Gröna Köpingen

Vilt svin-möte

november 12, 2013 at 11:06 e m 2 kommentarer

När detta skrivs vet vi att Allvarlige Alvar fick rätt i det mesta beträffande ”Vargmötet” i Västerled. Det som inte stämde var att vargens tillskyndare saknades i publiken. Dessutom presenterades, mot förmodan, siffror över kostnaden för effektiv, storskalig utstängsling av varg: 1,2 miljarder kronor. En ansenlig mängd pengar.

På onsdag, på samma plats, skall Vildsvinet diskuteras. För er som inte kan närvara kommer Alvar här med en resumé av det ännu inte inträffade.

Än en gång tittar vi på de olika karaktärer som slutit upp:

De enda riktigt godhjärtade, renläriga, ”Naturvännerna” som spyr galla över jägare och jakt finns inte på plats i högre grad. Någon ensam liten lågmäld individ trycker i ett hörn men gör inte mycket väsen av sig. Att jakt på vildsvin, eller ”Grisarna” som jägarkåren föredrar att kalla dem, inte upprör, beror på att många drabbas, eller åtminstone har bekanta som råkar ut för uppbökade gräsmattor etc. När problemen tränger sig på det egna jaget blir det andra tongångar. Då är acceptansen inte lika självklar längre. Flertalet är numera dessutom rädda för att gå till skogs för att ex. plocka svamp. Man fruktar ett möte med någon illasinnad galt.

Här kan vi passa på att påstå att det inte är en fråga om, utan när, den första dödsolyckan orsakad av vildsvin inträffar. Risken är inte stor och man kan använda samma logik som min hustru, när hon påpekar hur försvinnande liten risken är att man skall råka illa ut i en flygolycka.

Resten av mötesdeltagarna fördelar sig på följande kategorier:

Först har vi de tvärilskna jordbrukarna som inte jagar själva: De ser naturligtvis grisarna enbart som ett enda stort elände. Ett elände som till viss del kunde mildras om de upplät grisjakt till intresserade utan att kräva ekonomisk kompensation.

Sedan har vi nästa gäng. Jordbrukarna som själva jagar vildsvin. Även dessa har naturligtvis bittra erfarenheter av uppbökade vallar och stenar i tröskorna. Ett helvete som kostar tid och pengar. En del av dessa lägger mycket tid på nattlig åtel och skyddsjakt. De är beundransvärt effektiva och skickliga. Skottlistorna blir imponerande och även om varje skott inte resulterar i en död gris blir det en ansenlig köttmängd. Skytten själv kan inte tugga i sig allt, utan flertalet slaktkroppar säljs. Enligt lagen skall de avyttras till auktoriserade viltuppköpare till relativt lågt kilopris. Det är inte så läskande, därför säljs en hel del grisar till privata, hugade spekulanter till betydligt högre kilopris, trots att det än så länge är förbjudet. En korkad lag som bör ändras. (Om det nu inte redan är gjort. Eskil E. har grymtat om det.)

Vi har inga som helst problem med detta. Inte alls. De har lagt ner mycket tid och möda på sina döda grisar. De är värda varenda krona. Vi retar oss bara på en sak. Räknar man ihop intäkterna från jakten så blir det i vissa fall en icke helt försumbar kompensation för skador på vallar och spannmål. Denna inkomst räknar man dock inte, men borde tas med i beräkningen när vildsvinsnotan summeras.

Nästa grupp på bänkraderna är de hel-förbannade arrendatorerna utan jakträtt. Det är lätt att förstå deras frustration. Inte sällan beror deras situation på att markägaren arrenderat ut all jakt till ex. Danskar eller andra utsocknes, som kommer hit ett fåtal dagar för att jaga älg och råbock. Vildsvinen dör inte av detta.

Ibland har arrendatorerna gjort sig omöjliga gentemot markägare eller jakträttsinnehavare genom dumdryg, uppfodrande framtoning och då får de väl i rimlighetens namn skylla sig själva om de har skurit sig. En markägare eller jakträttsinnehavare som blir idiotförklarad blir av lättbegripliga skäl inte speciellt positivt inställd.

Det har diskuterats om inte arrendatorer skulle få rätt till skyddsjakt på gris, på mark där de eljest inte har jakträtten. Blir detta verklighet kommer dagens problem och trätor att framstå som en mild västanfläkt vid en jämförelse.

Sist men inte minst har vi jägare utan engagemang i, eller intresse av, jordbruk. Dessa ser ”grisarna” enbart som ett trevligt och värdefullt jaktobjekt. Det anlägger åtlar i mängd. Inte bara till antal utan också till foderinnehåll. I veckan observerade vi en transport bestående av bil och släp, fullastat med sockerbetor. På väg norrut. Vi noterar detta varje år. Finns det sockerbruk i detta väderstreck?  Det är mig obekant, men en rimlig gissning är nog att betorna skulle användas till vildsvinsmat.

Jägarna frossar och trivs med ett nytt, talrikt jaktobjekt, och kommer fällor eller andra alternativ för effektiv decimering på tal blir man uppbragda och börjar prata om djurplågeri och PSE-kött. Samma jägare som jagar räv och grävling med levandefångst-fällor. En fundering: Motståndarna till fällfångst försummar inte att framhålla att köttet får höga PSE-halter och därigenom blir oätligt. Man hör aldrig någon som pratar om höga halter i vildsvin som haft en Laika hängande i skinkorna en halv dag. Märkligt.

Så där ungefär, ser i stora drag mötesdeltagarna ut. Även nu kommer debattens vågor att gå höga. Ja så höga att de hotar den omtvistade invallningen mot Emån.

Jag sticker i likhet med ordinarie blogg red. ut hakan och påstår följande, som en möjlig väg att hålla vildsvinsstammen på en ur alla synvinklar acceptabel nivå.

Markägare som arrenderar ut sin jakt till ex. utländska jägare skall ställa krav på dessa. Jaga vildsvin eller acceptera att dela arrendet med andra jägare. Här får jag nog tycka att markägarna är lite korkade. Varför differentierar man inte arrendet? Vildsvinet är ett exempel. Småvilt ett annat. Varför arrenderar man inte ut ex. harjakten till intresserade stövarjägare. På marker med ”utsocknes” jakträttsinnehavare har haren inte behövt lämna daglegan i mannaminne. Här finns det pengar att göra för sluga markägare. Själv skulle jag gärna betala en hygglig penning bara för harjakten på goda marker med glest vägnät. Naturligtvis också fria från varg.

Fällor. Nu reser sig nackhåren på åteljägare och ägare till mer eller mindre olämpliga grishundar. ”Nä fy fan. Det är oetiskt. Inte skall man fånga högvilt i fällor!” Jag är hundraprocentigt, nej två hundraprocentigt säker på följande. Om man kunde fråga ett vildsvin vilken av följande hädanfärder han skulle välja kan svaret bara bli ett.

Alternativ 1: Jag går in i en fälla, av godkänd modell, som inte skadar mig under fångenskapen. Lite tråkigt det här. Jag gör fruktlösa försök att ta mig ut men resignerar snart. Sen kommer det en fångstman och jag hinner bara uppfatta en ljusstrimma när avfångningsluckan öppnas. Sedan är allt svart.

Alternativ 2: Har min daglega i en grantätning. Plötsligt kommer det en starksprungen stöthund. Jag hinner inledningsvis inte undan, utan jycken biter fast i ena skinkan. Nåja. Snart har jag fått upp ångan och hunden skalas av mellan ett par stammar. Gjorde lite ont det där. Pang! Det bränner till i buken och jag tappar för ett ögonblick kontrollen. En yngling som ”förläst” sig på jaktvideor där grisarna kultar lätt och elegant för skott som aldrig borde skjutas, har smetat iväg en grov halvmantel som rensat ur hälften av tarmarna. Hunden har av någon anledning lagt av och jag får efter ett tag möjlighet att gå i sårlega. Djävlar vad det börjar göra ont. Efter ett par dagar har ris och undervegetation rensat ur det kvarvarande bukinnehållet och jag dör en kvalfylld död. Bortglömd, bortslarvad, till ingen nytta.

Det vore intressant att låta en s.k. djurkommunikatör fråga, vilket frånfälle grisen skulle välja. Svaret kan bara bli ett.

Nu sticker jag ut hakan igen, ännu längre. Jag är fullständigt övertygad om att enda sättet att komma till rätta med överstora vildsvinsstammar är fällor. Inte smått skit som fångar enstaka djur. Nej fångsthägn, övervakade av en eller flera skyttar. Efter noggrann åtling kanske vi har tio- femton grisar inne i hägnet. De vaktande jägarna stänger porten och grisarna avlivas. Ingen gris behöver springa runt bukskjuten i terrängen och vi har nått ett resultat som kräver en förfärlig massa jakttimmar med normala metoder. Inte kul, ingen jakt, bara slakt. Men effektivt.

Detta kräver naturligtvis samverkan över stora arealer. Skulle en ensam markägare fånga 10-15 grisar i ett svep, på egen mark för egen ”konsumtion” kommer avunden som ett brev på posten. Även bland de som enbart ser grisarna som ett evigt helvete.

Ett antal hägn byggs, jämt fördelade över ”vildsvinsförvaltnings-markerna” och bytet fördelas efter markinnehavets storlek. Det krävs rel. många hägn så att ev. ”åskådare” bland grisarna hittar alternativ och hinner glömma den otrevliga upplevelsen.

Detta förfaringssätt, som inte har ett skit med jakt att göra, skulle kunna tänkas decimera antalet till en hanterlig nivå, och en begränsad population skulle återge vildsvinet status som ett förnämligt, lite exklusivt jaktobjekt. Som det nu är, ses vildsvinen bara som skadedjur och ohyra, och behandlas därefter.

När vildsvinsstammen, av sakkunniga ”inventerare” bedöms som lagom och hanterlig igen, drar myndigheterna in fångstillståndet, tills nästa överetablering, om den nu inträffar. Lite byråkrati och skit, men bättre än idag.

Betydligt färre grisar ger hanterliga skador och en trivsammare jakt.

Fy fan. Nu har man fått många ovänner, men jag struntar i det. Jag tröstar mig med vetskapen om att jag har rätt.

PS.

Ett utbrott av svinpest skulle förmodligen rensa bort en del av vildsvinen. Tyvärr skulle nog en hel del av deras tama släktingar röna samma öde, så det skall vi inte önska oss. Sverige har varit fritt sedan 1944. Från svinpest alltså, och vi hoppas att det så förblir.

DS.

Entry filed under: Agrikultur, Allvarlige Alvar, Jakt och viltvård. Tags: åtel, fälla, jaktarrende, jakträtt, skyddsjakt, sockerbetor, svinpest, vildsvin, vildsvinsskador.