Von Bloghsters memoarer – del 2

december 4, 2013 at 8:18 e m Lämna en kommentar

Vid presentationen av första avsnittet av memoarerna föll det viktiga ”von” bort. Är man av adlig börd bör detta kanske framhävas och inte schabblas bort.

Jag, Bosse Bloggare, skall komma med lite information, innan min tvillingbror, Luke von Bloghster fortsätter med publiceringen av sina memoarer. Behovet aktualiserades när vi såg ett TV-program som handlade om Tomas Quick, numera Sture Bergvall, och turerna kring hans dom, frikännande och behandling på Säter. Vi skall inte fördjupa oss i detta, bara konstatera att det på Säters sjukhus förekommit en form av terapi där individer genom samtal med tongivande personer i vårdapparaten plötsligt säger sig minnas saker som terapeuterna påstår att de varit med om, och som de skall se som sin plikt att komma ihåg för att det skall stämma med terapeuternas teorier.

Vi tar inte ställning om detta är rätt eller fel utan vi vill bara peka på att min Bror, Luke, genomgått och fortfarande genomgår samma typ av terapi. Detta kan kanske förklara de mest vidunderliga upplevelser som han kommer att berätta om, och också varför han ibland hoppar i tid och rum. Det är väl helt enkelt så att han med hjälp av sina välgörare plötsligt kommer ihåg sådans som missats i tidigare avsnitt. Vi tror nog att ”Lucky Loke” mestadels håller sig till sanningen även om en del av hans berättelse av okritiska läsare kan tolkas som vilda, fria fantasi-foster.

Med denna brasklapp ger vi ordet till broder Luke:

”Konfirmation och Realexamen ligger en tid tillbaka. Vi befinner oss i första halvan av 60-talet och livets allvar börjar tränga sig på. Broder Bo ägnar sig åt vidare-studier medan jag, hans tvillingbror Loke, har skaffat mig en födkrok av icke föraktligt slag. Ja rent vidunderligt lukrativ.

Jag uppvisade redan tidigt en förbluffande fingerfärdighet, som gjorde mig sanslöst framgångsrik vid pokerbordet och även bland de damer som flockades kring mig i stora stim. Mitt pokerspel gjorde mig snabbt förmögen, och detta tillsammans med mitt minst sagt fördelaktiga utseende gjorde att jag fick min vilja igenom, utan resonemang, vid kontakt med de kvinnor som jag frekvent kom i närkamp med. Tack vare mitt utseende, fick jag, förutom smeknamnet ”Lucky Loke”, också benämningen ”Bildsköne Bloghster”.

Nu skulle man kanske tro att jag spenderade stora delar av mina pokervinster på dessa damer. Icke så. Dessa arma kvinnor var så betagna i min person att de utan knot betalade krognotor och resor ända tills deras besparingar och studiebidrag var slut och de tvingades leva på svältgränsen. Tyvärr magrade de inte av, utan tvärt om. Ett flertal började växa, mest kring magen och detta tillsammans med att det började gå rykten om att allt kanske inte gick rätt till vid pokerborden gjorde att jag började känna os av katt.

Nu spelar ödet mig i händerna på ett osannolikt sätt. Min broder Bo var hängiven jägare medan jag istället fastnat för fiske. Det blev inte så mycket fiskat, pokern och kvinnobestyren tog den mesta av tiden i anspråk, men några turer på sjön blev det. Det som drev mig till årorna var att jag lärde känna en intresserad fiskare vid namn Hans Berghög. Denne, i och för sig sympatiske yngling, hade ett stort handikapp. Han fick aldrig lika många, och stora fiskar som jag och det kunde han inte förlika sig med. Han yrkade frekvent på fisketurer för att han till slut skulle få, just det, tur, och kunna få mig besegrad.

Jag tyckte till slut synd om Hans och försökte i signifikativ storsinthet med alla medel få honom att någon gång gå segrande ur striden. Jag började frukta för hans mentala hälsa. Jag försökte allt. Vi bytte redskap. Jag metade utan agn. En gång monterade jag bort krokarna på skeddrag och vobbler. Vad hände? En åttakilos gädda, simmar helt fascinerad efter det kroklösa betet. När draget är framme vid båten och jag lyfter spö och drag för nytt kast, hoppar gäddan efter, landar i båten och slår ihjäl sig mot årtullen.

Fick Hans något? Inte ett fjäll.

En dag händer något alldeles extraordinärt. För att försöka överföra lite av min magiska kraft håller jag i Hasses armar när han, lite art-typiskt klumpigt, hivar iväg en blå Rapala-vobbler mot en grynna. Pang! Ett våldsamt hugg sliter spöt ur Hasses händer samtidigt som han ramlar över bord. Jag lyckades med lite tur få tag i spöt och nu börjar en färd, så osannolik att jag inte trott på det själv om jag inte varit med. Lyckan ler mot oss igen. Hasse lyckas få tag i aktertampen och tack vare att jag tacklat med en 0,50-lina kan jag med skickligt handlag hålla kontakt med fisken. Det bär av österut med god fart. Fisken är så stor och stark att jag inte lyckas vinna tillbaka ett enda varv på spolen. Jag förstår snart varför. Fisken gör ett hopp och en blanklax på ca 70 kilo exponerar sig för våra ögon. Helt fantastiskt. Resan fortsätter österut och det är bara att följa med.

