shoppingtur i GK:s trivsamma butiker, denna kylslagna lördag. I alla affärer och i alla kassaköer lät det ungefär lika: ”Fy vad kallt och blåsigt. Usch! Skall aldrig våren komma? Fy tusan vad jag är trött på det här vädret. Man håller ju på att frysa ihjäl.” Är det blidväder nästa lördag så låter det med stor säkerhet, i samma kassaköer, något i den här stilen: ”Fy faen vad blaskigt och tråkigt. Det är ju rent äckligt. Jag tvättade bilen igår och det var fullständigt bortkastat. Titta så den ser ut. Kunde det inte få vara några minusgrader så man slipper det här slasket.”

En normal svensk medborgare är aldrig nöjd med vädret. Jo, kanske en stekhet julidag, med gassande sol när man ligger på stranden och skaffar sig förutsättningar för livshotande hudåkommor. I övrigt är det bara skit. Man går hela tiden, året runt, och längtar till ovan beskriven strandtillvaro. Allt annat är pest och pina. Låt oss slösa lite tid på eftertanke. Skulle det verkligen vara skönt och trevligt med sommar året runt? Soligt och hett med begränsade möjligheter att hitta en sval plats som möjliggör förtäring av en pilsner innan den börjar ljumna. Bara värme. Torka. Solsvedda ryggar. Knott och myggor, året runt. Vi erinrar oss några rader av Karin Boye: ”Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är resan som är mödan värd.” Om det nu är den heta sommardagen som är målet så är väl resan och längtan dit minst lika viktig. Kanske viktigare. Att gå och vänta och längta är väl lite av livets mening. Själv går red. på sommaren och längtar till hösten: En färgsprakande oktoberdag med en svart älgtjur som kommer glidande ur dimstråken. Tänk vad ljuvligt med första spårsnön som skvallrar om vad haren haft för sig på natten. Eller en riktigt smällkall januarikväll då det är gudomligt att sitta och kura framför kakelugnen med något onyttigt i glaset. Kanske bäst av allt: En afton i mars när koltrasten börjar musicera och dagsmejan gjort att det luktar smältvatten och jord på det där alldeles speciella sättet.

Vi skall vara tacksamma över våra fyra årstider. Då finns det alltid något att se fram mot och längta till. För alla och envar. Olika, beroende på intresse och läggning.

Nu kommer vi till avdelning: Gnäll. I dag är det inga vanliga missnöjesyttringar utan gnäll av monstruösa dimensioner. Dessutom helt befogat. Under bilfärden från köpingen lyssnade vi på en intervju med SVT:s vd Eva Hamilton. En utomordentligt trevlig och verbal person om man skall döma av det sagda. Sunda åsikter om Public Service roll i samhället m.m. Nu kommer vår undring (här måste vi tyvärr, fast det bär oss emot, nyttja kraftuttryck). Hur i helvete kan hon, som ytterst ansvarig, godkänna att man på bästa sändningstid visar ett program som: ”Hela Sveriges fredag”?. Som ersättning för ”På spåret” som är slut för säsongen. Ingen, vid sunda vätskor, kommer längre att längta till fredagskvällen. Vi har sett mycket skit som vädjar till människans allra sämsta sidor. ”Bonde söker fru”, ”Farmen” m.m. men detta har visats på kanaler där man normalt sett inte väntar sig något vettigt. Inte på SVT. Detta är ett absolut lågvattenmärke. Stackars medverkande. Dessa måste nu sitta med skammens rodnad blossande på kinderna med huvudet djupt begravt i händerna och förundras över att dom kunde låna sig till detta flamsets och enfaldens bravurnummer.

Nu svär vi igen: Nu djävlar, Eva Hamilton, ser du till att plocka bort detta från TV- tablån, omedelbart. Om inte, så skall vi inom GAS, från och med nu, lägga all vår politiska kraft på att få dig avlägsnad från VD-posten. Utan avgångsvederlag och pensionsavtal. Det är inget hot, det är ett löfte.

