Gröna Köpingen

Rosenrött och sockersött

Blogginlägg blir ofta lite negativa. Vi har nog påpekat detta tidigare. Det blir mycket gnäll och det är inte mycket som är bra. Det ligger kanske i sakens natur att det som man upplever som negativt ”lyfts” i större utsträckning än det positiva. Redan här har vi en bagatell att reta sig på. Allt ”lyfts” hit och dit hela tiden. Det är ett helsikes lyftande. När tog man upp en fråga till diskussion senast?

Den politiska debatten är genomnegativ. Det finns inte en enda politiker som har något gott att säga om sina motståndare. Allt är fel och alla andra är idioter, fast det säger man inte rent ut. Men. Det kanske skall vara så. Tänk om det vore tvärt om. Ponera att Reinfeldt klappar Stefan Löven i ryggen och utbrister: ”Du var mig en liten skojfrisk rackare”. Det skulle nog klinga lite falskt och dessutom ligger det långt från sanningen. Steffe är ingen sprakfåle men det är kanske bättre än att man springer kring och ler lite fånigt hela tiden. Det ser inte äkta ut. Vi skall inte peka ut någon politiker med detta lyte, för då blir inte Annie Lööf glad, däremot finns det andra kändisar av olika slag som har en hurtfrisk jargong och anlag för glättighet som är så påfrestande att det gränsar till det sjukliga.

Min kära hustru och jag brukar efter konsumerade frukostägg ägna oss åt att försöka lösa melodikrysset på lördagar. Opretentiös och oförarglig underhållning där man med lite tur kan visa sig duktig. Radion står på en god tid innan det är dags och då har man det ibland tvivelaktiga nöjet att få lyssna till Lisa Syrén som talar med medborgare ute i landet. Dessa kan med lite tur och kunskap vinna en CD om det vill sig. Vi talar om ”Ring så spelar vi”. Detta är naturligtvis också en enkel och oförarglig programpunkt om det inte vore för att Lisa S är så rent sjukligt glad, entusiastisk, förstående, fnittrig. Alla är sååå mysiga. Allt är sååå spännande, Vädret är såååå bra. Sommarstugan är sååå fin. Gulligull, gulligull.

”Hur är vädret”. ”Jo, solen skiner”. ”Brukar det vara bra när solen skiner?”   Den gamla klassiska sportfånefrågan: ”Hur känns det” framstår vid en jämförelse som begåvad. Nej. Det glättiga ”engagemanget” känns inte riktigt äkta.

Ett exempel som visar att munnen ofta går på de inblandade, utan eftertanke, bara för att fördriva tiden medan de tänker på annat är den gamla klassikern där följande samtal utspinner sig i ”Ring så spelar vi” mellan (jag tror det var) Hasse Tellemar och en äldre dam, låt oss kalla henne Hulda Karlsson i Blöthult. ”Hej Hulda. Hur är läget i Blöthult idag?”  ”Jo tack. Det är ganska bra. Solen skiner och det är varmt och skönt.” ”Va trevligt. Då har du det bra på alla sätt.” ”Nja, inte riktigt. Det är så att min make dog för ett par veckor sedan.” ”Ja, se där ja.”  Tellemar satt naturligtvis och tänkte på annat och svarade med sin positiva ryggmärg.

Vi slutar med en artist vars privata tillvaro skulle vara intressant att ta del av. Är hon lika glad och leende, hela tiden, också hemmavid? Vi tänker naturligtvis på Lill Lindfors. En kompetent och duktig artist som tappat kjolar och snubblat på melodifestivaler på ett förtjänstfullt sätt. Hon är alltid så helvetiskt glad. Ler eller skrattar. Skrattar, skrattar ler, ler, ler. Överallt. Jämt, hela tiden. Kan inte människan se allvarlig ut en enda gång? Någon liten surmulen rynka i pannan?   Icke. Ha, ha, hi, hi.

Nej då föredrar vi ex. van Morrison som står i en urvuxen, gammal sliten kavaj och ser förbannad ut medan han sjunger rent gudomligt. Det känns äkta.

Nästa gång skall vi reta oss på flåshurtiga programledare i Naturprogram av olika slag.

juni 19, 2013 at 8:00 f m Lämna en kommentar