Gröna Köpingen

Grönt vågspel – del 2

Vi fortsätter presentationen av Sigge Klens utomordentligt läsvärda romantiska roman Grönt vågspel. Om du mot förmodan missade förra avsnittet så ser du det här.

Trots ÅL:s trägna försök att vara alla till lags blir det bara värre och värre på jobbet. Hennes nerver börjar spöka och hon går sjukskriven långa perioder. Hon återgår till jobbet för några dagar, sedan blir det sjukskrivning igen. ÅL inser att situationen är ohållbar och hon börjar läsa platsannonser. Hon får på omvägar reda på att det blivit ett jobb ledigt som lärare på förskolan Smörsoppen. En manlig lärare, Ola-Petter Brylling, har fått sparken efter 12 är på skolan. OP har skött sig klanderfritt men eftersom han är man, tar man det säkra före det osäkra. Flathultsby har hittills varit förskonat från pedofili men myndigheterna vill inte riskera något. En kvinnlig kollega hade vid ett tillfälle tyckt att det dröjde onaturligt länge när OP skulle hjälpa en liten tös att gå på toaletten så OP blir uppsagd. Eftersom OP:s skuld inte kunnat bevisas beläggs ärendet med sekretess.

ÅL har ingen formell lärarbehörighet men med sina meriter inom FI och HBT-rörelsen anses hon som en ytterst lämplig person att fostra de små samhällsmedborgarna i en anda av vidsynthet och könsneutralt förhållningssätt.

Åsa-Lill trivs till en början alldeles förträffligt. Barnen är snälla och trevliga och ÅL får utlopp för all sin genusneutrala kreativitet. Hon syr upp en omgång med lekoveraller i ljusa pastellfärger. Dessa får barnen ha på sig under sin vistelse på skolan. Syftet är naturligtvis att dölja alla kläder som kan förknippas med förlegade könsroller. Alla leksaker som kan kopplas till samma förhatliga företeelse sorteras bort. Bilar, båtar, spadar och dockor slängs och kvar blir bara några genusneutrala träklotsar i glada färger. Naturligtvis ersätts ”Hon” och ”Han” med ”Hen”.

De kastade leksakerna faller inte i god jord. De små barnen blir på ren svenska ”förbannade”, ett begrepp som de trots sin ringa ålder är bekanta med. ÅL har ytterligare en sak som ligger henne i fatet. ÅL konsumerar stora mängder vitlök. Enorma mängder. Någon gammal lärjunge till Are Werland har lurat i henne att vitlök är bra för själslivet. ÅL luktar rent ut sagt för djävligt. Inte bara ur munnen. Varje por i huden stinker vitlök. Detta, plus de kastade leksakerna, gör de små liven aggressiva och de ger prov på ett språkbruk som man inte trodde de var mäktiga att prestera. ”Stäng munnen din förbannade kärringdjävel. Kom inte i närheten för då pissar jag på dej. Försvinn för helvete och leta rätt på min brandbil istället.”

