Archive for juni, 2013
Semestertider
Då har det äntligen vänt. Midsommar är ett minne blott. För många storkonsumenter har det inte lämnat några minnen alls. Vi går mot årets höjdpunkt, hösten, med allt vad det innebär av fantastiska naturupplevelser.
Ännu är det sommar och varmt och djävligt. Vädergudarna har i år varit nådiga och förskonat oss från försommartorka med brunbrända gräsmattor och torkade skogsplantor i släptåg. Sällan har nederbörden portionerats ut så frekvent i lagom doser. Allt är grönt och gräset växer så det knakar, till glädje, alternativt förtret, beroende på läggning. Gräsmattor, trädgårdsland, solbad, vanliga bad, mm. tar sin tid och bloggkonsumerandet sjunker under sommaren. Därför tar vi en tids semester från tangentbordet. Inte så att vi slutar helt utan vi ransonerar inläggen i väntan på de stora sensationerna. I den mån det blir några inlägg så kommer dessa på lördagar.
Vi skall en tid lägga all vår kraft på GAS valmanifest som kommer att skaka om riket när det publiceras om några veckor. Vi yppar inte mera nu men vi kan meddela att det ryktas om tunga S- avhopp till GAS i sydliga delar av vårt avlånga land.
Det blir en spännande höst. Glad sommar önskas ni alla av bloggred.
Rosenrött och sockersött
Blogginlägg blir ofta lite negativa. Vi har nog påpekat detta tidigare. Det blir mycket gnäll och det är inte mycket som är bra. Det ligger kanske i sakens natur att det som man upplever som negativt ”lyfts” i större utsträckning än det positiva. Redan här har vi en bagatell att reta sig på. Allt ”lyfts” hit och dit hela tiden. Det är ett helsikes lyftande. När tog man upp en fråga till diskussion senast?
Den politiska debatten är genomnegativ. Det finns inte en enda politiker som har något gott att säga om sina motståndare. Allt är fel och alla andra är idioter, fast det säger man inte rent ut. Men. Det kanske skall vara så. Tänk om det vore tvärt om. Ponera att Reinfeldt klappar Stefan Löven i ryggen och utbrister: ”Du var mig en liten skojfrisk rackare”. Det skulle nog klinga lite falskt och dessutom ligger det långt från sanningen. Steffe är ingen sprakfåle men det är kanske bättre än att man springer kring och ler lite fånigt hela tiden. Det ser inte äkta ut. Vi skall inte peka ut någon politiker med detta lyte, för då blir inte Annie Lööf glad, däremot finns det andra kändisar av olika slag som har en hurtfrisk jargong och anlag för glättighet som är så påfrestande att det gränsar till det sjukliga.
Min kära hustru och jag brukar efter konsumerade frukostägg ägna oss åt att försöka lösa melodikrysset på lördagar. Opretentiös och oförarglig underhållning där man med lite tur kan visa sig duktig. Radion står på en god tid innan det är dags och då har man det ibland tvivelaktiga nöjet att få lyssna till Lisa Syrén som talar med medborgare ute i landet. Dessa kan med lite tur och kunskap vinna en CD om det vill sig. Vi talar om ”Ring så spelar vi”. Detta är naturligtvis också en enkel och oförarglig programpunkt om det inte vore för att Lisa S är så rent sjukligt glad, entusiastisk, förstående, fnittrig. Alla är sååå mysiga. Allt är sååå spännande, Vädret är såååå bra. Sommarstugan är sååå fin. Gulligull, gulligull.
”Hur är vädret”. ”Jo, solen skiner”. ”Brukar det vara bra när solen skiner?” Den gamla klassiska sportfånefrågan: ”Hur känns det” framstår vid en jämförelse som begåvad. Nej. Det glättiga ”engagemanget” känns inte riktigt äkta.
Ett exempel som visar att munnen ofta går på de inblandade, utan eftertanke, bara för att fördriva tiden medan de tänker på annat är den gamla klassikern där följande samtal utspinner sig i ”Ring så spelar vi” mellan (jag tror det var) Hasse Tellemar och en äldre dam, låt oss kalla henne Hulda Karlsson i Blöthult. ”Hej Hulda. Hur är läget i Blöthult idag?” ”Jo tack. Det är ganska bra. Solen skiner och det är varmt och skönt.” ”Va trevligt. Då har du det bra på alla sätt.” ”Nja, inte riktigt. Det är så att min make dog för ett par veckor sedan.” ”Ja, se där ja.” Tellemar satt naturligtvis och tänkte på annat och svarade med sin positiva ryggmärg.
Vi slutar med en artist vars privata tillvaro skulle vara intressant att ta del av. Är hon lika glad och leende, hela tiden, också hemmavid? Vi tänker naturligtvis på Lill Lindfors. En kompetent och duktig artist som tappat kjolar och snubblat på melodifestivaler på ett förtjänstfullt sätt. Hon är alltid så helvetiskt glad. Ler eller skrattar. Skrattar, skrattar ler, ler, ler. Överallt. Jämt, hela tiden. Kan inte människan se allvarlig ut en enda gång? Någon liten surmulen rynka i pannan? Icke. Ha, ha, hi, hi.
Nej då föredrar vi ex. van Morrison som står i en urvuxen, gammal sliten kavaj och ser förbannad ut medan han sjunger rent gudomligt. Det känns äkta.
Nästa gång skall vi reta oss på flåshurtiga programledare i Naturprogram av olika slag.
Kungligt, igen
Vi fortsätter på det rojalistiska temat. Vi har vid tillfälle dristat oss påstå att det är lite synd om Monarken. Han har inte valt sitt jobb själv och det var förmodligen svårt att tacka nej, även om det kanske hade varit ett gångbart alternativ. Han får ofta skit, mer eller mindre välförtjänt. Det får politiker också men det är en viss skillnad. Politikerna har gått in i sin tillvaro, frivilligt, och oftast med öppna ögon. De har valt själva och har betalt för att stå till tjänst, även som spottkopp ibland. Vi kan kanske tycka att politiker i toppskiktet med ett ständigt rampljus i ögonen inte är särskilt överbetalda. De skall vara disponibla hela dygnet om så krävs och det är nog ingen sinekur att vara yrkespolitiker. Då är det värre med alla näringslivstoppar som lever i en värld, långt från sund självkritik, rimliga löner och avgångsvederlag.
En politiker får, och skall tåla, mycket men vi tycker nog att Mikael Dambergs utspel att ”Reinfeldt blir mer och mer lik Göran Persson” tangerat gränsen till förtal och ärekränkning.
Åter till Kungen. Han har i dagarna tyvärr visat prov på amatörmässigt handlag med media. Vår konung skall vara tränad för att på ett behärskat sätt klara även det som Monarken upplever som provokation. Vi struntar i om de nio miljonerna som staten skjutit till för restaurering av Stenhammar slott är OK eller inte, men han skall bemöta en reporter från TV sakligt och korrekt.
Ja, vi kanske inte kan strunta i pengarna. Är han inte berättigad till dessa så skall de betalas tillbaka. Nio miljoner räcker ju faktiskt till ex. ett antal årsanställda vårdbiträden, ja även till en hyrläkare under kortare tid.
Köttslig lust och olust
Så har då Madde fått sin Chris. Eller är det kanske tvärt om? Vi på bloggen blev inte bjudna den här gången heller. Denna njugghet från hovets sida börjar skapa lite antipatiska stämningar visavi konungahuset, enligt konceptet ”surt sa räven”. Nåja. Carl-Philip skall väl släpa någon till altaret vad det lider och då är det kanske vår tur att sitta på första parkett på plats. I väntan på detta får vi förmodligen snart skåda löpsedlar där Maddes och Chris äktenskapliga vandel ifrågasätts. Inte för att vi tror att de har anlag för otrohet. Det brukar bara vara så. Kvällstidningarna har inget samvete och fabulerar fritt i jakt på sensationslystna läsare som vill frossa i skandaler. Verkliga eller påhittade. Ansvariga, eller snarare oansvariga, utgivare borde dras inför skranket långt mer frekvent än vad som nu är fallet.
I väntan på kungliga snedsteg kan vi ägna andra köttsliga skandaler en tanke. Med jämna mellanrum blommar det upp allehanda tveksamheter när det gäller det vi stoppar i oss. Oftast är det animaliska produkter som man anser hanteras tveksamt eller påstås vara manipulerade. Senaste (förmodligen inte sista) larmet gällde hästkött som salufördes under annan beteckning. Det är nog mestadels inget fel på hästkött men att sälja det som ex. oxkött är naturligtvis rent bedrägeri och skall beivras med lämplig straffpåföljd. Annars kan vi på bloggen nog tycka att det ibland överdrivs. Det behövs inte så mycket för att det skall bli en ”skandal.”
Den verkligt stora skandalen härjade för något eller några år sedan. Här är det skandalösa det faktum att det som lanserades som en skandal inte fick fortsätta.
Det slängs stora mängder mat här i riket. Förstklassiga råvaror och tillagade portioner som inte fallit konsumenter av olika slag på läppen. Detta är omoraliskt i en värld där människor svälter. Den monstruösa skandalen som skakade riket i sina grundvalar var ett avslöjande reportage som visade att handlarna tämligen regelmässigt ändrade bäst föredatum på ”utgånget” kött. Skandal? Naturligtvis inte. Det är mer skandal att inte göra det, och att slänga förstklassiga livsmedel. Våra handlare och charkuterister är inga idioter. I det yrket har man fungerande sinnen som kan användas för att skilja på ätligt och skämt. Om en köttbit har en lukt och konsistens som är OK så är det riktigt korkat att kassera denna bara för att biten ifråga ursprungligen försetts med ett för snävt datum. Det finns ingen livsmedelshandlare med normal självbevarelsedrift som saluför mat som skulle kunna misstänkas innebära risk för konsumentens hälsa. En magsjuka som kan spåras till en produkt i en viss affär är inget man riskerar. Nej. Märk om! Så mycket ni bara hinner. Då får vi konsumenter moget och välhängt kött och omoraliskt slöseri minskar
Mycket av det kött vi äter har inte hängt tillräckligt länge. Välhängt kött är en helt annan upplevelse än det som hanterats felaktigt. Det finns naturligtvis gränsfall och överdrifter. Tyska jägare påstås hänga sina fasaner, med inälvorna kvar, så länge att fasanens egentyngd får stjärtfjädrarna att lossna om man håller fågeln i sagda stjärtpennor. Detta låter lite tveksamt men kan naturligtvis provas i studiesyfte. Gäller det en middag med gäster bör det kanske finnas alternativ i reserv.
Jag avslutar med en egen upplevelse som fått mig att numera hänga kvar viltkött i kylen dubbelt så länge som tidigare rekommenderats.
Det beslutades för några år sedan att vi skulle konsumera en älgstek som söndagsmiddag. Min lagvigda plockar upp köttbiten ur frysen, lägger den bredvid frysen i fönsternischen och glömmer bort den (steken). Även jag glömmer den utlovade söndagsmiddagen och återfinner köttbiten åtskilliga dagar senare. Den ser inte kul ut och luktar aningen tveksamt. Efter en väl avpassad utskällning, som det anstår en god husbonde att tukta en försumlig hustru med, uppmanas hon, att som straff, skaffa undan eländet, för egen maskin. Jag ville inte riskera Stövarens hälsa genom att presentera den som hundmat.
En tid senare har min hustru dukat för två. En charmant potatisgratäng kompletterar det mest fantastiska kött jag någonsin ätit. Sagolikt gott och så mört att tänderna knappt kom till användning. Helt fantastiskt! ”Min välartade hustru. Vad är detta för enastående delikat kött?” ”Det är älgsteken som jag glömde i fönstret”. Från den dagen köper jag alltid kött där datumet har gått ut och sen får det ligga ytterligare någon vecka i kylen.
PS. Naturligtvis kan inte förvaring i förpackningar av olika slag jämföras med hängning av hela slaktkroppar, men en tids ”överhållning” i kylskåpet är ingen katastrof. Snarare tvärt om. DS
Studenttider
Nu, när den vackraste tiden redan är förbi, är det dags för årets studenter att ta på den vita mössan och behängas med blomster och annat. Mer eller minde välförtjänt. I tidningarna ser vi bilder på glada studenter med rubriker som: ”Nybakade studenter springer ut i friheten” Jaså? Jag trodde att det var precis tvärt om. Friheten? Efter år med ”sovmorgon” och ”tid för annat” är det väl nu tid för klivet ut i vuxenvärdens allvar och plikter. Några går till vidarestudier, men ett antal skall ut i näringslivet och göra rätt för sig. En förutsättning för kläder på kroppen och bröd på bordet. Några har på grund av handikapp av olika slag inte den förmågan och dessa medborgare skall samhället reservationslöst ställa upp för. Med de som kan, men inte vill, skall hanteras annorlunda. Nu säger kanske någon, som förläst sig på psykologiska skrifter: ”Att inte ha förmågan att vilja kan också vara ett handikapp”. I helvete heller. Om det fattas mat på bordet som en effekt av lättja och jämförbara ”åkommor” då får vederbörande gärna bli mager som en vinthund utan att det stör vår nattsömn. Det gamla ordspråket: ”Som man bäddar får man ligga” är inte så dumt. Om ett försumligt leverne leder till en bädd av Wellpapp på en parkbänk är det tragiskt, men välförtjänt, om det är effekten av prestationsblockering och arbetsallergi.
Men. Det måste finnas ett arbete att gå till. De som inte har det skall självfallet också ha hjälp.
Vi återkommer i detta ämne när GAS:s valmanifest presenteras.
Skitroliga ordbajsare?
Börjar bli en aning orolig. En förr så intolerant yngling, som levde i förvissningen om att de egna åsikterna var de rätta, i alla lägen, har med tilltagande ålder förvandlats till en relativt vidsynt och ödmjuk bloggare. Vi är alla olika och tycker naturligtvis olika om saker och ting. Inte minst om TV-program, radio- dito, underhållning, humor mm. Folk skrattar sig fördärvade åt Roland och Krister medan undertecknad sitter och skäms och tycker det är pinsamt. Monty Pyton tycker några är skit medan vi på bloggen skrattar. Så är det. Olika tycke och smak. Vem har rätt? Alla naturligtvis. Det som passar mig är rätt för mig och Stefan och Krister är rätt för andra.
Men. Det finns en gräns. Det serveras ”underhållning” i radio som är så urbota korkad att ingen, säger ingen, har nytta eller glädje av densamma. Jag lyssnade på den gränspassagen i veckan som gick. Nu kära läsare skall ni få gissa vad jag, och tyvärr flera lyssnare, genomled fredag morgon. Jag kommer naturligtvis inte ihåg ordagrant vad som sades men andemeningen är i sak korrekt. Vi ber om ursäkt för språket, men vi kan inte rå för att det lät, ungefär som följer:
”Ha hahahahahahahahah hohohahahhoo vad skoj, Kodjo. Ha ha ha ha ha hohoho nu skall vi ha ett jätteroligt inslag. Ha ha ha ha ha ha ha ha hi hi hi hi ho ho. Lyssnarna skall få ringa in sina värsta pinsamheter och skräckupplevelse. De du Kodjo blir väl kul? Hi hi hi hi ha ha ha ha ho ho ho ho ho det kan du troha ha ha ha. ”Hej vem är du som ringer? Ha ha ha ha. Välkommen. Vad har du att berätta som är så spännande?” ”Jo det var min moster som satt på en buss och blev jätteakut skitnödig. Hon hade att välja på, antingen skita på sig eller hoppa av bussen och skita på trottoaren” Ha ha ha ha ha ha ho ho ho hi hi , det är inte sant, Gud va skoj. Skita på trottoaren. Ha ha ha ha ha ha ha aha ha ha. Jätteskoj.”
