Archive for maj, 2013
Grönt vågspel – del 4
ÅL och OP är fortfarande djupt engagerad i frågor kring Varg, skarv, vildsvin, jaktmotstånd mm. På grannmarkerna bedrivs en del jakt och nu när alla jakttorn är rivna gör de en insats för det vilda genom att försöka skrämma hundar av drevet som ibland kommer in på markerna efter någon hare eller rådjur. Vid ett tillfälle har de sådan tur att de lyckas koppla en strävhårstax som kommer med en vacker sextaggare. Helst skulle de vilja döda hunden för att straffa dennes blodtörstige husse men avsaknaden av skjutvapen och ett vekt sinnelag, som hindrar att yxan kommer till användning, gör att de istället beger sig på utflykt till en stad tjoget mil bort i västlig riktning. Där släpper de ut hunden och återvänder hem nöjda och glada.
Ål och OP har återfått lite intresse för politik. Nu när de är förmögna inser de penningars värde och börjar reagera mot slöseri med skattemedel i kommunal och statlig regi. Det är förfärligt att man lägger så mycket pengar på ex. invandrare som ibland inte har här att göra. Eftersom Moderaterna börjat bli lite tama i frågan växer sympatierna för Sverigedemokraterna som har en rakryggad inställning. Eftersom ÅL och OP numera umgås med en del honoratiores på orten och dessa är engagerade i Moderaterna går de inte ur partiet och går heller inte med i SD eftersom dessa fortfarande inte anses helt rumsrena. Men sympatierna i flyktingfrågan, finns där.
Planerna på ett getostmejeri och biodynamisk mustproduktion är sedan en tid lagda på hyllan men geten och hönorna får gå kvar som ett pittoreskt inslag i hemmiljön. Allra mest glädjer de sig åt sina två äppleträd som artar sig väl.
Påföljande vinter händer något katastrofalt. Vintern kommer tidigt med kyla och snö. Paret sitter i salongen med utsikt över trädgården och förtär en kopp kaffe med avec. Studier av äppleträden genom fönstret avslöjar att stammarna är helt vita. ”Titta Ola-Petter! Har det snöat på träden? Varför är dom så vita?” Studier på närhåll avslöjar att harar under natten skalat barken av träden. De vet så mycket att det står klart för dem att träden är dödsdömda. Upprörda, på gränsen till sammanbrott, kontaktar de kommunen som får en skarp förfrågan om det inte vore lämpligt att kommunens skyddsjägare gjorde sin plikt och sköt hararna som ödelägger enskild egendom.
På vårkanten blir det värre. Det är nu barmark och en morgon kan de lite yrvakna konstatera att någon bonndjävel tagit fel på ägorna och plöjt upp deras gräsmatta. Stora jordkokor flyter i poolen. Innan de hinner ringa och polisanmäla upptäcker de att bonden är oskyldig. Det är vildsvin som varit i farten, Hela gräsmattan, av krypven, är totalt sönderbökad. Nytt telefonsamtal till kommunen men samma, lite kallsinniga, bemötande. ”Ni får väl stängsla”.
Nästa prövning gäller blomsterrabatterna. Ett antal rådj.ur har bosatt sig i grannskapet och på nätterna gör de rent hus bland tulpanerna. Ännu ett telefonsamtal till kommunen. ”Nu står vi inte ut längre Kommunen måste se till att rådjuren försvinner. Vi klarar inte mer.” Kommunens representant är, av lättförståliga skäl, fortsatt kallsinnig.
Nu mognar ett beslut i OP:s huvud. Han måste skaffa sig en bössa. Avsikten får ytterligare näring när han upptäcker att en flock skarvar bosatt sig på en tallholme i blickfånget från salsfönster. Tallarna blir på kort tid illa åtgångna och vid fel vind slår stanken från fåglarnas träck in mot huset. ”Va faen! Vi kan väl ha en massa skarvar men de behöver väl inte vara just här.”
OP får klart för sig att det krävs jägarexamen för att man ska få licens på jaktvapen men eftersom han trots allt inte är helt begåvningsbefriad och kraven är ganska låga står han snart med en studsare och ett hagelgevär i händerna. Lerduvorna som skjutits, som en del i det praktiska provet, lever kvar i OP: s minne. ”Det var förbannat kul.” Snart är en automatisk kastare på plats och OP krossar duvor så fort han har tid. Råd har han. ”Undrar hur det skulle kännas att skjuta en fågel?” När OP en dag står och tränar på lerduvorna kommer en levande duva singlande. En ringduva som obekymrat styr mot OP. Han lägger an, kornar… Pang! Ett dunmoln signalerar träff, halsen blir slak och duvan slår, stendöd, i backen med en duns. Nu händer något märkligt med OP. Han blir alldeles svag i knäna och på darrande ben går han att hämta duvan.”Jag har skjutit en duva… Jag har skjutit en duva.” Vad vacker den är. Det är en äldre fågel med halsring och vita vingknogar. Den är alldeles varm och för ett ögonblick känner PO ett sting av skuld men jaktinstinkten och glädjen över ett nedlagt byte tar raskt överhand och duvan bärs i triumf hem, att förevisas för ÅL.
