Gröna Köpingen

Vargen – Vän eller fiende?

april 4, 2013 at 10:21 e m 1 kommentar

Vi släpper idag in Alvar Alvarsson (Allvarlige Alvar) för utlovade tankar och funderingar kring en nygammal invandrare; Vargen.

Signaturen Anders skrev i en kommentar till mina funderingar beträffande Älg och Älgjakt att ”diskussionen ofta förs av extremister”. Det kan nog vara sant och det gäller i än högre grad när det handlar om vargen. Antingen är det svart eller vitt. Aldrig grått, som vargen själv. Antingen skall den utrotas eller så skall vi ha tusentals, överallt. I hela riket.

En liten tillbakablick kanske inte är fel. Ordinarie bloggbesättning brukar påtala att ”det var bättre förr”. Må vara hänt i vissa fall men livet på landet för några mansåldrar sedan var nog ingen dans på rosor. Flertalet levde av vad jorden gav, med visst tillskott från jakt och fiske. Det var en hård kamp för brödfödan och ett förlorat husdjur var ofta ett svårt avbräck. Därför förde man en skoningslös kamp mot de rovdjur som konkurrerade om det jaktbara viltet och som inte sällan försåg sig med några får eller fäkräk. Man levde också i viss mån med rädsla för eget liv och lem. I dagens debatt påtalas ofta att rädslan är grundlös eftersom ingen kommit till skada under senare tid. Det är nog riktigt men kyrkböcker från 1800-talet berättar om tragiska händelser. Berättelser som naturligtvis levt vidare. Åren 1820 -1821 angreps 31 människor varav 9 dog och 15 sårades. Dödsoffren var i flesta fall barn men även en 19-årig kvinna dödades och en yngling i 20-årsåldern skadades. Flera offer åts upp sedan de dödats. Det finns även utrikes exempel. En oljearbetare i Kanada brukade slänga ut mat till en flock vargar. Vargarna blev kanske av det skälet lite oskygga och en kväll gick en arbetare ut ensam i skogen där han stötte ihop med flocken. Han blev rädd, började att springa, föll och dödades. Att påstå att en varg aldrig utgör ett hot mot människan är nog en sanning som bör tas med en nypa salt. Risken är nog inte stor. Men den finns. Framför allt om det handlar om avvikande individer. Vi menar här vargarna.

Redan i de gamla landskapslagarna från 1200-talet stadgades det att varje bonde skulle hålla ett visst antal famnar vargnät och man var pliktiga att deltaga i ”vargskall”. Dessa vargskall fortgick långt fram i tiden. Jakten gick i korthet ut på att en drevkedja drev vargarna mot näten där det dödades med spjut eller klubbades ihjäl. En imponerande bedrift när man betänker dessa primitiva metoder jämfört med dagens vapenarsenal. Det var först på 1700-talet som skjutdon kom till användning och metoderna utvecklades. Man började också jaga vid åtel, kombinerat med stora s.k. varggårdar. Nåja, vi kan strunta i jaktmetoderna. Men jagade gjorde man. Man var så illa tvungen.

Den 10 mars 1868 sköt Bröderna Persson från Brånan den sista, eller i varje fall senaste, vargen i Kalmar län. Sedan dess har dessa delar av landet varit, i stort sett, tomma på varg fram till dessa dagar. Utan att ekosystemet kollapsat. Vargen framhålls, av dess tillskyndare, som en oerhört viktig beståndsdel i en fungerande näringsväv. Detta är en ”sanning” med avsevärd modifikation. Predatorer i toppen av näringspyramiden som ex. varg, lo, och varför inte människan, är inget ”måste” för att allt skall fungera enligt skaparens intentioner. Det är värre om man börjar rota på lägre nivåer och genom ex. miljögifter äventyrar växter och djur. Vargen klarar sig naturen utan. Klövviltet inom ett vargrevir tag tveklöst stryk, det är alla ense om. Det finns de som menar att en etablerad vargstam skulle gynna småviltet genom vargens predation på ex. räv. Det är inte bara möjligt, utan kanske också troligt.

Vi är fullt medvetna om att Sverige som nation har förbundit sig att värna om våra fyra stora rovdjur. Vi har åsikter om hur man hanterar lejon, tiger, leopard på annat håll i världen och då kan vi rimligtvis inte hävda att vargen skall utrotas här. Oavsett vad vi tycker.

Frågan gäller snarare: Hur många och var? Och vilka? En sak är fullständigt kristallklar. Den som har motsatt åsikt skall nog söka läkarhjälp. En varg skall inte bara vara vild. Han skall vara in i helvete vild! Så fort han, eller hon ser, hör eller känner vittring av en människa skall han lägga de grå benen på ryggen och dra allt vad han förmår. Då blir möte med varg visserligen sällsynta men oproblematiska för människan. En varg som är oskygg och smyger runt i samhällen och rotar i soptunnor och snappar åt sig en och annan Chihuahua kan aldrig vara genetiskt värdefull. Den skall bort omedelbart. Inte bort i form av transport hit eller dit, utan den skall förpassas till de sälla jaktmarkerna. Omgående, om det är möjligt. Onaturlig oskygghet kan vara ärftligt betingad och sådana gener skall, med omsorg om vargen, hindras från spridning.

