Tycke och smak

november 2, 2013 at 9:45 f m Lämna en kommentar

”Smaken är som baken. Delad”

Att det senare stämmer har man rika tillfällen att konstatera tack vare det tveksamma modet bland ungdomar där byxorna hänger långt ner på knäna och sådant, som inte borde exponeras, vädras till allmänhetens förtret. Det måste vara förskräckligt obekvämt att gå omkring på detta sätt.

Att också smaken är delad får nog betraktas som en välsignelse.

Jag minns min ungdom då vi, ett antal tonårsgossar, flanerade längs gatan, på jakt efter några flickor att titta på och i bästa fall komma i närkontakt med.

”Kolla vilken dofsing” utbrister en av kamraterna exalterat. Jag ser mig runt, men hittar inget särskilt. Jo, en magerlagd snärta med mörkt kortklippt hår och alldeles för spacklad. ”Va faen, det där var väl inget att ha?” Kompisen är fortfarande av annan mening.

En alldeles förtjusande dam med lagom antal kilon, med ljust långt hår, uppsatt i en knut i nacken, ålar smidigt fram i kölvattnet på den mörkhåriga. Kompisen ser att jag är märkbart tagen av anblicken. ”Men va faen. Är du inte klok? Hon ser ju ut som en gammal Filadelfist, med den hårknuten. Hon luktar säkert malkula också.”

Så är det. Olika tycken och smak. Och tur är det. Tänk vilken kö det blivit till den enda som fallit massan i smaken vid lika tycke.

Olika smak gäller inte bara det motsatta könet. Nästan allt råder det i stort sett delade meningar om. Väder, vind, mat, dryck, sport, musik och humor, m.m. Vi hade tänkt stanna lite vid de två sistnämnda. Musik och humor. I dag avhandlar vi: Humor.

Vad är roligt? Är det bra om något är roligt? Kan humor vara kontraproduktivt i allvarliga sammanhang? Får man göra sig lustig på andras bekostnad? När kan man skratta och när bör man låta bli? Osv.

Utan att ha tillgång till vetenskapliga belägg vågar vi påstå att det är bra och nyttigt att ha roligt och att skratta. Motsatsen, grämelse och gråtattacker, kan aldrig vara Guds mening. Så långt är vi nog överens.

Vad är då roligt? Här är meningarna minst sagt delade. Åsa-Nisse har under ett antal decennier rivit ner skrattsalvor i biosalonger och framför TV. Stefan och Krister får en stor publik att kikna av skratt. Jonas Gardell, vars kvalitéer som författare jag inte ifrågasätter, kommer in på scenen, vickar på huvudet från sida till sida och förvrider ansiktet i en rynkig grimas. Publiken skrattar hysteriskt. Åt vad då?

Låt oss generalisera lite, och kalla en del av detta för ”Buskis”. En genre som har många anhängare och som vi på intet sätt ser ner på. Det är bara så att det inte passar oss. Vi kan inte skratta.

Nu kommer det någon och grymtar om att detta är utslag av någon form av snobbism. ”Att inte skatta åt det enkla och lättbegripliga är dumdrygt”. Inte alls, det handlar inte om det.

Man kan kanske påstå att andra former av humor kräver ett visst mått av allmänbildning och kunskap om aktuella händelser i omvärlden. Vi skall ta ett belysande exempel.

Vi, med några år kring midjan, minns med glädje och saknad ”Mosebacke monarki” från radio och TV på 60-talet.

En gravallvarlig nyhetsuppläsare (jag tror det var Olle Pahlin) förkunnar: ”MC-föraren och mjölkutköraren, Erik Karlsson´ På flaket’ och hans co-driver, Affe Laval har separerat”. Vi skrattade gott, men en ungdom av idag skulle undra: ”Ä, va fan e de för kul med det.” Jo, det blir roligt om man känner till rallyföraren Erik Karlsson ”På Taket”. Att mjölken förr levererades till mejeriet i spannar på lastbilsflak. Om man vet att MC också står för ”Mjölkcentralen”. Att Alfa Laval tillverkade mjölkmaskiner och att separera också betyder at skilja grädden från mjölken. Då blir det begripligt och fyndigt.

Samma gravallvarlige uppläsare levererade det enkla men geniala: ”På Täby ryktas det, framhålles det”. Det blir roligt först om man vet att det finns hästar och en galoppbana i Täby.

Får man göra sig lustig på andras bekostnad? Ja säg det. Det beror nog på vem det drabbar och vad det ”kostar”. Det finns TV-program på tveksamma kanaler som handlar om hur folk ramlar och slår sig halvt fördärvade. En fejkad publik skrattar hysteriskt när någon åldrig kvinna halkar och ramlar i backen så lårbenshalsarna ryker, samtidigt som kryckorna far iväg i en spektakulär saltomortal. Roligt? Nej, fy faen! Tycker vi.

Carl-Axel Thernberg, alias Kalle Sändare, var pionjär i busringandets ädla konst. En konstart där han fått andra och sämre efterföljare. Att ringa och driva med folk kan nog vara tveksamt. Men Kalle gjorde det med finess och hans ”offer” hängdes inte ut utan deras tillstånd. Kalle har tyvärr gått ur tiden men han efterlämnade en ovärderlig skatt av klassiska samtal. Här är ett exempel.

Den som vill hedra Kalle kan göra det genom ansökan om medlemskap i ”Gris och Skridskoföreningen.” Bara det är roligt.

Kan försök till skämt och lustifikationer vara till skada i en given situation? Definitivt. Det är oftast inte skämtet som sådant det är fel på, utan mottagaren. Det finns personer, så in i graden allvarliga och uppfyllda av sitt ämbete och oftast också av sin egen betydelse och förträfflighet, att ett försök till skämt betraktas som en grov förolämpning. ”Sitter du och försöker vara lustig karl-djävel, nu när vi skall gå igenom budgeten.”

Någon tänkare, som jag glömt namnet på, myntade något i stil med: ”Inget är så allvarligt att det inte går att skämta om.” Så borde det vara, men så är det inte. Tyvärr. Därför får man hålla igen, när stämningen så kräver. Det är lite synd för lite humor kan hjälpa och lindra även i de smärtsammaste situationer. Jag är inte säker, men jag tror att det var Albert Engström som beskrev hur den olycklige änklingen bjuder runt kakfatet vid minnestunden i församlingshemmet efter makans jordfästning: ”Ta en kaka till. Liket har själv bakat dem.” Roligt eller inte? Vi tycker nog att det duger.

Humor berikar. Retar. Roar. Vi på bloggen försöker ibland att vara lite roliga. Det uppskattas av somliga. Andra undrar vad det är för en idiot som inte kan hålla käften.

En sak är kristallklar. Vår avsikt är aldrig att såra. Om någon eller några i angränsande kommuner eller mindre byar österut känner sig påhoppade beklagar vi detta. Våra skriverier är inte utslag av illvilja. Det är bara omtanke om de stackare som inte har det lika bra som vi i GK och som kan behöva lite stöd och hjälp med att staka ut färdriktningen mot en framtid, så hyfsat dräglig som bristande förutsättningar medger.

Vi avslutar med exempel på humor som vi gillar. För ett antal år sedan sändes på radio, fredagar tror jag det var, ett program som hette ”Rally”. Med Peter Apelgren, Anna Mannheimer m.fl. Mestadels sanslöst roligt. Apelgren pratar ibland fort, i stil med Filip och Fredrik, men med den avgörande skillnaden att han är rolig.

Tryck här för ett exempel på Apelgrens improvisationskonst. Det finns mycket annat vi kunde valt men detta ger en bra bild av det där med ”olika tycke och smak”, som vi inledde med. Efter ca 1,5 minuter ser man en dam i bild som är gravallvarlig, medan andra skrattar hysteriskt.

Det är kanske samma sak bland våra läsare: ”Jättekul” resp. ”Djävla trams”

Vem har rätt?