Från och med nu är inget sig likt. För OP existerar nu inget annat än jakten. Eftersom de har obegränsat med pengar köps några hundra hektar skog in och OP skaffar fler bössor och ett antal jakthundar. Engagemanget i div. organisationer minskar men Ål och OP är fortfarande medlemmar i ”Vargens vänner”. Detta ståtliga rovdjur har inte åsamkat dem något obehag så det finns ingen anledning till aggression visavi ”Gråben”.
Ål blir mer och mer engagerad i Moderaterna och hon har nu avancerat till ordförande på länsnivå för ”Moderata kvinnoförbundet”. För att inte riskera att konfronteras med sitt tveksamma politiska förflutna byter hon namn till Åsa-Lill A:sson Assardotter Brylling. Även Ola-Petter gör en smärre ändring i namnet och kallar sig numera Ola P Brylling. Det låter lite klatschigare med en extra bokstav . Ungefär som Per G Gyllenhammar eller Leif GW Persson. Även Ola P är aktiv i moderaterna och han umgås frekvent med noblessen. Framför allt på Jaktstigen. Ola P är populär för hans jaktmarker är förnämliga och bjudjakter på hans gods är eftertraktade, liksom efterföljande förtäring och kortspel. Ola P har genom tur och andra dressörers skicklighet fått till en enastående ståndhund på älg. En jämthund som har den lite unika egenskapen att han ofta ”söver” älgarna direkt i upptaget. Lugnt söker han upp älgen och en försiktig skallgivning övergår i ett magnifikt tätt ståndskall . Att få komma med och skjuta älg för Ola P:s jämte är något eftersträvansvärt för traktens jägarkår. Ola P erbjuds astronomiska belopp för hunden men den är naturligtvis inte till salu.
En natt händer något fruktansvärt . Ett lantbrukarpar, bosatta några kilometer bort hittas en dag döda. Det uppdagas tämligen raskt att de bragts om livet. Identifiering med hjälp av utseende var omöjlig vilket pekar på att de utsatts för ytterst grovt våld. Mordvapnet är med stor säkerhet en yxa. Deras kassaskåp är borta så det rör sig förmodligen om ett rånmord. Efter någon vecka grips ett par utsocknes bröder. I deras skåpbil hittas lantbrukarparets kassaskåp och en blodig yxa, så saken verkar tämligen klar. Bröderna bedyrar sin oskuld. Bilen har de hittat övergiven med nycklarna i. Vart kassaskåpet och yxan kommer ifrån har de ingen aning om. De är medvetna om att de gjort fel och är djupt ångerfulla. Rätten tror på deras förklaring men de döms till två månaders fängelse vardera för bilstöld och häleri. Domen överklagas och en enig Hovrätt halverar straffet.
Kärlekslyrik
Nils Norrälv var inte bara naturlyriker, de pastorala kvädenas mästare. Han skrev också kärleksdikter av oefterhärmligt snitt. Nja. Kanske inte oefterhärmligt, för en poet vid namn N. Ferlin gjorde på trettiotalet en travesti på en av Nils ungdomliga kärleksdikter. Det var Nils som var ungdomlig, inte dikten. Nils ryggade inte för ålderdom, skröplighet och anatomiska defekter. Han skildrade verkligheten som den är utan att skönmåla. Detta ger kans diktkonst djup och äkthet till skillnad mot andra författare som bara hyllar den skönhet som fägnar ögat. Nils såg den rena, genuina skönheten och kärleken.
Detta kommer till uttryck i hans kanske mest berömda kärleksdikt: ”En halsmelodi” En kärlekens höga visa.
En halsmelodi
Dagen är släkt, mörkret har väckt Lusten hos mamma och pappa När mor säger ”Kom” vem bryr sig om Att hängbrösten är ganska slappa Barnen de sova i drömmarnas ljus När som far börjar tafsa på mors knäppta blus Och ensamma i kvällen den sena Det gör inte någonting alls Att hon är sladdrigt fläskig om bena Tillika om armar och halsModeord
Vi vill minnas att vi tidigare har berört detta med ord och begrepp som kommer och går. En del har tydligen, tyvärr, kommit för att stanna. Det ”sugs fett” i oförminskad omfattning och antalet individer som ”äger” tycks bara öka. Nåja. Ungdomen lär sig väl så småningom så det är inte så mycket att reta sig på. Då är det värre med det synnerligen aktuella begreppet ”Frustration”.
