Arvtagaren?

maj 24, 2013 at 8:00 f m Lämna en kommentar

Det är fortsatt tungt. Vi skulle så gärna vilja ha något lokalpolitiskt smaskigt att raljera över. Något litet kulturminne som rivits. Någon kommunpolitiker som missbrukat sitt kontokort. Åtminstone någon kommunal liten fortkörning. Icke. Helt dött. Politikerna på riksplanet räcker inte hur länge som helst. Det finns en gräns hur länge man kan göra sig lustig över Annie Lööf, Federley och kompani. Vi ser ingen annan råd än att vi fortsätter med vår kulturella gärning, eller snarare välgärning, i väntan på lokalpolitiska scoop.

Nils Norrälv intar en central position i GK:s kulturella sfär. Vi fortsätter att uppmärksamma denne extremt begåvade poet och konstmålare genom att presentera de kväden som han så omtänksamt efterlämnat till oss efterblivna.

Varje gång vi publicerar något verk av Nils Norrälv känner vi smärta. Inte smärta på grund av värk utan vid tanke på att Nils lagt diktarpennan på hyllanför gott. Vi fortsätter att publicera hans alster så långt lagret räcker. Att hoppas på något nytt är knappast att tänka på. Vi skall kontakta vår djurkommunikatör Pelle Moras för att utröna om han eventuellt också har förmågan att kunna prata med hädangångna. I så fall öppnas oanade möjligheter.

Vem skall nu ersätta Nils som vår nationalsockenskald? Ja säg det. Vi ser ingen självklar efterträdare som har ens ett uns av Nils snille och smak. Här och var sitter det poeter av modernare snitt och klämmer fram kväden utan rim och reson. Det kanske skall vara så. Kanske är det vi som sitter fast i gamla tankebanor. Inom GK:s hank och stör har vi en kvinnlig poet, vid namn Katarina Torstensson, som skaffat sig rykte som en svår, men trendriktig lyriker. Vi har också turen att hysa kulturskribenten Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson inom rågångarna.

Bloggen har den enastående förmånen att få presentera ett kväde specialskrivet av Katarina Torstensson för GK-bloggen och dess läsekrets. Verket, handskrivet på finpapper från Lessebo bruk, överräcks med den avmätta värdighet som är typisk för Katarina. Vi hastar till Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson för en recension.

Vi på bloggen måste erkänna att vi inledningsvis är aningen förbryllade när det förseglade kuvertet öppnas. Vi läser:

Genklang:

Pling!

Vi letade efter en fortsättning men vi förstod så småningom att det var det hela.

Vi söker upp Lill- Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson i hennes skrivarlya i Godsmagasinet. ”Nå Lill-Gull. Vad tycks?” Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson sitter helt tyst. Länge…. Länge.. Så småningom talar hon, med av rörelse bruten stämma: ”En minimalistisk milstolpe! Helt fantastiskt. Jag måste smälta det här. Ni får återkomma i morgon så jag får tid på mig för att kunna ge detta enastående mästerverk en rättvis bedömning.”

Vi är tillbaka ett par dagar senare.” Heeeej Heeej Häääääääligt att ha er häääär. Guuud sån värme jag känner när ni sitter här hos mig i litterär samförståndsanda. Jag måste erkänna att jag inte sovit en blund sedan jag fick Katarinas dikt i min hand. Jag säger hand, för den andra behövde jag för att hålla mig fast och inte ramla ur stolen. Vilken fantastisk dikt! Helt enastående! Alla gör naturligtvis sin egen tolkning av poesi och jag skall ge ord åt de bilder som dikten frammanar för mitt inre.

Redan titeln ställer frågor: ”Genklang”. Menar Katarina, som det vid ett första påseende låter: Genklang, återklang, eko? Eller väver hon här på ett genialt sätt in arvets betydelse för skaparprocessen: GEN-klang?

Sedan dessa fem fantastiska bokstäver som bildar ett fantasieggande: ”Pling” Jag har vridit och vänt på detta ord och hittat en mängd möjliga betydelser och associationer. Det första som tyvärr föll i tankarna var Ingela ”Pling” Forsman. Vi inom kultureliten lyssnar naturligtvis inte på schlager och svensktoppsmusik. Dock har vi vid enstaka tillfällen när vi av en händelse passerat förbi TV:n just under Melodifestivalen kunnat konstatera att Pling Forsman brukar vara engageradi som textförfattare. Här har vi Katarinas storhet. Hon värjer inte för banaliteter utan ger också den lite enklare människan möjlighet att tolka in sina egna torftiga erfarenheter i dikten. Man kan naturligtvis också dela upp Pling i sina beståndsdelar. Inte Forsman utan dikten. Varför inte ”PLI”. Fram träder en bild av Rottingmajoren Björklund (fp) som försöker återskapa kreativitetshämmande ordning och reda i skolans värld. Usch och fy! Nästa association är trevligare: LING. Den Svenska gymnastikens fader Pehr Henrik Ling har gjort enastående insatser i folkhälsans tjänst och att han bringas i åtanke är mer än välförtjänt. Eller menar Katarina att man skall ”sätta P” för Ling, dvs. motarbeta gymnastik och motion?

Den allra vackraste associationen ger ”Pling” trots att till det fullständigt geniala belöningssystem som prövades i kommunala rum och korridorer i en stad söderut. Idén var att alla medarbetare skulle utrustas med en liten pingla som skulle aktiveras när någon medarbetare gjort något bra. Här i GK har metoden tyvärr inte prövats men vi kan notera att det i grannskapet finns andra kommunala pinglor, utan att för den skull namnge personal – resp. socialchefen

Sist men inte minst. Naturligtvis går tanken till detta fantastiska fenomen som kallas ”Tibetansk klangterapi”. Äntligen något revolutionerande som verkligen hjälper, och gör allt medicinskt kvacksalveri onödigt.

Det finns en mängd andra associationsbanor som jag kunde redogöra för men det här kan räcka ett tag. Jag slutar med att konstatera att dessa fem bokstäver ger tanken en fantastisk flykt ut mot det oändliga och att de på ett genialt sätt åskådliggör människans litenhet i ett kosmiskt perspektiv.

Nu har jag har inte tid längre för jag skall ta bilen till Järna för en omgång med de Tibetanska klangskålarna.”

Vi tackar Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson för detta och vänder hemåt för egna lyriska analyser och med en nyväckt nyfikenhet på ”Klangterapins” välsignelsebringande verkan. Vi återkommer i detta ämne.