Archive for maj, 2013
Politiska sammandragningar
Tiden hastar. Jag brukar muntra upp min hustru med att påpeka att ljuset snart vänder och vi går mot mörkare tider. Det är inte populärt. Men sant. Snart är det september och bara ett år kvar till valet. Då avgörs om det blir ljusare eller mörkare tider.
Det händer inte så förskräckligt mycket på den politiska arenan. Demonstrationstågen har ringlat fram i landet nu i dagarna. Mer eller mindre befolkade. Talare har försökt förklara varför vi bör rösta med lite vänstervridning. Någonstans söderut har säkert även Jocke gjort sin stämma hörd av samma anledning. En synnerligen trivsam prick som tyvärr hamnat lite fel politiskt. Han är välkommen till GAS om han mot förmodan skulle ändra uppfattning. Går vi lite längre tillbaka i tiden så har Centern tagit tillbaka sina mest obegåvade förslag och Sossarna har haft sin extra partikongress där Stefan Löfven inte oväntat valdes till banerförare. Bloggen råkade bevittna detta historiska ögonblick i direktsändning och det var inte utan än att man kände en fläkt från gamla tider, österifrån. När valet var ett faktum reste sig församlingen och evighetslånga applådåskor dånade, precis som förr i tiden när det högsta Sovjetgardet visade upp sig på Röda torget. Ingen rörde en min och det var minst sagt osäkert om de gamla kämparna var i livet eller inte. Löven slog väl inga saltomortaler, han heller, men man kunde spåra viss aktivitet i ansiktsmusklerna och så småningom började han tala och då förstod vi att allt stod rätt till. Vi skall inte recensera Löfvén här och nu men vi kan väl tycka att det är trevligt med en S-ledare, sprungen ur arbetarnas hedervärda led. Politiska broiler, som aldrig gjort ett fysiskt dagsverke, finns det nog av. På alla håll. Apropå fysik. Efter valet och talet så var det lite kramkalas. Även Håkan Juholt deltog. Vi vet inte om det var inbillning, men den fysiska hedersbetygelsen verkade inte så äkta och innerlig. Nåja. Det är väl i och för sig ganska sunt, karla- karlar emellan. Om än omodernt.
Opinionsundersökningar duggar tätt . De som har vikande siffror skyller på osäkerhet i underlaget och slumpens skördar. De med stigande siffror talar om tydliga, långsiktiga trender.
Sverigedemokraterna har en stadigt positiv trend. Alla gapar lite yrvaket av förvåning. ”Åtta procent! Det är inte möjligt” Det är visst möjligt. Inte ett dugg konstigt. Hur behandlades Jimmy och co. i begynnelsen? Lars Ohly vägrade i direktsändning att sätta sig i samma sminkloge som Åkesson. Ohlys parti har väl kanske inte haft demokrati som sin starka sida men företrädare för andra partier som inte ville” ta i SD med tång” bör skämmas. Demokrati är väl rimligen att alla får göra sin röst hörd på samma villkor. Så länge budskapet ligger inom lagens råmärken.
SD har varit lite frispråkiga i invandrarfrågan. Det ger många sympatisörer. Hemma vid köksbordet, på verkstadsgolvet, i skolkorridorer, på parkbänkar, i direktörsrummen, i omklädningsrum frodas rasismen. Men ingen vill erkänna eller tala öppet om detta . Invandrarproblematiken är lite som vargdebatten. Antingen är allt svart eller vitt. Aldrig grått. Enligt vissa har en invandrare aldrig begått en brottslig gärning. Aldrig ens tänkt tanken. Och skulle det trots allt kunna ledas i bevis, så är det alltid en följd av olyckliga omständigheter och den aktuelle individen är utan egen skuld och skall gå fri. Det är alltid någon annans fel. Enligt andra är allt djävulskap invandrarna fel. Arbetslösheten beror på invandrarna. ”De djävlarna kommer och tar våra jobb”. All kriminalitet är ett verk av invandrare. De stjäl, våldtar och mördar så ofta de hinner mellan turerna i sina lyxbilar som de fått av socialen.
