Archive for april, 2013

Förlåt Fader!

I ett inslag för några dagar sedan redogjorde bloggen för sin bristande tilltro till gudomliga makter. Vi tar reservationslöst tillbaka vårt aningen hädiska uttalande. Nu vet vi: GUD HÖR BÖN! Vi har till och från oroat oss över hälsotillståndet hos mästerbloggare Gert Bulin. Han har på ett något otypiskt sätt legat lågt en tid. Glest mellan inläggen och hans signum, ärekränkande uttalande, har lyst med sin frånvaro. Vi har rent ut sagt varit bekymrade hur det står till med vännen Gert. Vi konstaterar nu till vår glädje att han är så pass fysiskt frisk att han orkar traktera tangentbordet, åtminstone hjälpligt. Hans sätt att handskas med sanningen är sedvanligt vårdslöst och det gör oss lugna. Än en gång har han, missledd av dåliga rådgivare, pekat ut fel person som ansvarig för GK-bloggen. Tack gode Skapare. Den gamle Gert är tillbaka. Att han gissar, ljuger och fabulerar stör oss inte i nämnvärd grad. Bara vi vet han är sig lik, och vid gott mod. Gert Bulin har en avundsvärd sits. (Ja, missförstå oss inte. Vi menar naturligtvis inte rent fysiskt. Därom har vi dessbättre ingen vetskap.) Han kan hämningslöst ta heder och ära av folk i förvissning om att han själv aldrig kan drabbas. Det måste finnas något att ta.

april 29, 2013 at 8:00 f m Lämna en kommentar

Romantisk romanpremiär

I dag, kära bloggkonsumenter, startar vår hett efterlängtade roman av Sigge Klen. Vi vågar utlova läsning där romantik, politik, erotik samt djur och natur blandas till en synnerligen tilltalande kompott. Denna gång anger vi ingen veckodag för publicering. Deckaren, som alltid lades ut på lördagar, orsakade rusning och överbelastning av nätet. Detta vill vi undvika så vi publicerar avsnitten med ojämna, oförutsägbara mellanrum. Håll till godo med Sigge Klens mästerverk:

Grönt vågspel.

Åsa-Lill slår ihop boken, lägger den på nattygsbordet och släcker sänglampan. Hon ler förnöjt när hon tänker på det romantiska slutet. Gud så skönt att hon fick sin älskade sin till slut. Det var så gripande att kudden blev alldeles blöt. Åsa-Lill har just avslutat en romantisk roman som utspelar sig i högre ståndsmiljö i början av förra seklet. Som brukligt är i den genren slutade allt lyckligt och flickan av folket fick sin adelsman och kunde flytta in som husets härskarinna på ett slott på Engelska landsbygden. Åsa-Lill blir alldeles varm när hon tänker på den stilige och välbärgade adelsmannen. Han kastar då och då en blick, för jämförande studier, på Ola-Petter som ligger bredvid och snarkar. ”Jag får inte glömma att gömma undan boken i morgon” tänker Åsa-Lill och somnar så småningom med ett leende på läpparna. (Av bekvämlighetsskäl förkortar vi från och med nu dessa inblandade personer till ÅL och OP. En icke oäven kombination.)

Vi skall göra en tillbakablick för att få lite bakgrundsfakta för de inblandades fortsatta öden och äventyr. ÅL föddes för 40 år sedan i en av våra större huvudstäder. (Vi skriver så för då slipper vi peka ut Stockholm och Stockholmare som förmodligen till och från kommer att framstå i mindre smickrande dager) ÅL växte upp i en småborgerlig miljö där hennes fader, assessor Lasse Assarsson bar den tyngsta försörjningsbördan. Med viss framgång. Familjen hade det gott ställt, så ÅL växte upp utan brist på livets nödtorft. Assarsson tjänade väl inte storkovan som assessor men genom tur och skicklighet i aktiehandel var familjen tämligen välbärgad. Det fanns resurser till lite lyx också. ÅL var enda barnet, man kan kanske påstå att hon blev en aning bortskämd. ÅL:s mamma, Signhild, är utbildad gymnasielärare och jobbade en tid på en skola i en förort till Hufvudstaden. Signhild var född och uppvuxen i en mindre stad i Småland och trots idoga försök kunde hon aldrig arbeta bort sin breda småländska dialekt. Detta gjorde att hon blev svårt mobbad av sina kreativa och frimodiga elever. ”Kolla hur tjerringdjeveln låter. Hon kan ju inte säga ”rekna” och ”eta reka”. Trakasserierna tog hårt på Signhilds arbetslust. Hon försökte ett antal gånger klaga hos rektorn över elevernas beteende men svaret blev varje gång detsamma. ”Det är upp till din pedagogiska professionalitet att bemästra situationen. Du måste möta eleverna med respekt på deras egen nivå.” Signhild blir till slut lite klen i själslivet och eleverna får ett nytt offer att pina, understödda av en flat och ryggradslös rektor. Nåja. Familjen klarade sig gott ekonomiskt ändå, utan Signhilds lärarlön. Vi hoppar några år i tiden och ÅL har avslutat sina gymnasiestudier med hyggliga betyg. Nu gällde det att välja väg, in i en förhoppningsvis ljus framtid. Något annat än högre studier var det naturligtvis inte frågan om. Om ÅL hade sagt att hon ville börja i kassan på Domus hade hjärtat stannat på Assessor Assarsson. Betygen räckte inte till för läkarstudier eller juridik. Jägmästare lät sunt och friskt men Assarssons trodde att det handlade om Jakt och ÅL var lite känslig och tålde inte att se blod. Till slut fastnade man för Socialhögskolan. Social-, utan demokrat på slutet, gick an, även i Assarssons kretsar. Man valde mellan Stockholm och Lund men för att ÅL skulle få miljöombyte och lite frisk lantluft föll valet på Lund.

Mötet med ”Sopis” blev omvälvande för ÅL. Hon hamnade i en helt ny, främmande och till en början också skrämmande, värld. Alla hennes studiekamrater gick klädda i säckiga lila byxor. Långa palestinaschalar släpade i backen och trasslade då och då in sig i hemmapliggade näbbstövlar. På ryggen hade man en liten mes i läder, prydd med hammaren och skäran. I stort sett alla bar runda glasögon antingen det var av behovet påkallat eller inte. På kvällarna satt man på elevrummen, drack rödvin och pratade politik. Allt efter nivån sjönk i flaskorna blev planerna på en väpnad socialistisk revolution allt vidlyftigare. De ideala, eftersträvade samhällsskiktet var en kommunistisk diktatur som raskt borde införas så att borgarpacket lärde sig veta hut. När man hade en stund över brände man amerikanska flaggor för att hålla värmen och elda på kampglöden Det började vid den tiden också att bli modernt med lite homosexuella tankegångar. ÅL var till en början varken attraherad av bolsjevism eller homosexualitet men hon kände sig manad att hänga på sina kompisar. Hon ville inte riskera att hamna utanför och bli mobbad. Så småningom växte ÅL in i rollen som samhällsomstörtare och gruppens normer kändes efter ett tag rätta och riktiga. ÅL skaffade sig en flickvän som hette Siv- Florence. SF var drivande i lesbiska kretsar och även minst sagt aktiv i debatten om feminism. SF var självskriven som ordförande i lokalavdelningen av FI och hon brukade på kårsittningarna briljera med högläsning ur SCUM-manifestet, utantill. Kompisarna var lite avundsjuka på ÅL för att hon delade säng med SF. Jo, det var just det. ÅL kände aldrig den där himlastormande lyckan när hon var tillsammans med SF. Huvudvärk kom ofta i vägen och viktiga tentor krävde nattliga studier och koncentration i stället för amorösa övningar. Ibland undrade ÅL om hon verkligen var lesbisk men tanken på att hon inte skulle vara normal skrämde henne till fortsatta övningar med SF, även om den där riktiga passionen lyste med sin frånvaro. Ibland kom Ål på sig själv med att sitta och titta på en kille i klassen som såg bra ut. Han bar det något ovanliga namnet Frans-Urban C:sson Klemenzon. FUCK var lite udda. Han var inte bög och han klädde sig som en borgarbracka. Klubblazer, grå byxor och vit skjorta var det den uppseendeväckande mundering som han spatserade i till vardags. Vid högtidliga tillfällen var det kritrandigt och blå-gul slips som gällde. FUCK var så stark att han struntade i kompisarnas gliringar och framhärdade med sin i sammanhanget malplacerade klädedräkt. Jäkligt konstig typ, tyckte ÅL. Men snygg. Jättesnygg.

Efter fyra års studier vandrar ÅL ut från Sopis med sin socionomexamen. Det revolutionära kamratgänget skingras och Ål tar ett tårögt farväl av sin flickvän. Tyvärr var väl inte betygen i topp. Ål hade ägnat för mycket tid åt förberedelser för den socialistiske revolutionen och de feministiska korstågen mot patriarkatet hade kostat energi. ÅL hade nog räknat med att bli socialchef i någon kommun i Hufvudstadstrakten men alla ansökningar returnerades med slutklämmen: ”Tack för visat intresse. Tiden gick och inget jobb. ÅL blir desperat och söker alla jobb som har anknytning till hennes utbildning. Till slut blir det napp. Hon får jobb som socialsekreterare på en mindre ort i mellansverige, Flathultsby.

Eftersom kommunen hon arbetar i är ganska liten får Ål hantera alla arbetsuppgifter som kan hamna på en socialsekreterares bord. Socialhjälp, missbruksproblematik och barn och ungdom mm. Hennes hemkommun, Flathultsby, har ca 10000 tusen invånare och skiljer sig en hel del från ÅL:s barn- och studiemiljö. Kommunens helt dominerande arbetsgivare är ett nedlagt pappersbruk vilket skapat strida strömmar av bidragstagare till kommunens socialkontor. ÅL har det snärjigt och utsätts dagligen för hot från arbetslösa bruksarbetare som styrkta av div. flytande varor kräver att bidrag skall omfördelas från ”dessa djävla invandrare” till behövande svenska, rättskaffens medborgare.

För att uthärda och skingra tankarna, engagerar sig ÅL i alla de fritidsaktiviteter som Flathultsby erbjuder. Orten har en aktiv gren av FI och LÅ har snart, i kraft av sin utbildning, en ledande position i lokalavdelningen. Även på HBT-arenan får ÅL en framskjuten position. Dessa frågor har tidigare inte engagerat invånarna i högre grad. Den agrara lokalbefolkningen har naturligtvis sett hur brunstiga kossor ridit på sina fränder av samma kön men har aldrig funderat på att detta är normalt även bland mänskliga samhällsmedborgare. Nu kommer en bildad människa till glesblygden och predikar att detta är naturligt och sunt och ganska snart växer sig HBT- rörelsen stark i Flathultsby. ÅL blir dess naturliga och oomtvistade ledare.

På den politiska arenan är det lite kämpigare. I Flathult har Centerpartiet 98 % av medborgarnas sympati och vänsteridéer står inte högt i kurs. Med hjälp av media har befolkningen kommit till insikt om att Stalin tog död på, ca 20 miljoner meningsmotståndare. Pol Pot i det kommunistiska Kambodja slaktade ett par- tre milj. och Enver Hoxha i Albanien var nog inte den godhjärtade fadersgestalten som man trott och som tjänat som förebild för rödvinsrevolutionärerna. Hans säkerhetstjänst tog visserligen bara ihjäl några tusen under hans 41 år vid makten men han var nog trots allt inte så snäll, han heller. Lite desillusionerad överger ÅL politiken och koncentrerar sig på HBT och FI.

Ål har det fortsatt svårt på jobbet, ja man kan nog påstå att det bara blir värre och värre. Allt eftersom Flathultsbys flyktingförläggning växer sprider sig ryktet om hur bra dessa nyinflyttade har det. ”Alla får vars sin Merceders. En 48 tums platt-TV pryder väggarna i varje rum, och barnen får åka taxi varje dag till en skola som bara koncentrerar sig på dessa utifrånkommande elever.” ÅL vet naturligtvis att detta inte är sant men hon får klä skott för dessa förmodade missförhållandena. Hon blir dagligen hotad av rusfryntliga sockenbor som kommer för att hämta sina bilar och TV-apparater. Visst. ÅL har också en del bekymmer med de asylsökande. Alla beter sig inte mönstergillt men det finns alltid en förmildrande omständighet. Tycker i alla fall ÅL, som med tiden blir mycket engagerad i flyktingfrågor. Hon anordnar mångkulturella fester där deltagarna sjunger på sina respektive hemlands tungomål och dansar traditionella folkdanser. Man viftar med flaggor och det hela blir till en färgsprakande fest som andas medmänsklighet och värme. ÅL är noga med att det inte får förekomma några svenska flaggor eller sjungas svenska sånger. Detta skulle kunna få invandrarna att känna utanförskap. ÅL kämpar verkligen för att festerna skall bli trevliga och att alla skall trivas. ÅL hade tidigare under året blivit knivhotad av en bidragstagare som var missnöjd med beloppets storlek. ÅL söker upp mannen vid en tidpunkt då han kan förväntas vara nykter och tillsammans beger dom sig till en lantbrukare och köper ett par lamm som mannen raskt och smidigt skär halsen av. Nu har ÅL halal-slaktat kött och nu kan precis alla, oavsett etnicitet och religiös hemvist, äta dricka och ha trevligt.

april 27, 2013 at 10:00 f m 1 kommentar

Tiger och samtycker?

Diskussioner för processen framåt. I någon riktning i alla fall. Ibland undrar vi om bloggen har några läsare. Jodå. Statistiken visar att det finns en hel del. Men kommentarerna är oftast ganska få. Vi har några trogna, ex. Anders, Jonny, Edvin m.fl. och bloggen tackar för era kloka synpunkter. Det vore roligt med flera. Som en nästan lite desperat åtgärd mobiliserade vi Allvarlige Alvar för att uttala sig om katter. Diskussioner om hundar, hästar och katter brukar vara lika infekterade som en förstklassig varböld. Alla vet bäst och alla andra har fel. Detta är särskilt irriterande för oss på bloggen som vet att det är vi som har de rätta åsikterna. I dag gör vi ett försök med hundar. Alvar har inte tid men vi vet att ordinarie bloggbesättning har samma åsikt som Alvar i den här frågan så ingen behöver ifrågasätta andemeningen. Vi startar med ett antal frågor i all enkelhet:

Vad är en djurkommunikatör?

Vad är en hundpsykolog?

Varför tävlar man beträffande hundars utseende?

Varför klär man sina hundar i fåniga kläder?

Varför bedrivs det en omfattande blandrasavel?

Varför lär ”experter” ut metoder för fostran och dressyr som inte är ändamålsenliga?

Det kan räcka ett tag. Vi börjar med personer som påstår att de kan prata med ex. hundar. Bedrägeri är straffbart och det är oss en gåta att myndigheterna inte jagar dessa kvacksalvare med blåslampa. Så kallade djurkommunikatörer annonserar att de för en ofta rundlig summa 500:- till 800:-/timmen kommunisera med din jycke så att denne kan tala om vilket helvete han har hemma hos husse och matte. Vi ifrågasätter inte deras veterinärmedicinska kunskaper. Om det kommer en hund och ser lite deppig ut så är det ingen konst att gissa att denne är understimulerad. För en lite nervös och stirrig kan man gissa på motsatsen. Anatomiska egenheter kan vara effekten av för lite eller för mycket motion. Det ser kommunikatören. Det ser vilken veterinär som helst. Det ser också en lite hundvan amatör. Men inte faen kan bluffmakaren prata med hunden. Aldrig i livet. Du som påstår motsatsen kan förmedla namn och adress så skall vi göra en test.

Vad är en hundpsykolog? Utbildning? Examina? Hundpsykolog kan vem som helst kalla sig utan att det är straffbart. Det finns duktiga människor som kan analysera själslivet på en hund på ett förtjänstfullt sätt men det finns också motsatsen som tjänar storkovan på kvalificerat nonsens. Hundar med mentala störningar av varierande grad är inte så sällsynta. Effekt av felaktig avel eller fostran och dressyr. Det bästa alternativet är i många fall att ta bort hunden innan det händer en olycka. Så icke. Här träder psykologerna in med sina kostsamma mirakelmetoder. Ibland hjälper det men det är effekten av råd man kunde fått gratis av i storts sett vilken hundmänniska som helst. Vi avfärdar inte alla. Men definitivt de som lurar en stackars hundägare att lägga ut storkovan på individer som är utom räddning och vars enda, rätta öde är att få sluta jordelivet. Men. Hunden är ägarens allt och det vet ”psykologen” som plockar av husse och matte den sista resten av pensionen. Kriminellt.

