Archive for oktober, 2013

Viktigt tillrättaläggande

Hur ”stor” är en kalori?
Vid presentationen av våra revolutionerande bantningsmetoder smög det sig in en liten tveksamhet. ”Ät mindre kalorier än du gör av med” skall naturligtvis ändras till:  ”Ät färre kalorier än du gör av med” alternativt: ”Ät mindre mängd  kalorier”…. Etc.
Vi beklagar vårt språkliga felsteg.

oktober 31, 2013 at 10:36 e m Lämna en kommentar

Oviktigt

Noterade för ett tag sedan, till vår glädje, att någon medicinskt kunnig, i media berättade att motion var tämligen verkningslöst som medel för att gå ner i vikt

Vi erinrar oss en uppgift om att det krävs ett par kilometers språngmarsch för att förbränna en enda köttbulle. Det förefaller betydligt enklare att avstå denna lilla matbit.

Att avstå är inte så lätt för svaga individer med dålig karaktär, därför översvämmas media av olika slag med råd och dåd hur man minskar sin vikt med diverse mirakelmetoder. De varierar över tid men just nu är det LCHF och 5:2 metoden som är frälsningen för tungviktarna. Vi tror att LCHF står för Inga kolhydrater och mycket fett och 5:2 lär innebära att man fastar två dagar och äter som vanligt de andra fem veckodagarna.

Så här har man hållit på sen hedenhös. Olika metoder, men i slutänden samma klena resultat. Ett vanligt koncept har varit att låta kändisar stå som ”uppfinnare” av olika mirakelkurer: ”Banta med Lill-Babs”. ”Anna Book lär ut sina SLIM-tricks”, ” Gör som Kicki Danielsson. Gå ner 85 kilo.”

Nu kan ni lägga allt detta åt sidan. Göm och glöm. Vi på bloggen presenterar stolt två geniala metoder, som om man följer rekommendationerna strikt, ger rent obegripliga resultat.

Vår första, effektivaste, men också kanske den metod som frestar kroppen mest är ”7:0”. Den innebär att man fastar alla dagar i veckan, ända tills den eftersträvade viktnedgången är ett faktum. Lite plågsamt men oerhört effektivt. Det gäller bara att stålsätta sig och härda ut.

Metod nummer två är mindre påfrestande men genialt enkel och på sikt mycket effektiv. Vi benämner den ”ÄMKÄDGAM”. För att göra det lättare att komma ihåg sätter vi in ett par omotiverade bindesträck och genast blir ”ÄM-KÄD- GAM” ett begrepp som är lättare att memorera. Hur som helst så står det för: ” Ät mindre kalorier än du gör av med”.  Detta är en bantningsknep som fungerar till hundra procent. Enkelt. Genialt. Det finns inte någon som misslyckas om man följer denna rekommendation.

Sen var det bara detta med karaktären. Vi vet nu sanningen bakom fungerande viktnedgång, nu gäller det bara att kunna stålsätta sig.

Här kommer några tips: Gör inte maten för god. Använd undermåliga råvaror och slarva vid tillagningen. Se också till att den inte ser för aptitlig ut. Dåligt diskat porslin och ett bordsskick värdigt en forntida drängstuga sänker matlusten. Likaså lite vädersläppning och rengöring av näsan. Här finns plats för egna funderingar och initiativ.

Lycka till med din viktnedgång. Lägg från och med nu inga pengar på medlemskap i ”Viktväktare” och annat humbug. Nyttja våra metoder. De är gratis, även om det kostar på.

oktober 31, 2013 at 7:30 f m Lämna en kommentar

Regioner och visioner

Vi noterade med tillfredställelse att planerna på s.k. storregioner lagts på is fram till 2019. Det är bra. Det vore ännu bättre om dessa idéer isades ner definitivt.

Stora regioner är ett skit. Allt stort blir otympligt och svårmanövrerat. Se bara på alla som försöker banta med diverse suspekta metoder, för att bli mindre otympliga. (Här kan vi, när det ändå kom på tal, berätta att GK-Bloggen kommer att lansera en revolutionerande bantningsmetod som innebär en förändra tillvaron för rikets samlade korpulens. Med om detta i ett senare inlägg.)

