Archive for december, 2013

Tack och farväl!

Jag förnimmer hur det går en rysning genom läsekretsen.

”Han skall väl inte sluta? Han får inte? Vem skall nu leda oss på rätta vägar i den politiska snårskogen?  Nej, nej nej, Han får inte lägga av!”

Lugn. Jag ämnar bara göra, ett av tekniska skäl påkallat avbrott.

Jag har tidigare erkänt att jag behöver support för att få ut mina tankar till läsekretsen. Denna, min oumbärliga hjälpreda, skall göra en resa vilket betyder att jag tystnar under ca en månads tid. Jag förstår läsarnas frustration över att inte kunna undfägnas med sakkunniga kommentarer till det som händer och sker, men det är tyvärr inte så mycket att göra åt.

Vi löser problemet på följande sätt. Eftersom vi oftast vet vad som kommer att hända, kommenterar vi det ännu inte skedda lite i förskott. Så är det gjort när det verkligen händer. Vi inleder med politiken.

Valet ligger inte så avlägset och vikande opinionssiffror för alliansen kräver krafttag. Skolan får stort utrymme i valdebatten och sittande makthavare kommer på nyåret att överraska med en intensifierad debatt om skolan.  Lutande tornet i Pisa är ett trivsamt turistmål men det sluttande Pisa-planet som visar skolans dekadans är mer oangenämt. Alla makthavare begriper att något radikalt måste göras och den slutgiltiga lösningen är naturligtvis en återgång till statligt huvudmannaskap. Förstatligande är ett besvärligt ord att ta i en borgerlig mun, men sanningen har hunnit ifatt kommunaliseringsförsvararna och alliansen tar på det nya året överraskande offensivt grepp i den skolpolitiska brottningsmatchen. Fria skolvalet kommer bli mindre fritt. Det som kommer att kunna väljas skall vara av den kvalitén att det är värt ett val, och samtliga partier blir efterhand överens om att undermåliga friskolor har levererat sin sista riksdaler till tveksamma riskkapitalister eller annan jämförbar inkompetens. Efter valet kommer, oavsett vem som går segrande ur striden, beslut om ett succesivs förstatligande.  Jag bevistade nyligen en politisk sammankomst där skolfrågor kom upp lite vid sidan om. Förståndiga individer talar om att något måste göras. Dock inga revolutionerande organisatoriska förändringar (läs, förstatligande) Nej, ”det är kommunerna som äger frågan”. ”Äger frågan”?????????. Det har de gjort länge utan positiva förändringar.

Nu till lite allvarligare saker som kommer att äga rum den närmaste månaden.

Ernst Kirschsteiger ses härja i jul-rutan och skilsmässostatistiken kommer att stiga när glöggfryntliga hemmafruar jämför denne mys-fantom med den egna grå, tafatta äkta hälften.

Jul och nyår blir snöfattigt, men lagom till trettondagen kommer ett rejält snöoväder, med sitt centrum över Sandvik. Det blir stora problem i samfärdsled. Inte minst den spårbundna kollektivtrafiken får normala problem och det enda som rullar på är ett och annat försenat Luciatåg.

Årets julklapp blir löparskor och andra attribut för långloppsskubbande.  Blir det trots allt snö innan jul kommer skidor att ta en del av platsen under granen. Till hemmet köper vi råsaftscentrifug och automatisk sås-visp. Pekskärmsvante och rosa toapapper är också populära klappar.

Det blir en del fylla i samband med nyårsfirandet. Även ute bland allmänheten. Raketolyckorna når nya höjder.

Jan Malmsjö kommer att vara extraordinärt svulstig när han manar på det nya året. Det trodde man inte var möjligt.

Sist men inte minst kommer förskrivningen av ångest och depressionsdämpande psykofarmaka att öka, en följd av att den nedstämdhet som drabbat befolkningen under GK-bloggens bortavaro.

Vi slutar med en humörshöjare: Håll ut, vi är snart tillbaka.

God jul och gott nytt år! Lite i förskott.

Ha det bra. Köp Svensk skinka och gör för Guds skull inte ”Janssons frestelse” på färdigrensade ansjovisfiléer. Det skall vara orensade, på stor burk med kryddigt spad. Det är ett måste. (Ansjovisen skall naturligtvis ansas, och renset kan ni ge till katten. Om ni har någon. Om inte, så förhöjer detta julstämningen ytterligare.)

GJOGNÅ , än en gång!

december 20, 2013 at 10:00 f m 5 kommentarer

Vart tog jakten vägen?

Vi hintade (Vilket dj….a ord) Nej, vi tipsade  för en tid sedan om att Allvarlige Alvar ville komma till tals i lite jaktliga frågor. Vi har förstått att Alvar har tappat lite av sin förr så massiva jaktlust, så det skulle vara trevligt att få en bakgrund till reträtten från Dianas stigar. Ordet till Alvar.

 

Nåja, jag har väl inte krokat upp bössan för gott. Det blir fortfarande en och annan tur med stövaren. Ensam. Men det är inte som det var förr. Jag känner inte igen mig längre. Detta betyder inte att jag går vilse, utan det är annat som inte är som förr, på den gamla goda tiden då allt var så mycket bättre.

Jag skall beskriva hur jag upplever dagens jaktutövning i form av ett litet kåseri där jag känner igen en hel del av deltagarna.

 

Slutet av oktober. Bröthults jaktlag samlas på ladugårdsplanen hos lantbrukare Bertil Brunsås som fortfarande reder frukost till kräken, när de övriga jaktdeltagarna droppar in en, efter en.

Bröthults jaktlag disponerar en mark på ca 700 ha, en sammanslagning av skogs och jordbruksmark i enskild ägo. Störst markägare är disponent Sven Fjölstångh, som kan räkna in ca 400 ha innanför rågångarna. Sven är inte aktiv brukare. Han är numera pensionerad disponent och har köpt fastigheten ”Mellangården” som en god investering, och framför allt för att få möjlighet till jakt och fiske på egna domäner. Övrig mark är ”Bonnamark” av normal storlek där en del av ägarna jagar själva, men det mesta är utarrenderat till jaktintresserade stadsbor med hyggligt kapital i bakfickan.

Det är en alldeles utmärkt mark med bra arrondering, utan insprängd främmande ägor. I öster gränsar den mot Brötsjön och avsaknaden av större trafikerade vägar bereder möjlighet till jakt med drivande hund under rimligt säkra former.

Laget är nu samlat, så när som på Bertil, som fortfarande har sysslor hos djuren. Sven Fjölstångh är självutnämnd jaktledare, i kraft av sitt stora markinnehav. ”Vi tar en kopp kaffe medan vi väntar på Bertil”

Låt oss skärskåda porträttgalleriet. Vi börjar med Sven. En kraftig, lite rödbrusig man, med en näsa som skvallrar om att den nog skuggat ett och annat snapsglas. Han känner dock sitt ansvar som jaktledare och all alkohol under jakterna är tabu. Sven sitter på en stolryggsäck av dyrare modell och i innanmätet kan man ana en rik arsenal av nödvändiga redskap. Det är taiwanesiska grensågar och sekatörer. Buköppnare, brynstål, kniv för urtagning, kniv för styckning. Lockpipor för älg, rå, räv och gås. Det finns teleskopiska grillpinnar och tändblock samt tändstickor, och tändstål i reserv, om stickorna skulle bli blöta. Vidare finns termos, smörgåsar, grillkorvar, fläsk och extra ullstrumpor. Ryggsäcken är minst sagt fullproppad och otymplig att bära, men det gör inte så mycket för Sven är sällan längre från ”Range- Roven” är 50 meter. Sven är som övriga deltagare klädd i Gore-Tex och numera har han kompletterat med Kevlar-byxor om någon vildsvinsgalt skulle fatta tycke för smalbenen.

I Svens jack- och byxfickor hittar vi mobiler, kommunikationsradio, GPS och pejlutrustning som kommunicerar med halsbandet på Strävhårstaxen ”Elsa” som sitter vid Svens bepansrade ben.

Elsa är en liten charmant strävhårstik, som Sven köpte som två-åring för dyra penningar av en lantbrukare i trakten, i behov av likvida medel. Taxen är av den småväxta, smidiga typen, som numera fått stå tillbaka för ulliga storvuxna varianter, som blir sittande nedisade i snön bland ris och bråte. Elsa är hal som en ål och tar sig obehindrat över, eller under, de hinder som försöker stoppa hennes framfart. Eller tog sig, kanske vi skall säga. Sen Elsa kom i Svens ägo ränner hon kring med en klumpig orange väst och ett halsband med färgglada flärpar plus pejlhalsband. Detta sinkar hennes framfart till en del. Innan Elsa kom i Svens händer hade hon alla de egenskaper som man kan önska sig hos en förstklassig drivande Tax. Ett perfekt, strävt hårlag som tål väder och vind och inte genererar isbollar i pälsen. Taxen har ett sök, värdigt en flyfotad stövare. Resultatet blir att Elsa oftast tar upp, av föraren ostörda djur, vilket får rådjuren att bukta bra. Drevtiderna är så där utomordentligt lagom. Hon håller i så länge djuret buktar men när det sträcker ut och hon hamnar på efterkälken bryter hon och då, det bästa av allt. Hon är, eller var kanske vi skall säga, snabb som en vindil tillbaka till föraren. Kompassrakt, utan att sinka sig med nya djur som hon möter på returen.  Skallet är tätt och hörbart och drevhastigheten besvärar inte drevdjuret. En suverän hund, som tyvärr i Svens ägo, förlorat en av sina främsta egenskaper. Vi återkommer till detta.

Övriga medlemmar i jaktlaget ser väl ut som folk, och är rustade allt efter personlig smak och behov. Alla har inte Svens välfyllda ryggsäck, men en sak har de gemensamt. Kommunikationsradio. Alla utom Bertil, som nu sällat sig till sällskapet. Bertil har lite annorlunda utstyrsel. Vadmalsbyxor som värmer även när de är blöta, och en gammal sliten lodenrock med samma egenskap. Varm och skön långt ner på smalbenen. Graningekängor håller fötterna i skick och en mössa tillverkad av egenfångade mårdskinn värmer Bertils, lite glest behårade huvud.

”Jaha, nu är Bertil på plats också. Välkomna mina herrar till dagens jakt. I dag jagar vi rådjur och vi skjuter allt utom getter och hornlösa bockar. Jag tänkte vi skulle börja med ”Myrsåten” och där brukar som ni vet ”Guldbocken” ha sin hemvist. Han är på retur, så vi skjuter om hornen är kvar. Har han fällt, går han fri.  Vi håller kontakt på vanliga kanalen, och vi postar på de pass vi lottade igår. Du Bertil som inte har någon radio kan välja pass efter eget huvud.  Posta nere mot sjön, utanför såten där du inte stör. Vi kan ju inte nå dig så du får väl dra dig upp mot grillplatsen när du känner för det.”

Truppen skingras och Bertil tar bilen ner till vändplatsen i anslutning till Brötsjön. Han makar sig tillrätta på en bergknalle där han skjutit rådjur tidigare.

Sven är lite orörlig, så han har engagerat en jaktkompis, Allan, som hundförare. Allan stryker koppel och Elsa pinnar iväg i sin färggranna utstyrsel, lik en mobil reklamskylt.

Glesa väckskall övergår i fullt drev och passkyttarna kan glädjas åt Elsas förnämliga röstresurser. Tätt skall och lagom drevfart gör att ”Guldbocken” buktar snävt. Att drevet gäller detta djur vet vi, eftersom Sven, efter en kvart skymtar bocken i ungskogen på för drygt håll. Drevet är ställt mot Kalle som passar på en landtunga ute i myren. ”Jag kanske skulle varsko Kalle”, tänker Sven. ”Kalle Kalle kom”  ”Kalle här kom”  ”Jo du, jag hade Guldbocken hos mig här på lite drygt håll. Jag tänkte att jag skulle varsko dej. Han har hornen kvar så det är bara att skjuta. Kom” ”Gud så spännande.  Jag hör Elsa närma sig så jag får nog sluta. Klart slut”.

Medan detta samtal utspinner sig kommer en magnifik råbock glidande. Han är inte speciellt jäktad av Elsa, och ett långt liv har lärt honom hög grad av försiktighet.  Strax utom hagelhåll observerar han en obehaglig varelse som står och pratar i en svart liten burk. ”Fy tusan. Där står en människa. Här gäller det att dra”. Bocken kastar och Kalle kan efter ett kort uppehåll i skallgivningen konstatera att drevet vänt och nu drar stadigt Söderut. ”Satan så retfullt. Sååå nära!”

Störd av människokontakten drar bocken iväg någon kilometer men inte snabbare än att Elsa håller god kontakt och nu, på lugnare marker, börjar drevet bukta igen

”Sven Sven kom” ” Sven här kom” ” Jo jag hade bocken hos mig men han kastade och drog söderut. Kom.”   ”Jag ser på pejlen att det buktar i Lingonsåten. Jag meddelar de andra gubbarna så åker vi och ställer om där. Klart slut.”

Medan jaktlaget försöker sätta sina planer i verket springer bocken på en lingonplockare. Bocken är slug men inte så slug att han kan skilja på en jägare och en ofarlig bärplockerska. Det luktar människa och det manar till flykt. Bocken drar iväg, fortfarande med Elsa i släptåg. Efter några hundra meter känner sig bocken säker igen och börjar lite uttråkad av den envisa förföljaren att bukta snävt i en förstagallring av gran på gammal åkermark. Jaktledare Sven noterar detta på pejlen och ännu en gång ges order om omgruppering, en manöver som naturligtvis misslyckas. Drevdjuret störs på nytt och drar nu iväg mot det område där Bertil passat tyst och stilla under dagen.

Bertil sitter och mediterar, obekymrad, omedveten om händelseförloppet. Han är inte ledsen för det. Tvärt om.

Nu hör han drevet tona in, han reser sig och står beredd när bocken vänder bredsidan till på 25 meter. Bocken är stendöd i skottet. ”Vilken bock. Vilka horn!”

Tyvärr har Elsa i Svens händer förlorat sin allra förnämsta egenskap: En snabb retur. Genom dumhet och otålighet har Sven vant Elsa vid att husse kommer och hämtar henne. Istället för att som i två-års åldern, pinna tillbaka fort som attan, stannar hon på skottplatsen, alternativt går och skrotar utefter någon väg, där hon vet att husse snart kommer och plockar upp. ”Detta utomordentliga ämne hade inte gått att förstöra utan dessa förbannade pejlar”, tänker Bertil när han under Taxens överinseende passar bocken.

Nu anländer Sven. ”Vilken bock! Du har då alltid en enastående tur. Vi sliter som djur och här sitter du och slappar och får drevet mitt i famnen. Fy faen vad orättvist”

Här föds i Bertils huvud, första tanken på sorti ur Bröthults jaktlag.

 

Vi tackar Alvar för detta. Han har lovat att återkomma med ytterligare berättelser som förklarar hans partiella reträtt från jaktstigen.

december 16, 2013 at 8:00 f m Lämna en kommentar

Von Bloghsters memoarer – del 4

Vi anländer helskinnade till Hollywood och tar under falska namn in på ett av de bättre hotellen. IB vill vara inkognito för att kunna testa sina planer på regissörs-kolleger utan att deras åsikter skulle färgas av strålglansen kring den svenske filmgiganten.

Nu drabbas projektet av ett antal bakslag. Snoddas, som skulle komma senare, backar ur eftersom det krockar med ett antal av Bollnäs hemmamatcher i bandy. A. Ekberg visade sig ha svällt till en volym som skulle hindra att hon fick plats i vindskyddet Och värst av allt. Det fanns ingen älv med timmerflottning ”Äh.. faen… Vi får åka tillbaka och spela in i Sverige istället” , resonerar IB, lite stukad.

Med ett antal kompetenta kameramän och rundhyllta töser beger vi oss till Hälsingland där inspelningen tar sin början. Snoddas kan nu medverka, de dagar då bandyn inte lägger hinder i vägen, och jag måste erkänna att inspelningen av det romantiska flottardramat blir synnerligen intressant och trivsamt. Som tidigare nämnts består bandylegendens och mina insatser i att med engagemang och entusiasm förföra de trivsamma bondjäntorna i olika bivacker utefter Ljusnan när flottarna riskerar livet i brötar och forsar. Ingen kan med sämsta vilja i världen påstå annat än att kärleksscenerna var äkta och trovärdiga. De dagar då Snoddas var upptagen av bandyn hade jag dubbelt upp, men det ordnade sig ändå till min och damernas tillfredsställelse.

Inspelningen artar sig till en enorm succé. Allt går enligt planerna och jag och Snoddas trivs som fisken i Ljusnan. IB är hela tiden förklädd, för här gäller samma som i Hollywood. Han vill inte att hans storhet skall påverka inspelningen, och senare, publikens reaktioner.

Filmen har urpremiär på Bollnäs Folkets hus. Även vi övriga i teamet är förklädda. Snoddas har tagit av sin keps och blir i och med det oigenkännlig och själv vill jag inte skylta med mitt äkta, fördelaktiga utseende eftersom jag förmodligen är känd som pokerspelare och förförare även i dessa trakter.

Det ligger förväntan i luften när reklamfilmen vevats färdigt och IB:s mästerverk, ”Flottig kärlek” drar igång.

Efter 15-20minuter händer något fullständigt oväntat och osannolikt. Man börjar höra spridda visslingar och burop, och efter ett tag regnar tomater och ägg över scenen. Det urartar till okontrollerat upplopp och vi sällar oss till åskådarmassorna som under vilda protester kräver pengarna tillbaka. Det var nära att vi avslöjades. När de första tomaterna viner i luften trodde Snoddas för ett tag att det var bandybollar och han började lite förvirrad att ropa efter skridskor och klubba. Vi kunde dock så småningom lämna salongen utan att bli igenkända

”De… de va som faen” stammar IB, märkbart tagen. ”Nu ddd..jävlar måste ni hålla tyst. Ingen får någonsin få reda på att jag är inblandad i detta. Då kommer mitt goda namn att dras i smutsen för alltid”. Vi lovar regissören att hålla tyst, ett löfte som ingen av oss brutit.

Ett par sensationslystna reportrar på ”FIB-Kulturskymning” får på något sätt reda på att IB kan ha varit inblandad i detta, det största fiaskot i Svensk filmhistoria. Männen i fråga hette Bratt och Guillou och deras journalistiska grävande kom att gå under namnet: ”IB-affären”

När myndigheterna får klart för sig att Bratt och Guillou försöker smutskasta national-helgonet blir de åtalade och fick sitta en tid på anstalt. Lite orättvist kanske, men man kan nog anse att åtminstone Guillou senare tjänat ihop till straffet, retroaktivt.  Det finns gränser för hur självgod man får vara utan påföljd.

december 13, 2013 at 8:00 f m Lämna en kommentar

Mönsteråsbloggen

Jonny håller koll på vår vänort, Mönsterås. Det gör han rätt i, och mestadels bra. Vi är inte överens i allt. GK kan ibland kosta på oss lyxen att tycka att ett och annat, som sittande regimer uträttar, är bra och vi har lite olika uppfattning om det Gudomliga.

Vi noterar att Jonny inte tänker rösta blankt, för att på så sätt ”stjäla” en röst från SD. Jonny tror inte att SD kommer att backa trots att de ertappats med ”byxorna nere” genom uttalande på nätet i invandrarfrågan. Det tror inte vi heller. SD samlar idag ca 10 % av väljarna och det kan man tycka vad man vill om, men det är hög tid att inse att det inte längre handlar om en liten högljudd sekt som man kan avfärda med vänsterhanden. Det är dags att ”ta fajten” som något annat parti brukar säga. Analysera deras budskap och se vad som lockar väljarna. Kanske är det så att det är invandrarfrågan som väger tyngst och då får man väl avfärda en tiondel av väljarna som idioter om man tillämpar gängse synsätt. Invandrarfrågan berör och måste diskuteras öppet, men det är ingen som vågar för då bakas man med automatik ihop med högerextrema krafter. Vi i GK är varken till höger eller vänster. Vi är mitt i, och du Jonny är välkommen om du inte känner dig hemma på annat håll.

Ett gäng kufar som får härja fritt och ostört är FI. Enda skillnaden mot andra extremister är att de bytt ut invandrarna mot manspersoner som hatobjekt. FI-sympatisörerna är dessbättre ganska fåtaliga och skulle också Gudrun och co. ertappas med byxorna nere skulle nog väljarstödet rasa från 0,4 % till obefintlighet.

Jonny! Du och alla andra är hjärtligt välkomna att rösta på GAS. Vi är ett parti som värnar allas lika värde. Oavsett hudfärg, religion eller favoritlag i Premier League. Möjligen har vi en lite negativ inställning till en del grann-kommuner men det överskuggar inte vår vidsynthet och kärlek till nästan allt.

december 11, 2013 at 10:38 e m 8 kommentarer

Von Bloghsters memoarer – del 3

Min broder Loke fortsätter med publiceringen av sina spännande memoarer. Sist vi hörde från honom flöt han kring i havet vid Fårös kust.

Mina sista krafter räcker precis för att kravla upp på stranden vid Fårö. Jag svimmar av utmattning och när jag efter en tid vaknar till, ser jag en mansperson som står och petar på mig med en silverkrycka.

Nå, nå. Ni lever. Vad gör ni här på min tomt? ”Jag har nu kommit mig så pass att jag tycker mig känna igen mannen med silverkryckan. Minsann, är det inte IB? Av skäl som framgår längre fram i texten avslöjar jag inte hans rätta namn utan nöjer mig med, IB. Jag förklarar hur jag hamnat där och IB avvecklar sina misstankar om sjörövare och vrakplundrare ”Förb….Förbannat intressant det där. Skulle kunna bli en förbannat bra film” säger IB på sitt lite småstammande maner, med inslag av kraftuttryck.

Jag får följa med in i huset där hans Norsk-födda sambo bjuder på mat och varma, torra kläder.

”Fan. Det skulle vara förbannat trevligt att åka in till Visby för en pokergiv eller lite roulett” säger IB som genast får medhåll av sin Norska livskamrat. Likt en alkis, som känner vinddraget av en sup, börjar jag darra som det berömda asplövet när jag hör talas om poker igen. Från och med nu existerar inget annat. Jag måste få spela.