Hunden är människans äldsta och kanske bästa följeslagare. Som medhjälpare vid jakt, som måste lyckas för att man skulle överleva. För att hjälpa till med vakt och vallning när kritter kommer med i bilden i en grå forntid. Och naturligtvis som väktare över hus och hem. På den vägen är det. Krav på funktionalitet gjorde förr att endast de individer som lämpade sig för sin uppgift blev kvar i livet och förde sina gener vidare. Funktionalitet innebar en kropp som lämpade sig, men framför allt ett psyke som pallade med. I dag är det annorlunda. Jakt, bruks och vallhundar är fortfarande föremål för ett hyggligt sunt urval. De måste ha en exteriör och ett psyke som lämpar sig för respektive uppgift. Med exteriör menar vi inte i detta fall någon färgteckning här eller där utan funktionella bruksdelar. Det är lite annorlunda med de s.k. ”sällskapshundarna”. Här ställs bara krav på att dessa varelser skall vara snygga att se på och att de inte biter ihjäl domaren. Vi har besökt ett antal utställningar arrangerade av tax och stövarklubben. Ganska lugna tillställningar med individer som inte förde något större väsen. Vid ett tillfälle hamnade vi av misstag på en ”Skönhetstävling”. Första och sista. Vi kanske hade otur den gången, men så många nervösa och skälliga hundar har vi aldrig sett på ett och samma ställe, varken förr eller senare. Men de var snygga. Välkritade i pälsen och handlern höll upp små svansar så att de skulle se naturliga ut. Vi lämnar detta för att värna själsfriden.

Varför växer skaran av hundar i fåniga kläder? Trivs hundarna med mössor och halsdukar? En varm filt över en apportör som hämtat en and i kallt vatten kanske kan vara befogat, men resten? Ett täcke på en tibetansk nakenhund fyller kanske också en funktion. Här smyger sig en stilla undran in. Varför har man avlat fram hundar utan päls? Nej. Befria jyckarna från skräpet och gynna inte en ”industri” som lurar på djurägare en massa skit.

”Gatukorsningar” är snart vår största ras. Varför? Ja, ja. Vi vet att det finns något som heter ”heterosiseffekt”. En förstagenerationskorsning blir ofta friska och starka. I viss mån även påföljande generation. Men sedan är det stopp. Enda sättet ett hålla ordning är att bedriva en målmedveten rasavel där man har koll på egenskaperna. Bra som dåliga. Målmedveten avel kostar pengar i form av jakt- och bruksprov. Och utställningar där bruksdelarna kollas så att hunden fungerar som det är tänkt. Detta motiverar att en valp kostar ett antal tusenlappar. Att föda upp en bastard har inte kostat en spänn. Jo, foder förstås, och vaccinering. Blandrasuppfödare försvarar oskäliga valppriser med att de skall vara säkra på att hunden kommer till ett hem där man bryr sig eftersom man betalt en bra penning. Det ligger en del i det. Bäst vore dock att bastarden aldrig blivit född.

Till sist det mest tragiska: Uppfostran och dressyr. En hund är ingen hund längre. Den är i mångas ögon en likvärdig familjemedlem och skall behandlas som en sådan. En hund är ingen människa. En hund är en hund. Tack och lov. En fantastisk vän och följeslagare så länge den behandlas som det djur den är. Men nu börjar det skita sig ute i stugorna. Man använder inte längre metoder för fostran och dressyr som är ändamålsenliga utan metoder som missledda ägare kan acceptera för sina små skyddslingar. Man får inte åsamka lille Fido någon form av obehag för då kan lille Fido bli ledsen. Nej, han skall ha godis hela tiden. Godis när han har gjort något bra och godis för att han skall låta bli att göra något dumt. När man påpekar att det kanske inte vore så dumt att behandla den lille valpen på samma sätt som tiken skulle ha gjort, så får man inte medhåll. Tiken lägger inte fingrarna emellan om lille Fido behöver lära sig veta hut. Ett tag över nacken på en odygdig valp och som får den lille lagbrytaren att gnälla till får folk att gå i taket: ”Misshandel, Djurplågeri!” Det är precis tvärt om. En hund som inte vet gränser och drabbas av inkonsekvens blir otrygg och klen i själslivet. Observera att vi inte pratar om stryk och prygel. En hund förstår inte den formen av stryk. Det är fullständigt meningslöst djurplågeri. Men ett tag över nacken vid rätt tidpunkt kan vara det som räddar hunden från olater som den annars skulle plågat omgivningen med resten av livet. Alla hundar, i vart fall det övervägande flertalet, har en strävan att klättra på rangstegen i flocken. Den som inte från böjan får klart för sig att alla andra i ”flocken” står över blir det förr eller senare problem med. I värsta fall rent farlig om den besitter tillräcklig styrka. Vad det sen behövs för grad av tillrättavisning för att lille Fido skall veta sin plats varierar. Men han skall, just det: Veta sin plats. Längst ner. Allt annat är orätt. Både mot hund och omgivning. Ett litet förtydligande. Allt godis är naturligtvis inte kriminellt. En liten bit då och då som förstärkning behöver inte vara fel. Men som metod för ovillkorlig lydnad? Icke. Se på en hund som ”dresserats” med godis. Den går inte vid sidan och tittar på ansiktet på sin husse, idolen och den oomstridde ledaren som hunden vill göra allt för. Nej. Hunden tittar på handen för att se när nästa lass av snask skall serveras.