I Sockholmsförorten Husby får ett antal kriminella våldsverkare för sig att man skall tända eld på ett antal bilar och några byggnader. Polis och brandkår har inte så mycket att välja på annat än hasta till området för släckningsarbete resp. värn om liv och lem. Polis och brandkår möts av stenkastning och massivt motstånd. De utför sitt arbete med risk för eget liv och hälsa.
Påföljande dag dominerar naturligtvis händelserna media av olika slag. Politiker får komma till tals. Likaså polis och räddningstjänst. Men framför allt får de ungdomar som bor i området uttala sig. Det är bra men det blir lite snedvridet. Allt är polisens fel. Brandmännen har uppträtt provocerande. Stängda fritidsgårdar tillhör de utlösande faktorerna. Politikerna har inte lyssnat. Har de trots allt gjort det så har de agerat fel. Allt, Allt är någon annans fel. Inte stenkastaren eller mordbrännarens. Den av bistra omständigheter orsakade frustrationen är den förmildrande förklaringen. Frustration över att det finns poliser, lagar och förordningar. Frustration, frustration, frustration.
Nu hör jag hur det börjar mullra ute i stugorna så det krävs en förklaring. Arbetslösa ungdomar, med likartad bakgrund, som samlas på ett och samma ställe är inget framgångskoncept. Stängs dessutom fritidsgårdar så ökar det naturligtvis inte trivseln. Detta skapar, just det, frustration. Här finns mycket att göra och såväl den nuvarande regeringen som den förra har ett ansvarför att det gått snett. Det är ganska fånigt när representanter för de olika blocken står och råskäller på varandra . Lägg ner käbblet och gör något konstruktivt istället. Nu säger ni. ”Det här är väl inget nytt?” Naturligtvis inte. Det nya som vi efterlyser är att man med kraft börjar sortera lite i eländet. De som först skall sorteras ut är de grovt kriminellt belastade ligister som ligger bakom det grövsta våldet och vandaliseringen. Något tjog Individer som tar första bästa tillfälle att i skydd av någon verklig eller fabricerad oförrätt ge sig på människor och egendom. Vid sidan står det en talrik, ganska ungdomlig åskådarskara och hejar på när de hårda, frustrerade, grabbarna spöar skiten ur oskyldigt folk. Dessa ligister är inte särskilt frustrerade. De tycker bara det är kul och vill visa sin makt. Sen hakar den övriga ungdomliga, kanske frustrerade, mobben på. Det blir ganska enfaldigt när man i debattprogram efterdebattprogram sitter och vrider och vänder på problemen och alltid till slut kommer fram till att det är polisens, brandmännens och politikernas fel. Så är det naturligtvis inte. Det finns poliser som är riktiga skitstövlar som tycker det är kul att spöa folk men det handlar om ett ytterst litet fåtal. Dessa skall naturligtvis lagföras och deras synder skall utredas av annan än polismyndigheten själv. Det stora flertalet är hyggligt folk som gör så gott de kan, tror vi. Leif GW Persson är av annan åsikt. Man skall betänka den vardag som en polisman lever i. De får ta emot mer skitord på en vecka än vi vanliga dödliga konsumerar under ett helt liv. Det är mänskligt att sinnet rinner på när någon snorvalp spottar dem i ansiktet och skriker” snutdjävel” Så får dock ej ske. De är utbildade för att bemästra situationen.
Fenomenet har nu spridit sig över landet likt en farsot. Detta stärker oss i förvissningen om att det inte är en enstaka lokal händelse som orsakar allt elände. Det är ”häftigt och kul”.
Kommer även GK att drabbas? Näppeligen. Skulle trots all så ske kommer den lokala polisen, i den mån den finns på plats, att under ledning av kommissarie Frans Ottosson att med lugn och professionalism bemästra situationen.
Vi sover lugnt och tryggt.
Omaka par
I fredags (tror jag det var) levererade media den sorgliga nyheten att den sexuella aktiviteten ute i riket har minskat. Lite tråkigt tycker vi men vi kunde glädja oss åt att det fanns undantag. Pensionärer och flickor i 25:års åldern hade ett ökat umgänge. Lite sliskigt och gubbsjukt kan tyckas men så länge bägge parter är med på det hela är det inte kriminellt, men det bör med skärpa poängteras att pensionärer ibland är en bräcklig och sårbar grupp som bör gå fri från alla former av tvång.
Snedsteg
Jag såg Let’s Dance i fredags. Inte av egen fri vilja utan på grund av brist på alternativ och starka viljor i grannskapet. Jag vet att en ansenlig mängd människor tittar på detta och finner nöje däri. Full respekt för det. Det passar bara inte min smak. Jag kanske bara är avundsjuk. Bitter över att en förr ganska dansant yngling reducerats till en knäsvag halvinvalid.
Trots allt tar jag mig friheten att ifrågasätta den lyteskomik som visas upp i form av orörliga krögare, solbrända poeter och komiker utan antydan till taktsinne. Dessa har naturligtvis budats för att folk skall ha någon tafatt stackare att flina åt. Det är lågt.
Jag somnade framför rutan och missade att Maria Montazami röstats ut. Det var synd, för här har vi en flicka som med kraft visar att begreppet ”Dumma blondiner” är orättvist och fel. För all framtid kommer detta exempel på klarsyn att förvaras i arkivet. Hennes anhöriga kom av någon anledning på tal vilket resulterade i följande: ”Jag stod nära min mormor som var min mammas mamma”. Det kanske var en medveten lustighet, vad vet jag? Hur som helst. Minnesvärt.
Arvtagaren?
Det är fortsatt tungt. Vi skulle så gärna vilja ha något lokalpolitiskt smaskigt att raljera över. Något litet kulturminne som rivits. Någon kommunpolitiker som missbrukat sitt kontokort. Åtminstone någon kommunal liten fortkörning. Icke. Helt dött. Politikerna på riksplanet räcker inte hur länge som helst. Det finns en gräns hur länge man kan göra sig lustig över Annie Lööf, Federley och kompani. Vi ser ingen annan råd än att vi fortsätter med vår kulturella gärning, eller snarare välgärning, i väntan på lokalpolitiska scoop.
Nils Norrälv intar en central position i GK:s kulturella sfär. Vi fortsätter att uppmärksamma denne extremt begåvade poet och konstmålare genom att presentera de kväden som han så omtänksamt efterlämnat till oss efterblivna.
Varje gång vi publicerar något verk av Nils Norrälv känner vi smärta. Inte smärta på grund av värk utan vid tanke på att Nils lagt diktarpennan på hyllanför gott. Vi fortsätter att publicera hans alster så långt lagret räcker. Att hoppas på något nytt är knappast att tänka på. Vi skall kontakta vår djurkommunikatör Pelle Moras för att utröna om han eventuellt också har förmågan att kunna prata med hädangångna. I så fall öppnas oanade möjligheter.
Vem skall nu ersätta Nils som vår nationalsockenskald? Ja säg det. Vi ser ingen självklar efterträdare som har ens ett uns av Nils snille och smak. Här och var sitter det poeter av modernare snitt och klämmer fram kväden utan rim och reson. Det kanske skall vara så. Kanske är det vi som sitter fast i gamla tankebanor. Inom GK:s hank och stör har vi en kvinnlig poet, vid namn Katarina Torstensson, som skaffat sig rykte som en svår, men trendriktig lyriker. Vi har också turen att hysa kulturskribenten Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson inom rågångarna.
Bloggen har den enastående förmånen att få presentera ett kväde specialskrivet av Katarina Torstensson för GK-bloggen och dess läsekrets. Verket, handskrivet på finpapper från Lessebo bruk, överräcks med den avmätta värdighet som är typisk för Katarina. Vi hastar till Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson för en recension.
Vi på bloggen måste erkänna att vi inledningsvis är aningen förbryllade när det förseglade kuvertet öppnas. Vi läser:
Genklang:
Pling!
Vi letade efter en fortsättning men vi förstod så småningom att det var det hela.
Vi söker upp Lill- Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson i hennes skrivarlya i Godsmagasinet. ”Nå Lill-Gull. Vad tycks?” Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson sitter helt tyst. Länge…. Länge.. Så småningom talar hon, med av rörelse bruten stämma: ”En minimalistisk milstolpe! Helt fantastiskt. Jag måste smälta det här. Ni får återkomma i morgon så jag får tid på mig för att kunna ge detta enastående mästerverk en rättvis bedömning.”
Vi är tillbaka ett par dagar senare.” Heeeej Heeej Häääääääligt att ha er häääär. Guuud sån värme jag känner när ni sitter här hos mig i litterär samförståndsanda. Jag måste erkänna att jag inte sovit en blund sedan jag fick Katarinas dikt i min hand. Jag säger hand, för den andra behövde jag för att hålla mig fast och inte ramla ur stolen. Vilken fantastisk dikt! Helt enastående! Alla gör naturligtvis sin egen tolkning av poesi och jag skall ge ord åt de bilder som dikten frammanar för mitt inre.
Redan titeln ställer frågor: ”Genklang”. Menar Katarina, som det vid ett första påseende låter: Genklang, återklang, eko? Eller väver hon här på ett genialt sätt in arvets betydelse för skaparprocessen: GEN-klang?