Vi träder in på hotellet och IB blir behandlad som den kung han är. Även jag åtnjuter ett vänligt bemötande. Vi skall precis ta plats vid pokerbordet då mina blickar fastnar på en bild i ”Gotlands allehanda” som ligger på bordet. Ett foto på en man som är mig mer än bekant, inramas av en artikel om en person som är efterlyst för omfattande falskspel och som också söks för delgivning i ett stort antal faderskapsmål.

Jag finner mig blixtsnabbt, och rycker åt mig en plastpåse som jag döljer ansiktet med, under det att jag fingerar illamående och kräkningar. Det blir en tjurrusning ut, och IB med sambo kommer strax efter för att förhöra sig om mitt tillstånd. Jag förklarar att jag nog blir bättre om vi åker hem igen, och tar några ordentliga magrensare.

Det blir en fantastiskt trevlig kväll. Nivån i buteljerna sjunker och efter ett tag börjar IB lätta sitt hjärta: ”Fy faen vad jag ät trött på dessa förbannade filmer: Viskningar och rop, Segel, in och ut, Jungfrukällor och Tystnader.   Fy faen så dött och tråkigt. Jag är så less på skiten, men folk har fått för sig att det är djupsinnigt och bra. Jag är fast, och måste hålla masken och fortsätta. Jag skulle vilja göra lite bondkomiska filmer, sånt som vanligt folk kan skratta åt. Tänk dej lite internationell buskis med Lucille Ball och Sune Mangs. Det vore folkligt och festligt”

IB spänner sin, numera aningen skeva blick, i mig och efter ett tag skiner han upp, som drabbad av en uppenbarelse: ”Helvete karl. Jag har det. Du som är så djävla snygg, och jag som är ett geni, skall åka till Hollywood och göra kärleksfilmer. Riktigt sötsliskiga historier som får kärringarna att gå i spinn och rensar tårkanalerna på de mest förhärdade. Tänk dej en film med dej och Snoddas, där ni förför töser på löpande band i vindskyddet, medan era flottar- kompisar snubblar och drunknar i timmerbrötarna. Fy faen vilken succé!  Ond bråd död och erotik.  Vi ringer Elisabeth och Anita på stört”. IB är nu så pass beskänkt att han inte minns telefonnumren, vare sig till Taylor eller Ekberg så saken får bero tills vidare.

En lite smärtsam morgon, övergår i middag och när jag möter IB vid köksbordet är jag beredd på att han skall avfärda gårdagens planer som fyllesvammel. ”Nu nu… har jag beställt flygbiljetter till Hollywood. Vi åker djävligt tidigt i morgon.”

Lite motsträvigt äntrar jag planet på Visby Airport för vidarebefordran till Bulltofta och USA- Amerika. I likhet med min bror Bosse, är jag av den åsikten att människan inte skall flyga. Hade det varit Guds mening, hade han försett oss med vingar, vilket i och för sig hade varit trevligt, men i hög grad försvårat verksamheten för de kostym- skräddare som fortfarande var verksamma på den tid, då detta begav sig.

Vi har ett antal relativt händelsefattiga timmar framför oss, vilka vi låter bli att kommentera utan vi återkommer med, om inte friska, så dock krafter, i nästa avsnitt.

december 10, 2013 at 11:57 e m Lämna en kommentar

Valmanifestet: Bilda en Nordisk union

valfläskVi får allt som oftast tillfälle att vädra vårt missnöje med valda delar av EU:s agerande. Allt är inte skit, men det överstatliga fingrandet på bagateller, som inte berör andra än invånarna i respektive konungadöme eller republik, gör oss rosenrasat förblindade så vi inte ser de delar av EU som ev. är bra.

Förutom petitess-tramset tycker vi att en del medlemsländer uppvisar en stötande grad av egoism, chauvinism och storebrorsmentalitet. ”Störst, bäst och vackrast”.

EU:s ambition är att växa, och om det vill sig, bra eller illa, beroende på inställning, så är snart hela Europa ett enda stort EU. Ett konglomerat av olika nationaliteter, statsskick och seder och bruk. Detta tror inte vi i gynnar den ursprungliga goda tanken: EU som en garant för fred och frihet.

När man var liten och satt i sandlådan gick det oftast bra att komma överens om spadar, hinkar och sand, om man var ett par tre stycken. Vid större antal blev det ofta bråk och annat elände. Det är nog samma sak med den stora EU-sandlådan. Ju fler som är med i leken, ju större risk för trätor. Risken tilltar dessutom med det geografiska avståndet. Det är ofta lättare att komma överens med de närmsta grannarna, på samma våglängd, än med de ”lite annorlunda” i fjärran. Eller för att ta ett konkret exempel. EU-bidrag till svenskt jordbruk för att värna om ett öppet landskap är nog lättare att ta till sig än vetskapen om bidrag till Portugisisk tobaksodling.

Vi, nästa vals oomtvistade vinnare, ”Grön AnSamling”, kommer efter vårt makttillträde att arbeta för en ”Nordisk Union” (NU) som skall ersätta vårt medlemskap i EU. Vi här i Norden är ganska lika och trivs relativt bra i varandras grannskap. Språken begriper vi hjälpligt, med undantag av finskan som kräver en del träning. Här har vi på bloggen ett tips. I stället för att lyssna på P3 rattar ni in P4 där man sänder finska program som är oändligt mycket bättre, om än obegripliga. Men efter ett tag tror vi att ett och annat skall fastna. Lyssna på ”Sisu radio”.

Vi tänker oss alltså en union bestående av Sverige, Finland, Island, Danmark och så småningom också Norge, när Petter Northug slutat åka skidor. Då skall Norrbaggarna få dela med sig av oljemiljarderna och hela norden skall blomstra efter en rättvis fördelning av naturtillgångarna.

Naturligtvis skulle vi här i Sverige klara oss alldeles utmärkt på egen hand utan både EU och NU. Detta land, som förgäves söker sin like. Det finns ingen plats på jorden som uppvisar en sådan natur, högtstående kultur och invånare som inte befläckas av en enda skavank ens vid närgången skärskådan. Sverige är helt enkelt en fläckfri diamant i universum.

Det slår oss nu, att denna ädelsten skulle kunna glimra ännu starkare, efter smärre justeringar.

Skåne ligger lite offside i söder, och har invånare som mestadels talar obegripligt och grötigt. De har under en längre tid hissat en egen flagga i gult och rött som ett tecken på självständighetssträvan. OK. De kan få som de vill. Vi skiter i Skåne och drar gränsen vid Blekinges sydgräns.

Lite synd, för i Malmötrakten finns en politisk påläggskalv som skulle kunna göra nytta i ”Grön AnSamling”. Men visst. Det går att flytta.

Även Gotland kan diskuteras. Ligger lite avigt till, mitt ute i havet och även dessa invånare nyttjar ett obegripligt tungomål. Vi kan utan större saknad avhända oss också detta, och låt i samma svep även Öland gå samma väg. Här behövs näppeligen någon förklaring varför.

Nu börjar det likna något. Mitt i detta, nu aningen bantade paradis, ligger Gröna Köpingen. Centralt, upphöjt, vackert, oemotståndligt, unikt. Detta oomtvistade centrum för höga naturvärden och högtstående kultur. Varför inte göra GK till rikets huvudstad?  Nej, inte huvudstad. Huvudlandsbygd.

Landsbygden är vår framtid och att utnämna GK till huvudort och centrum för kampen mot en förödande urbanisering vore en garanti för en framtid med Fred, Frihet och Framgång.

Rösta på GAS.  Rösta för F, F, F

PS.

Man kan naturligtvis också diskutera nyttan med valda delar av Norrland.  Också här är språket obegripligt. Största anledningen är att det är en bristvara ”Jou…….”

Det finns dock en del plusposter. Vacker natur, goda fiskevatten och ripor. Norrland får hänga med ett tag till.

DS

december 7, 2013 at 2:14 e m Lämna en kommentar

Von Bloghsters memoarer – del 2

Vid presentationen av första avsnittet av memoarerna föll det viktiga ”von” bort. Är man av adlig börd bör detta kanske framhävas och inte schabblas bort.

Jag, Bosse Bloggare, skall komma med lite information, innan min tvillingbror, Luke von Bloghster fortsätter med publiceringen av sina memoarer. Behovet aktualiserades när vi såg ett TV-program som handlade om Tomas Quick, numera Sture Bergvall, och turerna kring hans dom, frikännande och behandling på Säter. Vi skall inte fördjupa oss i detta, bara konstatera att det på Säters sjukhus förekommit en form av terapi där individer genom samtal med tongivande personer i vårdapparaten plötsligt säger sig minnas saker som terapeuterna påstår att de varit med om, och som de skall se som sin plikt att komma ihåg för att det skall stämma med terapeuternas teorier.

Vi tar inte ställning om detta är rätt eller fel utan vi vill bara peka på att min Bror, Luke, genomgått och fortfarande genomgår samma typ av terapi. Detta kan kanske förklara de mest vidunderliga upplevelser som han kommer att berätta om, och också varför han ibland hoppar i tid och rum. Det är väl helt enkelt så att han med hjälp av sina välgörare plötsligt kommer ihåg sådans som missats i tidigare avsnitt.  Vi tror nog att ”Lucky Loke” mestadels håller sig till sanningen även om en del av hans berättelse av okritiska läsare kan tolkas som vilda, fria fantasi-foster.

Med denna brasklapp ger vi ordet till broder Luke:

”Konfirmation och Realexamen ligger en tid tillbaka. Vi befinner oss i första halvan av 60-talet och livets allvar börjar tränga sig på. Broder Bo ägnar sig åt vidare-studier medan jag, hans tvillingbror Loke, har skaffat mig en födkrok av icke föraktligt slag. Ja rent vidunderligt lukrativ.

Jag uppvisade redan tidigt en förbluffande fingerfärdighet, som gjorde mig sanslöst framgångsrik vid pokerbordet och även bland de damer som flockades kring mig i stora stim. Mitt pokerspel gjorde mig snabbt förmögen, och detta tillsammans med mitt minst sagt fördelaktiga utseende gjorde att jag fick min vilja igenom, utan resonemang, vid kontakt med de kvinnor som jag frekvent kom i närkamp med. Tack vare mitt utseende, fick jag, förutom smeknamnet ”Lucky Loke”, också benämningen ”Bildsköne Bloghster”.

Nu skulle man kanske tro att jag spenderade stora delar av mina pokervinster på dessa damer. Icke så. Dessa arma kvinnor var så betagna i min person att de utan knot betalade krognotor och resor ända tills deras besparingar och studiebidrag var slut och de tvingades leva på svältgränsen. Tyvärr magrade de inte av, utan tvärt om. Ett flertal började växa, mest kring magen och detta tillsammans med att det började gå rykten om att allt kanske inte gick rätt till vid pokerborden gjorde att jag började känna os av katt.