Det är ställt utom allt tvivel att det i Sverige finns invandrare som upplevt saker som vi i vår vildaste fantasi inte kan föreställa oss. Den mest vidriga tortyr som ingen någonsin repar sig ifrån, varken fysiskt eller psykiskt. Att inte ge dessa människor en fristad och hjälp är naturligt fullständigt omänskligt. Svårt sjuka barn skall självfallet inte heller sändas tillbaka till en osäker framtid. Det finns fler exempel.
Men det finns också exempel på motsatsen. Det finns invandrare som missköter sig grovt och missbrukar det förtroende som vi gett dem. När Expressen, med sedvanlig förtjusning, redovisar de 100 farligaste brottslingarna i Sverige så är det inte så många med svenskklingande namn.( Heter man inte Svensson eller Karlsson så är man i mångas ögon invandrare). Invandrare stjäl, våldtar och mördar. Precis som svenska urinvånare. Men det finns en tendens att, som tidigare påpekats, hitta en ursäkt. ”De har haft det svårt ”Säkert. Men det har svenska kåkfarare också haft i en del fall. Nej tala klartext . En bov är en bov, oavsett ursprung, och skall dömas lika.
Vad gör vi åt detta? Ja säg det . Inte ens vi inom GK, som har svaret på det mesta, kan lansera någon patentmedicin. Men några tankar cirkulerar i våra politiska vindlingar.
Ute bland de med avog inställning, florerar rykten om rent fantastiska förmåner för invandrarna. De får lyxbilar, platt-TV, taxi till arbetsförmedlingen osv. Är det sant, får man förstå att svenskar som lever på existensminimum, och därunder, blir förbannade. Naturligtvis är det inte så, men det vore välgörande om siffrorna redovisades så slapp avunden grassera Att en del invandrare åker flotta Merceders har ofta en naturlig förklaring. Många av dessa är fantastiskt duktiga och driftiga och har arbetstimmar per vecka som en vanlig Svensson inte får ihop på en månad. Det är väl inget att bli förbannad på. Men kommer det någon som åker lyxbil som en effekt av framgångsrik kriminell verksamhet skall man bli förbannad. Oavsett etnisk bakgrund skall denne lagföras och efter dom placeras där han har sitt ursprung. Skåne, Stockholm eller utomlands.
Det cirkulerar rykten om att ett ensamkommande flyktingbarn kan kosta 16000.-/ dygn. Det ryktas också om att en del av dessa ensamkommande inte är barn, utan betydligt äldre. Enligt andra uppgifter handlar det om individer som betalat människosmugglare ansenliga belopp för att komma till Sverige för en bättre tillvaro. Bättre än den tidigare men en tillvaro som inte inneburit politisk förföljelse eller tortyr. Det gäller att prioritera. Vi kan inte hjälpa alla. Sverige är ett rikt land och har råd att ha ett rymligt hjärta. Vi skall hjälpa människor undan förföljelse. Allt annat är orimligt. Men sen kan man fundera. Idealet vore att alla har det lika, alla, överallt. Tyvärr fungerar inte detta, av olika skäl. Människan är sån. Alla vill ha det lite bättre än grannen. Om nu grannen är en invandrare som fått det bättre så utgör detta en utomordentligt bördig grogrund för rasism, invandrarfientlighet och avund.
Därför: Fram med siffrorna på bordet . Är de rimliga så är det inget att smyga med. Är siffrorna däremot orimliga kan man ha viss förståelse för att det knorras på en del håll. Då skall man heller inte förvånas över att SD växer.
Bloggare X
Varför bloggar ett ganska stort antal personer ute i stugorna? Ja det kan man fråga sig. Det kan ibland vara svårt att utreda, möjligtvis kan vi på GK bloggen redogöra för egen drivkraft: Lite vanlig hederlig skrivklåda. Vi känner ett behov av att torgföra vår kära hembygds kvalitéer. En alldeles förträfflig plats att bo på, styrd av mestadels förståndiga makthavare. Detta som motvikt till andra som bara hittar fel och brister. Allt är inte rosenrött men det påtalar vi också vid behov, men vi håller oss för god för att bara sprida skit om allt och alla bara för spridandets glädje. Vi tar parti för personer som av olika anledningar blivit illa behandlade men vi ser det också som vår plikt att ifrågasätta individer som vi tycker bär sig illa åt.
En sak är fullständigt kristallklar. Vi har inte startat vår blogg för att bedriva hatkampanj mot en bloggare i grannskapet. Vi namnger inte denna för att vara på den säkra sidan, men det handlar om en mansperson som under en längre tid spytt sin galla över allt och alla. Lätt identifierbara, och ibland t.o.m. namngivna. Alla, precis alla, är idioter som uppvisar ett ”spyaktigt skitarselbeteende”. Att leva i vanföreställningen att vi bloggar bara för att djävlas med samma person är nog att tillmäta sig för stor vikt. Historien uppvisar många exempel på personer med felaktig bild av den egna betydelsen, megalomani. Mestadels på lite högre nivå. Napoleon kan tjäna som exempel.
Det finns ingen som äger moral och samhällsnyttigt beteende som kan mäta sig med Bloggare X:s egna karaktärsdrag. Samtliga invånare i samhället, kommunen, ja hela riket, är fullständigt onyttiga idioter som drivs av en enda sak. ”Att jävlas med bloggare X”. Så är det naturligtvis inte och vi börjar så smått förstå hur det ligger till. Vi tyckte inledningsvis att det var förskräckligt att denne X skulle få hålla på att skriva skit om allt och alla och vi gjorde av det skälet ett försök att, på ett mestadels skämtsamt sätt, leda denne vilsegångne på rätta vägar.
Vi erinrar oss ett antal ordspråk: ”Vatten på en gås”. Att försöka väta ner en gås in på bara skinnet är nog en ganska lätt procedur jämfört med att försöka tala X till rätta. ”Ont skall med ont fördrivas”. Vi trodde i vår enfald att om Bloggare X fick smaka på lite av sin egen medecin att det skulle stämma till eftertanke och att han skulle inse att det är tveksamt att hämningslöst förtala omgivningen. Så icke. Slutligen ett tredje som kan bringas i åtanke: ”Spilla krut på döda hökar”. Fullständigt meningslöst slöseri. Bloggare X är en extremt död hök.
Därför: Vi ignorerar från och med nu Bloggare X. Han får gapa och orera så mycket han vill och så långt förståndet räcker. Inget mer krut på denne. Oavsett vad Bloggare X från och med nu vräker ur sig så får det stå oemotsagt. Åtminstone på bloggen. Vi och omgivningen vet numera vad det handlar om och medlidande är nog mer befogat än irritation.
Ps.
Vad är Hugos ”Utskärgård”? Den enda ”Utskärgård” vi känner till är skriven av en man vid namn Bobbie Eriksson.
Ds.
Grönt vågspel – del 2
Vi fortsätter presentationen av Sigge Klens utomordentligt läsvärda romantiska roman Grönt vågspel. Om du mot förmodan missade förra avsnittet så ser du det här.
Trots ÅL:s trägna försök att vara alla till lags blir det bara värre och värre på jobbet. Hennes nerver börjar spöka och hon går sjukskriven långa perioder. Hon återgår till jobbet för några dagar, sedan blir det sjukskrivning igen. ÅL inser att situationen är ohållbar och hon börjar läsa platsannonser. Hon får på omvägar reda på att det blivit ett jobb ledigt som lärare på förskolan Smörsoppen. En manlig lärare, Ola-Petter Brylling, har fått sparken efter 12 är på skolan. OP har skött sig klanderfritt men eftersom han är man, tar man det säkra före det osäkra. Flathultsby har hittills varit förskonat från pedofili men myndigheterna vill inte riskera något. En kvinnlig kollega hade vid ett tillfälle tyckt att det dröjde onaturligt länge när OP skulle hjälpa en liten tös att gå på toaletten så OP blir uppsagd. Eftersom OP:s skuld inte kunnat bevisas beläggs ärendet med sekretess.
ÅL har ingen formell lärarbehörighet men med sina meriter inom FI och HBT-rörelsen anses hon som en ytterst lämplig person att fostra de små samhällsmedborgarna i en anda av vidsynthet och könsneutralt förhållningssätt.
Åsa-Lill trivs till en början alldeles förträffligt. Barnen är snälla och trevliga och ÅL får utlopp för all sin genusneutrala kreativitet. Hon syr upp en omgång med lekoveraller i ljusa pastellfärger. Dessa får barnen ha på sig under sin vistelse på skolan. Syftet är naturligtvis att dölja alla kläder som kan förknippas med förlegade könsroller. Alla leksaker som kan kopplas till samma förhatliga företeelse sorteras bort. Bilar, båtar, spadar och dockor slängs och kvar blir bara några genusneutrala träklotsar i glada färger. Naturligtvis ersätts ”Hon” och ”Han” med ”Hen”.
De kastade leksakerna faller inte i god jord. De små barnen blir på ren svenska ”förbannade”, ett begrepp som de trots sin ringa ålder är bekanta med. ÅL har ytterligare en sak som ligger henne i fatet. ÅL konsumerar stora mängder vitlök. Enorma mängder. Någon gammal lärjunge till Are Werland har lurat i henne att vitlök är bra för själslivet. ÅL luktar rent ut sagt för djävligt. Inte bara ur munnen. Varje por i huden stinker vitlök. Detta, plus de kastade leksakerna, gör de små liven aggressiva och de ger prov på ett språkbruk som man inte trodde de var mäktiga att prestera. ”Stäng munnen din förbannade kärringdjävel. Kom inte i närheten för då pissar jag på dej. Försvinn för helvete och leta rätt på min brandbil istället.”
Nu rämnar allt för ÅL. En djup depression för henne tillbaka till sjukskrivning och psykofarmaka. All livslust rinner av henne och hade det inte varit för hennes brinnande vurm för feminismen och HBT-frågor så hade det nog gått riktigt galet med själsliver. Engagemanget för ovan nämnda beståndsdelar i ett fungerande samhällsystem håller tankarna borta från självdestruktion. Långt inne i djupet av en sargad själ inser ÅL att hon har en oerhört viktig uppgift som banérförare i kampen för ett bättre, könsneutralt samhälle. Vid sidan av stora doser ångestdämpande preparat går hon i terapi hos en psykolog. Först individuell behandling, senare i gruppterapi. Gruppen består av ett halvdussin medborgare med likartad problematik. Vid första sittningen noterar ÅL en mansperson i yngre medelåldern, en person som hon tycker sig känna igen. När mannen presenterar sig: ”Jag heter Ola-Petter”, inser hon att det är den person som fick sparken från förskolan och som hon ersatt. OP ser inte så oäven ut. Långt, ljust, lockigt hår inramar ganska symetriska och välordnade anletsdrag. Håret hålls på plats av ett regnbågsfärgat, tovat hårband. Han är av medellängd, lagom muskel-lös, som det anstår en man med intellektuell läggning. Han bär bruna manchesterbyxor och på övre delen hänger en charmigt, säckig hemstickad, lila ylletröja. ÅL blir till sin bestörtning genast intresserad och börjar fantisera om hur han kan tänkas se ut utan tröja och manchesterbyxorna. Till en början blir hon rädd. Vad har hänt? Har jag blivit onormal. ÅL har under sin sjukskrivning lyssnat mycket på P3 och blivit upplyst om att alla som inte är homosexuella är onormala. ÅL:s intresse för OP växer och hon kan nog märka att även han hyser ett visst intresse för henne. En dag, vid en sammankomst på kliniken, är bara ÅL och OP närvarande. Psykologen får ett samtal och måste hastigt avvika på en akut förrättning. Denne psykolog har inte bara hand om mänskliga själsliv. Han extraknäcker också som hundpsykolog och nu hade han fått larm om en kungspudel som brutit ihop för att han inte hade fått samma fina ulltäcke som alla kompisars husse och mattar köpt till sina ögonstenar.