Sedan dessa fem fantastiska bokstäver som bildar ett fantasieggande: ”Pling” Jag har vridit och vänt på detta ord och hittat en mängd möjliga betydelser och associationer. Det första som tyvärr föll i tankarna var Ingela ”Pling” Forsman. Vi inom kultureliten lyssnar naturligtvis inte på schlager och svensktoppsmusik. Dock har vi vid enstaka tillfällen när vi av en händelse passerat förbi TV:n just under Melodifestivalen kunnat konstatera att Pling Forsman brukar vara engageradi som textförfattare. Här har vi Katarinas storhet. Hon värjer inte för banaliteter utan ger också den lite enklare människan möjlighet att tolka in sina egna torftiga erfarenheter i dikten. Man kan naturligtvis också dela upp Pling i sina beståndsdelar. Inte Forsman utan dikten. Varför inte ”PLI”. Fram träder en bild av Rottingmajoren Björklund (fp) som försöker återskapa kreativitetshämmande ordning och reda i skolans värld. Usch och fy! Nästa association är trevligare: LING. Den Svenska gymnastikens fader Pehr Henrik Ling har gjort enastående insatser i folkhälsans tjänst och att han bringas i åtanke är mer än välförtjänt. Eller menar Katarina att man skall ”sätta P” för Ling, dvs. motarbeta gymnastik och motion?
Den allra vackraste associationen ger ”Pling” trots att till det fullständigt geniala belöningssystem som prövades i kommunala rum och korridorer i en stad söderut. Idén var att alla medarbetare skulle utrustas med en liten pingla som skulle aktiveras när någon medarbetare gjort något bra. Här i GK har metoden tyvärr inte prövats men vi kan notera att det i grannskapet finns andra kommunala pinglor, utan att för den skull namnge personal – resp. socialchefen
Sist men inte minst. Naturligtvis går tanken till detta fantastiska fenomen som kallas ”Tibetansk klangterapi”. Äntligen något revolutionerande som verkligen hjälper, och gör allt medicinskt kvacksalveri onödigt.
Det finns en mängd andra associationsbanor som jag kunde redogöra för men det här kan räcka ett tag. Jag slutar med att konstatera att dessa fem bokstäver ger tanken en fantastisk flykt ut mot det oändliga och att de på ett genialt sätt åskådliggör människans litenhet i ett kosmiskt perspektiv.
Nu har jag har inte tid längre för jag skall ta bilen till Järna för en omgång med de Tibetanska klangskålarna.”
Vi tackar Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson för detta och vänder hemåt för egna lyriska analyser och med en nyväckt nyfikenhet på ”Klangterapins” välsignelsebringande verkan. Vi återkommer i detta ämne.
Trafiklektion
Utmed vår pulsåder E22 finns sedan en tid tillbaka en färgsprakande tavla för information av allehanda slag till trafikanterna. Man har fortfarande inte vant sig riktigt. Varje gång den kommer i blickfånget tror man att det hänt en allvarlig olycka med ett antal blinkande räddningsfordon på plats. Så har dessbättre inte skett. Ännu. När någon lanthandlare eller annan näringsidkare anhåller om att få sätta upp en skylt för att leda besökare på rätta vägar avslås deras begäran regelmässigt med motiveringen att en skylt distraherar trafikanterna och utgör en olycksrisk. Denna informationstavla utgör en utomordentligt stor risk. Blir man inte bländad så tappar man koncentrationen eftersom man måste vara minst sagt på alerten för att hinna uppfatta budskapet innan det skiftar till upplysning om hur långt det är till nästa McDonald’s. Värdet av denna information kan diskuteras men än värre är det när skolan påkallar uppmärksamhet. Gör man reklam för hur bra utbildning lärosätet erbjuder? Talar man om vilken ljus framtid som hägrar efter genomgångna studier? Icke! Budskapet är: ”Tid för annat” och ”Sovmorgon”. Men va f..en!
Grönt vågspel – del 3
Vi presenterar avsnitt tre av Sigge Klens romantiska roman.
Nu är vi tillbaka i nutid. Senast vi träffade ÅL ”live” lade hon ifrån sig en bok som hon inte skulle glömma att stoppa undan. Varför? Jo i morgon kommer fem av FI rörelsens förgrundsgestalter på besök. Det är Eva-Pitt Pattström, Rosa Venusberg, Hanna Genushärj och syskonparet. Maria-Pia och Bo Ethius som kommer hem till ÅL för lite strategisamtal inför valet. ÅL vill naturligtvis inte skylta med att hon läser romantiska romaner av genusförrädare. Boken göms i källaren och på bordet placeras istället SCUM- manifestet som ett bevis för renlärig fritidssysselsättning. Den valtaktiska sammankomsten blir lyckad. Efter några pavor rött blir de kreativa och inspirerade. Man enas om att man i är veckorna innan valet skall köra en amatörteaterföreställning på ”Röda Folkan”. Det blir inte SCUM i år utan en liten pjäs skriven av Hanna. Det är en mansförnedrande liten kuplett som handlar om, just det, en liten pjäs. En väldigt liten pjäs. Stycket heter ”Lelle Lillpitt” och syftet är att underhålla åskådarna med en historia om en löjeväckande, förhatlig mansperson med ett könsrelaterat, skrattretande lyte. ÅL föreslår att OP skall få huvudrollen, för hon vet att OP har de förutsättningar som krävs. Det vet de andra också, för de bodde för ett antal år sedan på samma vegetariska konstnärskollektiv. Men det vet däremot inte Åsa-Lill.