Nu rämnar allt för ÅL. En djup depression för henne tillbaka till sjukskrivning och psykofarmaka. All livslust rinner av henne och hade det inte varit för hennes brinnande vurm för feminismen och HBT-frågor så hade det nog gått riktigt galet med själsliver. Engagemanget för ovan nämnda beståndsdelar i ett fungerande samhällsystem håller tankarna borta från självdestruktion. Långt inne i djupet av en sargad själ inser ÅL att hon har en oerhört viktig uppgift som banérförare i kampen för ett bättre, könsneutralt samhälle. Vid sidan av stora doser ångestdämpande preparat går hon i terapi hos en psykolog. Först individuell behandling, senare i gruppterapi. Gruppen består av ett halvdussin medborgare med likartad problematik. Vid första sittningen noterar ÅL en mansperson i yngre medelåldern, en person som hon tycker sig känna igen. När mannen presenterar sig: ”Jag heter Ola-Petter”, inser hon att det är den person som fick sparken från förskolan och som hon ersatt. OP ser inte så oäven ut. Långt, ljust, lockigt hår inramar ganska symetriska och välordnade anletsdrag. Håret hålls på plats av ett regnbågsfärgat, tovat hårband. Han är av medellängd, lagom muskel-lös, som det anstår en man med intellektuell läggning. Han bär bruna manchesterbyxor och på övre delen hänger en charmigt, säckig hemstickad, lila ylletröja. ÅL blir till sin bestörtning genast intresserad och börjar fantisera om hur han kan tänkas se ut utan tröja och manchesterbyxorna. Till en början blir hon rädd. Vad har hänt? Har jag blivit onormal. ÅL har under sin sjukskrivning lyssnat mycket på P3 och blivit upplyst om att alla som inte är homosexuella är onormala. ÅL:s intresse för OP växer och hon kan nog märka att även han hyser ett visst intresse för henne. En dag, vid en sammankomst på kliniken, är bara ÅL och OP närvarande. Psykologen får ett samtal och måste hastigt avvika på en akut förrättning. Denne psykolog har inte bara hand om mänskliga själsliv. Han extraknäcker också som hundpsykolog och nu hade han fått larm om en kungspudel som brutit ihop för att han inte hade fått samma fina ulltäcke som alla kompisars husse och mattar köpt till sina ögonstenar.

Vi vet att erotik säljer. Men. Av anständighetsskäl slopar vi detaljerna och konstaterar bara att väntrummet förvandlas till en rykande, svettdrypande boning för hejdlös, het, köttslig lusta. Paret är dessbättre klara när psykologen återvänder. Han ser lite förbryllad ut och går att kolla termostaterna på värmeelementen. Varför är här så varmt?

ÅL måste nu kapitulera och för sig själv erkänna att hon långt där inne har en heterosexuell ådra. Hon skyltar inte öppet med detta. Utåt är hon fortfarande den renlärige förgrundsgestalten bland HBT anhängare och militanta feminister.

OP äger ett mindre hus i centrala Flathultsby och ÅL smyger dit efter mörkrets inbrott så ofta hon har tid. I varje fall så ofta hon har lust. Och det har hon. Tämligen ofta. Det är som en fördämning släppt inom ÅL. All återhållen åtrå kanaliseras nu till OP, och man kan påstå att paret på ganska kort tid blir tämligen vältränade. Det är lite opraktiskt med delat boende. En kväll snavar ÅL i mörkret vid sin kvällspromenad till OP. Hon slår sig ganska illa och fattar i detta nu ett beslut. Jag måste komma ut. ÅL tar kontakt med sina själsfränder i FI och HBT rörelsen och erkänner att hon är: Inte hetero, det vågar hon inte, utan bisexuell. Detta accepteras med viss tvekan och Ål kan flytta in hos OP. Han har ett litet trevlig stuga som han inrett själv. På trägolvet ligger trasmattor som OP vävt av sönderrivna stjärnbaner från USA- fientliga demonstrationer och i fönstren hänger lila gardiner som han virkat av ullgarn som han köpt av en månskensbonde med egna får och ullspinneri. Väggarna pryds av porträtt av Stalin och Lenin, blandade med affischer med texter som: Bort med borgarpacket, Stoppa alla djurförsök och Rädda vargen. OP är väldigt intresserad av djur och natur. Hans föräldrar tog honom ofta med till Skansen och en gång fick han följa med utanför tullarna och besöka en riktig skog. Där hade han turen att få se ett antal fåglar. Han visste inte vad det var för sort, men de var väldigt fina. OP har ofta drömt om att få göra om denna resa men det har aldrig blivit av. Det finns självklart natur runt Flathultsby men OP är så fruktansvärt rädd för vildsvinen som lär finnas i skogarna att han inte vågar sig ut. Han har, av miljöskäl, ingen bil, och cykla törs han inte heller eftersom han hört att vildsvinen är snabbare än man kan ana. Han är också skräckslagen för ormar, getingar, paddor, och myggor orsakar allergiska reaktioner. Han tycker också att det är obehagligt med tystnaden i skogen. Varför undrar ni? Jo. Vi glömde nog nämna att också OP är född och uppvuxen i Hufvudstaden och avsaknaden av tät trafiks bakgrundsbrus, som han är van vid sedan barnsben, gör honom osäker och nervös.