Vi vet att erotik säljer. Men. Av anständighetsskäl slopar vi detaljerna och konstaterar bara att väntrummet förvandlas till en rykande, svettdrypande boning för hejdlös, het, köttslig lusta. Paret är dessbättre klara när psykologen återvänder. Han ser lite förbryllad ut och går att kolla termostaterna på värmeelementen. Varför är här så varmt?
ÅL måste nu kapitulera och för sig själv erkänna att hon långt där inne har en heterosexuell ådra. Hon skyltar inte öppet med detta. Utåt är hon fortfarande den renlärige förgrundsgestalten bland HBT anhängare och militanta feminister.
OP äger ett mindre hus i centrala Flathultsby och ÅL smyger dit efter mörkrets inbrott så ofta hon har tid. I varje fall så ofta hon har lust. Och det har hon. Tämligen ofta. Det är som en fördämning släppt inom ÅL. All återhållen åtrå kanaliseras nu till OP, och man kan påstå att paret på ganska kort tid blir tämligen vältränade. Det är lite opraktiskt med delat boende. En kväll snavar ÅL i mörkret vid sin kvällspromenad till OP. Hon slår sig ganska illa och fattar i detta nu ett beslut. Jag måste komma ut. ÅL tar kontakt med sina själsfränder i FI och HBT rörelsen och erkänner att hon är: Inte hetero, det vågar hon inte, utan bisexuell. Detta accepteras med viss tvekan och Ål kan flytta in hos OP. Han har ett litet trevlig stuga som han inrett själv. På trägolvet ligger trasmattor som OP vävt av sönderrivna stjärnbaner från USA- fientliga demonstrationer och i fönstren hänger lila gardiner som han virkat av ullgarn som han köpt av en månskensbonde med egna får och ullspinneri. Väggarna pryds av porträtt av Stalin och Lenin, blandade med affischer med texter som: Bort med borgarpacket, Stoppa alla djurförsök och Rädda vargen. OP är väldigt intresserad av djur och natur. Hans föräldrar tog honom ofta med till Skansen och en gång fick han följa med utanför tullarna och besöka en riktig skog. Där hade han turen att få se ett antal fåglar. Han visste inte vad det var för sort, men de var väldigt fina. OP har ofta drömt om att få göra om denna resa men det har aldrig blivit av. Det finns självklart natur runt Flathultsby men OP är så fruktansvärt rädd för vildsvinen som lär finnas i skogarna att han inte vågar sig ut. Han har, av miljöskäl, ingen bil, och cykla törs han inte heller eftersom han hört att vildsvinen är snabbare än man kan ana. Han är också skräckslagen för ormar, getingar, paddor, och myggor orsakar allergiska reaktioner. Han tycker också att det är obehagligt med tystnaden i skogen. Varför undrar ni? Jo. Vi glömde nog nämna att också OP är född och uppvuxen i Hufvudstaden och avsaknaden av tät trafiks bakgrundsbrus, som han är van vid sedan barnsben, gör honom osäker och nervös.