Det där med kollektiv har alltid lekt ÅL i hågen. Fast inget stort, utan bara ett enfamiljskollektiv. Hon drömmer om ett biodynamiskt lantliv, byggt på självförsörjning och biologisk mångflad. Hon skulle ha höns och en get som hon kunde mjölka och göra ost av. Ja, inte av geten utan mjölken. Sedan skulle hon ha barn som skulle springa fritt i naturen . Nakna och naturliga. När det blir för kallt på vintern skulle hon sticka regnbågsfärgade kläder i ull som hon spunnit från ett av de får som skulle inhandlas och fullborda den kollektiva idyllen. Tyvärr finns inte de ekonomiska förutsättningarna för att göra drömmen sann. De har det ganska så knapert. OP är fortfarande arbetslös och ÅL:s frekventa sjukskrivningar gör hål i lönekuvertet. Men. Drömma är gratis.
En dag händer det fullständigt osannolika. ÅL deltog i en tävling där det gällde att författa en slagkraftig slogan till FI partikongress. ÅL skickar in sitt förslag: ”Kastrera alla män, med en jätteslö kniv”. En dag kommer lantbrevbäraren med ett kuvert. ÅL hade vunnit första pris, bestående av tio trisslotter. Va kul! Spännande! Den lyckosamma familjen sätter sig vid köksbordet med var sitt glas morotsjuice. ÅL har aldrig varit med om någon skrapning förut, i vart fall inte av lotter, så hon är lite fumlig och osäker. När de är klara ligger nio nitlotter på bordet plus en med tre klöver med 60:- i varje. ”Sextio kronor. Alltid något” Tycker ÅL och tar cykeln till handelsboden för att hämta sin vinst. Nu är det ju så lyckligt att folk är ärliga här på landsbygden. ÅL blir upplyst om att hon skall till TV och har chans att skrapa fram en massa millioner. ”Va! Det hade jag inte en aning om. Jag trodde att jag bara vunnit sextio kronor.” Hur lätt hade det inte varit för expediten att ge ÅL sina sextio kronor och stoppat lotten i egen ficka. Så har nog hänt, menar personer med anlag för misstänksamhet.
Vi hoppar över detaljerna med TV-skrapningen. Vi noterar att lyckan än en gång log mot ÅL i osannolik utsträckning. Full pott! 100000:- i månaden i 25 år. ÅL svimmade naturligtvis men när hon hämtat sig började planeringen för en framtid i ekonomiskt oberoende. ÅL och OP har naturligtvis i likhet med sina själsfränder på vänsterkanten alltid hävdat att pengar inte betyder något men nu när dessa finns, märker de att det underlättar. Allt blir enkelt och ÅL inser nu att hon kan förverkliga sin dröm om ett ekologiskt tvåmanskollektiv på landsbygden. De börjar lusläsa annonser i Land och motsvarande publikationer och en dag hittar de vad som i annonsen ser ut att motsvara deras dröm. En röd liten stuga med ett stall och en rejäl bit mark som gränsar till havet. Inspektion på plats vidimerar att annonsen inte ljugit . Helt perfekt. Nu hastar det. ÅL har genom kontakter från socialen fått vetskap om att kommunen har planer på att etablera ett boende för Romska flyktingar i ett hus, granne med deras nuvarande bostad. ÅL misstänker att det skall påverka fastighetspriset negativt så nu gäller att sälja innan planerna blir offentliga .Huset bjuds ut till försäljning och de får vad de begärt.. Pengarna kommer in på kontot veckan innan det i tidningarna meddelas att ett tjugotal romer skall flytta in i grannhuset.
Flyttlasset drar till Lill-Gläntan som de döper sitt drömställe till. Det är helt fantastiskt. Rött med traditionellt vita knutar. Rödfärgen är lite krackelerad men det löser sig senare. Femtio meter från huset finns en brunn ur vilken man kan hinka upp kristallklart, välsmakande vatten . Ett fantastiskt välhållet utedass, med alla detaljer som bör finnas, fullbordar idyllen. Kungaporträttet, veckotidningar och uttjänta mjuka dagstidningar för sanitärt ändamål. Första natten på prasslande halmmadrasser blir en upplevelse. När de blåst ut ljusen för entré in i drömmarnas värld märker det att något saknas: ” Vad är det som inte låter?” Det är tyst. Fyllständigt tyst. Inget trafikbrus. Inget ljud från bullrande industrier. Inget fylleskrål från hemvändande krogbesökare. Tyst . Knäpp tyst. ”Nej fy tusan vad obehagligt, rent kusligt”. Som tur är har de med sig en transistorradio och med ”Karlavagnen” i öronen blir de bättre till mods och somnar så småningom.
Nu stundar hektiska tider. Trots att de nu är i stort sett ekonomiskt oberoende lever fortfarande drömmen om ett jordnära, ekologiskt levnadssätt med hög självförsörjningsgrad. Ja inte bara självförsörjning. De har vidlyftiga planer på ekologiska produkter, också till avsalu, i folkhälsans tjänst. Äpplemustproduktion är ett av de ben som dom tänkt att deras produktion skall stå på . Ett annat är getostystning. I ”Land” hittar ÅL en annons som kommer med det glada budskapet att det finns handpressar för mustframställning till en billig penning. Postens paketbuss anländer med pressen samtidigt som en djurtransport anländer med en get som hittats på annons i samma tidning. Ännu en transport anländer med tre Vit Leghorn. Självvärpta ägg till frukost plus ett större antal till avsalu ingår i planerna. Man resornerade länge om behovet av antal hönor men med en beräknad produktion av ett tjog per höna och dag fastnade man för att trenne hönor var ett gott alternativ. Samma sak med äppleträden. Man insåg nog att ett träd skulle räcka gott men med tanke på att de nyplanterade träden kanske inte skulle bära full skörd förrän nästa år så planterar man två som en säkerhetsåtgärd. Geten var något av en besvikelse. Väldigt ståtlig med stora horn och ett magnifikt hakskägg utgjorde den visserligen en vacker syn men hur man än letade hittade man inget juver och spenar när den skulle mjölkas. ”Nåja. Den kanske är så ung att spenarna inte vuxit ut ännu. Vi får avvakta och se”
En hektisk vår med trädplantering och stallbyggnation övergår i sommar. Äggproduktionen vill tyvärr inte ta riktig fart. I bästa fall får de tre ägg per dag men ibland bara ett eller två. Nåja, det räcker till egna frukostägg och det blir väl bättre med tiden. Det finns fortfarande inga tecken på tillväxt av spenar på geten . Däremot har denne blivit minst sagt kaxig och försummar inte en attack om ÅL vänder ryggen till. Till en början är det gulligt och kreativt men blåmärken växer efter hand till i antal och storlek. Äppleträden däremot artar sig bra men växer inte till i dimension enligt planerna . Vid midsommar är de i stort sett lika spinkiga som vid planteringstillfället.
Sommar blir till höst. Vintern kommer tidigt med stora mängder snö och termometern orkar inte över nollstrecket under hela vintern. Däremot under minus tjugo vid ett antal tillfällen. ÅL och OP har missat att bygga isolerade visten till sina djur. De skulle säkert klarat sig ändå men för säkerhets skull får de komma in i stugvärmen när det är riktigt kallt. Det fungerar stort sett bra, men lukten är besvärande. Nåja, geten vänjer sig till slut och visar efter ett tag inga tecken på obehag. Charmen med att hämta vatten ur brunnen börjar blekna och ÅL går med ständiga urinvägsinfektioner efter vintriga sittningar på kalla fjölar i utedasset. Ett beslut mognar sakta: ”Vi måste renovera och modernisera”
Än en gång ler lyckan mot nybyggarna. ÅL har för skoj skull skickat in en anmälan som spekulant på ett besök av teamet bakom TV-succén ”Äntligen Borta” En dag vid kaffebordet ser de hur en TV-4 buss svänger in på tomten. Ur bussen kravlar Martin Kriminell som lägger huvudet på sned och lite andfådd, men sedvanligt beskäftigt, meddelar ”Vi skall göra om ert hus” I bakgrunden står Lullull Carter och ler i den utsträckning som botoxen tillåter. Tiden som följer blir lite jobbig . Martin Kriminell visar sig vara en helt annan än den lille snedhövdade mysgubbe som visas upp i rutan. En lite jobbig besserwisser som kör med allt och alla..ÅL och OP bestämmer sig för att resa bort och passa på att besöka ”Vargens Vänners” riksmöte på Friends Arena i Hufvudstaden. Mötet blir mycket lyckat och efter en avstickare till ett symposium: ”Rädda Skarven” i Gislaved är de tillbaka lagom i tid för att med förbundna ögon lotsas in i det nyrenoverade huset. När handpåläggningen över ögonen lossas ramlar de förblindade rakt in i väggen. Det första som kommer i blickfånget är två stora järnhjul från en rostig gammal hästräfsa som hänger i taket Från ekrarna hänger långa brandgula tygremsor som fladdrar hejdlöst för vinddraget från en köksfläkt, målad som en flugsvamp. Tapetseringen på kortväggen består av ett kollage med stora bilder av prickiga får i smaragdgrönt. Överallt på golv, bord och stolar ligger stora kuddar i skrikiga färger. Mest brandgult. Hela inredningen är fullständigt förfärlig och ÅL och OP stirrar förskräckta på vandaliseringen. De lyckas hålla masken så pass att inspelningen kan slutföras och när Martin och Lullull hastigt retirerat tillsammans med inspelningsteamet sätter sig paret ute i trädgården för att författa en stämningsansökan. Plötsligt utbryter det mest fruktansvärda oväsen. De har glömt att stänga ytterdörren och geten och hönorna har letat sig in för att se hur deras forna vinterkvarter ser ut. Geten blir fullständigt vansinnig. På kort tid har han massakrerat all inredning och hönorna flyger skräckslagna genom treglasfönstren så att fjädrar och glassplitter yr. Ål och OP inser att det nu är lönlöst att försöka stämma TV4 så istället tillkallas besiktningsman från försäkringsbolaget. Han är tveksam beträffande deras anspråk på ersättning men hans besök har det goda med sig att det uppdagas att geten är av hankön. Mannen är lite påläst i husdjursfrågor och kan meddela att det förmodligen är lönlöst att vänta på att det skall växa ut juver och spenar. Detta utgör naturligtvis ett bakslag för planerna på getostystning men paret har det nu så gott ställt att de på intet vis är beroende av denna uteblivna inkomstkälla. ÅL:s fader, Assessor Assarsson som är händig med aktier har hjälpt sin dotter med placering av kapital i Kinesiska risk- och risfonder och med hjälp av tur och skicklighet har ÅL:s kapital vuxit till häpnadsväckande höjder. De är nu ,utan all diskussion, ekonomiskt oberoende för all framtid. Denna ekonomiska status gör att de har råd att återställa sin bostad i beboligt skick utan att bråka med trilskande försäkringsbolag. De inte bara återställer. Huset byggs ut till femdubbel boyta och i kanten mellan huset och sjöstranden anläggs en jättelik pool med tillhörande bastu. ÅL har börjat läsa ”Gods och Gårdar” och ”Drömhem” och inspirerade av dessa skrifter inreds nu huset i elegant Engelsk lantlig stil.
Ungdomligt oförstånd
Våra barn och ungdomar påstås vara vår framtid. Det äger säkert sin riktighet. Frågan är om det gäller Centerns ungdomsförbund, CUF. En, numera halvgammal, f.d. CUF-ledare Fredrick Federley har en längre tid fungerat som tyngande barlast i ett sjunkande skepp. Det verkar som det finns flera som borde lämpas över bord innan det är för sent. Vi tänker här på CUF:s nye ordförande Hanna Wagenius. En Dam att se upp med. Inte bara med vokalerna i stavningen utan också med åsikter av tveksam natur. Centern har av tradition värnat om jordens brukande och odling. Men att det även skulle innefatta Cannabis är en obehaglig nyhet som inte kommer att öka antalet centersympatisörer. En och annan dimmig nyttjare kommer kanske att tycka det är bra, men dessa orkar förmodligen inte hasa sig till valurnorna. Klarsynta mittensympatisörer kommer däremot att överväga var rösterna skall hamna.
En Guds nåd att Gunnar Hedlund slapp uppleva detta.
Nils Norrälv – Ett porträtt
Som ni uppmärksamma läsare noterat är vi lite skeptiskt inställda till modernare form av lyriska övningar. Vi tycker nog att det är att göra det lite lätt för sig när man rabblar upp en massa ord utan sammanhang och mening och sedan kallar det modern lyrik. Vi på bloggen är så konservativa att vi tycker det är trevligt när det rimmar. Gärna äkta rim och inte de fuskvarianter som nyttjades av gamla proggare. Eller nyttjas kanske vi skall säga. Några av dessa håller på ännu, även om de numera hyllar mammon på ett sätt som skulle väckt avsky under tidigare decennier. Nu när de själva också har en slant upptäcks att den är bra att ha.
Men vår nationalsockenskald Nils Norrälv fuskade inte. Här var det rim och reson. Han brydde sin hjärna i hög utsträckning för att få lite stil på rimmandet. Och då är det inte saltade skinkor vi pratar om även om ett Norrälvskt kväde också är något att sätta tänderna i för kräsna lyrikkonnässörer.
Vi har tidigare presenterat verk av Nils Norrälv som skrevs under en tid då han medverkade i publikationen ”Ortfiskenytt” under pseudonymen: Nils Österälv. Organet ifråga hade en tämligen begränsad geografisk spridning varför vi tycker att det är en god idé att via bloggen få upp allmänhetens ögon för Nils diktkonst. Vi vill också passa på tillfället att göra lite reklam för Forsabygdens Ortfiskeförening, den organisation som stod bakom ”Ortfiskenytt”. En sammanslutning som arbetar för att förbättra Lillåns biotop för den kanske förnämligaste matfisken av de alla: Orten, eller Iden som den även kallas. Vi återkommer med mer information om denna delikata mat och sportfisk. Så här strax efter valborg kan det passa att presentera Nils Norrälvs hyllning till våren. Håll till godo med stor naturlyrik.
Gröna Köpingen 