Gröna Köpingen

Bloghsters Memoarer

november 20, 2013 at 10:22 e m 1 kommentar

Lite skuldmedvetna måste erkännas att vi ofta sneglar på Jonnys ”Mönsteråsbloggen” för att hämta lite idéer och inspiration. Det är kanske andefattigt att inte komma med något eget. (Nja… Det var väl en sanning med modifikation. Nog är det lite ”eget” emellanåt).

Att vi tittar på just Mönsteråsbloggen beror på att denna köping har många likheter med vår egen, Gröna Köpingen (GK).

Jonny har planer på att skriva sina memoarer. Då vill naturligtvis vi på GK-bloggen inte vara sämre.

Nu sitter vi och våndas. Skall vi frisera sanningen, eller vara ärliga, och i och med det riskera allmänhetens hårda dom. Att vara berättigat självgod och framstå som störst och bäst är inte alltid populärt och skulle rendera oss kritik från avundens representanter.

Vi kunde naturligtvis låta bli, men känner att tiden börjar rinna ut, och att lämna ett dokument till eftervärlden skulle kanske vara en fin gest gentemot den framtida psykiatriska forskningen.

Det finns en elegant lösning. Jag låter min tvillingbror, Loke von Bloghster, skriva våra memoarer. Våra, i så måtto att vi till utseende och mentala egenskaper är i stort sett identiskt lika. Vi är båda födda i samma lilla, men trivsamma håla, granne med Mellangården, så vår barndom och uppväxt ser i stort sett identisk ut. Detta har stöpt oss i samma form, vi är rent kusligt lika, därför spelar det egentligen ingen roll vem som skriver.

Loke ger sig tidigt ut i världen och här börjar vi skilja oss åt en smula. Hans resa genom livet är nog intressantare att ta del av än min egen. Att, i likhet med andra kändisar, låta någon annan teckna ner memoarerna är slugt. Jag själva riskerar därmed inte läsarnas dom och ev. rättsliga påföljder.

Vi tar Gud, i den s.k. hågen, och presenterar Lokes levnadsöde i ett antal avsnitt under rubriken:

Ett liv. Varför? Nja… Varför inte.

Åttonde maj. Björkarna står i sin allra skiraste grönska, så där ljuvligt ljusgröna som bara en björk kan vara i början av maj. Stararna ruvar, och snart hittar man de första skalhalvorna som skvallrar om kläckning, och en bråd tid för föräldrar att skaffa mat till sina ungar så att de blir stora och starka och orkar flyga ner till sina övervintringsområden på kontinenten.

En kornknarr, som låter som sitt latinska namn, Crex Crex, hörs från slåttervallen. Denna karaktärsfågel i odlingslandskapet, som skulle bli fattigt och tomt, om denna förtjusande fågel försvann.

Rapphönskullen jagar insekter i dikesrenarna och god tillgång på denna livsviktiga kycklingföda ger en snabb tillväxt så att de är väl utvuxna när de i september trycker i stubb och vallar framför Pointern eller Settern.

I stugorna börjar den manliga befolkningen lite lystet snegla mot hagelbössan som hänger på sin krok innanför köksdörren. Det är nu bara åtta dagar kvar innan den efterlängtade starten för sträckjakten på morkulla.

Vad är nu detta? undrar läsare som är bevandrade i jakttabell och fågelfauna. Jo, det handlar inte om nu, utan då. Förr, då allting var så mycket bättre. Datum är närmre bestämt 8/5- 1945, den dag då andra världskriget äntligen är slut i Europa.

På ett fotografi från detta datum kan man se två små gossar, som på uppmaning av sina föräldrar frenetiskt viftar med en svensk flagga för att fira freden. Naturens skönhet, enligt ovan, framgår inte så tydligt på ett svartvitt foto men man kan ändå ana den euforiska stämningen, orsakad av fred, frihet och en vacker, frisk och i stort sett orörd natur.

De små gossarna uppfattade väl inte så mycket av naturen runt dem, men nu, ca sjuttio år senare har man haft möjlighet att notera att kornknarren är borta, liksom sträckjakten på morkulla, och en hel del av stararna. Millioner av dessa har förgiftats och sprängts på sina övervintringsområden av förbannade bärodlare. Detta bl.a. för att vi skall kunna köpa billigt, importerat sylt till pannkakorna.

Tidigarelagd, upprepad slåtter, har gjort kornknarren till en sällsynthet. Rapphönsen är borta av samma orsak. Till en del. Minskad tillgång på insekter är nog den största boven. Det var bättre förr.

Åter till gossarna på bilden. Embryon till ”Bosse Bloggare”, eller som prästbetyget anger: Bo, Sam, Lage von Bloghster och hans tvillingbror. Loke, Thorvald, von Bloghster.  D.v.s. Jag.

Eftersom allt, redan tidigt, gick mig så väl i händer fick jag av språkkunniga skolkamrater smeknamnet ”Lucky Loke”

Ibland har man anledning att påtala att ”man var med under kriget”. En vanlig kommentar blir då: ”Ja se Vietnam-kriget var en förfärlig historia”. Gå in på hemsidan och klicka på ”Redaktionen” så förstår ni varför man tror att Bosse Bloggare är en vital 40-åring och inte en 70-årig veteran från senaste världskriget. Som tidigare sagts. Jag är exakt lik min bror.

Förutom ett fördelaktigt utseende, som en vänligt sinnad försyn givit oss, kan det blickas tillbaka på en lycklig barn- och ungdom. Detta är inte alla förunnat, men i vårt fall är det sant och välförtjänt.

Hemmet var så där lagom religiöst, som var modernt på den tiden. Det var aftonbön och söndagsskola. En helgaktivitet som förstörde möjligheten att ränna efter flickor ute på GK, även på söndagsförmiddagar. De som bjöds bland de kvinnliga söndagsskole-kamraterna var inte av den ullen att de fägnade en sällsynt försigkommen yngling. Lite tafatta töser, som ännu inte förstått livets innersta mål och mening. Broder Bosse rände han också, men mest till skogs med salongsgeväret, för de första stapplande stegen på Dianas stigar.

Så småningom blev det konfirmation, och i den vevan tog nog det religiösa engagemanget slut. Jag hade redan då förtvivlat svårt att få Bibelns berättelser att stämma med den vetenskapliga versionen beträffande tillkomsten av folk och fä, och jag bestämde mig för att tro på vetenskapsmännen. Samma sak med broder Bosse.

Ungefär vid den här tiden skiljs tvillingbröderna Bloghster åt. Bosse blir kvar hemmavid med jord, skog och jakt medan jag, ”Lucky Loke”, ger mig ut i världen på en lång, svindlande, lyckosam resa som ni skall få tal del av. Ja inte av allt, för en del är nog ännu inte preskriberat. På återseende.

Vi tackar Loke för denna inledning. Som välinformerad tvillingbror kan jag garantera att fortsättningen blir spännande, ja tidvis också fängslande.

Uppmärksamma läsare, som går in på GK-s hemsida under rubriken ”Redaktionen”, noterar att Bosse Bloggares ålder anges till 66 år. Matematiskt begåvade inser, efter viss tankemöda, att Bosse omöjligt kan ha varit med under andra världskriget.

Orsaken är ett litet fel, där 69 blivit 66. Vi har inte velat ändra. Sextiosex låter yngre, och det egentligen korrekta, 69, får lätt en lite snuskig anstrykning.

Entry filed under: Memoarerna. Tags: Bo von Bloghster, Loke, memoarer.