Nu avvaktar vi reaktioner. Tystnad tolkar vi som att ni håller med.

april 26, 2013 at 9:00 f m 1 kommentar

På lyran

Vår lilla test där läsekretsen fick gissa vem som skrivit vad av tre dikter var inte så lätt. Vi har funderat på vad som kan vara orsaken. Begriper vi inte bättre eller är det som vi misstänker att en hel del som presenteras som stor konst i själva verket är blaha, blaha. Torgfört av ”experter” som ingen vågar ifrågasätta eftersom dessa experter skaffat sig ”ett namn”, på outgrundliga vägar. För att bringa klarhet så söker vi upp vår kulturguru Lillgull A-sson B-sson Nilsdotter Persson. Lillgull A-sson B-sson Nilsdotter Persson skall få recensera en dikt som skrivits av vår jakt- och vakthund Karo. Ett litet kuriosum i sammanhanget är att Karo vid tillfället råkat slafsa i sig en flaska med jäst hallonsaft som hustrun kasserat. Jäsningsprocessen gjorde faktiskt att Karo blev en smula på lyset. Dikten är alltså skriven av en något onykter stövare. Vår leg. djurkommunikatör Pelle Moras har översatt till begriplig svenska. Hoppas vi. Lillgull A-sson B-sson Nilsdotter Persson tar emot i sin ombonade och charmiga skrivarlya i vindsvåningen på det gamla godsmagasinet. Nu undrar ni kanske varför vi inte förkortar och nöjer oss med ”Lillgull”. Lillgull A-sson B-sson Nilsdotter Persson är stolt över sitt namn och ser ogärna att det inte skrivs ut i sin fulla längd. Kulturpersonligheter har ofta långa och krångliga namn.

”Heeej Heeej. Jäääääääääääättekul att se dej . Vääääääääälkommen. Gud så häääääligt att få besök i min skrivarlya. Vääääääälkommen. Ett glas rött? Det är en Jäääääääättegod Rocca di Montemasi. Gud vilken väääärme som strömmar mot mej när du sitter där. Du är sååååååååå välkommen. Vad vill du?” ”Jo, det är så att jag fått en diktsamling i present. Jag tror att den är skriven av en känd akademiledamot, men jag är inte säker. Jag tänkte att du kunde få lyssna på ett smakprov och tala om vad du tycker” ”Jäääääääättegärna! Jäääääääääättespännande!”

Köttlukt i solen. Varför?
Ytterörats brosk gnisslar i gomseglet.
Bit Tag!! Minnen från kasserade korgar
Då var då, nu inte då, då inte nu. Va då då?
Låt solen smälta i snön. Hemfridsbrott.
Bullens pilsnerkorv skänker ro åt sinnet
 
Gulasch!

Under mitt framförande sitter Lillgull A-sson B-sson Nilsdotter Persson med slutna ögon medan käkarna mal sakta. När jag tystnat sitter hon först alldeles stilla. Sedan öppnar hon ögonen, låååångsamt, och suckar: ”Herre min skapare! Gode gud så fantastiskt. Jag trodde att hjärtat skulle stanna. Heeeeelt fantastiskt. Läs en gång till så att jag riktigt får ta in orden.” Jag läser ånyo och hänförelsen vet nu inga gränser.

”Vilken fantastisk fusion av trivialiteter, köttslig lusta och flykt mellan tidzoner. Anar man inte en fläkt av alltings förgänglighet i ”Låt solen smälta i snön.” Ett sting av domedag, innan det glada budskapet om Bullens pilsnerkorv kastar tillbaka läsaren till nuets realiteter. Hemfridsbrott ger tanken flykt ut mot det obehagliga, brutala. Slutligen. Känn hur hela den kulinariska globaliseringen reflekteras i ett enda ord: Gulasch! Brilliant!! Att bryta ner dikten så här i sina beståndsdelar för att sedan låta allt smälta samman i den berättigade frågan: ”Varthän och varför?” Det är fantastiskt. Denna dikt åskådliggör på ett helt underbart sätt, den lilla människans litenhet i ett kosmiskt perspektiv. Superbt! Jag saknar ord.”

Här lämnar vi Lillgull A-sson B-sson Nilsdotter Persson. Vi har inte hjärta att avslöja sanningen. Eller är det kanske så att bloggen är ägare till en extraordinärt litterärt begåvad jakt och vakthund. Antingen är Lillgull A-sson B-sson Nilsdotter Persson en charlatan eller så kanske Karo skall ta plats bland ”de aderton” när det blir en stol ledig.

april 25, 2013 at 8:00 f m Lämna en kommentar

Onödig omväg?

Vi på bloggen ansluter oss inte till den troende skaran. Tyvärr. Det skulle vara skönt att ha något att se fram emot nu när det snart börjar dra ihop sig. Vi slinker in i kyrkan ibland för att ta del av rogivande orgelmusik vilket är nog så trivsamt. Budskapet i övrigt har vi lite svårt att ta till oss. Det är mycket som vi inte förstår. Vi kanske kan få lite hjälp.

Vi råkade se och höra slutklämmen av ett debattprogram för någon vecka sedan. Så mycket hann vi uppfatta att vi tror att det rörde sig om en busschaufför som ägnade sig åt att hjälpa människor i nöd. Förmodligen handlade det om utvisningshotade flyktingar. Nåja. Detaljerna spelar inte så stor roll. Det är mannens slutord vi minns. ”Jag tackar Gud för att han ger mig kraft så att jag orkar hjälpa dessa människor”. Om nu Gud har den förmåga som vi fått lära oss att han har, varför hjälper han inte själv. Direkt. Varför måste hjälpen ta omvägen via en utsliten busschaufför?

april 24, 2013 at 9:00 f m Lämna en kommentar

Litterära nyheter

Lite stiltje på bloggen. Såväl ordinarie besättning som Alvar har varit på välförtjänt semester. Därför har det varit tyst ett tag, men vi lovar att det inom en snar framtid skall bli ändring på den saken. Snart skall ni, kära läsare, få ta del av ett litterärt mästerverk som inte kommer att lämna någon oberörd.

Deckaren ”Bonde söker fruar” var andlöst spännande. Men den var inte ändlös. Nu är den slut och vi fick äntligen en bakgrund till den av bloggare Gert Bulin redan för ett år sedan utlovade skrivelsen: ”Golfbanan, den perfekta platsen för våldsbrott”.

Vi tackar deckarförfattare Leif PW Volvo för en gastkramande triller. Denna har nog tagit hårt på läsekretsens nerver så vi ämnar härnäst presentera något mindre uppskakande. Kontakt har tagits med författaren, Signe Vargberg, alias Sigge Klen som är känd för sina lättlästa romaner där lantlig romantik brukar vara ett bärande tema. Hon skriver på GK-bloggens uppdrag, och vi har tagit oss friheten att komma med önskemål om innehåll. Förutom nämnda romantiska inslag har vi önskat oss lite andra ingredienser: Politik, feminism, Queer, HBT, grön våg, urbanitet, hundar, getter, småfåglar, större fåglar, söta sälar, elaka jägare, snälla kattmadammer, SBK-are, djurkommunikatörer hundpsykologer, ornitologer, hippologer, piroger, besserwissers, genuspedagoger, lärare, affärsbiträden, lantbrukare, missbrukare, alkoholister, nykterister, amorösa, religiösa, nervösa och vanligt folk. Sigge kommer naturligtvis också att presentera någon kelen och gosig lite varghanne som inte skyr människor utan springer runt och rotar i soptunnor vid husknuten på ett charmigt och naturligt sätt. Slutligen erotik. Här tvekar vi. Penetrerande skildringar i denna bransch brukar vara säljande men vi undrar om det inte börjar att vara ute att vara inne. Vi grundar våra misstankar på det faktum att stora tittarskaror dras till TV-såpor där man visar tafatta, oskuldsfulla bönder som rodnande sitter i kohagen och blygt pussar någon aspirant på ett lantligt äktenskap. Vi får se vad Sigge hittar på. Vi kan inte styra i detalj. Hon måste få ha sin konstnärliga frihet. Det kanske i stället blir närgångna skildringar, intill den gräns där vi få sedlighetsroteln på halsen.

Vi tror nog att Sigge kan ha första avsnittet klart redan om någon vecka.

För övrigt tycker vi att ni skall rösta på GAS vid nästa val: ”Ett socialliberaltanalt parti som värnar de mjuka värdena i en hård omvärld.”

Vi kämpar mot: Globalisering. Livsmedelsimport från andra sidan jordklotet. Lastbilskonvojer som kommer med mineralvatten från södra Europa. Samma fenomen men med en last av ofrivilligt prostituerade från östeuropa. Vi äter inte räkor från västkusten som handskalats i Asien. Vi kämpar också mot en ev. lagstiftning som kriminaliserar hetrosexualitet, men vi kämpar för en återinförd sträckjakt på Morkulla.

Upp till kramp!

april 22, 2013 at 9:41 e m Lämna en kommentar

Nio liv?

Det blir mer kattsnack. Nu av det mer udda, ja nästan osannolika slaget. I mitt förra inlägg redogjorde jag för min och hustruns något divergerande åsikter om kattinnehav. Jag fick naturligtvis ge med mig och godkänna ett nytt förvärv, som ersättning för den förre fågeldråparen som hittades död vid hemkomsten från en resa. (Ja, det var vi som kom hem, till en katt som gjort sin sista) Jag måste erkänna att nyförvärvet inte är helt i avsaknad av charm. Nej, hon måste nog betraktas som en liten söt och rolig rackare. Hennes sätt att hantera stövaren är magnifikt. De har stor glädje av varandra. Hunden jagar katten med liv och lust till ömsesidig glädje och katten ligger på sin stol och lappar till stövaren över nosen när han kommer för nära. Allt i all vänskaplighet utan hårda tag. Nu kommer det en annan hund: Jag måste ”göra en Pudel”. Jag erkänner att även jag blivit lite fäst vid kattakräket. Usch, att jag måste tillstå detta. Men så är det.

I går var katten försvunnen. Vi försöker hålla henne inomhus, i herrans tukt och förmaning, och de gånger hon kan ge sig ut på ungdomliga strövtåg är när dörren lämnats öppen och hon lyckas att obemärkt smita ut. Hon har ännu inte blivit så vidlyftig så när hon inte stod vid dörren och ville in när dörren öppnats ett antal gånger befarades det värsta. Rävmat? Råttgift?

Min vördade hustru arbetar i en stad i nordlig riktning och när hon i går kväll, efter avslutat arbete, går att uppsöka bilen, möter hon lille ”Kissemissen” som kommer spatserande på parkeringen. Återseendets glädje var ömsesidig.

Hur gick detta till? Katten har defenitivt inte funnits inne i bilen under resan. Hon måste ha krupit in under huven och på denna något osäkra plats klarat en tre mils resa in till staden, en avstickare till Nilssons konditori, vidare färd till lasarettet, där hon dessutom överlevt en nio timmars väntan på matte i helt främmande miljö. Visst är väl detta en solskenshistoria? Dessutom sann, trots att den förmedlas av GK-bloggen. Alvar kan intyga.

Nu har hon bara åtta liv kvar. (Katten, inte matte)

april 18, 2013 at 10:14 e m Lämna en kommentar

Vårtecken

Inga stora sensationer på gång. Vi väntar på att våra GK-politiker skall göra bort sig så att vi får något att raljera om, men det verkar dröja. Det dröjer också med vårbruket så vi skall passa på att ge ordet till Allvarlige Alvar medan han har tid.

När väl värmen kom gick det fort. Lite, lite snö kvar i skugglägen men där solen kommer åt fick den ge med sig ganska så hastigt. Men än dröjer det ett tag innan harven skall i jorden.

Utefter dikeskanter och stenmurar, där det nyss låg halvmeterdjup snö, kan man nu glädja sig åt anblicken av vårens glada budbärare. De har väl funnits i grannskapet hela tiden men det är först nu som de har anledning att vara ute och exponera sig. Färg och form varierar. Brokiga, vita, svarta, små, stora, långhåriga. ”Vad i allsin dar är detta för flyttfåglar?” undrar ni. Nej, det är inga fåglar. Det är tätortens samlade kattbestånd som återtar sina revir för att ta itu med att decimera såväl antalet gnagare som skaran av återvändande flyttfåglar.

Katten är ett fantastiskt djur. När man ser en katt röra sig inser man omedelbart sin egen begränsning. Det är omöjligt att inte falla i stum beundran över med vilken precision katten rör sig mellan porslinspjäser och andra familjeklenoder, utan att slå ner dessa från fönsterbrädor och hyllor. Det är också omöjligt att tycka riktigt illa om en kattunge. De smälter det mest förhärdade hjärta nästan lika effektivt som en hundvalp. Jag lever i ett mestadels lyckligt äktenskap. Tycker jag själv. Om hustrun har annan åsikt, innerst inne, vet jag ej. I ett avseende är vi inte riktigt överens. Hustrun vill ha katt. Det vill inte jag, trots vad jag nyss sagt. Det är inte katten jag tycker illa om utan de effekter som katten har i släptåg. Eller snarare kattägarna. Det svenska kattbeståndet tar mellan 16 och 18 millioner fåglar varje år. Allt ifrån välväxta fasanhönor till den lilla gärdsmygen som lagt sitt bo i någon dikesbrink. Ett av mina tidigaste naturminnen har med detta att göra. Som liten parvel hade jag utforskat den som jag tyckte oändligt stora trädgården och hittat en gärdsmyg, som ruvade i en oklippt slänt. Jag följde förloppet noga och kravlade mig varje dag upp i ottan för att se vad som hänt. Fågeln och jag blev ”vänner”, åtminstone så pass att hon utan knot accepterade mina besök. En dag hade äggen kläckts och fyra ungar propsade på att bli matade. Nu var det än mer intressant att se hur ungarna artade sig. En morgon möter jag vår huskatt med något i munnen. Jag ser inte vad det är, men väl framme vid dikesslänten förstår jag sammanhanget. Boet är utrivet och tomt. Här grundlades något.

18 miljoner småfåglar tål väl naturen bli av med utan att det är någon katastrof? Det gör den säkert. Ekosystemet kollapsar inte för det. Men det är trots allt 18 miljoner, helt i onödan. Jag missunnar inte sparvhöken sin mat. Inte andra rovfåglar heller. Inte vesslan, illern, mården eller räven. Inte en sekund. Men kattens predation är en extra belastning och helt onödig. Vi har påtalat det tidigare. Som hundägare måste du hålla din hund under sådan kontroll att den förhindras att jaga och störa vilt, utom när det är fråga om legal jaktutövning. Men katten skall, året runt, få ränna runt och plocka småfågel och förorena grannens sandlåda och trädgårdsland. Varför? ”Det är kattens natur”. Det är en kommentar som jag på ren svenska är djävligt trött på. I hus och lägenheter sitter det undulater med en golvyta på i bästa fall någon kvadratmeter. Det är lagligt att hålla en kaninusling på samma yta. Är det kaniners och fåglars natur? Likhet inför lagen? Jag tycker att det är för djävligt att detta är godkänt, men man kan kanske, sett i ljuset av detta, tycka att det är helt i sin ordning om en katt får ha ett helt hus eller större inhägnad till sitt förfogande. Varför behöver den en hel socken, när kaninen får hålla till godo med en kvadratmeter? S.k. ”Djurvänner” ränner runt och släpper ut minkar som har det trångt. När hörde man senast talas om någon som bryter sig in och befriar kaniner och burfåglar? Var lite konsekventa. Katten är ett gissel för vildnaden. Kattägaren är den som bär skulden. För inte så länge sedan kunde man i jaktlagen läsa ungefär som följer: ”Katt som påträffas utanför gård eller trädgård må av jakträttsinnehavaren eller hans folk saklöst dödas.” Den ordalydelsen ger en vink om att man ansåg att katter skall hållas hemma och att man fick skylla sig själva om det gick galet. Nu är lagen ändrad och det har givit kattägarna så mycket råg i ryggen och de tycker att det är helt OK att deras skyddslingar far omkring och ställer till elände. Lagen tillåter det, och den enda risk som kissen numera löper är att bli överkörd.

”Min lille Tusse tar minsann inga fåglar.” Tillåt mig tvivla. Ytterst få, om ens någon katt försummar att jaga om de får tillfälle. Har ingen betydelse om de är mätta eller inte, kastrerade eller okastrerade. De jagar, och de är oftast duktiga. Jag har en minnesbild från tidigt 70-tal som etsats sig fast. Skogsharen är numera sällsynt på våra breddgrader men på 70-talet fanns det hyggligt med skogshare och man kunde vid enstaka tillfälle se någon även ute i odlingslandskapet. Jag hade en morgon ärende ut i markerna och i anslutning till ett öppet dike får jag se en halvvuxen harunge som intar sin frukost. ”Ta mej tusan är det inte en skogshare”. Mycket riktigt. Kikaren, som oftast hängde hunt halsen, visade att det var rätt. Jag står och glädjs åt anblicken då plötsligt en vit blixt slår till. Haren hinner inte reagera förrän den hänger avliden i gapet på en volumiös, vit angorakatt. Katten försvinner in i dikesrenen, akompanjerad av en bjällras plingande. Jag hinner också se att katten har en röd rosett runt halsen. Här har vi alltså en stor, tam angorakatt med rosett och bjällra runt halsen. Kattens ägare har förmodligen inte den blekaste aning om vilken skicklig jägare lilleTusse är. Trots bjällran. Katten måste, med stort tålamod, ha inväntat sitt byte, alldeles stilla, för att inte bli förrådd av sitt ”halssmycke”. Imponerande. Jag har inte sett någon skogshare ute i åkermarken sen dess. Nu är jag naturligtvis inte så korkad att jag skyller detta på katterna. Skogsharen har minskat i hela södra Sverige och ingen vet varför.