Trots avsaknaden av praktisk erfarenhet av djur och natur är han oerhört engagerad i frågor som har med detta att göra. Han är ganska driven i skrift och tal vilket gjorde att han under sin tid i Hufvudstaden fick framskjuten position i olika ideella rörelser med anknytning till natur och djuriska spörsmål. Det var: Rädda vargen. Stoppa all säljakt. Stoppa utrotningen av skarven. Stoppa Djurplågeriet, Förbjud all hästsport, Stoppa all jakt, Stoppa Djurförsök, Stoppa allt stoppande, Stoppa allt. Han var också medlem i KFV men när det drog ihop sig till att man skulle tvätta någon stackars vettskrämd oljeskadad skrattmås hade han alltid förhinder eftersom han inte var så förtjust i att söla ner sig. Allt detta upptog en stor del av PO fritid. Nu när han var arbetslös och ÅL sjukskriven fanns gott om tid till ett välsignelsebringande ideellt arbete. Det var framför allt tre frågor som engagerade mer än andra. OP koncentrerade all sin kraft på vargfrågan och ÅL ägnade större delen av sin tid till invandrarfrågor och feminism.
Varför just vargen för OP:s del? Jo, när OP var liten fick han följa med sina föräldrar och titta på en film som handlade om en varg som hette ”Lassie”. Denne enormt kloka varg vann allas hjärtan. Han räddade barn från att drunkna. Hade samma stackars barn gått vilse så lotsade Lassie dem till hemmets härd. Kaniner som hotades av illasinnade örnar skyddade han med skarpslipade hörntänder. Allt sedan denna kinematografiska upplevelse har OP längtat efter att få träffa och bli vän med en stor, stark klok och snäll varg. Nu är det tyvärr så att det är ganska ont om varg i Sverige så OP och hans vänner lägger mycket energi på lobbing i vargfrågan. Med automatik blir OP också indragen i verksamhet som motarbetar de otäcka jägarna som skjuter ihjäl oskyldiga djur. OP har hört att dessa ligger i skogen i täta led och skjuter ihjäl hundratals vargar åt gången. ÅL och OP är inte vegetarianer som de flesta av deras meningsfränder. De äter kött ibland, men vill att det skall komma från livsmedelsaffären och inte från djur som dödats. ÅL har till och med ätit rådjursadel. Det var jättegott men det kom från köttdisken på Östermalmshallarna och inte från ett stackars rådjur som någon skjutit för nöjes skull. ÅL och OP är medlemmar i en militant lokal antijaktrörelse ”SJ” som står för: ”Skjut jägarna” Det har dom i och för sig inte tänkt men dom gör livet surt för jaktutövarna genom att välta ikull jakttorn och springa och hojta och skrika i skogen första älgjaktsveckan. Ja, OP deltog inte aktivt eftersom han var lite rädd för skogen. Han satt kvar i bilen som moraliskt stöd och vakt när kamraterna saboterade med liv och lust. Ibland välte man inte tornen utan nöjde sig med att såga igenom benen så mycket att tornet skulle rasa när jägarna klättrade upp. Med lite tur kunde dom slå sig riktigt illa eller åtminstone förstöra bössan. En gång deltog OP aktivt men då gick det lite snett. Under färd utefter en skogsbilväg råkar dom på ett jättehögt torn. Nu har jägarna jävlats för dom har byggt det i stål. Men så lätt skall dom inte triumfera. Sällskapet åker till tätorten och inhandlar en större mängd bågfilar. Eftersom tornet står intill vägen vågar också OP hjälpa till. Efter ett antal timmars idogt filande rasar tornet i backen under triumfatoriska ljudyttringar. Nästa dag kan man i tidningarna läsa om en mobilmast som vandaliserats. Detta var naturligtvis ett lite genant bakslag men det är snart glömt och är man i full fart igen. När alla torn är rivna släpper man ut minkar och burhöns och författar hatbrev till forskningsinrättningar med försöksdjur.
Gröna Köpingen 