mars 10, 2013 at 10:09 e m 1 kommentar

Deckare: Bonde söker fruar – Del 7

DeckarenNär inget av det inom GK:s hank och stör som Sune försöker trötta Elsa med får henne att vilja söka sig bort från Sune ändrar han taktik. Nu kommer bilen till heders och ett oräkneligt antal mil spenderas utsocknes i miljöer som nog kan betraktas som hart när outhärdliga. Första resan styrs söderut. Där, i kanten av ett större befolkningscentra, har Sune ett riktigt ess i rockärmen. Ett otroligt sorgligt minne över kommunal inkompetens och blåögdhet. Detta borde få Elsa att bli deprimerad i önskvärd omfattning. Det åsyftade misslyckandet har nu några år på nacken så vi gör en kort rekapitulation för dem som inte kan eller vill minnas. År 2006, tror vi det var, stiger en viss Mister Lue, likt en merkantil frälsare, ner i Södeort och presenterar ett förslag som får hela bygden att hicka till av förvåning och förtjusning. Planerna var att etablera Söderort som ett centrum för exponering av varor och tjänster från såväl när som fjärran. Som ex. kan nämnas förslag om att företagare från HögSpy skulle få möjlighet att presentera produkter, från visserligen nedlagda, men dock industrier. Luffarslöjd från Slakmöre skulle visas för en köpsugen skara och sekondhandvaror från Tålebo skulle väcka berättigad beundran i välexponerade montrar. En och annan Torsåstupp skulle få så mycket luft under vingarna att det skulle bära ända ner till Snurrom. Ett väsentligt element i konceptet var naturligtvis också att visa hur man på kinesiskt maner kan bygga och producera varor utan lön och skyddsutrustning till de arbetande massorna. Det är förståligt att kommunens starke man, Per Johansson, skyndar sig att försöka tillgodose Fansådumts alla krav för att säkra en etablering i Söderort. Som vi alla vet gick det åt fanders och de är nu de obefintliga resterna från en glansfull epok som skall pina Elsas själsliv. Mycket riktigt. Elsa faller i hejdlös gråt vid minnet av den förhastade, pampiga invigningen när honoratiores, med dåvarande näringsministern i spetsen, sågs mingla glatt med andra drakar. Tänk vilken fest och glamour, vitt skild från dagens grå tristess. Elsa lipar så till den grad att Sune, när hushållspapperet är slut, ser sig tvingad att resa norrut igen. Ungefär i jämnhöjd med GK styrs resan i östlig riktning mot en liten by i gränstrakterna mot civilisationen. Sune tvingas av vägen ett par gånger av fordon, som på traktens manér, framförs mitt i vägen. I en vägkorsning stannar de och åser ett slagsmål, initierat av någon gammal byträta mellan sedan länge bortgångna anfäder. Så är det ofta i dessa trakter. En gammal oförrätt glöms aldrig, särskilt inte om det handlar om jakt och fiske. Färden fortsätter österut och snart skymtar havet bakom vindpinade enbuskar. En gallerbro, en så kallad färist, passeras och på en stolpe intill varnas för lösgående tjurar. Nu ser Sune en möjlighet. Ett par potenta kritter av hankön åser nyfiket inkräktarna. Sune kör så nära han vågar varefter han uppmanar Elsa att gå ut och kolla däckstrycket vänster bak. Elsa lyder och när hon stigit ur låtsas Sune slinta på gasen och bilen far i väg ett hundratal meter. Sune ser i backspegeln att planen misslyckats. I stället för att med sylvassa horn massakrera Elsa till oigenkännlighet luktar dom på Ferdinandianskt manér på Elsas blommiga klänning och går att möta husbonden som just då angör bryggan efter en tur bland ålryssjorna. En man som sysslar med både fiske och jordbruk och som med tanke på detta och sitt namn kan kallas för en godartad dubbelnatur. Han motsvarar dessbättre inte den bild av invånarna som gammal ortsnamnsforskning antyder: ”Ödeängla”: En ort som är öde på änglalika och godhjärtade varelser.

Färden fortsätter norrut och i höjd med Em börjar bilen att koka och Sune får stanna för att hämta kylarvatten i ån. Här är så trevligt och vackert att Sune raskt hastar vidare innan Elsa börjar se nöjd och glad ut. Efter ett tag är dom framme i Norrort. Man kör kors och tvärs genom staden. Riktning och färdrutt är egal. Det är i stort sett lika tråkigt och dystert överallt. När dom passerar Folkets Park börjar det verka lovande. Elsa blir askgrå i ansiktet och faller i hejdlös gråt vid åsynen av det varuhus som ersatt danspalatset där hon i sin ungdom tog sina första stapplande steg på erotikens vindlande stigar. Sune dröjer en timme för att Elsa skall fara riktigt illa och tömma tårkanalerna.