Slutligen en liten egenhet hos katterna som gör mig avvogt inställd. Ja, ja, ja, ja, ja, ja jag vet, jag vet! ”Det är kattens natur, den är inte medvetet elak. Den får bara utlopp för sitt jaktbeteende.” Ja, ja, ja. Men det är förbannat osmakligt. Lille Tusse kommer hem med en liten mus i munnen. Stolt lägger han ner den i gräset i synhåll för husse. Bytet börjar röra på sig och har efter en stund kvicknat till så pass att den försöker rädda sig undan i höggräset. Katten iakttar intresserat, och när musen precis har räddningen inom räckhåll är katten framme och ger musen en lavett så att den åker tillbaka på det kortklippta gräset. Tilltufsad, och naturligtvis så livrädd som en mus mäktar bli, gör den ett nytt försök att rädda sin lilla, men dock livhanke. Samma resultat. Gång på gång. Jag har svårt med detta. Det verkar så utstuderat elakt. Jag skiter i orsaken. Det är grymt.

Håll ordning på era katter. Tack för mig.

VI tackar Alvar för detta inlägg. Vi vågar inte erkänna att vi håller med, för då får vi nog ett antal ”kattmadamer” på halsen och då finns risk för ”rivet skinn”

april 16, 2013 at 8:36 e m Lämna en kommentar

Lyriktävlingen

Det är dags att redovisa rätta lösningen för vår lilla tävling i poesikunskap. Ni, kära läsare, har varit lite blyga men vi har trots allt fått ihop 30 svar per dikt.

Det började ganska så hyggligt. Dikt nr 1 är författad av allas vår Kalle Sändare, telefonens okrönte konung. Det råder delade meningar om det är roligt att ringa och driva med folk men Kalle gjorde det med värme och finess och samtliga ”offer” fick ge sitt tillstånd innan publicering. Det är sämre ställt med senare aktörer i denna genre. Hur som helst: Dikt nr 1 kommer från en skiva: ”Dagens dikt” med Kalle Sändare som upphovsman. 50 % hade rätt vetskap eller gissning. Här kunde man om man var lite full i fan hitta lösningen på Google. Vi tror inte detta är orsaken utan vi gratulerar er som hade rätt.

Sedan blev det värre. Dikt nr 2 har svenska akademins innehavare av stol nr 18, Katarina Fostenson, som upphovskvinna. Dikten ingår i hennes uppmärksammade diktsamling ”Flodtid” som fått lysande resensioner av en enig kritikerkår. Här trodde 60 % att dikten var skriven av Stövaren Karo medan Katarina Frostensson kom först på tredje plats med 13 %.

Dikt nr 3 var omvända världen. Dikten är skriven av stövare Karo som fått 20 %. Flertalet trodde att Katarina Frostenson var den skyldige med 60 %.

Vi vet inte riktigt hur vi skall tolka detta lilla experiment. Man kan kanske hitta förklaringar i för litet underlag, slumpen, m.m. Vi på bloggen gör ingen analys utan behåller våra funderingar för oss själva. Kanske anar vi orsaken till resultatet men vi överlåter åt er, kära läsare, att dra egna slutsatser.

resultat

april 14, 2013 at 9:31 f m Lämna en kommentar

Miljönytt

Än finns det hopp för mänskligheten. (Trots att Margaret Thatcher gått hädan, och lämnat ett omänskligt tomrum efter sig, finns det ljusglimtar i mörkret.)

Miljöfrågor har, från att ha varit något tjatigt som bara ”miljöknuttar” ägnar sig åt, blivit ett begrepp att räkna med. Fler och fler inser att miljön måste komma i första rummet om det inte skall gå helt åt fanders. Insikten att allt inte går att lösa med teknik och innovationer griper kring sig. Vi skall låta Allvarlige Alvar komma till tals i miljöfrågor vid senare tillfälle. Vi vill idag bara peka på en liten glädjande detalj som visar att miljön tas på allvar även i kretsar där man minst anar. Vi har sen tidigare begrepp som eko-driving, eko-turism, ekologisk odling m.m. Nu noterar vi till vår glädje att det även finns ”eko-brottslingar”. Vem kunde ana att man hos detta förhärdade klientel kunde hitta ekologiskt tankegångar. Vi vet inte riktigt vad det innebär men man kanske kan gissa att det blir cykel till och från brottsplatsen. Kanske kommer man att fjättra sina offer med sisalgarn istället för buntband av plast och samma offer kommer uteslutande slås blodiga utomhus, så att man undviker de starka rengöringsmedel som krävs när blodfläckar skall bort från golv och tak. Hur som helst, en glädjande nyhet. Vi skall vid senare tillfälle kontakta vår man i branschen, f.d. yrkeskriminalist Ingvar Illegal för att få en fackmans kommentar.

april 13, 2013 at 9:23 f m 4 kommentarer

Äldre inlägg


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 38 andra följare

Kalender

april 2013
M T O T F L S
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se