Fisken måste bärgas till varje pris. En lax på 70 kilo, tagen på spinn, skulle innebära ett helt oslagbart rekord, så därför har jag inte tid att engagera mig i Hasses öde. Jag hör hur det skvalpar om hans lite rundhyllta kropp, och ibland skriker han hjärtskärande på hjälp.

Färden går stadigt österut och i höjd med Ölands norra udde noterar jag i ögonvrån att Hasse tappar taget och guppar mot land. Det var sista gången jag såg Hans. Förmodligen klarade han sig, för jag har talat med personer som i norra delarna av Västmanland träffat på en mansperson som till utseende och sätt att vara, stämmer väl överens med Hasse Berghög.

Nu går färden fortare. Efter något dygn börjar jag skönja land, förmodlig Baltikum. Mycket riktigt. En Sovjetisk patrullbåt sluter upp vid sidan och marinkårssoldater med barsk uppsyn bordar ekan.

Trots min begynnande ateism hör jag mig själv mumla: ”Tack söte snälle gode Fader och skapare. Gud ske pris. Halleluja.” Detta var ingen lovsång över den sovjetiska bordningen, utan uttryck för en enastående lättnad över att Hasse inte var med. Med denne man i, eller vid sidan av båten, hade redan en okulär besiktning, utförd av Sovjeterna, lett till åtal för spioneri, med åtföljande straffläger och avrättning.

Sovjeterna förstår så småningom sammanhanget, och när de skall hjälpa till att bärga laxen brister linan och spöet slaknar. Naturligtvis fruktansvärt tråkigt, men under rådande omständigheter vore det oklokt med en utskällning.

Vid tillfället bar jag en egentillverkad flytväst med sinnrik funktion. I stället för flytelement av kork eller cellplast hade jag sytt in sedelbuntar som ett reservkapital vid oförutsedda utgifter. Det var dollarbuntar, eftersom det var en valuta som flöt vid denna tidpunkt. Dessa kom nu till pass. Den Sovjetiska marinkåren visade sig mottagliga för mutor och dagen slutar med att vi stävar mot land med ekan på släp, och ett antal goda pokerhänder och uppsluppen stämning i kabyssen.

De penningar som jag tidigare inte behövt slösa på vin och kvinnor investerades nu istället i sovjetiska marinen och vodka.

Min goda ekonomiska sits tar mig så småningom till Moskva där jag av det politiska etablissemanget bjuds att stå med på podiet vid parad på ”Röda torget”. Oerhört intressant men aningen påfrestande, att stå i åtta timmar utan att flytta en tå eller röra en min.

Jag blir ”du och bror” med i stort sett hela statsapparaten och tillvaron är minst sagt dräglig och bekväm. Tyvärr känner jag att det myckna vodka-drickandet börjar ta på levern, så jag bestämmer mig för en reträtt, västerut igen. Det visar sig inte så lätt. Järnridån var hundraprocentigt ogenomsläpplig och mina dyrkar i form av dollar var på upphällning.

Vid denna tidpunkt bedrev Sverige och Sovjetunionen spaning på varandra i Östersjöregionen. Med hjälp av mina sista dollar lyckades jag muta till mig en plats i lastutrymmet på ett av de sovjetiska spaningsplanen. Min flyktplan var att med hjälp av fallskärm hoppa ut över östersjön och där räddas av Hasse Berghög som kanske kunde tänkas vara kvar i området på sin hopplösa jakt på någon firre av format. Jag hade i detta läge ingen aning om att Hans förmodligen emigrerat norrut.

Det Sovjetiska manskapet betonade att de inte visste i vilket skick den fallskärm var som jag spenderade mina sista pengar på. Nå, det var inte att härja om, och när lastluckan öppnas i närheten av Gotland, märker jag ganska raskt att deras dubier inte var grundlösa. Hur jag än försöker vill inte skärmen veckla ut sig. Nu är goda råd svindyra. Jag lyckas vända mig i luften så att jag med den outlösta skärmen som skydd för huvudet skär vattenytan i en maximalt gynnsam vinkel. Det smäller till alldeles fruktansvärt, men jag kan snart notera att jag inte är död, utan forsar med god fart nedåt i djupet. Så småningom stannar jag upp och börjar stiga mot ytan.

Då händer det som jag inte begär att ni skall tro på. Det är så fullständigt sagolikt, osannolikt att man kunde tro att det inte hänt. Under min stigning mot ytan möter jag ett monster. En sjuttio kilos blanklax med en Rapala i mungipan och en 0,50 lina på släp. Ni förstår också vem det handlar om. Jag lyckas greppa linan och i god fart bogseras jag, denna gång i västlig riktning, och när vi stryker förbi Fårö släpper jag linan för att försöka nå fast land på Gutarnas domäner.”

Vi tackar broder Loke för detta. Nu misstänker vi att det tisslas och tasslas ute i folkhemmet. ”Den där djäveln är inte klok. Tror han att vi skall tro på detta svammel och lögner. Bluff och båg är vad det är.” Som välinformerad tvillingbror kan jag meddela att det är sant vartenda ord. Så här långt i berättelsen råder ingen tvekan om sanningshalten, och jag kan meddela att det bara blir värre, om jag känner broder Luke rätt, och det gör jag.

Skall vi tillskriva min bror någon liten tveksamhet, kan det vara hans bristande förmåga att memorera namn. Vi kan inte garantera att Hans Berghög är rätt. Det korrekta är kanske tvärt om.