”Det påminner mig om när jag var med om en bergsbestigning.” ”Va kul, berätta” ”Vi var nästan uppe vid toppen när jag blev så fruktansvärt skitnödig att jag var tvungen att klä av mig alla mina sju plagg och sätta mig bakom en sten och skita. Det var bara det att det aldrig tog slut. Skithögen bara växte och växte till en pyramid så jag var tvungen att hasa mig fram medan skiten bara rann och rann.” ”Nej vad säger du . Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha. Gud va roligt Ha ha ha ha ha ha ha ha ha. Det var det skojigaste jag hört . Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha hi hi hi hi ho ho ha ha ha.”
Vi besparar er resten. Så höll de på. Hela morgonen. Det var skit för hela slanten växlande med en och annan i detalj beskriven spya som ”serverades” på de mest befängda ställen. Lite piss också. Men mest skit, skit, skit.
Vad är nu detta? undrar ni naturligtvis. En inspelning från ett vårdhem för gravt psykiskt störda? Små barn som sitter i sandlådan och pratar kiss och bajs på lite lillgammalt manér? Tyvärr fel. Det är ett referat från ett program som heter ”Morgonpasset” och som sänds dagligen på, som titeln antyder, morgonen, i P3. Där sitter tre personer och häver ur sig dynga med en hastighet som skulle få Filip och Fredrik att framstå som tunghäftade, allt ackompanjerat av hysteriska skrattsalvor. Skratt, skratt skratt. Jättehögt. Allt är så fruktansvärt roligt. Hela tiden. Ha ha ha ha ha ha ha ha. Det går inte att beskriva i text hur alla tre skrattar hysteriskt, samtidigt. Det är svårt att skriva ”tredimensionellt ” (Det var kanske fel ordval, men ni förstår vad som menas.)
Vi tycker nog att kraftuttryck tyder på ett dåligt ordförråd men vi ser oss här nödsakade att ta i. Vem innerst in i glödhetaste helvete kan ha nytta, glädje, eller annan behållning av tre personer som sitter i radio och på bästa sändningstid vräker ur sig könsglosor, och, som i det här fallet, frossar i fekalier och kräkor? Vem, vid sina sinnens fulla bruk, finner nöje i detta. Till vilken nytta?
Nu sitter det naturligtvis någon och tänker: ”Vi lever i ett fritt land och man får väl lyssna på vad man vill. Det är väl bara att stänga av om det inte passar”. Naturligtvis. Men. Skiten levereras på en kanal finansierad genom licenspengar. Du, Ni, jag har skjutit till pengar. På en reklamfinansierad kanal kan diarréerna få rinna dagarna i ände utan att jag skulle protestera men mina licens och skattepengar skall inte gå till sådan idioti. Inte ett öre!
Ja ja ja. Jag vet att P3 är en ”ungdomskanal”, som pensionärer nödvändigtvis inte behöver lyssna på. Så mycket värre. Varför skall stackars ungdomar behöva lyssna på sådan smörja?
Nu, kära Cilla Benkö (det är väl du som bestämmar). Se till att få stopp på eländet. Vi på bloggen hade tänkt spendera vår politiska kraft (GAS) på andra saker, men från och med nu skall all vår energi läggas på att se till att du blir arbetslös, utan frikostiga avgångsvederlag, om du inte ser till att stoppa ”Morgonpasset”.
Ps. Varför lyssnade jag på P3? Vis av tidigare upplevelser gör jag normalt inte det., men jag råkade sätta mig i ett fordon där radion av någon anledning var inställd på P3. Jag hamnade mitt i ”skiten” och tänkte: Det här är inte sant! Jag förblev lyssnande i hopp om att det bara var ett kortare övertramp. Så var tyvärr inte fallet. Nu har jag facit. Aldrig mer P3 för mig.