Sune rattar nu västerut och efter ett antal korsvägar är man framme vid ett café och loppis i en liten förort till HögSpy. Också här är det alldeles för trevligt. De stjälper i sig kaffet och tar med det välsmakande, hembakade brödet och förtär det på resan mot huvudorten. Nu är de framme i centralorten. En sextimmars promenad i Lanehajen tycks inte tråka ut Elsa i önskvärd utsträckning. Inte heller trumfkortet, en guidad tur på Garbo-museet, har eftersträvad negativ effekt och Sune styr nu färden österut igen, men aktar sig nogsamt för att köra under de mistlar som hänger i riklig mängd i träden i anslutningen till tätorten.

Paret skall just passera Ruda då lagens väktare vinkar in dem till vägkanten. Ett dussin poliser har med laser dokumenterat att Sune har kört för fort och nu blir han alldeles vansinnig. ”Här står ni era förbannade vanbattingar, i en avfolkad liten håla, och antastar vanligt, hederligt folk. Gör för helvete något vettigt istället. Är Palmemordet löst? Har ni råkoll på den organiserade brottsligheten? Hur många villainbrott har ni klarat upp? Har ni lyckats lagföra en enda skattesmitare i miljardklassen? Den enda ekonomiska brottslighet ni rår på är om Frida i Hultet plockat lite blåbär som hon sålt och glömt att skatta för. Hur många fall av oprovocerad misshandel har ni rett ut? Här skall ni få se på provocerad misshandel era djävla sumprunkare”. Sune vräker sig ur bilen men blir snart övermannad och förs till Gamla biblioteket som återtagit sin ursprungliga funktion som Tukt- och Tingshus.

Sune åtalas för missfirmelse och våld mot tjänsteman men får villkorligt eftersom han jagar älg ihop med några av nämndemännen.

Hela rättegången dokumenteras av en lite undersätsig fotograf, med bakvänd keps och solglasögon, som hastigt avviker efter fullgjord förrättning.

Vi ser oss nödsakade till en upprepning: Spänningen är nu fullständigt olidlig. Vem är denne mystiske fotograf? Hans förmåga att dyka upp och sedan blixtsnabbt försvinna får Fantomen att framstå som en amatör vid en jämförelse. Man börjar också känna stark sympati för Elsa. Denna hunsade men godhjärtade varelse. Skall hon kunna återvinna Sunes hjärta? Klarar hon livhanken?

Det är nu omöjligt att inta fast föda. Vi nöjer oss med flaska helmalt. Kvalitet och pris spelar ingen roll, bara vi får lugna nerverna. Från och med innevarande vecka presenteras avsnitten redan lördag morgon. Vi har förstått att ni, kära läsare, har svårt att koncenterar er på Melodikrysset i väntan på veckans olidliga avsnitt.

mars 9, 2013 at 8:30 f m Lämna en kommentar

Kommentar Jonnys Mösteråsblogg

Jonny antydde att han skulle trappa ner på bloggandet. Vi har inte sett något tecken på detta hittills, vilket glädjer oss. Han har en fantastisk förmåga att gräva fram gamla dokument och bilder från ett svunnet Mönsterås. Eftersom denna ort uppvisar stora likheter med GK är det mesta intressant även för oss här i Grön Köpingen. Nu senast handlade det om ett dokument från 1700-talet där man påtalade prisskillander mellan varor i Mönsterås resp. Kalmar. Det var naturligtvis värre detta århundrade då det var förenat med stort besvär att åka och shoppa i Kalmar. Även lättfotade springare gjorde detta till en strapatsrik och tidskrävande procedur. Det går aningen lättare i dag, men det är fortfarande ett tveksamt alternativ. Vad kostar det att åka till Kalmar t.o.r? Oberoende av bilmodell och antal medresande kan man slå fast att det inte är gratis. Sedan kommer vi till det väsentligaste: Hur värderar man förmånen att slippa åka till Kalmar? Vilket värde skall åsättas ynnesten att få handla i Åsens trivsamma butiker?

Att handla lokalt är alltid en god affär. För någon.

Gör som vi i GK. Gynna ortens köpmän.

mars 8, 2013 at 8:00 f m Lämna en kommentar

Äldre inlägg Nyare inlägg


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

mars 2013
M T O T F L S
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se