Kamratlig fostran

september 3, 2013 at 8:43 e m Lämna en kommentar

Pennalism, i form av stryk med strykjärn, på ett riksinternat i sköna Värmeland har orsakat rabalder av den grad att skolan nu stängts med omedelbar verkan. Styrelsen ställde sina platser till förfogande och rektorn fick sparken. I media har de som inte blivit utsatta snyftat och berättat hur kränkta de är för att deras kära skola bommats igen.

Detta låter förfärligt och dramatiskt och vi här i GK undrar naturligtvis om något liknande kan tänkas hända här. Därför lånar bloggen ett par kompetenta reportrar från lokala ”Termometern”. Eva och Bosse blir själaglada över att få komma ut och lufta sig lite i dessa nyhetstorkans tider. Vi anträder resan västerut till länets motsvarighet, Risk- och piskinternatet Lunshärj.

Efter ett antal kilometers färd på slingrande grusvägar öppnar sig landskapet och vi står snart parkerade framför an ståtlig herrgårdsliknande byggnad. På gårdens trappa poserar skolans rektor för fotografer från andra tidningar som är ute i samma ärende som vi. När Södran, Norran, Östran och Västran fått sina bilder är det vår tur. Under vår väntan har vi noterat alla, synbarligen välartade, skolbarn som skyndat hit och dit i sina gula och blåa skoluniformer. Ett gäng förstaklassare har idrott på schemat. Även dessa har enhetlig gymnastikklädsel i svenska flaggans färger och deras överarmar och smalben går i samma färg. De drillas i taktfast gång av en person med utseende och röstresurser som en gammal hederlig överfurir från 60-talet. Det visar sig vara en äldre elev som fått hedersuppdraget att skola in sina nya kamrater. Hela bilden andas ordning, reda och disciplin.

Rektor Staffan Törndvärg gör vid första anblicken ett jovialiskt intryck. En glad och lättsam typ som inger ett visst förtroende vid ett hastigt påseende.

”Stig på” bjuder Rektorn med en gest mot kontoret. På de mörkgröna väggarna hänger porträtt på gamla elever som fått sin fostran här ända sedan 1896. Vi känner omedelbart igen ett antal prominenta personer som skaffat sig höga positioner inom Gröna Köpingens rågångar: Provinsialläkare Malte Mjälthbrand, Friherre Filip von Oben, Whisky-importören Harald Oban och charkuterigrossist Axel von Färsen, för att nämna några. Alla medborgare som av födsel och ohejdad vana kommit i åtnjutande av ett aktat namn och icke föraktligt välstånd.

Rektor Törndvärg har tagit plats i en skinnfåtölj av Chesterfield-typ. Vi står och väntar på en inbjudan att också sitta ner men vi får vänta förgäves. Vi småpratar om väder och vind och när samtalet så småningom kommer in på skolfrågor märker vi en gradvis förändring hos skolledaren. Begrepp som disciplin, ordning, fostran, aga m.m. får hans ögon att ändra färg och när begreppet pennalism kommer på tal får han något lystet i blicken och kramar armstödet så att knogarna vitnar.

Nu tar vi mod till oss och ställer den som vi tycker berättigade frågan: ”Skulle något sådant som hände i Värmland också kunna hända här på Lunshärj?” Törndvärg ryggar till som för ett piskrapp. Han blir högröd i ansiktet och fradga bubblar i mungipan när han väser fram: ”Hända här??? Skulle vi låta någon sketen skolinspektion stänga vår gamla anrika, framgångsrika skola? Aldrig! Här har vi under alla år fostrat gräddan av landets ungdomar till framgångsrika medborgare och det tänker vi fortsätta med.”

”Vi har infört ett nytt och kostnadseffektivt personalkoncept. Vi har inte längre någon dyr bemanning på elevhemmen utan ordning och reda övervakas av avgångseleverna. Av besparingsskäl skall jag själv börja undervisa i ämnet ’Affärsmoral och etik’ och jag håller just i dagarna på att klippa ihop en instruktionsfilm i ämnet. För bara någon timme sedan hittade jag ett klipp på Youtube som på ett utmärkt sätt belyser hur man handskas med personer som häftar i skuld och inte kan göra rätt för sig. Titta skall ni få se.”

Törndvärg startar sin dator och vi känner genast igen ett klipp från Hans Alfredsons film ”Den enfaldige mördaren”. Det är den scen där arrendator Månsson (Nils Ahlroth) uppsöker fabrikör Höglund (Hans Alfredsson) för att reglera en skuld som förfallit. För att kunna göra rätt för sig har Månsson tvingats sälja sin häst. Rektor Törndvärg skrockar belåtet när Höglund slänger pengarna i öppna spisen. (” Månsson skall inte tro att jag bryr mej om en sån här struntsumma. Det är principen.”)

”Så skall de tas. Detta glömmer typer som Månsson aldrig och nästa gång betalar de i tid. Ho ho ho ha ha ha. Det var roligt! Detta blir en utmärkt instruktionsfilm för blivande företagsledare. Dessa måste kunna avskeda folk och sänka löner utan att hindras av sentimentalitet, empati och andra effektivitetshämmande handikapp.”

Här måste vi, dessbättre, hastigt lämna Lunshärj, Eva och Bosse får samtal från redaktionen och beordras att åka och göra ett reportage om en kamphund som är så fantastiskt lik Stefan Löven att hunden inledningsvis fick livvaktsskydd innan misstaget uppdagades.

Det var ganska skönt att retirera från Lunshärj. Vi tyckte nog att filmklippet var en aning obehaglig men det kanske är vi som är känsliga i överkant. Ni kan titta på scenen om ni trycker här. Döm själva.