Gröna Köpingen

Romantisk romanpremiär

april 27, 2013 at 10:00 f m 1 kommentar

I dag, kära bloggkonsumenter, startar vår hett efterlängtade roman av Sigge Klen. Vi vågar utlova läsning där romantik, politik, erotik samt djur och natur blandas till en synnerligen tilltalande kompott. Denna gång anger vi ingen veckodag för publicering. Deckaren, som alltid lades ut på lördagar, orsakade rusning och överbelastning av nätet. Detta vill vi undvika så vi publicerar avsnitten med ojämna, oförutsägbara mellanrum. Håll till godo med Sigge Klens mästerverk:

Grönt vågspel.

Åsa-Lill slår ihop boken, lägger den på nattygsbordet och släcker sänglampan. Hon ler förnöjt när hon tänker på det romantiska slutet. Gud så skönt att hon fick sin älskade sin till slut. Det var så gripande att kudden blev alldeles blöt. Åsa-Lill har just avslutat en romantisk roman som utspelar sig i högre ståndsmiljö i början av förra seklet. Som brukligt är i den genren slutade allt lyckligt och flickan av folket fick sin adelsman och kunde flytta in som husets härskarinna på ett slott på Engelska landsbygden. Åsa-Lill blir alldeles varm när hon tänker på den stilige och välbärgade adelsmannen. Han kastar då och då en blick, för jämförande studier, på Ola-Petter som ligger bredvid och snarkar. ”Jag får inte glömma att gömma undan boken i morgon” tänker Åsa-Lill och somnar så småningom med ett leende på läpparna. (Av bekvämlighetsskäl förkortar vi från och med nu dessa inblandade personer till ÅL och OP. En icke oäven kombination.)

Vi skall göra en tillbakablick för att få lite bakgrundsfakta för de inblandades fortsatta öden och äventyr. ÅL föddes för 40 år sedan i en av våra större huvudstäder. (Vi skriver så för då slipper vi peka ut Stockholm och Stockholmare som förmodligen till och från kommer att framstå i mindre smickrande dager) ÅL växte upp i en småborgerlig miljö där hennes fader, assessor Lasse Assarsson bar den tyngsta försörjningsbördan. Med viss framgång. Familjen hade det gott ställt, så ÅL växte upp utan brist på livets nödtorft. Assarsson tjänade väl inte storkovan som assessor men genom tur och skicklighet i aktiehandel var familjen tämligen välbärgad. Det fanns resurser till lite lyx också. ÅL var enda barnet, man kan kanske påstå att hon blev en aning bortskämd. ÅL:s mamma, Signhild, är utbildad gymnasielärare och jobbade en tid på en skola i en förort till Hufvudstaden. Signhild var född och uppvuxen i en mindre stad i Småland och trots idoga försök kunde hon aldrig arbeta bort sin breda småländska dialekt. Detta gjorde att hon blev svårt mobbad av sina kreativa och frimodiga elever. ”Kolla hur tjerringdjeveln låter. Hon kan ju inte säga ”rekna” och ”eta reka”. Trakasserierna tog hårt på Signhilds arbetslust. Hon försökte ett antal gånger klaga hos rektorn över elevernas beteende men svaret blev varje gång detsamma. ”Det är upp till din pedagogiska professionalitet att bemästra situationen. Du måste möta eleverna med respekt på deras egen nivå.” Signhild blir till slut lite klen i själslivet och eleverna får ett nytt offer att pina, understödda av en flat och ryggradslös rektor. Nåja. Familjen klarade sig gott ekonomiskt ändå, utan Signhilds lärarlön. Vi hoppar några år i tiden och ÅL har avslutat sina gymnasiestudier med hyggliga betyg. Nu gällde det att välja väg, in i en förhoppningsvis ljus framtid. Något annat än högre studier var det naturligtvis inte frågan om. Om ÅL hade sagt att hon ville börja i kassan på Domus hade hjärtat stannat på Assessor Assarsson. Betygen räckte inte till för läkarstudier eller juridik. Jägmästare lät sunt och friskt men Assarssons trodde att det handlade om Jakt och ÅL var lite känslig och tålde inte att se blod. Till slut fastnade man för Socialhögskolan. Social-, utan demokrat på slutet, gick an, även i Assarssons kretsar. Man valde mellan Stockholm och Lund men för att ÅL skulle få miljöombyte och lite frisk lantluft föll valet på Lund.