Nu spelar ödet mig i händerna på ett osannolikt sätt. Min broder Bo var hängiven jägare medan jag istället fastnat för fiske. Det blev inte så mycket fiskat, pokern och kvinnobestyren tog den mesta av tiden i anspråk, men några turer på sjön blev det.  Det som drev mig till årorna var att jag lärde känna en intresserad fiskare vid namn Hans Berghög. Denne, i och för sig sympatiske yngling, hade ett stort handikapp. Han fick aldrig lika många, och stora fiskar som jag och det kunde han inte förlika sig med. Han yrkade frekvent på fisketurer för att han till slut skulle få, just det, tur, och kunna få mig besegrad.

Jag tyckte till slut synd om Hans och försökte i signifikativ storsinthet med alla medel få honom att någon gång gå segrande ur striden. Jag började frukta för hans mentala hälsa. Jag försökte allt. Vi bytte redskap. Jag metade utan agn. En gång monterade jag bort krokarna på skeddrag och vobbler. Vad hände? En åttakilos gädda, simmar helt fascinerad efter det kroklösa betet. När draget är framme vid båten och jag lyfter spö och drag för nytt kast, hoppar gäddan efter, landar i båten och slår ihjäl sig mot årtullen.

Fick Hans något? Inte ett fjäll.

En dag händer något alldeles extraordinärt. För att försöka överföra lite av min magiska kraft håller jag i Hasses armar när han, lite art-typiskt klumpigt, hivar iväg en blå Rapala-vobbler mot en grynna. Pang! Ett våldsamt hugg sliter spöt ur Hasses händer samtidigt som han ramlar över bord. Jag lyckades med lite tur få tag i spöt och nu börjar en färd, så osannolik att jag inte trott på det själv om jag inte varit med. Lyckan ler mot oss igen. Hasse lyckas få tag i aktertampen och tack vare att jag tacklat med en 0,50-lina kan jag med skickligt handlag hålla kontakt med fisken. Det bär av österut med god fart. Fisken är så stor och stark att jag inte lyckas vinna tillbaka ett enda varv på spolen. Jag förstår snart varför. Fisken gör ett hopp och en blanklax på ca 70 kilo exponerar sig för våra ögon. Helt fantastiskt. Resan fortsätter österut och det är bara att följa med.

Fisken måste bärgas till varje pris. En lax på 70 kilo, tagen på spinn, skulle innebära ett helt oslagbart rekord, så därför har jag inte tid att engagera mig i Hasses öde. Jag hör hur det skvalpar om hans lite rundhyllta kropp, och ibland skriker han hjärtskärande på hjälp.

Färden går stadigt österut och i höjd med Ölands norra udde noterar jag i ögonvrån att Hasse tappar taget och guppar mot land. Det var sista gången jag såg Hans. Förmodligen klarade han sig, för jag har talat med personer som i norra delarna av Västmanland träffat på en mansperson som till utseende och sätt att vara, stämmer väl överens med Hasse Berghög.

Nu går färden fortare. Efter något dygn börjar jag skönja land, förmodlig Baltikum. Mycket riktigt. En Sovjetisk patrullbåt sluter upp vid sidan och marinkårssoldater med barsk uppsyn bordar ekan.

Trots min begynnande ateism hör jag mig själv mumla: ”Tack söte snälle gode Fader och skapare. Gud ske pris. Halleluja.” Detta var ingen lovsång över den sovjetiska bordningen, utan uttryck för en enastående lättnad över att Hasse inte var med. Med denne man i, eller vid sidan av båten, hade redan en okulär besiktning, utförd av Sovjeterna, lett till åtal för spioneri, med åtföljande straffläger och avrättning.

Sovjeterna förstår så småningom sammanhanget, och när de skall hjälpa till att bärga laxen brister linan och spöet slaknar. Naturligtvis fruktansvärt tråkigt, men under rådande omständigheter vore det oklokt med en utskällning.

Vid tillfället bar jag en egentillverkad flytväst med sinnrik funktion. I stället för flytelement av kork eller cellplast hade jag sytt in sedelbuntar som ett reservkapital vid oförutsedda utgifter. Det var dollarbuntar, eftersom det var en valuta som flöt vid denna tidpunkt. Dessa kom nu till pass. Den Sovjetiska marinkåren visade sig mottagliga för mutor och dagen slutar med att vi stävar mot land med ekan på släp, och ett antal goda pokerhänder och uppsluppen stämning i kabyssen.

De penningar som jag tidigare inte behövt slösa på vin och kvinnor investerades nu istället i sovjetiska marinen och vodka.

Min goda ekonomiska sits tar mig så småningom till Moskva där jag av det politiska etablissemanget bjuds att stå med på podiet vid parad på ”Röda torget”. Oerhört intressant men aningen påfrestande, att stå i åtta timmar utan att flytta en tå eller röra en min.

Jag blir ”du och bror” med i stort sett hela statsapparaten och tillvaron är minst sagt dräglig och bekväm.  Tyvärr känner jag att det myckna vodka-drickandet börjar ta på levern, så jag bestämmer mig för en reträtt, västerut igen. Det visar sig inte så lätt. Järnridån var hundraprocentigt ogenomsläpplig och mina dyrkar i form av dollar var på upphällning.

Vid denna tidpunkt bedrev Sverige och Sovjetunionen spaning på varandra i Östersjöregionen. Med hjälp av mina sista dollar lyckades jag muta till mig en plats i lastutrymmet på ett av de sovjetiska spaningsplanen. Min flyktplan var att med hjälp av fallskärm hoppa ut över östersjön och där räddas av Hasse Berghög som kanske kunde tänkas vara kvar i området på sin hopplösa jakt på någon firre av format. Jag hade i detta läge ingen aning om att Hans förmodligen emigrerat norrut.