Utan att peka ut något speciellt väderstreck kan vi konstatera att inavel varit ett bekymmer i delar av grannskapet, ja riket i stort. Detta berodde tidigare till en del på bristande kommunikation mellan byarna, men framför allt på misstänksamhet och avog inställning till utsocknes. ”Här skulle det inte komma någon dräng-sate och snegla på byns flickbestånd”. Det vankades stryk för utbölingen och inaveln fortsatte.

Det är nog så att det ligger i mänsklighetens natur att värna om den egna lilla gruppen och ta avstånd till den suspekta omgivningen. Alla krig och stamfejder av olika slag är nog till en del utslag av detta fenomen.

Vår avsikt är inte att hylla inavel och legitimera fientlig inställning till det främmande och avvikande, men vi anser nog att det i grunden är sunt med små lätthanterliga enheter, av vad slag det vara må. Att slå ihop en massa oliksinnade i stora regioner skapar bara bekymmer. Vi i GK tror tvärt om att det vore fruktbart med ytterligare uppsplittring istället. Vi är inte främmande för en avsnöpning av diverse byar och bosättningar i GK:s gränstrakter. Inte så att dessa upplevs som alltför besvärande men att de lite oförtjänt skall vara med och njuta frukterna av andras idoghet och framåtanda kan nog uppfattas som tveksamt, ja rent av stötande.

Om du röstar på Grön AnSamling i valet nästa år så är du med och arbetar för en framtid, där Gröna Köpingen bildar en egen liten, men i andra avseenden, stor region, fri från tyngande barlaster. Ett Eden där vi kan fostra kommande generationer i den anda av sund självgodhet som finner grogrund i vårt exceptionella välstånd här i GK.

Rösta på GAS. För en framtid i överflöd, avskildhet och frihet.

oktober 29, 2013 at 7:30 f m Lämna en kommentar

Valmanifestet: Stärk skolans och lärarnas auktoritet

valfläskDet blir mycket skola just nu, men vi påminns om denna sektor varje gång vi kör förbi reklamskylten vid E22. Mönsteråsgymnasiet har lite otur med sin annonskampanj. När man väl ändrat sitt tveksamma budskap om ”Sovmorgon” och ”Tid för annat” så framförs ett budskap som ingen med normal syn hinner uppfatta. Blek-gul text, flyter in i bakgrunden, och det enda som går att urskilja är, tror vi, en person i studentmössa, alternativt en gammal skutskeppare i snarlik huvudbonad.

Man minns sin skoltid med blandade känslor. Småskolans fröken, som man avgudade, byttes mot en snäll och timid mansperson. Dock inte mer timid än att han kunde bli förbannad någon gång om året när så krävdes. Vi var inte dummare än att vi insåg att P. hade rätt. Vi skämdes om vi burit oss illa åt och rättade in oss i ledet. Det var mestadels lugnt och trivsamt och skulle det någon gång spåra ur så kom rektor K. på besök. Efter denna visit var det ingen som kom på idén att fortsätta käfta. Vi vill påstå att atmosfären medgav att vi lärde oss det allra nödvändigaste och kanske lite till. Jag vågar också gå ed på att ingen försvann ut i det okända utan att kunna alfabetet och multiplikationstabellen. En och annan psalmvers var obligatorisk kunskap, och ”Du klara sol går åter upp” sitter, för evigt ristad någon stans i minnesfunktionerna. Till vilken nytta? Ja säg det, men jag har aldrig upplevt att det sitter i vägen.

Fortsättningen in i Realskolan innebar kontakt med ett nytt persongalleri. Vi skall inte hänga ut någon, men där fanns existenser som kanske skulle ägnat sig åt annat. Men, vi tog ingen skada, även om inlärningsprocessen hade gynnats av mer flyhänta pedagoger. Ibland var det lite turbulens. Slöjdlärare T. kunde bli lite handgriplig och gymnastikdirektör C. retade upp den del av eleverna vars föräldrar inte var med i Lions. Medlemskap i nämnda sammanslutning ansågs nämligen vara en viktig detalj vid betygsättningen.

I stort sett var skolan bra. Vi kunde med den grå mössan på huvudet se tillbaka på en skolgång där vi lärt oss det vi behövde, under ordnade former.

Vi hade naturligtvis gossar som var lite besvärliga och som förmodligen hade en del bokstavskombinationer, fastän dessa inte var uppfunna på den tiden, men vi minns aldrig att de klagade över att de blivit kränkta om T: med flera, givit dem en rekorderlig utskällning. De ruskade på sig och insåg nog innerst inne att det var välförtjänt. Vi minns inte heller att föräldrar, i missriktad iver att bistå sina små ofelbara telningar, kom rusande till skolan för att skipa rättvisa. De var kloka nog att sovra och inse att lille Kalle inte alltid hade rätt.

Vi tror oss veta att dessa ynglingar förvandlades till samhällsnyttiga medborgare som inte visat tecken på mental störning till följd av lite hårdför tillrättavisning i skolans värld.

Det har nu gått ett styvt halvsekel och mycket har förändrats. Tyvärr inte till det bättre. Svenska elever har halkat efter omvärlden och nu står man och kliar sig i huvudet och undrar: ”Hur kunde det bli så här illa?” Svaret är solklart: ”Maktförskjutning”.

Vi var inte rädda i skolan men vi hade en hälsosam respekt för lärarna och andra auktoriteter. I dag är det precis tvärt om. Många lärare går idag till sin arbetsplats med malande ångest, efter att de uttröttade vaknat ur Sobril-dimman. ”Vad skall hända idag? Hur många gånger skall jag bli kallad jävla hora och kommer lille Kalle att ta struptag på mej om han inte får sitta och porrsurfa?” Denna stackars lärarinna har ett veritabelt helvete varje dag. Till slut går hon till rektor. Hjälp och stöd? Kanske, men inte alltid. ”Du måste visa lite pedagogisk professionalism och se till att eleverna blir intresserade och engagerade. Det löser upp knutarna i er relation.”

Lärarinnan vänder hem på kvällen, till ny sobril och magsårsmedicin.

En dag brister det för henne . När lille Kalle för femtioelfte gången skrikit ”fitta” och ”djävla hora” samtidigt som han spottar på golvet rinner sinnet på. Hon tar tag i lille Kalles arm och skakar honom så mycket henne muskulära lärarinneresurser medger. ”Nu djävlar. Det här skall du få faen för, kärringdjävel.” Kalle rusar ut och smäller igen dörren så att karmen lossnar.

När Kalle kommer hem till sina föräldrar kan han visa upp ett litet blåmärke som resultat av lärarinnans hantering. Dessa vårdnadshavare kan naturligtvis inte i sin vildaste fantasi tro att Kalle gjort något fel och dumt. Nästa dag stiger de in på rektorsexpeditionen. De framför sina klagomål över den vidrigt förnedrande hanteringen av deras son. Lärarinnan kallas in, hon försöker förgäves ge sin version av det inträffade, utan gehör. Resultatet blir avstängning i avvaktan på polisutredning.

Nu säger ni: ”Äsch. Du överdriver. Så här kan det väl inte gå till?” Det kan ni ge er den på att det kan. Inte överallt och alltid, dessbättre, men det är illa nog att det förekommer. En enda människa, som har en sådan vardag, är en för mycket. Dessutom är mörkertalet förmodligen högt. Lärarkåren har naturligtvis också lite yrkesstolthet och ingen vill tillstå att de har bekymmer. ”Det går så bra, såååå.” Går det inte så bra så är det ofta meningslöst att klaga. Skolledningen lyssnar oftast inte, för de vill också, utåt, visa en fasad, fri från problem. Bättre att sopa undan. Det börjar bli tjockt under mattorna.

Vad gör vi åt detta? Går det att komma tillrätta med missförhållandena? Naturligtvis.

Skolan och lärarna måste återta makten. Auktoritet skall inte längre vara ett fult ord.

Man skulle kunna spetsa till det och påstå att det krävs ungefär samma metodik när man fostrar en ung människa som när man hanterar en hundvalp. En valp som fostras med konsekvens och erforderligt, bestämt handlag blir en trygg, lugn och harmonisk jycke. Den vet vad som gäller och trivs med bestämda regler. Det gör även ungdomar när det kommer till kritan, men budskapet får inte skifta beroende på vem som är budbärare. Ingen har någonsin farit illa av att ett sunt och konsekvent regelverk. (OBS! Vi pratar inte om ”stryk”. Det fungerar varken på folk eller fä.)

Nu hör jag spridda protester. ”Sitter tokfaen och sätter likhetstecken mellan hundar och människor?” Inte alls. Men just här handlar det om samma mekanismer. Baserat på lite sunt bondförstånd.

Om man nämner ”ordning och reda” blir man idiotförklarad, och de som förläst sig på psykologiska och pedagogiska skrifter ler lite överlägset: ”Där har vi en anhängare av ’rottingmajor’ Björklund.”

Det är möjligt att man i avsaknad av djupstudier i pedagogikens och psykologins outgrundliga irrgångar får räkna sig till amatörernas skrå. Vi tar oss dock friheten att förfäkta eget innehav av ett visst bondförnuft. Skolan av idag har bevisligen inte fungerat speciellt bra och att pröva lite nygamla djärva grepp kanske kunde vara en framkomlig väg.

Vi ställer avslutningsvis några enkla frågor: Det går att svara, ja eller nej.

– Främjar det inlärningsprocessen om eleverna får springa omkring och leva rövare under lektionstid utan att ta notis om läraren?

– Kränker man lille Kalles integritet om han inte får sitta med fötterna på bänken och sin bakvända basebollkeps på, inomhus?

– Är det skadligt för elevernas kreativitet och utveckling till frimodiga, självständiga individer om de förhindras att sitta och skrika ”Hordjävel” till sin lärarinna?

– Är ovanstående beteende bra för lärarinnans självkänsla?

– Gynnar det inlärningen om man hela lektionen ägnar sig åt att messa till kompisar?

– Skulle någon elev komma till skada om man försökte återinföra lite ”Hyfs och ordning?”

Det kan räcka så. Om du svarat nej på samtliga frågor anser vi att du besitter så gott förstånd att du utan vidare kan anhålla om medlemskap i vår politiska sammanslutning: ”Grön AnSamling” (GAS).

Om du inte svarar nej rakt igenom är du välkommen ändå, för då behöver du uppenbarligen någon som visar vägen, mot bättre vetande.

Rösta på Grön AnSamling. För en nygammal, bättre GAS-bildning.

oktober 27, 2013 at 3:04 e m Lämna en kommentar

Kraftlöst

När kärnkraften introducerades i landet en gång i tiden, rådde det delade meningar om dess välsignelse. Befolkningen var för och emot, men så småningom hade vi ett antal reaktorer på plats, och nu i dagarna kan vi nog konstatera att kärnreaktorerna kommit för att stanna.

oktober 26, 2013 at 9:01 e m Lämna en kommentar

Nobel-felaktigheter

nobelmedaljJa, då satt vi där i år igen. Samma spänning och förväntan. Samma smärtsamma antiklimax.

Sedan mitten av 80-talet har Gröna Köpingens kulturelit samlats i skrivarstugan på Hembrygdsföreningen för att med en god hembrygd öl i handen skåla, när vi på radio hör hur Svenska Akademins ständige sekreterare tillkännager: ”Årets Nobelpris i litteratur tilldelas den Grönköpingianske författaren och ord-ekvilibristen Nils Norrälv för lysande, oefterhärmliga kväden i folkbildningens tjänst.”

I år var det Bloggens redaktör plus fem andra kulturgiganter som samlats. Där fanns GK:s svar på Akademins djupsinnige Katarina Frostensson, Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson, liksom den okrönte krönikedrottningen Eva Kvistberg-Andersson. Vi hittar också skutskepparen och författaren Roland Flämt och en dunkel vrå lystes upp av en solbränd, välklädd Rano Björnelid som tyvärr hela tiden störde församlingen med egna citat, som han själv sedan recenserade. ”Smaka på de orden. Ingen har någonsin tidigare skrivit något så lysande begåvat.” Självskriven sjätte församlingsmedlem var Nils-Jonny, en skicklig skribent och bloggare som dessutom är hemtam i lokaliteterna.

Det gick som vanligt. Inget postumt pris till Nils i år heller. Det gick i stället till en sketen novellist från Kanada, en gammal kärring så skröplig att hon inte orkar, eller ids, komma och hämta sitt oförtjänta pris.

En uppmaning till Akademin och Peter Englund. Ge inte nästa års pris till någon gammal halvdöd utlänning. Ge det till en äktsvensk storhet som är död på riktigt.

När det sorgliga beskedet levererades var det som om luften gick ur oss i den församlade kultureliten. Resignation, sorg och ett visst mått av berättigad ilska lade sordin på stämningen. När vi ändå var samlade tyckte vi att en annan Nobelpristagare kunde hedras, Halldor Laxness, som 1955, på frågan om vad han ämnade göra med prispengarna, frankt och klokt meddelade: ”Dom skall jag supa upp.”

Stämningen steg så småningom och vi enades om att ånyo träffas nästa år, med hopp om bättre utfall, när vi skiljdes i skymningen, och på lätta och runda fötter anträdde hemfärden.

Vi går ett antal år tillbaka i tiden. Året är 1993 och en enig kulturelit basunerar ut att nu är det Nils Norrälvs tur att få Nobels litteraturpris. Alla var överens, och vi i den kulturella tätklungan, med Nils i spetsen, hade bytt ut den i och för sig goda hembrygden, mot champagne för att fira på ett ståndsmässigt sätt.

Dåvarande ständige sekreteraren, Sture Allén, träder ut och meddelar: ”1993 års nobelpris i litteratur går till………………………………………………………… den amerikanska författarinnan Toni Morrisson som genom en romantisk konst präglad av………”

Ingen hör fortsättningen. Fruktansvärt. Skandal! Vi sitter alla fullständigt tillintetgjorda och Nils ansiktsfärg är askgrå.

Allt sedan dess har vi varje år väntat förgäves på att rättvisan skall segra, och från och med Nils beklagliga frånfälle, har vi förväntat oss ett postumt erkännande. Så icke. Ännu.

Nils var stor i nederlagets stund. Inga bittra kommentarer och dåligt humör. Vi kan dock ana en liten tagg i hjärtat som vi tycker kommer till uttryck i ett kväde publicerat i Ortfiskenytt 1993 under pseudonymen, Nils Österälv.

 
The Nobel art
 
Så mången sen kväll vid min lampa
Jag brottats med jamb, anapest
Min versfot till slut brukat trampa
Fram dikter som är störst och bäst
 
Kring midnatt jag fallit i dvala
Av stor tankemöda så matt
Men snart nån ny vers börjat mala
Och åter på lyset jag satt
 
Ja långt fram i gryningens timma
Jag suttit i nattlig särk
Och pressat fram rader som rimma
Och skapat rent bländande verk
 
Skönt har jag skaldat och rimmat
Så ljuvligt på lyran jag knäppt
Som utsökta smycken de glimmat
De pärlor som ur mig jag släppt
 
Jag flitigt på lyran har spelat
Ej unnat min tanke nån rast
Men nu syns mig allt så förfelat
Jag lyss till den sträng som brast
 
Ty trots att jag skaldat och prosat
I finstämd och lyrisk ton
Och alla mig prisat och rosat
Så nobbar ”De aderton”
 
Ånyo så har de mig ratat
(Rätt orättvist tycker jag själv)
Trots alla som bönat och tjatat
”Ge priset till Nils Österälv”
 
Man har mig förvägrat, den seger
Jag innerligt väl är så värd
Och gett priset till kvinnlig neger
Jag känner mig kränkt, trött och tärd
 
Min diktådra nu helt har sinat
Ur pennan ej kommer ett skvatt
Min tankekraft helt har förtvinat
Min versfot känns vrickad och platt
 
Men skall jag trots allt, -94
Få priset, fast timmen är sen?
Skall den slutligt belönas, min lyra?
Ja, det vet blott Sture Allen

oktober 25, 2013 at 8:58 e m 1 kommentar

Verklighetens friskolor

Efter vårt inlägg om de svenska friskolorna har vi fått en del förfrågningar om det verkligen är så illa som vi på bloggen vill göra gällande. Naturligtvis vill vi inte svartmåla bara för att låta penseln gå. Vi är oerhört noga med att förvissa oss om att det mesta är som vi påstår. Kan vi ha fel? För att utröna vad som kan vara sant skall vi göra ett antal besök på friskolor, som av omvärlden pekats ut som föredömen bland dessa speciella lärdomsanstalter.