Mötet med ”Sopis” blev omvälvande för ÅL. Hon hamnade i en helt ny, främmande och till en början också skrämmande, värld. Alla hennes studiekamrater gick klädda i säckiga lila byxor. Långa palestinaschalar släpade i backen och trasslade då och då in sig i hemmapliggade näbbstövlar. På ryggen hade man en liten mes i läder, prydd med hammaren och skäran. I stort sett alla bar runda glasögon antingen det var av behovet påkallat eller inte. På kvällarna satt man på elevrummen, drack rödvin och pratade politik. Allt efter nivån sjönk i flaskorna blev planerna på en väpnad socialistisk revolution allt vidlyftigare. De ideala, eftersträvade samhällsskiktet var en kommunistisk diktatur som raskt borde införas så att borgarpacket lärde sig veta hut. När man hade en stund över brände man amerikanska flaggor för att hålla värmen och elda på kampglöden Det började vid den tiden också att bli modernt med lite homosexuella tankegångar. ÅL var till en början varken attraherad av bolsjevism eller homosexualitet men hon kände sig manad att hänga på sina kompisar. Hon ville inte riskera att hamna utanför och bli mobbad. Så småningom växte ÅL in i rollen som samhällsomstörtare och gruppens normer kändes efter ett tag rätta och riktiga. ÅL skaffade sig en flickvän som hette Siv- Florence. SF var drivande i lesbiska kretsar och även minst sagt aktiv i debatten om feminism. SF var självskriven som ordförande i lokalavdelningen av FI och hon brukade på kårsittningarna briljera med högläsning ur SCUM-manifestet, utantill. Kompisarna var lite avundsjuka på ÅL för att hon delade säng med SF. Jo, det var just det. ÅL kände aldrig den där himlastormande lyckan när hon var tillsammans med SF. Huvudvärk kom ofta i vägen och viktiga tentor krävde nattliga studier och koncentration i stället för amorösa övningar. Ibland undrade ÅL om hon verkligen var lesbisk men tanken på att hon inte skulle vara normal skrämde henne till fortsatta övningar med SF, även om den där riktiga passionen lyste med sin frånvaro. Ibland kom Ål på sig själv med att sitta och titta på en kille i klassen som såg bra ut. Han bar det något ovanliga namnet Frans-Urban C:sson Klemenzon. FUCK var lite udda. Han var inte bög och han klädde sig som en borgarbracka. Klubblazer, grå byxor och vit skjorta var det den uppseendeväckande mundering som han spatserade i till vardags. Vid högtidliga tillfällen var det kritrandigt och blå-gul slips som gällde. FUCK var så stark att han struntade i kompisarnas gliringar och framhärdade med sin i sammanhanget malplacerade klädedräkt. Jäkligt konstig typ, tyckte ÅL. Men snygg. Jättesnygg.

Efter fyra års studier vandrar ÅL ut från Sopis med sin socionomexamen. Det revolutionära kamratgänget skingras och Ål tar ett tårögt farväl av sin flickvän. Tyvärr var väl inte betygen i topp. Ål hade ägnat för mycket tid åt förberedelser för den socialistiske revolutionen och de feministiska korstågen mot patriarkatet hade kostat energi. ÅL hade nog räknat med att bli socialchef i någon kommun i Hufvudstadstrakten men alla ansökningar returnerades med slutklämmen: ”Tack för visat intresse. Tiden gick och inget jobb. ÅL blir desperat och söker alla jobb som har anknytning till hennes utbildning. Till slut blir det napp. Hon får jobb som socialsekreterare på en mindre ort i mellansverige, Flathultsby.

Eftersom kommunen hon arbetar i är ganska liten får Ål hantera alla arbetsuppgifter som kan hamna på en socialsekreterares bord. Socialhjälp, missbruksproblematik och barn och ungdom mm. Hennes hemkommun, Flathultsby, har ca 10000 tusen invånare och skiljer sig en hel del från ÅL:s barn- och studiemiljö. Kommunens helt dominerande arbetsgivare är ett nedlagt pappersbruk vilket skapat strida strömmar av bidragstagare till kommunens socialkontor. ÅL har det snärjigt och utsätts dagligen för hot från arbetslösa bruksarbetare som styrkta av div. flytande varor kräver att bidrag skall omfördelas från ”dessa djävla invandrare” till behövande svenska, rättskaffens medborgare.

För att uthärda och skingra tankarna, engagerar sig ÅL i alla de fritidsaktiviteter som Flathultsby erbjuder. Orten har en aktiv gren av FI och LÅ har snart, i kraft av sin utbildning, en ledande position i lokalavdelningen. Även på HBT-arenan får ÅL en framskjuten position. Dessa frågor har tidigare inte engagerat invånarna i högre grad. Den agrara lokalbefolkningen har naturligtvis sett hur brunstiga kossor ridit på sina fränder av samma kön men har aldrig funderat på att detta är normalt även bland mänskliga samhällsmedborgare. Nu kommer en bildad människa till glesblygden och predikar att detta är naturligt och sunt och ganska snart växer sig HBT- rörelsen stark i Flathultsby. ÅL blir dess naturliga och oomtvistade ledare.

På den politiska arenan är det lite kämpigare. I Flathult har Centerpartiet 98 % av medborgarnas sympati och vänsteridéer står inte högt i kurs. Med hjälp av media har befolkningen kommit till insikt om att Stalin tog död på, ca 20 miljoner meningsmotståndare. Pol Pot i det kommunistiska Kambodja slaktade ett par- tre milj. och Enver Hoxha i Albanien var nog inte den godhjärtade fadersgestalten som man trott och som tjänat som förebild för rödvinsrevolutionärerna. Hans säkerhetstjänst tog visserligen bara ihjäl några tusen under hans 41 år vid makten men han var nog trots allt inte så snäll, han heller. Lite desillusionerad överger ÅL politiken och koncentrerar sig på HBT och FI.

Ål har det fortsatt svårt på jobbet, ja man kan nog påstå att det bara blir värre och värre. Allt eftersom Flathultsbys flyktingförläggning växer sprider sig ryktet om hur bra dessa nyinflyttade har det. ”Alla får vars sin Merceders. En 48 tums platt-TV pryder väggarna i varje rum, och barnen får åka taxi varje dag till en skola som bara koncentrerar sig på dessa utifrånkommande elever.” ÅL vet naturligtvis att detta inte är sant men hon får klä skott för dessa förmodade missförhållandena. Hon blir dagligen hotad av rusfryntliga sockenbor som kommer för att hämta sina bilar och TV-apparater. Visst. ÅL har också en del bekymmer med de asylsökande. Alla beter sig inte mönstergillt men det finns alltid en förmildrande omständighet. Tycker i alla fall ÅL, som med tiden blir mycket engagerad i flyktingfrågor. Hon anordnar mångkulturella fester där deltagarna sjunger på sina respektive hemlands tungomål och dansar traditionella folkdanser. Man viftar med flaggor och det hela blir till en färgsprakande fest som andas medmänsklighet och värme. ÅL är noga med att det inte får förekomma några svenska flaggor eller sjungas svenska sånger. Detta skulle kunna få invandrarna att känna utanförskap. ÅL kämpar verkligen för att festerna skall bli trevliga och att alla skall trivas. ÅL hade tidigare under året blivit knivhotad av en bidragstagare som var missnöjd med beloppets storlek. ÅL söker upp mannen vid en tidpunkt då han kan förväntas vara nykter och tillsammans beger dom sig till en lantbrukare och köper ett par lamm som mannen raskt och smidigt skär halsen av. Nu har ÅL halal-slaktat kött och nu kan precis alla, oavsett etnicitet och religiös hemvist, äta dricka och ha trevligt.

Entry filed under: Romanen. Tags: roman, Sigge Klen, vågspel.