Det Sovjetiska manskapet betonade att de inte visste i vilket skick den fallskärm var som jag spenderade mina sista pengar på. Nå, det var inte att härja om, och när lastluckan öppnas i närheten av Gotland, märker jag ganska raskt att deras dubier inte var grundlösa. Hur jag än försöker vill inte skärmen veckla ut sig. Nu är goda råd svindyra. Jag lyckas vända mig i luften så att jag med den outlösta skärmen som skydd för huvudet skär vattenytan i en maximalt gynnsam vinkel. Det smäller till alldeles fruktansvärt, men jag kan snart notera att jag inte är död, utan forsar med god fart nedåt i djupet. Så småningom stannar jag upp och börjar stiga mot ytan.

Då händer det som jag inte begär att ni skall tro på. Det är så fullständigt sagolikt, osannolikt att man kunde tro att det inte hänt. Under min stigning mot ytan möter jag ett monster. En sjuttio kilos blanklax med en Rapala i mungipan och en 0,50 lina på släp. Ni förstår också vem det handlar om. Jag lyckas greppa linan och i god fart bogseras jag, denna gång i västlig riktning, och när vi stryker förbi Fårö släpper jag linan för att försöka nå fast land på Gutarnas domäner.”

Vi tackar broder Loke för detta.  Nu misstänker vi att det tisslas och tasslas ute i folkhemmet. ”Den där djäveln är inte klok. Tror han att vi skall tro på detta svammel och lögner. Bluff och båg är vad det är.”  Som välinformerad tvillingbror kan jag meddela att det är sant vartenda ord. Så här långt i berättelsen råder ingen tvekan om sanningshalten, och jag kan meddela att det bara blir värre, om jag känner broder Luke rätt, och det gör jag.

Skall vi tillskriva min bror någon liten tveksamhet, kan det vara hans bristande förmåga att memorera namn.  Vi kan inte garantera att Hans Berghög är rätt. Det korrekta är kanske tvärt om.

december 4, 2013 at 8:18 e m Lämna en kommentar

Gott Nytt År!

”Nu har tokfaen blivit fullständigt galen” tänker ni. Nja, kanske inte riktigt. Än.

Vi tänker naturligtvis på att 1:a advent innebär starten för det nya kyrkoåret. Nu måste vi kanske erkänna att vi normalt inte har stenkoll på det kyrkliga, men informationen om att en av Mönsteråsbygdens stoltheter, Andreas Landin skulle sjunga i Mönsterås kyrka drev oss att tillfälligt överge GK-Kapellet. Vi svek denna helg Hosi-Anna Davidsson och hennes skönsjungande damer i GK:s kyrkliga syförenings kör ”Stickflickorna” men vi fick i gengäld lyssna på annan vacker körsång och ovan nämnde Mönsterås-son. Kyrkan var halvbesatt men borde fyllas till sista bänk när Landin gästar hembygden. Det är ett elände att hålla händerna i styr. Det sitter i ryggmärgen att applådera men det får man inte. Jo. efter sista numret, och det kändes befriande.

Vi skall fortsätta på den positiva vägen och ge dagens officiant en eloge. Normalt har vi lite svårt för lismande liturgi, men det slapp vi i dag. Alf J. gör ett alldeles utmärkt jobb.

Vi brukar påstå att det var bättre förr och kanske minns vi med viss saknad de mästrande domedagsorden, förmedlade av någon respektingivande prost, som från predikstolen läste lusen av församlingsborna. Det var ord och inga visor och man höll sig lugn flera dagar efteråt. Nu skall det vara så jämlikt och tjusigt och prästen skall rent fysiskt befinna sig på samma nivå som församlingen.

Körsång är vackert, likaså orgelmusik, och det är nog detta som driver oss att då och då uppsöka kyrkorummet. Lite rofyllt att sitta där och minnas gamla tider. Ex. barndomens julböner som aldrig ville ta slut. En djävulskt lång väntan på hemfärd till väntande julklappar.

Något annat som kan tänkas mana till ett och annat pass på träbänkarna är lite medlidande med prästerskapet. Tänk så deprimerande att stå där söndag efter söndag och tala inför i stort sett tomma bänkar, eller i alla fall bara för ett fåtal, rent fysiskt, gamla döva öron. Hasa er dit någon gång, och gå inte ur Svenska kyrkan. Det pratas mycket om förstörelse och dålig förvaltning av gamla kulturellt, värdefulla byggnader. Kyrkorna skall vi värna om, oavsett vår religiösa status. Det är vår skyldighet mot våra fäder och kommande generationer. Tänk om kyrkklockorna skulle tystna. Jag blir alltid lite gråtmild när ex. helgmålsklockorna ljuder över hembygden. Det är så vackert. Väcker minnen och erinrar om tider som varit.

Förr, på den gamla goda tiden, upplyste helgmålsringningen om att arbetsveckan var slut lördag kväll, klockan 18. En dags välbehövlig vila väntade. För de lite yngre drängarna och pigorna blev det kanske en svängom till dragspelsmusik i något vägkors och eventuellt lite fylla och slagsmål.

Söndag med bakfylla och kyrkobesök. Var det lite avstånd till Guds boning så gick en hel del av vilodagen åt till färden t.o.r. med häst och vagn. Sen var det snart måndag igen, med vardagens slitsamma sysslor.

Vi kanske skall reservera oss en aning: Allt var inte bättre förr.

Ps.

Detta nyårsfirande var fritt från Champagne, raketer och smällare. Vad som serverades till oblaterna vet vi inte men det var nog inte ”Bubbel”, utan rödvin, enligt gammal god sed.

Ds.

december 1, 2013 at 3:09 e m Lämna en kommentar


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

december 2013
M T O T F L S
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se