Nobel-felaktigheter

oktober 25, 2013 at 8:58 e m 1 kommentar

nobelmedaljJa, då satt vi där i år igen. Samma spänning och förväntan. Samma smärtsamma antiklimax.

Sedan mitten av 80-talet har Gröna Köpingens kulturelit samlats i skrivarstugan på Hembrygdsföreningen för att med en god hembrygd öl i handen skåla, när vi på radio hör hur Svenska Akademins ständige sekreterare tillkännager: ”Årets Nobelpris i litteratur tilldelas den Grönköpingianske författaren och ord-ekvilibristen Nils Norrälv för lysande, oefterhärmliga kväden i folkbildningens tjänst.”

I år var det Bloggens redaktör plus fem andra kulturgiganter som samlats. Där fanns GK:s svar på Akademins djupsinnige Katarina Frostensson, Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson, liksom den okrönte krönikedrottningen Eva Kvistberg-Andersson. Vi hittar också skutskepparen och författaren Roland Flämt och en dunkel vrå lystes upp av en solbränd, välklädd Rano Björnelid som tyvärr hela tiden störde församlingen med egna citat, som han själv sedan recenserade. ”Smaka på de orden. Ingen har någonsin tidigare skrivit något så lysande begåvat.” Självskriven sjätte församlingsmedlem var Nils-Jonny, en skicklig skribent och bloggare som dessutom är hemtam i lokaliteterna.

Det gick som vanligt. Inget postumt pris till Nils i år heller. Det gick i stället till en sketen novellist från Kanada, en gammal kärring så skröplig att hon inte orkar, eller ids, komma och hämta sitt oförtjänta pris.

En uppmaning till Akademin och Peter Englund. Ge inte nästa års pris till någon gammal halvdöd utlänning. Ge det till en äktsvensk storhet som är död på riktigt.

När det sorgliga beskedet levererades var det som om luften gick ur oss i den församlade kultureliten. Resignation, sorg och ett visst mått av berättigad ilska lade sordin på stämningen. När vi ändå var samlade tyckte vi att en annan Nobelpristagare kunde hedras, Halldor Laxness, som 1955, på frågan om vad han ämnade göra med prispengarna, frankt och klokt meddelade: ”Dom skall jag supa upp.”

Stämningen steg så småningom och vi enades om att ånyo träffas nästa år, med hopp om bättre utfall, när vi skiljdes i skymningen, och på lätta och runda fötter anträdde hemfärden.

Vi går ett antal år tillbaka i tiden. Året är 1993 och en enig kulturelit basunerar ut att nu är det Nils Norrälvs tur att få Nobels litteraturpris. Alla var överens, och vi i den kulturella tätklungan, med Nils i spetsen, hade bytt ut den i och för sig goda hembrygden, mot champagne för att fira på ett ståndsmässigt sätt.

Dåvarande ständige sekreteraren, Sture Allén, träder ut och meddelar: ”1993 års nobelpris i litteratur går till………………………………………………………… den amerikanska författarinnan Toni Morrisson som genom en romantisk konst präglad av………”

Ingen hör fortsättningen. Fruktansvärt. Skandal! Vi sitter alla fullständigt tillintetgjorda och Nils ansiktsfärg är askgrå.

Allt sedan dess har vi varje år väntat förgäves på att rättvisan skall segra, och från och med Nils beklagliga frånfälle, har vi förväntat oss ett postumt erkännande. Så icke. Ännu.

Nils var stor i nederlagets stund. Inga bittra kommentarer och dåligt humör. Vi kan dock ana en liten tagg i hjärtat som vi tycker kommer till uttryck i ett kväde publicerat i Ortfiskenytt 1993 under pseudonymen, Nils Österälv.

 
The Nobel art
 
Så mången sen kväll vid min lampa
Jag brottats med jamb, anapest
Min versfot till slut brukat trampa
Fram dikter som är störst och bäst
 
Kring midnatt jag fallit i dvala
Av stor tankemöda så matt
Men snart nån ny vers börjat mala
Och åter på lyset jag satt
 
Ja långt fram i gryningens timma
Jag suttit i nattlig särk
Och pressat fram rader som rimma
Och skapat rent bländande verk
 
Skönt har jag skaldat och rimmat
Så ljuvligt på lyran jag knäppt
Som utsökta smycken de glimmat
De pärlor som ur mig jag släppt
 
Jag flitigt på lyran har spelat
Ej unnat min tanke nån rast
Men nu syns mig allt så förfelat
Jag lyss till den sträng som brast
 
Ty trots att jag skaldat och prosat
I finstämd och lyrisk ton
Och alla mig prisat och rosat
Så nobbar ”De aderton”
 
Ånyo så har de mig ratat
(Rätt orättvist tycker jag själv)
Trots alla som bönat och tjatat
”Ge priset till Nils Österälv”
 
Man har mig förvägrat, den seger
Jag innerligt väl är så värd
Och gett priset till kvinnlig neger
Jag känner mig kränkt, trött och tärd
 
Min diktådra nu helt har sinat
Ur pennan ej kommer ett skvatt
Min tankekraft helt har förtvinat
Min versfot känns vrickad och platt
 
Men skall jag trots allt, -94
Få priset, fast timmen är sen?
Skall den slutligt belönas, min lyra?
Ja, det vet blott Sture Allen

Entry filed under: Kultur. Tags: , , , , , .

Verklighetens friskolor Kraftlöst

1 kommentar Add your own

  • 1. Fy skäms, Lars Winnerbäck | Gröna Köpingen  |  november 24, 2013 kl. 9:46 e m

    […] Nyligen redogjorde vi för den smärta som hela rikets kulturelit kände när vännen Nils, än en gång, ratades som välförtjänt Nobelpristagare i litteratur. […]

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 37 andra följare

Kalender

oktober 2013
M T O T F L S
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se


%d bloggare gillar detta: