Vart tog jakten vägen?

december 16, 2013 at 8:00 f m Lämna en kommentar

Vi hintade (Vilket dj….a ord) Nej, vi tipsade  för en tid sedan om att Allvarlige Alvar ville komma till tals i lite jaktliga frågor. Vi har förstått att Alvar har tappat lite av sin förr så massiva jaktlust, så det skulle vara trevligt att få en bakgrund till reträtten från Dianas stigar. Ordet till Alvar.

 

Nåja, jag har väl inte krokat upp bössan för gott. Det blir fortfarande en och annan tur med stövaren. Ensam. Men det är inte som det var förr. Jag känner inte igen mig längre. Detta betyder inte att jag går vilse, utan det är annat som inte är som förr, på den gamla goda tiden då allt var så mycket bättre.

Jag skall beskriva hur jag upplever dagens jaktutövning i form av ett litet kåseri där jag känner igen en hel del av deltagarna.

 

Slutet av oktober. Bröthults jaktlag samlas på ladugårdsplanen hos lantbrukare Bertil Brunsås som fortfarande reder frukost till kräken, när de övriga jaktdeltagarna droppar in en, efter en.

Bröthults jaktlag disponerar en mark på ca 700 ha, en sammanslagning av skogs och jordbruksmark i enskild ägo. Störst markägare är disponent Sven Fjölstångh, som kan räkna in ca 400 ha innanför rågångarna. Sven är inte aktiv brukare. Han är numera pensionerad disponent och har köpt fastigheten ”Mellangården” som en god investering, och framför allt för att få möjlighet till jakt och fiske på egna domäner. Övrig mark är ”Bonnamark” av normal storlek där en del av ägarna jagar själva, men det mesta är utarrenderat till jaktintresserade stadsbor med hyggligt kapital i bakfickan.

Det är en alldeles utmärkt mark med bra arrondering, utan insprängd främmande ägor. I öster gränsar den mot Brötsjön och avsaknaden av större trafikerade vägar bereder möjlighet till jakt med drivande hund under rimligt säkra former.

Laget är nu samlat, så när som på Bertil, som fortfarande har sysslor hos djuren. Sven Fjölstångh är självutnämnd jaktledare, i kraft av sitt stora markinnehav. ”Vi tar en kopp kaffe medan vi väntar på Bertil”

Låt oss skärskåda porträttgalleriet. Vi börjar med Sven. En kraftig, lite rödbrusig man, med en näsa som skvallrar om att den nog skuggat ett och annat snapsglas. Han känner dock sitt ansvar som jaktledare och all alkohol under jakterna är tabu. Sven sitter på en stolryggsäck av dyrare modell och i innanmätet kan man ana en rik arsenal av nödvändiga redskap. Det är taiwanesiska grensågar och sekatörer. Buköppnare, brynstål, kniv för urtagning, kniv för styckning. Lockpipor för älg, rå, räv och gås. Det finns teleskopiska grillpinnar och tändblock samt tändstickor, och tändstål i reserv, om stickorna skulle bli blöta. Vidare finns termos, smörgåsar, grillkorvar, fläsk och extra ullstrumpor. Ryggsäcken är minst sagt fullproppad och otymplig att bära, men det gör inte så mycket för Sven är sällan längre från ”Range- Roven” är 50 meter. Sven är som övriga deltagare klädd i Gore-Tex och numera har han kompletterat med Kevlar-byxor om någon vildsvinsgalt skulle fatta tycke för smalbenen.

I Svens jack- och byxfickor hittar vi mobiler, kommunikationsradio, GPS och pejlutrustning som kommunicerar med halsbandet på Strävhårstaxen ”Elsa” som sitter vid Svens bepansrade ben.

Elsa är en liten charmant strävhårstik, som Sven köpte som två-åring för dyra penningar av en lantbrukare i trakten, i behov av likvida medel. Taxen är av den småväxta, smidiga typen, som numera fått stå tillbaka för ulliga storvuxna varianter, som blir sittande nedisade i snön bland ris och bråte. Elsa är hal som en ål och tar sig obehindrat över, eller under, de hinder som försöker stoppa hennes framfart. Eller tog sig, kanske vi skall säga. Sen Elsa kom i Svens ägo ränner hon kring med en klumpig orange väst och ett halsband med färgglada flärpar plus pejlhalsband. Detta sinkar hennes framfart till en del. Innan Elsa kom i Svens händer hade hon alla de egenskaper som man kan önska sig hos en förstklassig drivande Tax. Ett perfekt, strävt hårlag som tål väder och vind och inte genererar isbollar i pälsen. Taxen har ett sök, värdigt en flyfotad stövare. Resultatet blir att Elsa oftast tar upp, av föraren ostörda djur, vilket får rådjuren att bukta bra. Drevtiderna är så där utomordentligt lagom. Hon håller i så länge djuret buktar men när det sträcker ut och hon hamnar på efterkälken bryter hon och då, det bästa av allt. Hon är, eller var kanske vi skall säga, snabb som en vindil tillbaka till föraren. Kompassrakt, utan att sinka sig med nya djur som hon möter på returen.  Skallet är tätt och hörbart och drevhastigheten besvärar inte drevdjuret. En suverän hund, som tyvärr i Svens ägo, förlorat en av sina främsta egenskaper. Vi återkommer till detta.

Övriga medlemmar i jaktlaget ser väl ut som folk, och är rustade allt efter personlig smak och behov. Alla har inte Svens välfyllda ryggsäck, men en sak har de gemensamt. Kommunikationsradio. Alla utom Bertil, som nu sällat sig till sällskapet. Bertil har lite annorlunda utstyrsel. Vadmalsbyxor som värmer även när de är blöta, och en gammal sliten lodenrock med samma egenskap. Varm och skön långt ner på smalbenen. Graningekängor håller fötterna i skick och en mössa tillverkad av egenfångade mårdskinn värmer Bertils, lite glest behårade huvud.

”Jaha, nu är Bertil på plats också. Välkomna mina herrar till dagens jakt. I dag jagar vi rådjur och vi skjuter allt utom getter och hornlösa bockar. Jag tänkte vi skulle börja med ”Myrsåten” och där brukar som ni vet ”Guldbocken” ha sin hemvist. Han är på retur, så vi skjuter om hornen är kvar. Har han fällt, går han fri.  Vi håller kontakt på vanliga kanalen, och vi postar på de pass vi lottade igår. Du Bertil som inte har någon radio kan välja pass efter eget huvud.  Posta nere mot sjön, utanför såten där du inte stör. Vi kan ju inte nå dig så du får väl dra dig upp mot grillplatsen när du känner för det.”

Truppen skingras och Bertil tar bilen ner till vändplatsen i anslutning till Brötsjön. Han makar sig tillrätta på en bergknalle där han skjutit rådjur tidigare.

Sven är lite orörlig, så han har engagerat en jaktkompis, Allan, som hundförare. Allan stryker koppel och Elsa pinnar iväg i sin färggranna utstyrsel, lik en mobil reklamskylt.

Glesa väckskall övergår i fullt drev och passkyttarna kan glädjas åt Elsas förnämliga röstresurser. Tätt skall och lagom drevfart gör att ”Guldbocken” buktar snävt. Att drevet gäller detta djur vet vi, eftersom Sven, efter en kvart skymtar bocken i ungskogen på för drygt håll. Drevet är ställt mot Kalle som passar på en landtunga ute i myren. ”Jag kanske skulle varsko Kalle”, tänker Sven. ”Kalle Kalle kom”  ”Kalle här kom”  ”Jo du, jag hade Guldbocken hos mig här på lite drygt håll. Jag tänkte att jag skulle varsko dej. Han har hornen kvar så det är bara att skjuta. Kom” ”Gud så spännande.  Jag hör Elsa närma sig så jag får nog sluta. Klart slut”.

Medan detta samtal utspinner sig kommer en magnifik råbock glidande. Han är inte speciellt jäktad av Elsa, och ett långt liv har lärt honom hög grad av försiktighet.  Strax utom hagelhåll observerar han en obehaglig varelse som står och pratar i en svart liten burk. ”Fy tusan. Där står en människa. Här gäller det att dra”. Bocken kastar och Kalle kan efter ett kort uppehåll i skallgivningen konstatera att drevet vänt och nu drar stadigt Söderut. ”Satan så retfullt. Sååå nära!”

Störd av människokontakten drar bocken iväg någon kilometer men inte snabbare än att Elsa håller god kontakt och nu, på lugnare marker, börjar drevet bukta igen

”Sven Sven kom” ” Sven här kom” ” Jo jag hade bocken hos mig men han kastade och drog söderut. Kom.”   ”Jag ser på pejlen att det buktar i Lingonsåten. Jag meddelar de andra gubbarna så åker vi och ställer om där. Klart slut.”

Medan jaktlaget försöker sätta sina planer i verket springer bocken på en lingonplockare. Bocken är slug men inte så slug att han kan skilja på en jägare och en ofarlig bärplockerska. Det luktar människa och det manar till flykt. Bocken drar iväg, fortfarande med Elsa i släptåg. Efter några hundra meter känner sig bocken säker igen och börjar lite uttråkad av den envisa förföljaren att bukta snävt i en förstagallring av gran på gammal åkermark. Jaktledare Sven noterar detta på pejlen och ännu en gång ges order om omgruppering, en manöver som naturligtvis misslyckas. Drevdjuret störs på nytt och drar nu iväg mot det område där Bertil passat tyst och stilla under dagen.

Bertil sitter och mediterar, obekymrad, omedveten om händelseförloppet. Han är inte ledsen för det. Tvärt om.

Nu hör han drevet tona in, han reser sig och står beredd när bocken vänder bredsidan till på 25 meter. Bocken är stendöd i skottet. ”Vilken bock. Vilka horn!”

Tyvärr har Elsa i Svens händer förlorat sin allra förnämsta egenskap: En snabb retur. Genom dumhet och otålighet har Sven vant Elsa vid att husse kommer och hämtar henne. Istället för att som i två-års åldern, pinna tillbaka fort som attan, stannar hon på skottplatsen, alternativt går och skrotar utefter någon väg, där hon vet att husse snart kommer och plockar upp. ”Detta utomordentliga ämne hade inte gått att förstöra utan dessa förbannade pejlar”, tänker Bertil när han under Taxens överinseende passar bocken.

Nu anländer Sven. ”Vilken bock! Du har då alltid en enastående tur. Vi sliter som djur och här sitter du och slappar och får drevet mitt i famnen. Fy faen vad orättvist”

Här föds i Bertils huvud, första tanken på sorti ur Bröthults jaktlag.

 

Vi tackar Alvar för detta. Han har lovat att återkomma med ytterligare berättelser som förklarar hans partiella reträtt från jaktstigen.

Entry filed under: Allvarlige Alvar, Jakt och viltvård. Tags: , , .

Von Bloghsters memoarer – del 4 Tack och farväl!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 37 andra följare

Kalender

december 2013
M T O T F L S
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se


%d bloggare gillar detta: