Archive for november, 2013
Positivt
Vi har påpekat det tidigare. Det är mycket som framställs som dåligt och negativt. Det blir mycket gnäll om sådant som inte faller oss i smaken. Vädret är dåligt och tv-programmen är usla osv.
I dag skall vi gå lite mot strömmen och peka på saker som är bra, trevliga eller i varje fall uthärdliga. Vi börjar med vädret. Äntligen visar termometern på gradtal som är normala för årstiden. Det skall inte vara 11 plusgrader i slutet av november. Det medför bara elände. Östersjön hinner inte kylas av och vid ostliga vindar finns det risk för ”snökanoner” i vinter, som kräver intensiv skottning.
Fredagskväll, och ett gott glas öl eller vin sköljer ner en bit ost och rostade jordnötter. Klockan är åtta och en välkänd signaturmelodi förkunnar att ”På spåret” är på gång. Hur jag än försöker kan jag inte bli förbannad på detta program. Luuk och Lindström är duktiga och roliga och man kan inte ana minsta spår som antyder att programmet skulle vara riggat i något avseende.
Nu skulle vi vara positiva men jag kan inte låta bli att nämna den absoluta motsatsen: ”Så skall det låta”. De tävlande uppmanas kanske att sjunga en låt som börjar med ex. ”Mors”. Vilken undermålig ryggmärg som helst skulle då blixtsnabbt kunna hosta fram: ”Mors lille Olle i skogen gick”. Icke. De tävlande som hann först, framför då med hjälp av en gitarr och trumpet, som av en händelse fanns tillgängliga, en melodi, på engelska som inte innehåller det minsta lilla ”Mors”. ”Jättebra” vråla en flåshurtig Settman. ”Det blir poäng”.
Min hustru, som är lite mer tolerant, eller skall vi kanske säga blåögd, skäller på mig för att jag är negativ och misstänksam. ”Du begriper väl att det måste vara lite förberett om det skall bli bra TV”. Det begriper jag inte alls. Det skulle bli, kanske inte bra, men bättre TV, om det tävlande stakade sig ibland och inte kunde hela texten. Då skulle det bli mer äkta och de tävlande skulle få möjlighet att visa hur duktiga de är på att improvisera.
Det som gladde oss mest i lördagens ”På spåret” var att Jan Giulio inte kände igen en Beagle utan påstod att det var en Drever. Denne mästare med ett förflutet i ”Grabbarna på Fagerhult” har vi lite svårt för. Han har gett självgodheten ett ansikte och det retar oss. Vi på bloggen vill gärna ha en ohotad position i den branschen.
Nu har jag tänkt länge och kommer inte på något mer program som jag är nöjd med. Jag måste nog återfalla i det negativa. Men först lite mer positiva tongångar trots allt.
Nyhetsprogrammen i SVT:s kanaler är bra. Saklig och korrekt information förmedlade av alldeles utomordentligt kunniga och trevliga programledare. När jag var ung var jag lite kär i Ann-Britt Ryd Pettersson. Det har gått över nu. Man inser med tiden att chansen är minimal och dessutom har hon blivit äldre. Men fortfarande trevlig.
Anna Lindmarker på fyran ser bra ut. Men bakom den fasaden och blicken anar man en kvinna som man förmodligen inte kör räta fåror med. Det kanske är fel.
Uppmärksamma läsare har noterat att vi på bloggen inte förfasat oss över ”Bonde söker fru” på länge. Det beror på att vi inte sett något av de nya avsnitten och därmed inte kan uttala oss. Vi vågar, trots detta, ta gift på att kvalitén inte genomgått någon genomgripande förbättring. Dessutom har vi nog gett upp. Det har nämligen visat sig att en del lantbrukare som vi känner, och tillskriver hög grad av förnuft, själva sitter och tittar på förnedringen. Det finns mängder av usla dokusåpor, men ”Bonde söker fru” har lite särställning. Det vi inte kan med, är att en hel yrkeskår utmålas som tafatta idioter som inte kan handskas med fruntimmer.
Varför gör man inte ”Byggnadsarbetare söker fru”? Eller varför inte Adjunkt, Dramapedagog, Rörläggare, Bibliotekarie, Socionom, Offsettryckare, It-tekniker, Aktivitetssamordnare… som är ute i samma ärende. Nej, en tafatt lantbrukare skall det vara. Då blir det bond-komiskt på ett sätt som tilltalar den urbaniserade delen av tittarna som vid det här laget tror att det går till så här på landsbygden. Nu måste jag svära igen: Fy faen!
Fy skäms, Lars Winnerbäck
Vår national-sockenskald Nils Norrälv är alltid aktuell.
Nyligen redogjorde vi för den smärta som hela rikets kulturelit kände när vännen Nils, än en gång, ratades som välförtjänt Nobelpristagare i litteratur.
Tyvärr är Nils i dagarna aktuell i ett annat, mindre angenämt sammanhang. Som vi tidigare berättat efterlämnade vännen Nils en rik skatt av prosa och poesi som vi med ojämna mellanrum presenterat för läsarna.
För ett tag sedan berörde vi problematiken kring handeln med sexuella tjänster. Nils fungerade, oss veterligen, varken som köpare eller säljare men han deltog i debatten och han hade synpunkter. Han deklarerade att han kände ett genuint illamående vid tanken på orättvisan vid straffutmätning. Fri försäljning men straffbelagda köp. Även själva hanteringen som sådan, prostitution, berörde honom illa.