Var skall vi ha vargen? Var vi än har ett vargrevir, så är det förenat med bekymmer av olika slag. Tamdjur blir vargmat. Vissa delar av ex. Värmland har en vargstam som tar i stort sett hela reproduktionen av älg. Det blir inga älgar över för jakt. Jakthundar faller offer. Hundar som för jägaren är lika kära som hustru och barn. Det är lätt att sitta på betryggande avstånd i någon storstadsregion och bagatellisera. ”Jägarna får väl skylla sig själva om dom inte jagar med hunden i koppel”. Där ligger nivån på kunskaperna i ämnet.

Landsbygd blir mer och mer glesbygd. Ungdomarna flyr till städerna men en och annan biter sig kvar och förhindrar att landsbygden läggs helt öde. Vad är det som får dessa att stanna? Ofta ett brinnande jaktintresse. Älgjakten upptar en stor del av deras tankeverksamhet, året runt. Nu kommer det naturligtvis någon lustigkurre och säger: ”Det får väl inte plats med så mycket mer i de skallarna.” Den nivån håller vi oss för god för, så genmäle uteblir. Många stannar för hundjakten. ”Väglöst” land där stövaren inte riskerar att bli överkörd lockar, eller lockade. Nu stryker harjägaren, i vargland, koppel med en gnagande oro att han aldrig skall få se sin älskade hund mera. Inte i helt skick i alla fall.

Tamdjuren då? ”Lite svinn får man räkna med” är en vanlig kommentar. Nu är ett antal dödade tamdjur inte enbart en ekonomisk fråga för ägaren. Han är i de allra flesta fall djupt fäst vid sina djur och att hitta sina skyddslingar dödade och lemlästade är nog traumatiskt för de flesta. ”Han får väl stängsla in sina djur”. Vargsäker hägnad är inte detsamma som en sketen eltråd som man kan grensla. Nej, det är elstängsel till en ansenlig höjd som ingen tar sig över, eller genom, utan betydande besvär. Kostnaden är heller inte att leka med. Vad innebär rovdjursäkra stängsel för det rörliga friluftslivet? Ja, inte blir det rörligare. Stängsel runt vidlyftiga, natursköna betesmarker är inget som får allmänheten att utbrista i lovsång. Bökigt, dyrt och inget som förskönar landskapet. En stark vargstam i södra Sverige kommer att innebära stora problem och konflikter. Frågan kommer att lösa sig med automatik när vargen blir en besvärlig realitet i kanten av storstäderna. Då kommer vurmen att svalna och rop höjas på avskjutning eftersom tillskyndarnas hundar och andra husdjur börjar kännas hotade. ”Då måste jägarna ta sitt ansvar.” Man vill ha varg men gärna på annat håll.

Hur många vargar? Vårt grannland Norge har ett nationellt mål om 3 (tre) vargrevir. Finland har nyligen beslutat om i princip fri avskjutning inom renbetesland. Invandring av varg österifrån blir nog en knepig historia. Sverige har minst 26 revir plus fyra som rör sig i gränstrakterna mellan Sverige och Norge. Sverige har en ganska hög ”belastning”. Nu går några i taket: ”Belastning?” Nej det är ingen belastning för invånarna innanför tullarna, men för de som lever och har sin gärning i vargreviren innebär det uppoffring och försämrad livskvalitet. Visst. Det är nog en magisk naturupplevelse att höra en vargflock yla, en kall ödemarksnatt med fullmåne, men det är en upplevelse som naggar annat i kanten. Älgen och älgjakten är som tidigare nämnts en ritual som engagerar. Det får folk att stanna i glesbygden och någon vecka om året återvänder utvandrare till sin hembygd för att sitta kring elden och träffa gamla vänner och släktingar. Socialgrupperna blandas. Direktören drar i samma tamp som den arbetslöse skogsarbetaren när älgen skall bärgas ur skogen. En ursprunglig och demokratisk ritual. På många ställen blir det inte så många älgar att släpa. Allt färre med fler vargrevir. Allt här i världen är inte pengar, men ibland en bra måttstock. Beräkningar visar att en älg representerar ett värde på ca 16000:- om man räknar in allt som den genererar. Kött, rekreation, vapen, hundar, m.m. Vi kan strunta i det, och bara diskutera lite kring köttvärdet. Veganer m.fl. kommer naturligtvis inte att hålla med, men vi andra som känner med fingret i gommen och konstaterar att vi har en tanduppsättning som passar för en allsidig kost inser nog att viltkött är alldeles utmärkt mat. Problemfritt vad det gäller ekologin. Älgen äter sånt som vi näppeligen kan tillgodogöra oss som vegetabilier. Kan och kan. Vi kan nog, men vem skulle kasta sig över en ”Janssons frestelse” gjord på ekkratt, ljung eller blåbärsris. För att inte tala om Morkullan. Vem skulle göra en kompott på daggmask, larver och puppor? Viltkött är gott, nyttigt och ekologiskt oantastligt. Man skulle kunna spetsa till det lite. Om vi låter vargen sköta ”avskjutningen” av älg så byter vi några hundra tusen kilo prima livsmedel mot lite vargskit här och var. Det är misshushållning.

”Allt måste få leva. Naturen måste få ha sin gång. Vad har vi för rätt att avgöra vem som skall få finnas eller inte? Människan skall inte lägga sig i. Ingen varelse är onyttig. Allt skall finnas!!” Ja, ja. Visst visst. Det låter rätt och riktigt. Men hur har vi det? I stort sett all skogsmark brukas på ett sätt som gynnar produktion av virke till skogsindustrin. En industri som tillverkar produkter som gagnar oss människor. ”Industriskogen” missgynnar en hel del arter men det är smällar man får ta för människans bästa. En del skogliga företrädare, som borde veta bättre, ropar på utrotning av älgen, eftersom den hotar mänskliga intressen. Nästan all åkermark nyttjas för produktion av livsmedel. En växande areal brukas ekologiskt men större delen sprutas med växtskyddsmedel som kanske är nödvändiga för en hög produktion med det kostar liv och livsmiljö för ett antal arter. Åkermark bebyggs med industrier och bostadshus och vägar och kraftledningar byggs kors och tvärs och orsakar skada för någon, någonstans, men till nödvändig nytta för oss människor. Råttor och möss skall bekämpas i alla lägen och med metoder som skulle få en gamma garvad pälsjägare från Alaska att ligga sömnlös med tanke på djurplågeriet. I skåp och på hyllor sätter folk bygelfällor som slår kring svansen eller benet på en stackars husmus som släpar sig iväg utom synhåll. I uthus och bodar står mjärdar, obevakade, där råttor går en lång och plågsam död till mötes.

”Men de är äckliga, med en lång hårlös svans, så det är väl inte så noga. Det kan dom gott ha, eftersom dom gnager och förstör”

Det har till och med gått så långt att en utrotningshotad fiskarbefolkning som envisas med att, trots dåliga odds, fortsätta med kustnära yrkesfiske, numera fått möjlighet till viss jakt på skarv. Detta förr så heliga nyttodjur får man nu bekämpa för att gynna människor. Sälen däremot, som också är ett gissel för fiskarna, kan nog känna sig lugn. Den är söt med stora, runda, vädjande ögon. Dessutom klubbar man kutar på Newfoundland så den måste få vara ifred.

Människan åker bil och nyttjar andra fordon som spyr ut växthusgaser som hotar hela ekosystemet på sikt. ”Det är en männsklig rättihet som måste få kosta.” Det mesta sker på människans villkor, och går ut över djur och natur, i större eller mindre utsträckning.

Men vargen är söt och fin. Den skall vi ha i alla lägen. Till varje pris. Kosta vad det kosta vill. Männskliga intressen får inte gå ut över vargen. Varg skall vi ha, överallt. ”Ja kanske inte överallt. Inte här hos oss, men någon annanstans.”

Visst, vi skall ha varg, men inte så många. Några revir på platser där den ev. kvarvarande befolkningen blir ekonomiskt kompenserade för de olägenheter som drabbar dem. Sen skall resten av landet hållas fritt. Det blir inte så lätt men då får väl de förhatliga jägarna rycka in och hjälpa till. ”Ja, men inaveln då?” I den mån den är det problem som man hävdar, så löser man den med inplantering av vildfångade individer, österifrån, om man nu kan få dem att stanna. Om det går vet jag inte, men risken med att sätta ut vargar som levt i fångenskap är så påtaglig att den bör undvikas. Jungeselvargen har bevisat att kärleken till hembygden är stark. Den har flyttats söderut ett antal gånger men återvänt ”hem” varje gång. Kostnaden för dessa transporter söderut är nu uppe i över fem miljoner svenska riksdaler. Senaste idiotin beträffande denna varg är att samerna skall flytta sina renar från Junselevargens närhet. Men vad i hel…e!?

Vargens intresse går före vår ursprungsbefolknings. Är inte det straffbar diskriminering?

Vargen är ingen utrotningshotad art. Den finns, i hyggliga stammar, spridd i hela Europa. Man måste väl se helheten? Strunta i nationsgränser. Det är väl så man resonerar om Korpen. Den är, eller åtminstone var, relativt sällsynt i Tyskland och då skall den, med EU-logik, vara fridlyst även i Sverige.

Som sagt, det löser sig. Vi kommer inte att få tusentals vargar i Sverige. Men något hundratal, på platser där konflikterna blir rimliga. Allt annat blir ohanterligt på sikt. Låt entusiasterna leka rommen av sig. De tröttnar snart, och allt landar i en kompromiss, som alla kan leva med.

Vi tackar Alvar för inlägget. Nu skall vi åka över till Alvar och hjälpa till med förstärkning av hans stängsel. En del individer har den egendomliga vanan att ta till nävarna när argumenten tryter. Inte minst i vargfrågan.

Entry filed under: Betraktelser, Jakt och viltvård, Politik och samhälle, Skogsbruk. Tags: älgjakt, jakt, varg, vargjakt.