Gröna Köpingen

Nobel-felaktigheter

oktober 25, 2013 at 8:58 e m 1 kommentar

Ja, då satt vi där i år igen. Samma spänning och förväntan. Samma smärtsamma antiklimax.

Sedan mitten av 80-talet har Gröna Köpingens kulturelit samlats i skrivarstugan på Hembrygdsföreningen för att med en god hembrygd öl i handen skåla, när vi på radio hör hur Svenska Akademins ständige sekreterare tillkännager: ”Årets Nobelpris i litteratur tilldelas den Grönköpingianske författaren och ord-ekvilibristen Nils Norrälv för lysande, oefterhärmliga kväden i folkbildningens tjänst.”

I år var det Bloggens redaktör plus fem andra kulturgiganter som samlats. Där fanns GK:s svar på Akademins djupsinnige Katarina Frostensson, Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson, liksom den okrönte krönikedrottningen Eva Kvistberg-Andersson. Vi hittar också skutskepparen och författaren Roland Flämt och en dunkel vrå lystes upp av en solbränd, välklädd Rano Björnelid som tyvärr hela tiden störde församlingen med egna citat, som han själv sedan recenserade. ”Smaka på de orden. Ingen har någonsin tidigare skrivit något så lysande begåvat.” Självskriven sjätte församlingsmedlem var Nils-Jonny, en skicklig skribent och bloggare som dessutom är hemtam i lokaliteterna.

Det gick som vanligt. Inget postumt pris till Nils i år heller. Det gick i stället till en sketen novellist från Kanada, en gammal kärring så skröplig att hon inte orkar, eller ids, komma och hämta sitt oförtjänta pris.

En uppmaning till Akademin och Peter Englund. Ge inte nästa års pris till någon gammal halvdöd utlänning. Ge det till en äktsvensk storhet som är död på riktigt.

När det sorgliga beskedet levererades var det som om luften gick ur oss i den församlade kultureliten. Resignation, sorg och ett visst mått av berättigad ilska lade sordin på stämningen. När vi ändå var samlade tyckte vi att en annan Nobelpristagare kunde hedras, Halldor Laxness, som 1955, på frågan om vad han ämnade göra med prispengarna, frankt och klokt meddelade: ”Dom skall jag supa upp.”

Stämningen steg så småningom och vi enades om att ånyo träffas nästa år, med hopp om bättre utfall, när vi skiljdes i skymningen, och på lätta och runda fötter anträdde hemfärden.

Vi går ett antal år tillbaka i tiden. Året är 1993 och en enig kulturelit basunerar ut att nu är det Nils Norrälvs tur att få Nobels litteraturpris. Alla var överens, och vi i den kulturella tätklungan, med Nils i spetsen, hade bytt ut den i och för sig goda hembrygden, mot champagne för att fira på ett ståndsmässigt sätt.

Dåvarande ständige sekreteraren, Sture Allén, träder ut och meddelar: ”1993 års nobelpris i litteratur går till………………………………………………………… den amerikanska författarinnan Toni Morrisson som genom en romantisk konst präglad av………”

Ingen hör fortsättningen. Fruktansvärt. Skandal! Vi sitter alla fullständigt tillintetgjorda och Nils ansiktsfärg är askgrå.

Allt sedan dess har vi varje år väntat förgäves på att rättvisan skall segra, och från och med Nils beklagliga frånfälle, har vi förväntat oss ett postumt erkännande. Så icke. Ännu.

Nils var stor i nederlagets stund. Inga bittra kommentarer och dåligt humör. Vi kan dock ana en liten tagg i hjärtat som vi tycker kommer till uttryck i ett kväde publicerat i Ortfiskenytt 1993 under pseudonymen, Nils Österälv.

Entry filed under: Kultur. Tags: De Aderton, litteratur, Nils Österälv, Nils Norrälv, Nobelpris, Svenska Akademien.