Trots avsaknaden av praktisk erfarenhet av djur och natur är han oerhört engagerad i frågor som har med detta att göra. Han är ganska driven i skrift och tal vilket gjorde att han under sin tid i Hufvudstaden fick framskjuten position i olika ideella rörelser med anknytning till natur och djuriska spörsmål. Det var: Rädda vargen. Stoppa all säljakt. Stoppa utrotningen av skarven. Stoppa Djurplågeriet, Förbjud all hästsport, Stoppa all jakt, Stoppa Djurförsök, Stoppa allt stoppande, Stoppa allt. Han var också medlem i KFV men när det drog ihop sig till att man skulle tvätta någon stackars vettskrämd oljeskadad skrattmås hade han alltid förhinder eftersom han inte var så förtjust i att söla ner sig. Allt detta upptog en stor del av PO fritid. Nu när han var arbetslös och ÅL sjukskriven fanns gott om tid till ett välsignelsebringande ideellt arbete. Det var framför allt tre frågor som engagerade mer än andra. OP koncentrerade all sin kraft på vargfrågan och ÅL ägnade större delen av sin tid till invandrarfrågor och feminism.

Varför just vargen för OP:s del? Jo, när OP var liten fick han följa med sina föräldrar och titta på en film som handlade om en varg som hette ”Lassie”. Denne enormt kloka varg vann allas hjärtan. Han räddade barn från att drunkna. Hade samma stackars barn gått vilse så lotsade Lassie dem till hemmets härd. Kaniner som hotades av illasinnade örnar skyddade han med skarpslipade hörntänder. Allt sedan denna kinematografiska upplevelse har OP längtat efter att få träffa och bli vän med en stor, stark klok och snäll varg. Nu är det tyvärr så att det är ganska ont om varg i Sverige så OP och hans vänner lägger mycket energi på lobbing i vargfrågan. Med automatik blir OP också indragen i verksamhet som motarbetar de otäcka jägarna som skjuter ihjäl oskyldiga djur. OP har hört att dessa ligger i skogen i täta led och skjuter ihjäl hundratals vargar åt gången. ÅL och OP är inte vegetarianer som de flesta av deras meningsfränder. De äter kött ibland, men vill att det skall komma från livsmedelsaffären och inte från djur som dödats. ÅL har till och med ätit rådjursadel. Det var jättegott men det kom från köttdisken på Östermalmshallarna och inte från ett stackars rådjur som någon skjutit för nöjes skull. ÅL och OP är medlemmar i en militant lokal antijaktrörelse ”SJ” som står för: ”Skjut jägarna” Det har dom i och för sig inte tänkt men dom gör livet surt för jaktutövarna genom att välta ikull jakttorn och springa och hojta och skrika i skogen första älgjaktsveckan. Ja, OP deltog inte aktivt eftersom han var lite rädd för skogen. Han satt kvar i bilen som moraliskt stöd och vakt när kamraterna saboterade med liv och lust. Ibland välte man inte tornen utan nöjde sig med att såga igenom benen så mycket att tornet skulle rasa när jägarna klättrade upp. Med lite tur kunde dom slå sig riktigt illa eller åtminstone förstöra bössan. En gång deltog OP aktivt men då gick det lite snett. Under färd utefter en skogsbilväg råkar dom på ett jättehögt torn. Nu har jägarna jävlats för dom har byggt det i stål. Men så lätt skall dom inte triumfera. Sällskapet åker till tätorten och inhandlar en större mängd bågfilar. Eftersom tornet står intill vägen vågar också OP hjälpa till. Efter ett antal timmars idogt filande rasar tornet i backen under triumfatoriska ljudyttringar. Nästa dag kan man i tidningarna läsa om en mobilmast som vandaliserats. Detta var naturligtvis ett lite genant bakslag men det är snart glömt och är man i full fart igen. När alla torn är rivna släpper man ut minkar och burhöns och författar hatbrev till forskningsinrättningar med försöksdjur.

maj 2, 2013 at 8:00 f m Lämna en kommentar