DS
Grönt vågspel – del 5
Det drar ihop sig…
”Allting har en ände, utom korven. Den har två” lyder ett gammalt talesätt. Det är bra om det gäller ex. en ”Rishultare”. Två alldeles utomordentligt goda ändar plus en mittenbit av samma kvalitet. Det är värre med andra varianten av div. grillkorvar. Man hör ibland folk som undrar vad man gör med ett juver från en kossa som gått till slakt. Vi vet inte med bestämdhet men en rimlig gissning är att det blir korv av något slag. Vår gissning baserar sig på en okulär besiktning av färg och konsistens. Nåja, inget fel i det. Är juvret friskt och kunskapen om processen inte är alltför stor slinker den nog ner.
Nu var det inte mjölkförpackningar vi skulle tala om utan vi ville påpeka att allt har ett slut. Även Sigge Klens romantiska roman ”Grönt vågspel”. Så mycket romantik kanske det inte blev men vi tycker att Sigge gett oss en god inblick i hur en människa påverkas, allt eftersom förhållanden av olika slag ändras. Vi anpassar oss och ändrar åsikt när vi ex. får det bättre alt. sämre. Det är ytterst få som går genom livet med en rakryggad, oomkullrunkelig inställning oavsett vad som händer och sker. Jo, vi på GK-bloggen naturligtvis, men vi känner oss lite ensamma.
Som sagt. Så mycket romantik tycker vi inte att Sigge kunde krama ur storyn men det kanske kan ge upphov till lite roman-kritik så vi får ett hum om vad vår kära läsekrets efterfrågar.
Håll till godo med femte och sista avsnittet
Grönt vågspel – del 5
Nu börjar också en annan oro att spridas. En varg har varit synlig i trakten. En fårbonde har fått ett dussin tackor och lamm dödade och ytterligare några så svårt sargade att det tvingas avlivas. Den allmänna meningen är att det handlar om en varg på vandring, så ingen, frånsett fårägaren, tar någon större notis om det timade. Det får en viss uppmärksamhet i media och personer som tycker det är trevligt att synas i TV och kunna framföra en liberal och vargvänlig åsikt uttalar sig om hur spännande det är och hur bra det är för den biologiska mångfalden. Efter ett par veckor händer det osannolika. En kvinna på promenad med sin mops hinner bara uppfatta en grå skugga som blixtsnabbt hugger hunden och försvinner. Mopsen hinner ge ifrån sig ett halvkvävt skrik. Hunden återfinns aldrig. Samma sak upprepas efter ytterligare en vecka men då är det en Golden Retriever som råkar illa ut. Hunden återfinns halväten några hundra meter från platsen för attacken. Ytterligare en lantbrukare drabbas. Denna gång gäller det en kviga som återfinns vid liv men svårt sargad. Vargen har slitit upp buken på djuret men förmodligen blivit skrämd utan att hinna fullfölja sina avsikter. Nu börjar oron spridas på allvar. Ola P drar sig nu för att släppa sina hundar men en sedan länge planerad bjudjakt måste gå av stapeln. Några industritoppar är budade och Ola P kan inte komma sig för att ställa in. Visst. En drevjakt vore riskfritt men det är svårt att få ihop tillräckligt med drevkarlar och de inbjudna har naturligtvis sett fram emot att få höra jämtens magnifika ståndskall.