Denna gång tar vi inte med några medhjälpare från ”Termometern”. Vi vill sprida gracerna lite så därför kontaktar vi ”Västran”. De accepterar vår inbjudan med glädje och fyllda av journalistisk entusiasm drar vi till första friskolan på vår besökslista.

Vårt första besöksmål hittar vi i gränstrakterna till Fagerskåra, en liten idyllisk ort västerut. Här har friskolekoncernen ”Fria Friskolan” sitt säte och vi anländer lagom till middagsrasten. Det är påfallande tomt och öde. Inte en enda elev eller lärare inom synhåll. Så småningom hittar vi en pensionerad vaktmästare, som jobbar kvar på ideell basis. ”Var hittar vi skolans rektor”? Vaktis gör en resignerad gest mot en barack, något hundratal meter bort.

Bakom ett IKEA-skrivbord hittar vi den vi söker. Vi framför vårt ärende, en önskan om lite information om skolverksamheten, samtidigt som vi ger uttryck för vår förvåning över avsaknaden av elever.

Nej, de är inte här. De är ute på praktik i hemmiljö. Vi har ingen förhatlig katederundervisning utan eleverna utformar själva sin studieplan utan kreativitetshämmande pekpinnar från oss vuxna. Första halvan av denna termin har eleverna i grupper diskuterat vad de vill göra. Detta är ett utomordentligt system som fostrar de unga i demokratiskt , fritt, kravlöst tänkande. Resultatet blev att de inte ville göra något alls så därför är de hemförlovade till fria aktiviteter inom ramen för skolans värdegrund: Frihet, fritid, fritt från fostran.

Med detta utomordentliga system behöver vi varken lokaler, personal eller undervisningsmateriel så skolpengen går nästan ograverad till våra aktieägare.

Vi är vid det här laget aningen fundersamma. Att koncernen vill tjäna pengar begriper vi, men känner de inget ansvar för att eleverna skall lära sig något?

”Här anar jag ett förlegat och unket förhållningsätt. Vad behöver ungdomarna lära sig? Det viktigaste är att de får leva ut sin ungdomliga entusiasm. Fria från samhällets och skolans hämmande tvångströja.”

Rektor fortsätter: ”Hur fungerar den ’Vanliga skolan’? Stackars omotiverade elever sitter och brottas med matteuppgifter som de inte ser nyttan med. En del tvingas att delta i träslöjd där de riskerar att slå sig på fingrarna. Varför skall de flänga runt och bli trötta under idiotiska idrottspass? Nej. En sund själ i en fri kropp är vårt motto. Vi tror att denna undervisningsmetodik mycket väl förbereder eleverna för framtiden. De blir med stor sannolikhet arbetslösa, och efter tre år här, har de lärt sig hur man fördriver tiden på ett avslappat sätt, utan stressande prestationskrav.

Vårt nästa besöksmål är friskolekoncernen ”Entré-prenaden. Din port in i näringslivet”

Vi hittar skolans rektor på kontoret, inrymt i en gammal verkstadslokal. Också här verkar det glest med elever men vi får snart en förklaring av rektor.

Jo, eleverna är ute på praktik i verkligheten. Där är det meningen att de skall delta i förekommande processer och lära sig saker och ting samtidigt som de gör nytta, till glädje för praktikvärdarna. Vi har merparten av studietiden förlagd ute i näringslivet. På så sätt sparas på lärare, utrustning och lokaler. För tillfället har vi bara en handfull elever på skolan. Tyvärr får vi också hit en och annan dumskalle som inte duger något till och som inte fungerar ute i näringen. Detta hade vi inte förutsett när vi sjösatte reformen och upphandlade praktikvärdar. Just idag fick vi tillbaka en elev från en praktikplats i jordbruket. Det visade sig att denne gosse inte mäktade med att laga en avancerad skördetröska på egen hand. En färdighet som lantbrukaren nog förutsatt att gossen hade. Ytterligare att antal har kommit i retur och vi vet i dagsläget inte vad vi skall göra av dem. Kanske lite renhållningsarbete i de lokaler som inte finns, i väntan på att de mognar och deras agerande börjar genomsyras av den handlingskraft och entreprenöriellt tänkande som är deras skyldighet att uppvisa. Alla kan allt, bara de vill.”

Detta låter bra. Vi har kanske levt i den tron att alla inte har samma medfödda förutsättningar, men om det är som Svenska skolmyndigheter tror, att alla kan om de bara vill, så är det ju alldeles förträffligt.

Universitetsstudier och doktorshatt till alla! I värsta fall får man sänka kraven så att alla uppnår målen.

Nästa gång skall vi besöka ett naturbruksgymnasium i gränstrakterna mellan Smedby och Valdermarsvik. Huvudman är Hästhållningssällskapet (HS). Vi avvaktar med detta besök, för enligt rykte är det lite turbulens med om-, hit och ditflyttning och vi vet för dagen inte var de olika inriktningarna landat in. Vi återkommer om, och när, det hela har fått lite fastare konturer.

oktober 24, 2013 at 12:19 e m 1 kommentar

Kommunala oegentligheter

För en tid sedan läste vi i organet ”Termometern” att en arbetsledare i Mönsterås, av en kvinnlig underställd blivit anmäld för sexuella trakasserier. Dessa skulle enligt kvinnan bestått i erbjudande om gemensamma nakenbad samt avsiktlig beröring av låren. Om det handlade om ytterlår eller innanlår förtäljer inte historien. En nog så viktig detalj när det handlar om charkuterier, men här saknar det kanske intresse. Det är nog handlingen som sådan som räknas.
Händelsen skulle utredas, men vi har ännu inte i media kunnat ta del av utfallet. Kanske har det trots allt redovisats och vi av någon anledning missat resultatet.
Hur som helst. Detta låter förfärligt och vi tar kontakt med kommunhuset i Gröna Köpingen för att informera oss om huruvida något sådant har timat även i GK. Vi söker upp social– och personalchefen Eva Ortebäck för en kommentar (man har av besparingsskäl infört en gemensam chefsfunktion för personal och socialkontoret).
”Nå Eva. Har ni drabbats av något liknande här i GK?” ”Nej faktiskt inte. Det är ett tag sedan det hände i vår vänort, och vi har väntat alltsedan dess, men hittills förgäves. Här har varken erbjudits bad eller beröring. Vi får se hur det blir, men det ser mörkt ut.”

oktober 23, 2013 at 3:39 e m Lämna en kommentar

Övernaturligt?

Vi har tidigare deklarerat att vi inte är imponerade av sådant som betraktas som ”Övernaturligt”. Vi tror inte på spöken, osaliga andar, spågummor, eller idioter som vill lura i folk att de kan prata med hundar och katter.
Tyvärr har vi också svårt att ta till oss det religiösa budskapet. En fråga i all enkelhet: Varför föddes Jesus så sent som för 2000 år sedan? Vem hade hand om ruljangsen innan dess?
Nästa undring. Ett startfält i olympisk final på 100 meter. I blocken gör flertalet korstecken, och ber förmodligen: ”Gode Gud, hjälp mig vinna”. Endast en man vinner. Han tackar Gud. Vad har de andra gjort för ont? Varför fick inte också de en hjälpande hand? Kan någon förklara?
Det finns många fler bibliska underligheter. Hav som delar sig och fem bröd och tre fiskar som räcker till att utspisa fem tusen män plus kvinnor och barn. Om detta kunde sättas i system i stor skala skulle mycket av världssvälten få en elegant lösning.
Här erinrar vi oss en, som vi tycker, lite smårolig historia. Det är tidigt 1900-tal och ortens präst håller husförhör i ett småländskt bondehem. Prästen citerar Matt.14:13-21 men råkar vända på budskapet ”Tänk vilken Gudomlig nåd att kunna utspisa tre människor med fem tusen bröd och fiskar” En dräng i sällskapet mumlar lite halvhögt. ”Det är väl ingen konst. Det klarar jag också.” Prästen inser sin fatala felsägning, blir högröd i ansiktet men fortsätter som om inget hänt. Han memorerar i bakhuvudet: ”Det där skall du få igen för, drängdjävel”
Nästa år, samma plats, samma sällskap. Prästen drar sitt bibelcitat men nu ”rättvänt”. ”Tänk vilken förunderlig nåd att kunna utspisa fem tusen män med två bröd och tre fiskar.” Han vänder sig mot drängen och frågar med viss sarkasm. ”Är du karl att klara av det?” Drängen replikerar blixtsnabbt. ”Det reder sig nog. Jag har mycket kvar sen i fjol”
Detta var en parentes. Vad vi ville komma till, är att vår övertygelse om att det inte finns övernaturliga fenomen har fått sig en liten knäck.
Vi betraktar organet ”Termometern” som sinnebilden för korrekt och saklig information. En rubrik i fredagens tidning gör oss konfunderade. Den lyder: ”Mördad försökte ringa efter hjälp”
Hur är detta möjligt? Ett ockult fenomen? Eller är det trots allt fråga om ett osannolikt slarvfel vid rubriksättningen i denna hedervärda publikation? Vi kanske kan få ett tillrättaläggande av Eva i nästa lördags-krönika.

oktober 22, 2013 at 9:24 e m Lämna en kommentar

Trist Älgbrist

Vi sprang på Allvarlige Alvar ute på köpingen, och vi undrade om han kunde kommentera årets älgjakt, som nu har några dagar på nacken. Alvar ser lite avslagen ut så vi förmodar att utfallet inte har varit det önskade. Alvar får ordet utan att vi ställer närgångna frågor.

”Ja då har man suttit där igen. I en fantastiskt färgsprakande natur som vi inte sett så mycket av på grund av dimma, duggregn och annat elände. Nåja, vi har inte farit illa och vi har ej heller störts av intensiv skottlossning i grannskapet. Premiärmorgonens akustiska upplevelse inskränker sig till ett (1) skott i gränsen till hörhåll. En så händelsefattig premiär har mina åldriga öron aldrig upplevt tidigare. Frånvaron av skott beror nog inte på att en massa jägare springer runt med ljuddämpare på studsaren utan orsaken är nog att älgarna lyst med sin frånvaro. Om detta i sin tur beror på en klen älgstam eller är väderberoende vill jag låta vara osagt. Kanske är det så, att den av enögda företrädare för skogsbruket, efterlysta halveringen av älgstammen, redan skett. I så fall ropar man snart på en halvering av den återstående halvan. Så vill man hålla på tills att skogsskadorna är noll, men då har vi å andra sidan inga älgar kvar. Älgar som trots allt genererar en icke föraktlig avkastning i form av arrendeintäkter och förnämligt ekologiskt kött. Ett par hundra tusen jägare skulle dessutom tycka att det vore lite trist. Väsentlig ”livskvalitet” skulle gå förlorad. Men det räknas inte.

Vi struntar i detta just nu. Vi kan återkomma senare, och jag är villig till diskussion med alla och envar som kan visa vederhäftiga siffror på kostnader för, men även intäkter från, en normalstor älgstam.

Jakten är inte längre vad den en gång varit. Från en trivsam ”kraftmätning” mellan jägare och vilt på hyfsat lika villkor, har jakten utvecklats till en teknik och prylsport. Jag blir varje gång lika överraskad och beklämd när man samlas på morgonen inför en jakt. Det är studsare med lampor, plastkolvar, och en eldkraft värdig en yrkesmedveten bankrånare. Nåja. Det är den resandes ensak och plastbössor skjuter nog ofta väl, i avsaknad av trä som kan slås sig.

Då är det värre med denna förbannade elektronik. I fickorna trängs kommunikationsradior och GPS. Hundarna ränner kring likt färgglada julgranar med pejlhalsband och fladdrande halsband och västar och på jägarna hänger sladdar in och ut ur öronen, också likt julgransslingor, fast dessbättre utan lampor.

Nu har jag retat upp ett antal läsare. Det kan erkännas att det finns små fördelar med radio och pejl, men nackdelarna är så mycket större. Jag skall med glädje redovisa dessa om jag får mothugg. Tystnad tolkar jag som att ni tiger och samtycker.

God jakt! Utan elektronik.”

Vi tackar Alvar för detta, och vi vet att han vässat tangentbordet för att bemöta kritik och kommentarer.

oktober 20, 2013 at 8:41 f m Lämna en kommentar

Äldre inlägg


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

oktober 2013
M T O T F L S
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se