Detta resulterade i att han ganska kort tid före sitt frånfälle författade ett kväde som han döpte till: ”Utkastad från ett skrev”.
Detta poem är på många sätt unikt. Vännen Nils var normalt ytterst noga med versmått och rim, men här gör han ett undantag. Han var heller ingen vän av sex och snask i vers och prosa. Det överlät han normalt till Eddie Meduza och Johnny Bode, men här radar Nils på modernt manér snuskiga ord på varandra, utan varken rim eller reson på ett sätt som gör att tankarna osökt går till moderna storheter som ex. Håkan Hellström. Han är en trevlig prick i sin sjömanskrage, men rimmen är inte alltid klockrena, men de behöver de kanske inte vara. De finns fler goda exempel på nödrims-smeder. Vi nämner dock inte Mikael Wiehe, för då blir han förbannad, på oss också.
Nu kommer det tråkiga i ”kråksången”.
Nils kväde, har en från Linköping härstammande Svensktoppsaktör, vid namn Lars Winnerbäck, förvrängt och presenterat som ett eget alster som han kallar ”Utkast till ett brev”. Denne ”artist”, som hela tider lallar runt i pekoralens gränstrakter, har nått stor framgång med sin samvetslösa idéstöld. Tryck här får du höra eländet. Själva har vi vid det här laget skavsår i öronen och vågar inte längre lyssna på musikkanaler. Det är bra, för P1 sänder mycken värdefull information.
Nils kväde handlar om den skriande orättvisan i den. s.k. Sexköpslagen. Fritt att sälja men förbjudet att köpa.
Vi tycker att titel på Nils verk: ”Utkastad från ett skrev” och refrängen: ”Ingen får se mig gå med dig” målar en kuslig bild av köparens oro och ångest över att bli tagen på bar, olaglig och oanständig gärning.
Vi får se om ”Nils Norrälvs Minnesfond” gör rättssak av det hela. Femtio procent av pengarna som Winnerbäck orättmätigt tillskansat sig skulle kanske kunna anses vara en skälig ersättning, och ev. resultera i utebliven polisanmälan med påföljande åtal.
Här följer originalversionen, författad av Nils Norrälv. Vi tycker nog, att man i det Nils skrivit, kan ana någon form av röd tråd och logik. I Winnerbäcks plagiat saknas detta fullständigt.
Utkastad från ett skrev
Nu skall jag säga hur jag tänker Det blir nog säkert intressant Jag skall skriva några rader om pippen I högkvarteret hos ”Feta Barbro” Jag hör en pop-skiva nere från gatan Låter som en silltrut på taken Då längtar jag efter ”Europe” Men jag lyssnar inte ensam igen. Har jag sagt att hon skall lyfta brösten Två decimeter nu till hösten Jag skall sitta i kalsongen när kvällen kommer Låta ”pök” sänka vikten på pungen De har öppnat en två-rums bordell Där jag kan komma och gå som jag vill Och får jag, spenderar jag allt som jag har Sparar blott en slant till telefon Ingen får se mig gå med dig Vill komma tillbaka Här guppar man hejdlöst på Ett vinglas fått lusten att vakna Ingen får se mig gå med dig Inte se det gå De som håller på sig, hela tiden Får sin dröm bara drömd De har hört någon präst som predikar Att sängen skall nyttjas för sömnen Har ej snålat på gulasch och etyl när jag lagat den tallrik du tänkt dej Som tack för du tänt alla lågor Där hemma uti din säng. Sa jag, att jag har mig förlustat Med ”Jenny” och den ”Keliga Anna” De läser sex-böcker jag redan läst Och lyssnar mest på Eddie Meduza Då hör de ej när jag ringer Det är långsamt att sitta här ensam Jag promenerar och är snart tillbaka Hos ”skatan”, där man kommer, och går Ingen får se mig gå med dig Men jag kommer tillbaka Man guppar som en herrelös båt Ett ligg får sängen att skaka Men ingen får se mig gå med dig Aldrig se den stå Och jag skall hitta dig igen längs med vägen På fyllan vid dina fyrtio Jag har plats i min nya kalsong Om du vill odla din ”Hungry-hot-sex” Och när jag möter dej ensam i trappan Skall jag klä av dina byxor och skor Jag ringer inga vänner igen Vi ska inte vara nyktra ikväll Men, ack, dom fick se mig gå med dig Snuten kommer tillbaka Och köparen den sätter dom åt Nu blir det galler att skaka Polisen fick se mig gå med dig Och då gick det såBloghsters Memoarer
Lite skuldmedvetna måste erkännas att vi ofta sneglar på Jonnys ”Mönsteråsbloggen” för att hämta lite idéer och inspiration. Det är kanske andefattigt att inte komma med något eget. (Nja… Det var väl en sanning med modifikation. Nog är det lite ”eget” emellanåt).
Att vi tittar på just Mönsteråsbloggen beror på att denna köping har många likheter med vår egen, Gröna Köpingen (GK).
Jonny har planer på att skriva sina memoarer. Då vill naturligtvis vi på GK-bloggen inte vara sämre.
Nu sitter vi och våndas. Skall vi frisera sanningen, eller vara ärliga, och i och med det riskera allmänhetens hårda dom. Att vara berättigat självgod och framstå som störst och bäst är inte alltid populärt och skulle rendera oss kritik från avundens representanter.