Jakten går av stapeln enligt planerna . Passkyttarna sätts ut och Ola P, plus en gäst, går med hunden. Jämten börjar tämligen omgående att dra i vind och är snart försvunnen. Efter några minuter hörs några trevande skall som snart tilltar i styrka och intensitet. Fast stånd i upptaget igen.”En fantastisk hund” viskar gästjägaren. I god vind börjar de ansmygningen och avsikten är att gästen skall få skjuta. Ola P har med tiden blivit en driven jägare och gästen är ingen klåpare han heller så tämligen raskt har de kommit i närkontakt med ståndet. Hunden anar nog att husse är på gång så han öser på något helt fenomenalt. Jägarna står och njuter, när ståndskallet förbyts i ett fruktansvärt tjut. Brak från flyende klövar skvallrar om att älgen gått loss. Nu är allt tyst. Ola P och gästen rusar fram och hittar hunden liggande på marken med en varg över sig. Ola P skjuter ett skott som nog tar för vargen tecknar i skottet., men försvinner. Hunden lever, men dör efter någon minut av svåra bettskador i hals och nacke. Ola P är fullständigt förtvivlad. Han gråter hejdlöst som ett barn Ibland bryts gråten av: ” Helvetes djävla varg, Helvete ” Ola P sveper in hunden i sin lodenrock och bär den till bilen. Ola P är otröstlig och så skakad att han inte kan köra. På resan hem börjar han samla tankarna: Han har skjutit på en varg. Vad gör jag nu?”
Jaktlaget samlas och Ola P redogör för händelseförloppet med bruten stämma Medlemmarna är nog överens om att Ola P handlat i nödvärn och med löfte om kollektiv tystnad enas man om att låta saken bero. Man gör eftersök i närmaste omgivningen men de hittar varken hår, blod och allra minst en varg. Det kanske trots allt var bom.
Det var inte bom. Skottet hade tagit lite för långt bak och vargen hade efter en knapp kilometer gått i sårlega, från vilken den aldrig reste sig. Vargen var försedd med telemetri i forskningens tjänst och när forskarna kunde se att vargen inte längre förflyttade sig anade de oråd. Man har snart pejlat in den döde som hittas på Ola P:s marker. Nu blir det polisförhör och Ola P delges misstanke om grovt jaktbrott eftersom vargen hittats skjuten på hans mark. Ola P nekar kategoriskt för han räknar med att kulan aldrig kommer att hittas. Kulan behövs för att binda hans vapen till gärningen. Rikskriminalen avdelar åtta man som jobbar med fallet på heltid. Dag ut och dag in finkammar de terrängen med metalldetektorer i jakt på den projektil som ändade vargens jordeliv. Efter fyra och en halv månads letande hittas kulan. Åtta hundra meter från den plats där vargen återfanns. En kriminalteknisk undersökning visar att kulan med hundra procentig säkerhet kommer från Ola P:s vapen och DNA-spår binder den till vargen. Nu faller Ola P till föga och erkänner. Rätten ställer sig ganska kallsinnig till Ola P:s försvarstal där han vädjar till ledamöterna om förståelse för att han försökt rädda livet på sin älskade hund. Ola P döms för grovt jaktbrott till fyra års fängelse. Den högsta påföljd som lagen medger.
När Ola P anländer till anstalten för att påbörja sitt fängsliga förvar möter han två bröder som på synbarligen gott humör är på väg ut i friheten efter att avtjänat sitt månadslånga straff för häleri.
Fest i valtider
Det är mycket nu, det blir inte så mycket bloggat. Vi tycker dock att Bluesfestivalen är värd några ord. Det var väl i vanlig ordning ganska trivsamt. Vi reserverar oss i vår recension, för bloggen tog inte del av hela programmet. Vi nöjde oss med kvällsövningarna i tältet. Tycker det ser lite sniket ut att ränna runt och lyssna gratis utan att bidra till finansieringen. Dessutom slapp man bli blöt.
Under Festivalens tjugo år har den valsat runt mellan olika platser. Blomsterhåla, Parkskolan Lantmännen m.m. Nu är det tält på torget som gäller. Centralt och bra, men aningen påvert. Krimskramsförsäljare och ”Bajamaja”-latriner höjer inte stämningen. Tycker nog att Blomsterhåla var bäst. Men det kanske beror på att det var länge sen och därmed ”förr”.
Breddningen av utbudet är kanske en god tanke. Bloggen är ingen vän av rockabilly men det finns andra som uppskattar detta. Vi tycker nog att det till viss del var bättre förr. Ögonen tåras fortfarande när vi tänker på det år då vi fick lyssna till ungdomens vinylgud Tony Joe White. ”Jävla skit” tyckte andra. Han var, och är, väl ingen utpräglad bluesartist men det nostalgiska väger tungt. Det är så när man börjar bli gammal.
Vårt käre Kommunalråd, Åke Rolandsson var på plats. Det tycker vi är trevligt. Andra tar chansen att ge honom en känga för att han är ute och inviger och visar upp sig. Underförstått att han är ute och fiskar röster. GK-bloggen blir ibland beskylld för att vara flat och inte gå tillräckligt illa åt makthavarna. Här finns ingen anledning till kritik. Det är väl trevligt med politiker som är ute och umgås med medborgarna. Vi kan ge exempel på agerande som skulle få oss att reagera negativt. Ponera att vårt kommunalråd låste in sig på sitt tjänsterum och i maktfullkomligt högmod vägrade att delta som ex. festivalinvigare och aldrig visade upp sig ute bland kreti och pleti i Bluestältet. Då skulle vi bli förbannade. Då skulle vi tycka att han var en arrogant skitstövel. Inte nu, när han, för att citera Karlfeldt ”talar med bönder på böndernas vis och med lärde män utanför latrin.” Nej, Åke. Fortsätt på den inslagna vägen.
Tack till de drivande bakom festivalen. Vi hoppas innerligt att den tjugonde festivalen inte blev den sista. Behåll Bluesen som huvudingrediens. Inte för mycket rockabilly och annat. Så får det bli. Punk slut!
Fina fisken
Fisk för konsumtion är föremål för delade meningar. Många älskar fisk, inte minst vi här på bloggen. Andra tycker illa om densamma. (Inte bloggen, utan fisken). Barn och ungdomar intar av någon anledning ofta en skeptisk hållning. Man förkastar fiskrätten utan att ens ha smakat. Vad det kan bero på är inte så lätt att utreda men en gissning är att man förknippar fisk med de panerade ”torskbitar” som man smakat på i skolbespisningen. Det är oftast inte torsk utan snarare stekt panering med antydan av fisksmak. Stackars barn som aldrig fått uppleva en inkokt ål. En välstekt strömmingsflundra, stekt i smör, inte margarin. En bit gravad östersjölax. Med eller utan dioxin. Stuvad abborre. Ungstekt gädda. Stekt salt sill med välstekt lök. Matjessill. Och inte minst: Inkokt, kall ort (Id) med dill och färsk potatis Därtill kall pilsner och tvenne Piratens besk. Detta är så nära det kulinariska himmelriket man kan komma.
”Ort. Går det att äta?” undrar den fåkunnige. Naturligtvis. Orten är en missförstådd delikatess som förtjänar att lyftas fram i rampljuset.
Det är bland pålästa köttkonsumenter ett känt faktum att kött som tillagas med vidhängande ben blir smakligare än det oskick som frekvent grasserar där köttdetaljerna befrias från allt vad ben och fett heter. Det som hade kunnat bli en delikat sadel eller saftiga kotletter skärs rena och blir ett smaklös elände som kallas ”ytterfilé”. Att kalla renskuren kotlettrad för filé är osmakligt bedrägeri, i dubbel bemärkelse. Nej. Fram för mer ben. I alla former. Överallt.
I fisk finns det mer eller mindre ben. Oftast mer, vilket ger fiskköttet en förnämlig smak. Iden, eller Orten, som vi säger här på orten innehåller en riklig mängd smakförhöjande ben vilket gör den till råvara för de allra förnämligaste maträtter. Njutningar som tyvärr inte så många fått upp ögonen för, ännu.
Vi skall i kommande artiklar belysa ”Ortfiskeföreningen” som under ett stort antal år kämpat för den tätposition för Orten som den så väl förtjänar.
Gröna Köpingen 