Vi kunde naturligtvis låta bli, men känner att tiden börjar rinna ut, och att lämna ett dokument till eftervärlden skulle kanske vara en fin gest gentemot den framtida psykiatriska forskningen.
Det finns en elegant lösning. Jag låter min tvillingbror, Loke von Bloghster, skriva våra memoarer. Våra, i så måtto att vi till utseende och mentala egenskaper är i stort sett identiskt lika. Vi är båda födda i samma lilla, men trivsamma håla, granne med Mellangården, så vår barndom och uppväxt ser i stort sett identisk ut. Detta har stöpt oss i samma form, vi är rent kusligt lika, därför spelar det egentligen ingen roll vem som skriver.
Loke ger sig tidigt ut i världen och här börjar vi skilja oss åt en smula. Hans resa genom livet är nog intressantare att ta del av än min egen. Att, i likhet med andra kändisar, låta någon annan teckna ner memoarerna är slugt. Jag själva riskerar därmed inte läsarnas dom och ev. rättsliga påföljder.
Vi tar Gud, i den s.k. hågen, och presenterar Lokes levnadsöde i ett antal avsnitt under rubriken:
Ett liv. Varför? Nja… Varför inte.
Åttonde maj. Björkarna står i sin allra skiraste grönska, så där ljuvligt ljusgröna som bara en björk kan vara i början av maj. Stararna ruvar, och snart hittar man de första skalhalvorna som skvallrar om kläckning, och en bråd tid för föräldrar att skaffa mat till sina ungar så att de blir stora och starka och orkar flyga ner till sina övervintringsområden på kontinenten.
En kornknarr, som låter som sitt latinska namn, Crex Crex, hörs från slåttervallen. Denna karaktärsfågel i odlingslandskapet, som skulle bli fattigt och tomt, om denna förtjusande fågel försvann.
Rapphönskullen jagar insekter i dikesrenarna och god tillgång på denna livsviktiga kycklingföda ger en snabb tillväxt så att de är väl utvuxna när de i september trycker i stubb och vallar framför Pointern eller Settern.
I stugorna börjar den manliga befolkningen lite lystet snegla mot hagelbössan som hänger på sin krok innanför köksdörren. Det är nu bara åtta dagar kvar innan den efterlängtade starten för sträckjakten på morkulla.
Vad är nu detta? undrar läsare som är bevandrade i jakttabell och fågelfauna. Jo, det handlar inte om nu, utan då. Förr, då allting var så mycket bättre. Datum är närmre bestämt 8/5- 1945, den dag då andra världskriget äntligen är slut i Europa.
På ett fotografi från detta datum kan man se två små gossar, som på uppmaning av sina föräldrar frenetiskt viftar med en svensk flagga för att fira freden. Naturens skönhet, enligt ovan, framgår inte så tydligt på ett svartvitt foto men man kan ändå ana den euforiska stämningen, orsakad av fred, frihet och en vacker, frisk och i stort sett orörd natur.
De små gossarna uppfattade väl inte så mycket av naturen runt dem, men nu, ca sjuttio år senare har man haft möjlighet att notera att kornknarren är borta, liksom sträckjakten på morkulla, och en hel del av stararna. Millioner av dessa har förgiftats och sprängts på sina övervintringsområden av förbannade bärodlare. Detta bl.a. för att vi skall kunna köpa billigt, importerat sylt till pannkakorna.
Tidigarelagd, upprepad slåtter, har gjort kornknarren till en sällsynthet. Rapphönsen är borta av samma orsak. Till en del. Minskad tillgång på insekter är nog den största boven. Det var bättre förr.
Åter till gossarna på bilden. Embryon till ”Bosse Bloggare”, eller som prästbetyget anger: Bo, Sam, Lage von Bloghster och hans tvillingbror. Loke, Thorvald, von Bloghster. D.v.s. Jag.
Eftersom allt, redan tidigt, gick mig så väl i händer fick jag av språkkunniga skolkamrater smeknamnet ”Lucky Loke”
Ibland har man anledning att påtala att ”man var med under kriget”. En vanlig kommentar blir då: ”Ja se Vietnam-kriget var en förfärlig historia”. Gå in på hemsidan och klicka på ”Redaktionen” så förstår ni varför man tror att Bosse Bloggare är en vital 40-åring och inte en 70-årig veteran från senaste världskriget. Som tidigare sagts. Jag är exakt lik min bror.
Förutom ett fördelaktigt utseende, som en vänligt sinnad försyn givit oss, kan det blickas tillbaka på en lycklig barn- och ungdom. Detta är inte alla förunnat, men i vårt fall är det sant och välförtjänt.
Hemmet var så där lagom religiöst, som var modernt på den tiden. Det var aftonbön och söndagsskola. En helgaktivitet som förstörde möjligheten att ränna efter flickor ute på GK, även på söndagsförmiddagar. De som bjöds bland de kvinnliga söndagsskole-kamraterna var inte av den ullen att de fägnade en sällsynt försigkommen yngling. Lite tafatta töser, som ännu inte förstått livets innersta mål och mening. Broder Bosse rände han också, men mest till skogs med salongsgeväret, för de första stapplande stegen på Dianas stigar.
Så småningom blev det konfirmation, och i den vevan tog nog det religiösa engagemanget slut. Jag hade redan då förtvivlat svårt att få Bibelns berättelser att stämma med den vetenskapliga versionen beträffande tillkomsten av folk och fä, och jag bestämde mig för att tro på vetenskapsmännen. Samma sak med broder Bosse.
Ungefär vid den här tiden skiljs tvillingbröderna Bloghster åt. Bosse blir kvar hemmavid med jord, skog och jakt medan jag, ”Lucky Loke”, ger mig ut i världen på en lång, svindlande, lyckosam resa som ni skall få tal del av. Ja inte av allt, för en del är nog ännu inte preskriberat. På återseende.
Vi tackar Loke för denna inledning. Som välinformerad tvillingbror kan jag garantera att fortsättningen blir spännande, ja tidvis också fängslande.
Uppmärksamma läsare, som går in på GK-s hemsida under rubriken ”Redaktionen”, noterar att Bosse Bloggares ålder anges till 66 år. Matematiskt begåvade inser, efter viss tankemöda, att Bosse omöjligt kan ha varit med under andra världskriget.
Orsaken är ett litet fel, där 69 blivit 66. Vi har inte velat ändra. Sextiosex låter yngre, och det egentligen korrekta, 69, får lätt en lite snuskig anstrykning.
Valmanifestet: Värna de heterosexuellas rätt i samhället
Sexuella minoriteter har nog inte alltid haft det så lätt. De med lite annorlunda läggning har förr fått smyga med sin hantering, och har möjligtvis kommit in, men inte ut. Nu är det annorlunda. Nu ”kommer man ut” på bred front och parader och manifestationer av olika slag avlöser varandra. Kändisar och ledande politiker av allehanda färg tävlar om tätposition i olika ”Prideparader” för att manifestera sin vidsynthet och liberala hållning.
Detta stör oss på intet sätt. Envar får marschera var man vill, och manifestera det mesta, så länge det ryms inom gällande lagstiftning.
Det är bara på det viset att vi som tillhör den heterosexuella skaran, aktiva eller pensionerade, egalt vilket, börjar känna oss lite undanträngda och bortglömda. Gör man en ungefärlig beräkning över ur mycket sändningstid, framför allt i radio, som ägnas åt HBTQ-frågor resp. hetro-spörsmål fördelar sig nog sändningstiden procentuellt ungefär 70-30. Här drar P3 upp procentsatsen för de förstnämnda, eftersom HBTQ-frågorna lägger beslag på ca 80 %. Övrig programtid spenderar man på resonemang om fekalier och skrattsalvor åt egna ”lustigheter”.
Befolkningsutvecklingen i världen visar väl ändå att det bedrivs en hel del verksamhet av heterosexuell natur. Vi är skeptiskt inställda till att jungfrufödsel skulle kunna förklara mer än ett ytterst fåtal nedkomster. Nej, sanningen är nog att det hetero-kopuleras en hel del, och att läggning åt det hållet inte är något att smussla med och skämmas över.
Sett i ljuset av detta tycker vi det vore rimligt och rättvist med några små opretentiösa ”Hetero-parade”. Inget stort och svulstigt, utan någon liten enkel marsch, där trevliga, lättklädda damer kunde vandra sida vid sida med attraktiva manspersoner, alltmedan de demonstrerade sitt intresse för det motsatta könet. Vi tror att det vore bra, framför allt för barn och ungdomar, som då får se att detta inte är något onormalt, trots att det strider mot P3:s budskap till de unga lyssnarna.
Mobbning av alla slag är vedervärdig, och vi tycker det är beklämmande när framträdande feminister på vänsterkanten, trakasserar sina kvinnliga meningsmotståndare med tillmälen som: ”Din heterosexuella borgarbracka” etc.
Låt oss enas om en försonlig inställning, till såväl det ena som det andra, och låt alla och envar ägna sig åt det som faller vederbörande på läpparna. Av vilken art det vara må.
Slutligen kan vi nog enas om, att vi bör slå vakt om det heterosexuella, med tanke på mänsklighetens fortbestånd.
När GAS kommer till makten startas en omfattande fortbildning på området, men redan nu finns möjlighet till förkovran. För de lite äldre kunskapstörstande, planerar ”Förvuxen-skolan” i April- Maj, en studiecirkel i hetero-kunskap som fått namnet. ”Din i min, och vår i luften.” För de lite yngre studiemotiverade, startar studieförbundet: ”Medborgargardet” upp en cirkel: ”Fortbildning, förväntan, fortplantning.”
Med GAS vid makten skall inget spillas på marken. (Första Mosebok38:8-10)
Rösta på Grön AnSamling. Inte bara gasen, i botten!
Trädfällnings-fällning
I lördagens ”Termometern-OT”, som denna dag var tillfredställande omfångsrikt, läser vi att en fastighetsägare, på det forna fritidsparadiset Oknö, utan tillstånd fällt fyra träd. Nu krävs denne på en straffavgift om 11125: -/ träd. Summa: 44500:-
Man hör ofta invånare som är förargade över att man inte får såga ner träd hur som helst. Vi på bloggen tycker nog att det är bra. Det är alltid något träd som står i vägen för någon. Här och var hindrar de aftonsolen att stråla över kvällskaffe och grillar. Ett annat träd fördröjer morgonsolens livsgivande strålar och några andra skymmer sikten ut över hav och strand. Vi är fullständigt övertygade om att det vid fri framfart för motorsågar skulle bli ganska kalt på Oknö.
I det aktuella fallet lär det enligt reportaget i T-OT handla om hamlade, eller skall vi kanske kalla det formklippta, björkar.
Vi låter Gröna Köpingens handläggare på tekniska kontoret, Wejne Sandremo, ge sin syn på saken och berätta hur ansvariga i GK hade agerat vid fall av snarlik natur, inom GK:s rågångar.
”Vi i GK hade nog handlat helt annorlunda. Om vi förstått saken rätt så handlar det om björkar som man lite klåfingrigt stympat och hindrat från att växa ut till de vackra träd som var skaparens avsikt. Vi skulle aldrig bötfälla en sådan person utan vi skulle tvärt om ersätta kostnaden för avverkning och bortforsling. Vi skulle också kunna tänka oss en rundlig dusör som belöning för ett gott initiativ. Hade det däremot handlat om friväxande, vackra ekar eller tallar hade även vi utmätt höga böter. Samma sak för de fastighetsägare som olovligt, nattetid ger sig ut med stångsågar och stamkvistar för att skaffa bättre utsikt över Östersjön”.
Vi tackar Sandremo för dessa, som vi tycker, kloka synpunkter.
Fotboll igen
Vi kanske skall påpeka att vi på GK-bloggen inte har några som helst ambitioner att ersätta Jonny som fotbollsexperter nu när han tagit en tids Time Out under Silly Season. (Om vi minns vår skolengelska rätt så kanske tidpunkten i och för sig skulle passa oss.)
Edvin undrar i ett inlägg för en tid sedan om vi är pigga på att ”springa på en lång boll från Edvins högerkänga” En höger är förvisso aptitligare än en vänster, fast det är väl oftast en tung Center som hittar målet.
Vi har ofta deklarerat att vi vänder oss mot själva springandet som företeelse. I familjen är det numera bara den åldriga stövartiken som löper. Två gånger om året, med måttlig entusiasm. Hustrun har slutat sedan länge och själv får jag svettningar vid blotta tanken. (Inte på hustruns forna löpningar utan på en hastig språngmarsch.)
Nej. Vi nöjer oss med att vara åskådare och ser helst att andra springer åt oss. Vi kan erkänna att Kalmar FF:s aktiviteter skänkt oss en del glädje under säsongen, och sällar oss till hyllningskören för Ryström och Nanne. Det var en smula högtidligt att vara på plats och Henke och Bergstrand glömmer nog aldrig de välförtjänta ovationerna.
Om Edvins teori beträffandesambandet mellan rakade skallar och framgång i bollsparkande stämmer, borde det finnas god kompetens på den yttersta högerkanten.
Vi delar inte Edvins missnöje med feta bilagor som handlar om Kalmar FF:s förehavande, i när och fjärtan. Det är positivt med lite utfyllnad i brevlådan. På senare tid har ”Termometern – OT” varit så tunn och mager att vi ringt och skällt ut tidningsbudet vid misstanke om att han slarvat bort ena halvan av det tudelade organet. Skärpning Redaktionen! Annars säger vi snart upp abonnemanget.
Vi skall dock inte ersätta en mager Lokaltidning med Expressen, Aftonbladet eller Kvällsposten. Så anorektisk blir den aldrig att det bytet är aktuellt. Här har du helt rätt Edvin, och din rika flora av invektiv är befogad. Befolkningen på en kvällstidningsredaktion måste bestå av en samling egendomliga varelser. Obegåvade, helt skrupelfria och i total avsaknad av medkänsla med de stackars offer som de beljuger och smutskastar.
Deras tankar om läsekretsen är inte höga. Hur många löpsedlar med ”Rysskyla” och ”Ryssvärme” per vecka tror de att vi mäktar med utan att kräkas?
Nidbilderna av div. kändisar är förfärliga och vi tycker ibland till och med lite synd om Kungen, och då skall det mycket till.
Nej. Bort med detta. En bojkott, enligt Edvins recept, är det enda rätta, fram till dess att Grön Ansamling (GAS) sitter vid makten. Då kommer vi med stram lagstiftning att rensa bort dessa avarter, som till på allt elände, enligt utgivarna, räknas som nyhetsförmedling. En nyhet som aldrig är sann, är inte värd ett vitten.
Rösta på GAS. För Bojkott! Köpstopp! Nedläggning!
Fundamentalt
”Den förlorade sonen” är känd sedan tidigare. Den förlorade flickan är ett nytt begrepp. En bronsskulptur föreställande en flyfotad, bolljonglerande ”Idlaflicka”, som varit försvunnen en tid, har välbehållen återfunnits i ett förråd. Den feminina gymnasten var tidigare stationerad utanför Parkskolan i GK:s vänort, Mönsterås och orsaken till demonteringen och deporteringen till förrådet uppges vara ett sviktande fundament. Det har tagit tid att hitta en ny stabil grund för de gymnastiska övningarna, så därför har hon legat bortglömd en längre tid.
Vi tar kontakt med Lars Petersson på kommunkontoret i Gröna Köpingen för att efterhöra om något sådant har, eller skulle kunna tänkas hända, här i GK. ”Absolut inte. Här håller vi ordning på våra flickor, och skulle det trots allt hända att de ligger någon i ett förråd, så bevisas redan där att hon är lite lätt på foten och behöver inte exponera sina färdigheter på ett nytt fundament, som kostar en massa skattepengar” skämtar Lars. ”Kanske är det bäst att hon får ligga kvar. Ett nyvaket, ökande intresse för ‘Rytmisk sportgymnastik’ skulle kanske bli en övermäktig konkurrent till damfotbollen, vad gäller publiktillströmning.
Vilt svin-möte
När detta skrivs vet vi att Allvarlige Alvar fick rätt i det mesta beträffande ”Vargmötet” i Västerled. Det som inte stämde var att vargens tillskyndare saknades i publiken. Dessutom presenterades, mot förmodan, siffror över kostnaden för effektiv, storskalig utstängsling av varg: 1,2 miljarder kronor. En ansenlig mängd pengar.
På onsdag, på samma plats, skall Vildsvinet diskuteras. För er som inte kan närvara kommer Alvar här med en resumé av det ännu inte inträffade.
Än en gång tittar vi på de olika karaktärer som slutit upp:
De enda riktigt godhjärtade, renläriga, ”Naturvännerna” som spyr galla över jägare och jakt finns inte på plats i högre grad. Någon ensam liten lågmäld individ trycker i ett hörn men gör inte mycket väsen av sig. Att jakt på vildsvin, eller ”Grisarna” som jägarkåren föredrar att kalla dem, inte upprör, beror på att många drabbas, eller åtminstone har bekanta som råkar ut för uppbökade gräsmattor etc. När problemen tränger sig på det egna jaget blir det andra tongångar. Då är acceptansen inte lika självklar längre. Flertalet är numera dessutom rädda för att gå till skogs för att ex. plocka svamp. Man fruktar ett möte med någon illasinnad galt.
Här kan vi passa på att påstå att det inte är en fråga om, utan när, den första dödsolyckan orsakad av vildsvin inträffar. Risken är inte stor och man kan använda samma logik som min hustru, när hon påpekar hur försvinnande liten risken är att man skall råka illa ut i en flygolycka.
Resten av mötesdeltagarna fördelar sig på följande kategorier:
Först har vi de tvärilskna jordbrukarna som inte jagar själva: De ser naturligtvis grisarna enbart som ett enda stort elände. Ett elände som till viss del kunde mildras om de upplät grisjakt till intresserade utan att kräva ekonomisk kompensation.
Sedan har vi nästa gäng. Jordbrukarna som själva jagar vildsvin. Även dessa har naturligtvis bittra erfarenheter av uppbökade vallar och stenar i tröskorna. Ett helvete som kostar tid och pengar. En del av dessa lägger mycket tid på nattlig åtel och skyddsjakt. De är beundransvärt effektiva och skickliga. Skottlistorna blir imponerande och även om varje skott inte resulterar i en död gris blir det en ansenlig köttmängd. Skytten själv kan inte tugga i sig allt, utan flertalet slaktkroppar säljs. Enligt lagen skall de avyttras till auktoriserade viltuppköpare till relativt lågt kilopris. Det är inte så läskande, därför säljs en hel del grisar till privata, hugade spekulanter till betydligt högre kilopris, trots att det än så länge är förbjudet. En korkad lag som bör ändras. (Om det nu inte redan är gjort. Eskil E. har grymtat om det.)
Vi har inga som helst problem med detta. Inte alls. De har lagt ner mycket tid och möda på sina döda grisar. De är värda varenda krona. Vi retar oss bara på en sak. Räknar man ihop intäkterna från jakten så blir det i vissa fall en icke helt försumbar kompensation för skador på vallar och spannmål. Denna inkomst räknar man dock inte, men borde tas med i beräkningen när vildsvinsnotan summeras.
Nästa grupp på bänkraderna är de hel-förbannade arrendatorerna utan jakträtt. Det är lätt att förstå deras frustration. Inte sällan beror deras situation på att markägaren arrenderat ut all jakt till ex. Danskar eller andra utsocknes, som kommer hit ett fåtal dagar för att jaga älg och råbock. Vildsvinen dör inte av detta.
Ibland har arrendatorerna gjort sig omöjliga gentemot markägare eller jakträttsinnehavare genom dumdryg, uppfodrande framtoning och då får de väl i rimlighetens namn skylla sig själva om de har skurit sig. En markägare eller jakträttsinnehavare som blir idiotförklarad blir av lättbegripliga skäl inte speciellt positivt inställd.
Det har diskuterats om inte arrendatorer skulle få rätt till skyddsjakt på gris, på mark där de eljest inte har jakträtten. Blir detta verklighet kommer dagens problem och trätor att framstå som en mild västanfläkt vid en jämförelse.
Sist men inte minst har vi jägare utan engagemang i, eller intresse av, jordbruk. Dessa ser ”grisarna” enbart som ett trevligt och värdefullt jaktobjekt. Det anlägger åtlar i mängd. Inte bara till antal utan också till foderinnehåll. I veckan observerade vi en transport bestående av bil och släp, fullastat med sockerbetor. På väg norrut. Vi noterar detta varje år. Finns det sockerbruk i detta väderstreck? Det är mig obekant, men en rimlig gissning är nog att betorna skulle användas till vildsvinsmat.
Jägarna frossar och trivs med ett nytt, talrikt jaktobjekt, och kommer fällor eller andra alternativ för effektiv decimering på tal blir man uppbragda och börjar prata om djurplågeri och PSE-kött. Samma jägare som jagar räv och grävling med levandefångst-fällor. En fundering: Motståndarna till fällfångst försummar inte att framhålla att köttet får höga PSE-halter och därigenom blir oätligt. Man hör aldrig någon som pratar om höga halter i vildsvin som haft en Laika hängande i skinkorna en halv dag. Märkligt.
Så där ungefär, ser i stora drag mötesdeltagarna ut. Även nu kommer debattens vågor att gå höga. Ja så höga att de hotar den omtvistade invallningen mot Emån.
Jag sticker i likhet med ordinarie blogg red. ut hakan och påstår följande, som en möjlig väg att hålla vildsvinsstammen på en ur alla synvinklar acceptabel nivå.
Markägare som arrenderar ut sin jakt till ex. utländska jägare skall ställa krav på dessa. Jaga vildsvin eller acceptera att dela arrendet med andra jägare. Här får jag nog tycka att markägarna är lite korkade. Varför differentierar man inte arrendet? Vildsvinet är ett exempel. Småvilt ett annat. Varför arrenderar man inte ut ex. harjakten till intresserade stövarjägare. På marker med ”utsocknes” jakträttsinnehavare har haren inte behövt lämna daglegan i mannaminne. Här finns det pengar att göra för sluga markägare. Själv skulle jag gärna betala en hygglig penning bara för harjakten på goda marker med glest vägnät. Naturligtvis också fria från varg.
Fällor. Nu reser sig nackhåren på åteljägare och ägare till mer eller mindre olämpliga grishundar. ”Nä fy fan. Det är oetiskt. Inte skall man fånga högvilt i fällor!” Jag är hundraprocentigt, nej två hundraprocentigt säker på följande. Om man kunde fråga ett vildsvin vilken av följande hädanfärder han skulle välja kan svaret bara bli ett.
Alternativ 1: Jag går in i en fälla, av godkänd modell, som inte skadar mig under fångenskapen. Lite tråkigt det här. Jag gör fruktlösa försök att ta mig ut men resignerar snart. Sen kommer det en fångstman och jag hinner bara uppfatta en ljusstrimma när avfångningsluckan öppnas. Sedan är allt svart.
Alternativ 2: Har min daglega i en grantätning. Plötsligt kommer det en starksprungen stöthund. Jag hinner inledningsvis inte undan, utan jycken biter fast i ena skinkan. Nåja. Snart har jag fått upp ångan och hunden skalas av mellan ett par stammar. Gjorde lite ont det där. Pang! Det bränner till i buken och jag tappar för ett ögonblick kontrollen. En yngling som ”förläst” sig på jaktvideor där grisarna kultar lätt och elegant för skott som aldrig borde skjutas, har smetat iväg en grov halvmantel som rensat ur hälften av tarmarna. Hunden har av någon anledning lagt av och jag får efter ett tag möjlighet att gå i sårlega. Djävlar vad det börjar göra ont. Efter ett par dagar har ris och undervegetation rensat ur det kvarvarande bukinnehållet och jag dör en kvalfylld död. Bortglömd, bortslarvad, till ingen nytta.
Det vore intressant att låta en s.k. djurkommunikatör fråga, vilket frånfälle grisen skulle välja. Svaret kan bara bli ett.
Nu sticker jag ut hakan igen, ännu längre. Jag är fullständigt övertygad om att enda sättet att komma till rätta med överstora vildsvinsstammar är fällor. Inte smått skit som fångar enstaka djur. Nej fångsthägn, övervakade av en eller flera skyttar. Efter noggrann åtling kanske vi har tio- femton grisar inne i hägnet. De vaktande jägarna stänger porten och grisarna avlivas. Ingen gris behöver springa runt bukskjuten i terrängen och vi har nått ett resultat som kräver en förfärlig massa jakttimmar med normala metoder. Inte kul, ingen jakt, bara slakt. Men effektivt.
Detta kräver naturligtvis samverkan över stora arealer. Skulle en ensam markägare fånga 10-15 grisar i ett svep, på egen mark för egen ”konsumtion” kommer avunden som ett brev på posten. Även bland de som enbart ser grisarna som ett evigt helvete.
Ett antal hägn byggs, jämt fördelade över ”vildsvinsförvaltnings-markerna” och bytet fördelas efter markinnehavets storlek. Det krävs rel. många hägn så att ev. ”åskådare” bland grisarna hittar alternativ och hinner glömma den otrevliga upplevelsen.
Detta förfaringssätt, som inte har ett skit med jakt att göra, skulle kunna tänkas decimera antalet till en hanterlig nivå, och en begränsad population skulle återge vildsvinet status som ett förnämligt, lite exklusivt jaktobjekt. Som det nu är, ses vildsvinen bara som skadedjur och ohyra, och behandlas därefter.
När vildsvinsstammen, av sakkunniga ”inventerare” bedöms som lagom och hanterlig igen, drar myndigheterna in fångstillståndet, tills nästa överetablering, om den nu inträffar. Lite byråkrati och skit, men bättre än idag.
Betydligt färre grisar ger hanterliga skador och en trivsammare jakt.
Fy fan. Nu har man fått många ovänner, men jag struntar i det. Jag tröstar mig med vetskapen om att jag har rätt.
PS.
Ett utbrott av svinpest skulle förmodligen rensa bort en del av vildsvinen. Tyvärr skulle nog en hel del av deras tama släktingar röna samma öde, så det skall vi inte önska oss. Sverige har varit fritt sedan 1944. Från svinpest alltså, och vi hoppas att det så förblir.
DS.
Vildsvin och varg
I veckan som kommer har div. organisationer (LRF, Jägareförbundet m.fl.) inbjudit till möte och diskussion om rubrikens två omtvistade invånare i vår Herres hage. För att ni, som inte har möjlighet att åka till ett samhälle, västerut, för att på plats ta del av olika stånd- och synpunkter har vi bett Alvarlige Alvar att redan nu berätta vad som kommer att ske. Alvar har, även han, bloggens unika förmåga att förutse vad som kommer att hända och sägas. Ordet till Alvar.
”På måndag står vargen på dagordningen.
Vi tar en titt på mötets porträttgalleri.
På ett antal stolar huserar ”Åsa-Nisse maffian”. Manhaftiga representanter, med reklamkepsarna på inomhus, som torgför budskapet ”det bara är att skjuta de djävlarna”. Denna åsikt framförs inte av representanter på talarlistan, utan lite lagom högt från bänkraderna, så att alla hör vad som sägs, men ändå inte.
Några stolar ockuperas av män och kvinnor, mest kvinnor, i hemstickade färgglada kläder, alternativt ”Fjällräven-jackor”. Dessa, enligt egen utsago, enda äkta naturvännerna, predikar hur oerhört viktig vargen är för ett fungerande ekosystem.
Sedan har vi ”inavelsrepresentanterna” som mässar om att det krävs en stor mängd vargindivider för att säkerställa en gynnsam bevarandestatus. Allt under tre tusen individer är vanskligt för vargens överlevnad på sikt. Påstår man.
Representanter för jägarintressen kommer att påtala vilket bekymmer vargen utgör för jakten, främst då jakt med drivande och ställande hundar. Man kommer också att påtala att det är dålig ekonomi att omvandla förstklassigt, ekologiskt kött till vargspillning.
Nu kommer den färggranna skaran att förklara för jägarna att det är deras eget fel om hundarna blir ”varg-mat om man är så dum att man släpper hundarna lösa i skogen”. Rekommendationen att ”Jaga med hunden i band” kommer att vädras, liksom en förkastelsedom över konsumtion av kött. Det finns så mycket goda och nyttiga grönsaker.
Djurägare som fått fä-kräk och får rivna kommer att vittna om det trauma som ett vargangrepp innebär. Det handlar inte bara om ekonomi, utan också om lidande för djuren, och för ägaren, som trots att han en gång, med berått mod skall skicka dem till slakt, är fäst vid sina djur och vill dem väl.
Här tar myndighetsgardet till orda och förklarar hur en enkel och elegant lösning ser ut: Rovdjurssäkra stängsel. Kostnaden för storskalig stängsling och påverkan på det rörliga friluftslivet kommer bara att få svävande svar och man kommer att hänvisa till pågående utredningar.
En och annan sansad åhörare kommer att påminna om att Sverige som nation förbundit sig att se till att det inom landets gränser ryms en livskraftig vargstam. Rätt eller fel kan diskuteras, men så är det. Dessa talare kommer också att plädera för ett begränsat antal revir, lokaliserade till glesbefolkade områden där de få kvarvarande bosättarna, kompenseras fullt ut för skador på tamdjur och försämrad livskvalitet ex. form av försämrad jakt. De fåtaliga individer som biter sig fast i ”ödebygden” gör det oftast på grund av möjligheten till jakt under fria former i väg-fattigt land. Nu när vargen tar deras hundar och vilt, ser många det som meningslöst att stanna kvar. Ännu en liten by avfolkas. Helt i onödan.
Diskussionens vågor kommer att gå höga och mötet upplöses så småningom utan att man är speciellt överens. Det sista som hörs är det utomparlamentariska gänget, som på väg till sina bilar, än en gång, lite lagom högt skroderar: ”Nu skall vi hem och ladda pojkar. Jävlar vilken salva vargfaen skall få om han sticker hit sitt fula tryne.”
Vi tackar Alvar för detta. Nästa gång handlar det om vildsvinet. Eller snarare vildsvinen. De är fler än ett.
Nä, nu dj….r.!!
Nu får det vara slut. Nu är måttet rågat. Vi har tidigare av EU trakasserats med tjafs och trams kring lakritspipor, snus, jaktlagstiftning m.m. Vi har naturligtvis, som varje rättskaffens medborgare, protesterat. Något som i vissa fall givit resultat, men nu djävlar får det vara nog. Vi vet att svordomar tyder på bristande ordförråd, men vi hittar inget annat som passar.
Gränsen är inte nådd, utan passerad, med råge. Livsmedelsverket vill, med stöd av EU, förbjuda opastöriserad mjölk som ingrediens vid tillagning av ostkaka. Naturligtvis vet ni alla att en normalbegåvad, Småländsk ostkaka kräver opastöriserad mjölk för att bli så där sinnligt god som bara en ostkaka kan bli, i detta det främsta av alla landskap i riket.
Vi bryr oss inte om Hälsingeostkaka, som är för slät och inte innehåller mandel. Den serveras dessutom med hjortronsylt. Hjortron är gott men en riktig ostkaka, dvs. en Småländsk, skall av den renlärige avnjutas tillsammans med klarbärssylt och vispgrädde. Inte för hårt vispad utan så där lagom att den lite trögt flyter ut över den gyllengula, sagolika anrättningen: Den av obehandlad mjölk tillverkade Gudagåvan.
Livsmedelsverk och EU! En synnerligen skarp varning, på gränsen till ett hot mot liv och lem: Rör inte vår nationalrätt. Låt bli. Håll er klåfingrighet i schack.
Se här en utomordentlig anledning att vid nästa val rösta på Grön AnSamling (GAS). Med GAS vid rodret kommar alla hot mot den Småländska ostkakan att kämpas ner, om så krävs, med vapenmakt.
Skulle av någon anledning även de Småländska isterbanden ifrågasättas, kan det bli fråga om nukleära insatser.
Gröna Köpingen 