Archive for januari, 2014

Von Blogsters memoarer – del 8

Så här långt i mina memoarer kan man kanske tycka att hela mitt liv kantats av misslyckande. Det ena fiaskot efter det andra. Ett felaktigt synsätt. Jag har hela tiden försörjt mig på ett sätt som tillåtit en utsvävande levnadssätt, om än med olika metoder.

Tack vare mitt entreprenöriella förhållningssätt anpassar jag mig hela tiden till nya skiftande förutsättningar och har aldrig någonsin behövt gå och lägga mig hungrig eller törstig. Ej heller ensam.

Vid denna tid, då detta utspinner sig, hade ett antal framsynta politiker kommit på den lysande iden att staten skulle slippa ansvaret för skolväsendet. Den bördan vältras över på kommunerna och samtidigt öppnas möjligheten för privata, driftiga aktörer att starta lönsamma friskolor.

Här ser jag naturligtvis, direkt, min chans till en framtid i ekonomiskt oberoende. Ett liv i lyx utan betungande utgifter och ansvar.

Samtidigt som detta sker, råder det hausse i matlagningsbranschen.  I TV smetar matglada skådespelare smör i långt stripigt hår, och buk- svullna trubadurer byter ut Eldkvarnar mot pepparkvarnar och rullar kåldolmar i pausen mellan låtarna. Mat är oerhört populärt. Det grillas och bakas och det är ingen ände på kreativiteten.

Men oavsett mängden nya aptitliga rätter så är det bara en sak som gäller för våra barn och tonåringar: Hamburgare och Kebab

Jag har blixtsnabbt fattat, att ett lysande framgångsrecept är, Friskolor med snabbmat som affärsidé. Utan något större kapital på fickan bildar jag ”Hushållssällskapet AB” som startar upp ett antal friskolor med inriktning, ”Hamburgare och Kebab”. Konceptet är så kostnadseffektivt och genialt att det är skrattretande.

Undervisningen sker till hundra procent som verklighetsanpassad, arbetsplatsförlagd praktik. Eleverna praktiserar på Mc Donalds. Frasses, Max, Kirres Korvmoj, Zorans Kebab och Elsas Gatukök där de får lära sig yrket från grunden och dessutom får de äta hamburgare till skollunch dagligen. De s.k. kärnämnena läser eleverna på egen hand i lugn och ro i trivsam hemmiljö.

Sammantaget har Hushållsällskapet inga som helst utgifter, för varken lokaler eller studiematerial, och efter att vi påtalat att skolverksamheter bygger på nyttjande av naturprodukter, blir vi registrerade som ”Naturbruksgymnasier”, och uppbär på så sätt den högre elevpengen.

Vi tjänar oerhörda penningar, som ograverade går rakt ner i koncernens fickor, dvs. mina. Eleverna stormtrivs, och de serverar med entusiasm” Big Mack” ”Mack Feast med dubbelmeny”, Frasses miniskrov” och ”Maxiko Grand de Luxe” till hugade köpare. Det som blir över konsumeras som populär skollunch.

Allt är frid och fröjd ända tills någon upplyser ungdomarna om att det som de kastar sig över med glupande aptit, egentligen är Köttfärsplatta med bröd och grönsaker. ”Fy faen vad äckligt! Är det bara köttfärs? Det är ju värre än fiskpinnar och leverstuvning”

I ett slag kollapsar hela marknaden. Den Amerikanska reklambluffen, ”Mc Donalds” med efterföljare, är genomskådad och friskoleverksamheten, med Mat och Hushåll som ide, rasar ihop som ett korthus. ”Hushållssällskapet” försätts i konkurs och jag och min kompanjon, M.H.måste sätta oss i säkerhet undan revansch – lystna elever och vårdnadshavare.

Ännu en liten motgång, men tack vare de enorma belopp som jag samlar på mig, så länge friskole-rallyt varade, har jag kapital till nya djärva satsningar.

Ett gigantiskt projekt planerades i en grannkommun, norröver. En svulstig satsning som naturligtvis gick i stöpet med samma förutsägbara säkerhet som ”Fansådumt”, söderut.  Emellertid inspirerade detta oss till en satsning som vi döper till ”Cirkel Resbort” Upplägget kan kort beskrivas som en turist- satsning, med havsnära boende, och möjlighet till rekreation av allehanda slag. Golf, Lek o Vattenland, Fiske, mm.

Eftersom vi av erfarenhet vet att det kan ta lång tid med alla tillstånd och beslutsprocesser kontaktade vi först av alla vår vördade Landshövding. Han ger klartecken direkt. ”Bara sätt igång. Det är inte så viktigt att det blir rätt, bara det går snabbt”.

Stärkta av denna välvillighet, var vi klara att sätta spaden i vattnet, men vi förhalade starten några dagar för att genomföra den marknadsanalys, som vi dessbättre gjorde.

Planerna på en Golfbana skrinlades relativt omgående bl.a. av skälet att intresset för golf minskat markant. Tanken var att vi skulle bygga konstgjorda öar där greenområdena skulle placeras. Från utslagsplatserna på fastlandet skulle sedan spelarna ro ut till greenen för närspel och puttning. En gallup visade att tänkbara medlemmar och gästspelar har ett snitthandicap på 43, 3 vilket indikerar att första-slaget aldrig skulle nå fram till de konstgjorda öarna. Ett andra- slag var, på grund av naturgivna förutsättningar, inte att tänka på.

Fisket fick vi också ompröva, eftersom miljöexperterna misstänkte att fiskbeståndet skulle ta stryk av den storskaliga, strandnära byggnationen.

Återstod Lek och Vattenland. För att få bästa tänkbara råd och support, kontaktar vi Fjärt Karlsson som driver en likartad, framgångsrik anläggning i Västergötland. Vårt ide var att anordna forsränning och kanotslalom i passagerna mellan de 400 nybyggda villorna. Där skulle bosättarna kunna sitta på bryggor och verandor med en drink i handen och applådera de dödsföraktande forskarlarna, med den gamle flottarlegenden Snoddas son, ”Lillsnodden”, i spetsen.

Vi stötte ganska omgående på oförutsedda problem. Vi som fostrats i den positiva, sjukligt hurtfriska andan att” inget är omöjligt” måste till sist inse att detta är en floskel. Hur vi än försökte fick vi inta vattenytan att luta, vilket i hög grad försvårade möjligheterna till forsränning utefter strandkanten.

Hela projektet börjar däremot få slagsida och Fjärt Karlsson gör, med sitt berömda vidlyftiga leende, tummen ner. ”Detta går inte. Fullständigt meningslöst. Satsa istället ditt kapital i flyktingförläggningar så skall du och jag bli rika som troll.”

januari 29, 2014 at 8:40 f m Lämna en kommentar

CUF igen

Vi tog oss härförleden friheten att raljera lite över Centerns ungdomsförbund, CUF, och dess ordförande Hanna Wegenius. Detta kräver ett tillrättaläggande. I överskriften har ett viktigt ”fria” fallit bort och ordförandes felstavade efternamn var ingen medveten lapsus. Rubrikens rätta lydelse skulle alltså varit: ”CUF släpper rökare fria” och korrekt stavning av Hannas efternamn framgår ovan.

Tyvärr kan man nog förhålla sig lite kritisk till en del personer i Centerns porträttgalleri. Vi tycker nog att C för en trevlig politik och hade inte GAS funnits hade de fått en enorm påspädning av röster i valet. Vi skall inte föra gamla uttjatade idé-program på tal igen men vi konstaterar nog lite besviket att det verkar som om man inte lärt sig speciellt mycket av sina misstag.

Var det Hanna Wegenius avsikt att fiska röster bland unga, och för den delen också en och annan äldre väljare, så handlar det nog om en felkalkyl. Det finns med stor säkerhet långt fler väljare som tycker att förslaget är uselt, än de som tycker att det är bra, och av det skälet skulle lägga en cannabis-grön röst.

Ett vanligt, ganska enfaldigt argument, är att cannabis inte är farligare än alkohol och tobak. Därom råder delade meningar. Om man frågar personal inom psykvården får man nog ett svar som inte talar för en liberalisering. Tobak och sprit är förvisso inte ofarligt och hade de ”uppspunnits” idag, hade de aldrig blivit lagliga. Nu finns de, och låt oss nöja oss med dessa.

Att släppa också cannabis fritt är som att resonera så här: ”Jag har redan lunginflammation och magsår, då gör det inget om jag får lite diskbråck också.”

Centern bör nog se om sitt ”juniorlag”. Hur ser det ut på reservbänken? Det hastar, valet närmar sig, men det är kanske lite sent att nu försöka spela in någon ny, ung, tung, målinriktad, center.

januari 28, 2014 at 7:24 e m Lämna en kommentar

Kulturchock

Vad vore livet utan kultur. Utan konst, Utan musik. Utan litteratur. ”Ordet, Ordet, Ordet” som Ranelid skulle ha sagt.

Riket hyser många begåvade författare och poeter. Ranelid är en. Enligt egen utsago. Det finns, och har framför allt funnits, fler.  Det är en överloppsgärning att räkna upp alla här. Vi nöjer oss med exempel som Sigge Stark, Olle Länsberg, Liza Marklund.

Få, om ens någon landsortskommun, kan visa upp så många högkvalitativa, kulturella storheter som Gröna köpingen. Vi behöver inte nämna Nils Norrälv. Alla vet hans betydelse för bygden.  Vi har konstnärer av hög klass och vi har musiker som skaffat GK näst intill världsrykte. Vi kostar på oss att här nämna, det numera pensionerade Browngrass – bandet ”Totex”.

Bygden hyser ett antal kulturella plusvarianter som, utan att själva ägna sig aktivt åt skrivande, musicerande eller konstmålande, har utmärkt sig på ett enastående sätt. Individer som deltar i debatten och genom sin klarsyn och goda omdöme för processen framåt i en progressiv riktning.

Det vore en grov fadäs att inte börja med allas vår charmanta kulturdrottning Lill-Gull A-sson B-sson Nilsdotter Persson. En kvinna som saknar motstycke, inte bara i GK utan även i angränsande kommuner. Hon är själv inte särskilt aktiv, på så sätt att hon målar, musicerar eller poetiserar, utan hon fungerar mer som en rådgivare och rättesnöre för den övriga kultureliten. Hennes åsikter i genusfrågor väger också blytungt. Det som L-G tycker och tänker är kulturellt och politiskt korrekt.

Jag har, tror jag, tidigare omtalat att Lill- Gull A-sson B-sson Nilsdotter Persson inte är så förtjust om man inte nyttjar hela hennes namn i tal och skrift. Det ger, tycker hon, mer tyngd år hennes åsikter om man använder alla namn istället för ett lite tamt ”Lill-Gull.” Vi tar oss emellertid friheten att rationalisera en aning. För enkelhetens skull nöjer vi oss i det här reportaget med Lill-Gull eller ibland bara L-G. Vi tror att L-G har förståelse för detta.

Vem är då denna fantastiska kvinna? Denna kulturgigant och frontfigur i kampen för kvinnans rättigheter och en utjämning mellan de tre könen?  Hon Han och Hen.

Vi hittar L-G i hennes trivsamma lya på övervåningen i Turist och resebolagets lokaler i” Kul- Tur-huset”. L-G har återvänt till stillhet och ensamhet efter en sejour på kultur, jord- och missbrukskollektivet ”Näs-täppan”. Ett litet charmigt gruppboende på en udde i skärgården med biodynamisk närproduktion som affärsidé och täckmantel.

Det där med kollektivt boende mm. har L-G så att säga i blodet. Jag tror att vi tidigare har redogjort för tillkomsten av Lill-Gull A-sson B-sson Nilsdotter Perssons efternamn. L-G:s mamma vistades under tiden för L-G:s tillblivelse och första barnaår på ett biodynamiskt konstnärskollektiv, under fria former. Faderskapet blev aldrig utrett, varför L-G fick sina namn efter möjliga kandidater.

Vi har bestämt tid med L-G, men vi är en aning tidiga när vi äntrar trappan upp till hennes våning. Vi blir minst sagt förvånade när vi möts av musik av ”Lasse Stefanz”. L-G går och nynnar med i en låt som vi känner igen. Tryck här får ni höra. När L-G noterar vår ankomst, tystnar såväl L-G som Lasse Stefans, och istället strömmar en av Röda Bönors” kampsånger mot oss på hög volym.

Lill-Gull ser lite överrumplad ut, men finner sig, och med charmigt rosiga och gosiga kinder hälsar hon oss välkommna.” Heeeeej, Heeej! Va kuuuuuuuul  att se  er. Fantaaaaastiskt treeevligt. Jäääääääättekul, Faaaantastiskt, Underbaaaart. Stig in, stig in, skynda på. Guuuud va treeevligt. Ni är såååååå underbara allihop. Jag känner en så fantastisk värme och energi när ni  fins här i rummet. Jääääääätteskönt. Vääääääääälkommna. Sitt här i soffan och svep mina hemvävda indianplädar om er. Ett glas rött?

Jag kanske skall förklara varför ni hörde ”Lasse Stefans” när ni kom. Jo, jag håller på med ett projekt som handlar om skillnaden mellan omoralisk, kommersiell, ryggradslös musik och den sanna, rätta progressiva musiken som nu tyvärr fått stå tillbaka för enfaldens och kommersialismens musikaliska illdåd. Jag blir så glad och rörd när jag ser och hör” Röda bönor”. Denna fantastiska tjejgrupp som höll den röda socialistiska och feministiska fanan högt och som gjorde så fantastiskt mycket nytta i den feministiska frigörelsekampen. Mot patriarkatet. Mot de kvinnoföraktande maskulin-svinen ”

Vi har med oss vår manlige fotograf Bo Åsefur och han skruvar lite besvärat på sig och flackar med blicken men L-G låter sig inte generas, utan fortsätter med sina utbrott mot det manliga könet allt medan nivån sjunker i en flaska Rödtjut.

Det åker fram en flaska till, och L-G står för merparten av konsumtionen eftersom vi är ute på tjänsteförrättning, å ämbetets vägnar. L-G:s pupiller börjar vidgas bakom de rundbågade proletärbrillorna. Efter ytterligare en pava börjar det fuktas i Lill-Gulls ögonvrår. Hon lutar sig bakåt i stolen, fumlar lite med palestinaschalen när hon skall slänga den till rätta med en nonchalant gest. ”Fy faen vad det är ensamt och tråkigt i den kulturella tätklungan. Jag har knappast någon som jag kan samtala med. Det är så innerligt uselt med själsfränder som kan föra ett samtal på hög intellektuell nivå. Jag brukar skriva till Katarina F. för att få lite frisk poetisk livsluft, men hon svarar aldrig. Hon hinner väl inte nu i Flodtider.”

L-G spelar lite mer kampmusik att trösta sig med. En ny platta med ”Röda bönor” åker fram och vi måste i ärlighetens namn erkänna att vi inte tyckte denna var så mycket bättre än den första.

Medan Bönorna mal på, klipper L-G ytterligare en butelj rött. Nu är hon tämligen beskänkt och har svårt att tala felfritt. Ytterligare en proggskiva åker fram och när denna snurrat färdigt tar L-G till orda. Av barn och fyllhundar får man höra sanningen brukar det heta, och om den monolog som L-G nu levererade är hennes innersta tyckande och tankar, så får det betraktas som något av en kulturell chock.

Lill-Gull sluddrar och snyftar: ”Fy för själva faen va jag är less på den här skiten Att alltid hålla masken och visa sig som någon annan än den man innerst inne är. Jag är så trött

Jag skulle vilja ha man och barn som alla andra. En egen liten gubbe att spela Bingolotto med. Två små barn som inte är ”hen”, utan hon och han. Det vore underbart, men då skulle det bli ett jävla liv på Stina och Eva, i ”Lesbisk front”, mina enda riktiga vänner.

Jag skulle vilja ha eget hus med trädgård. Röda tomtar i gips, vattenfontäner och en helvetes massa ljusslingor runt hela huset vid juletid.  Grind av gamla vagnshjul med ekrar målade i rosa. Inte regnbågsfärgade.  Jag vill ha snäckor utefter grusgången och parabol på taket.

Jag vill gå i jeans och gympaskor och inte i dessa förbannade näbbstövlar i läder. Palestinaschalen kliar så in i helvete och snor sig om benen så att man snubblar när man fått sig ett glas. Jag skulle vilja ha ögonlinser och inte den här runda proletärskiten

Jag vill va som vanligt folk. Lyssna på Thore Skogman, Flamingokvintetten och Lasse Stefans. Jag vill spela Drive in- Bingo, men jag har ju inte körkort eller bil. I mina kretsar åker man inte bil. Man skall cykla, med en tovad mössa på huvudet i stället för hjälm.

 Och så denna vegetarisksmörja som smakar fan. Jag vill trycka i mig en flottig, smaskig fläskkotlett i stället för dessa satans sojabiffar. Jag vill ha rökt ål, grisfots- aladåb, flintastek, sjömansbiff, revbensspjäll, rullsylta och feta isterband. Inte kreatursdieten med sallad, bönor, groddar och rotfrukter”

Lill-Gull är nu höggradigt berusad och hon gråter hejdlöst. Vi står lite handfallna och vet inte riktigt vad att göra, men Bosse finner på råd. Han skyndar ner till korvkiosken och återvänder med två tjocka grillade med bröd. I skivhyllan hittar vi, på undanskymd plats, en diger samling med svensktopps- CD och medan vi och L-G tar del av ett av Thore Skogmans mästerverk, som du kan lyssna på här, förtär hon synbarligen belåten de köttprodukter som Bo inhandlat.

Tyvärr sköljer hon ner korven med ytterligare att glas rött och när Skogman joddlat färdigt rasar hon ihop och somnar.

Vi avvaktar en stund för att se att hon inte kvävs av någon returprodukt, sedan drar vi oss tillbaka, med en helt ny syn på en av den lokala kulturens banerförare.

januari 25, 2014 at 9:00 f m 1 kommentar

Von Bloghsters memoarer – del 7

Broder Loke fortsätter sina memoarer i nutid. Nej, kanske inte nutid, utan lite mer dåtid, lite senare än den skoltid som beskrevs senast

”Jag började känna mig aningen sliten efter, inte ett, utan två samliv med Beda och Lena- Britta och med 15 friska ”mille ”på kontot flyger jag över till Staterna för att förhöra mig om Snoddas vidare öden och äventyr som professionell hockeyspelare.

Det hade väl gått ”så där” med Ishockeyn. Snoddas visste inte att Hockey spelades med andra klubbor än de böjda, kortskaftade som kom till nytta i bandy.  Han vägrade att befatta sig med nymodigheterna och blev trots sin ekvilibristiska skridsko-framfart utesluten ur ”Rangers”.

Snoddas blir naturligtvis lite tjurig, men finner på råd. För att hämnas på ”Hockey-maffian” startar han upp en Nordamerikansk Bandy-liga som inledningsvis konkurrerade framgångsrikt om åskådarna.

Där fanns lag som ”Winnipeg Fats”,”Boston Ruins”, och Snoddas själv spelade i det aningen Svenskklingande ”MIFFO Rädd Hågs”, ett lag som oftast vek ner sig i det fysiska spelet men som kompenserade detta med enastående klubbteknik.

Bandy- ligan, MBL (Miffo Bandy League) rullar på framgångsrikt och Snoddas gör succé med sin skridskoelegans, och likaledes eleganta keps.

Ett år när Snoddas lag, MRH, spelat hem ”Stanley Sup” blir Snoddas lite beskänkt på banketten och börjar sjunga, mitt i ett tacktal. Man skulle kanske tro att församlingen blir upprörd över detta obildade tilltag. Icke. När Snoddas sjungit färdigt visste förtjusningen inga gränser. Folk stampade, hurrade och tjöt och Snoddas hissades upp mot taket. Tyvärr glömde man ta emot honom vid sista vändan, så det blev ilfärd till sjukhus där en spricka på en kota konstaterades.

Om ni trycker här så förstår ni den överväldigande entusiasm som strömmade mot den skönsjungande vildmarkssonen.

Ryggskadan ville inte läka och Snoddas tvingas inse att bandykarriären är över. Naturligtvis ett hårt slag, inte bara för Snoddas, utan för hela bandy-ligan. Efter segdragna MBL- förhandlingar läggs ligan ner och Snoddas väljer på två alternativ för framtiden. Antingen förflyttning till ”Farmarligan” med aktiviteter som Rodeo, ko-fösning och lassokastning eller att slå sig på en karriär som sångare. Ovationerna på banketten lovade ju gott. Snoddas väljer sången och vi skall redogöra för hans genombrott och makalösa succé på USA-toppen.

Själv var jag inte helt inaktiv i min specialbransch. Jag tillskansade mig en gift dam, som lämnade man och hemmets härd, för att för under en tid förgylla sin tillvaro. Paret hade en liten dotter som skriver ett brev till sin flyktade moder, och när Snoddas läser brevet, tonsätter han det och spelar tillsammans med vännen, Arne Rosenkvick, in på ”Her masters Noice”.

En ny epok i Amerikanskt musikliv inleds. Nu var det bara Snoddas för hela dollarn. Hans låtar hade en touch av ”Country” och eftersom ingen begrep texten blev succén enorm. Om ni trycker här förstår ni varför sången om flickans brev en rekordsäljare.

Lyckan ler mot Bandy-legenden. Skivan säljs i millionupplagor och Snoddas, Arne och undertecknad vältrar oss i lyx och överflöd.

Så hade det nog fortsatt om inte någon idiot kommit på iden att översätta Snoddas och Arnes texter till Engelska. När innehållet blir känt för Amerikanarna, blir det ett helvetes liv och texten utpekas som den vidrigaste pekoralen i musikhistorien.

Vi hoppar över de smärtsamma detaljerna och konstaterar helt enkelt att vi tvingades till samma brådstörtade flykt, ur landet, som när vi flydde från Bollnäs Folkets hus efter filmfiaskot.

januari 24, 2014 at 8:30 f m Lämna en kommentar

Von Bloghsters memoarer – del 6

Vi har tidigare berättat, att min memoarförfattande broder, Loke, genomgår terapeutisk behandling, och läsekretsen har hört av sig med önskemål om intensifierade insatser så man kan få svar på vad som ligger bakom det som läsarna uppfattar som en helt verklighetsfrämmande levnadsberättelse.

Loke är nyss hemkommen från en ny terapi- sejour så vi får höra vad han har att berätta.

”Det är lite kränkande att omgivningen hela tiden ifrågasätter mina memoarers sanningshalt. Samma sak med terapeuterna som försöker få mig att minnas övergrepp i min tidiga barndom som skulle kunna förklara en del av tveksamheterna. Hur jag än försökt kan jag inte erinra mig några övergrepp. Inte mot mig. Möjligtvis, tvärt om.

Däremot har terapin återskapat en del förträngda minnen från skoltiden. Eftersom skolan och lärandet är omdiskuterat i dag, kan det kanske vara på sin plats med några bilder från den gamla goda tiden, då allt var så mycket bättre.

Jag och min bror Bosse placerades efter en tid i olika klasser trots att vi var tvillingbröder. Det var till en del min brors initiativ. Vi var så lika, att lärarna inte kunde skilja oss åt, så broder Bo fick ofta stryk för upptåg som hade undertecknad som upphovsman.

Annars var skolan fri från våld, frånsett lite fysisk övertalning, utövad av rektor, i avsikt att få gossebarn att erkänna illgärningar som de ibland inte utfört. De fick lite stryk ändå, för säkerhets skull. Det utbröt ett och annat kamratligt slagsmål, oss pojkar emellan, men på den tiden hade personalen befogenhet att avbryta bataljerna så ingen kom till allvarligare skada.

Trakasserier av kamrater förekom inte, och uttrycket ”mobbning” var inte uppfunnet.

Från de första åren har jag bara fragmentariska minnen av själva skolarbetet. Evighetslånga välskrivningspass minns jag dock tydligt. Inte så läskande, men trots allt ganska nyttigt. Det hade det goda med sig att vi kunde skriva läsligt vilket underlättade lärarnas rättning av skriftliga prov och därmed också en rättvis betygsättning. Med dagens ”skrivkonst” är det nog ofta så att tärningen kommer till nytta.

Det jag minns bäst är gymnastikpassen. Vintertid i en gympasal som luktade fotsvett och under barmarksperioden spelades det mestadels brännboll på skolgården. Jag och Göte T. fick ofta förtroendet att välja lag. Ett alldeles utmärkt system där de duktigas självförtroende stärktes och de små odugliga djävlarna, välförtjänt, fick reda på vad de gick för, eller snarare, inte gick för. Flickorna var naturligtvis de som valdes sist, med undantag av en liten brunögd skönhet som jag gärna ville ha i ledet. Övriga var inget att hänga i granen, och allra sämst, rent vidrigt usel, var klassens stjärna i det övriga skolarbetet. När hon fick tag i det breda klappträet var det till hundratio procent säkert att motståndarna tog lyror på hennes invalidiserade försök. Vi försökte med byteshandel, där motståndarna erbjöds ett par slagfärdiga extra gossar i utbyte mot att de tog hand om det inkompetenta flickebarnet. Icke så. Med henne i laget hade man en nära nog garanterad förlust på halsen.

Vi gossar som var utrustade med bollsinne, skickade naturligtvis iväg tennisbollen med det runda base-ball träet. Det var här som agnarna skiljdes från vetet. Klappträ åt oduglingarna och rundträ till eliten. Det var en härlig känsla att smälla till bollen så den for som en raket långt ut från skolgården. Det härligaste var de beundrande blickarna från den brunögda.

En dag händer något, som kunde givit problemet med laguttagningarna, en elegant lösning.

Det var min tur att slå, och inspirerad av den brunögda skickar jag på ett slag vars make aldrig skådats, varken förr eller senare. Bollen far iväg som en gevärskula och försvinner mot en blå horisont. Det beordras letande efter bollen, eftersom det var den enda i gympaförrådet. Vi återvänder efter en timmes fruktlöst sökande. Alla utom Beda. Den odugliga flickan med lyrorna. Prästbetyget angav Beda, men hon gick naturligtvis under öknamnet ”Lyran”.

Bolletandet ersattes av skallgång, som avbröts utan framgång i skymningen, för rast och vila. Efter en halvtimme återupptogs sökandet med ficklampor, karta och kompass. Själv hade jag passligt nog drabbats av magsjuka och jag frikallas från uppdraget.

Här föddes en förhoppning om förbättrade brännbollsmatcher.

Senare på kvällen, kan vi något slokörade konstatera att ”Lyran” hittats. Lite frusen och trött men i stort sett välbehållen.

Brännbollen fortsatte som tidigare, matcher som aldrig behövt spelas, utgången var given på förhand med ”Lyran” i laget.

På rasterna var det fotboll som gällde, utan inblandning av flickor. Dessa hoppade rep eller fjantade sig med att kasta bollar mot någon vägg.

Kulspel var en allvarstyngd fritidssysselsättning, från och med snösmältningen och några veckor framöver. Jag har fortfarande kvar den lite fuktiga känslan i baken, från det inte helt torra grusunderlaget, där man satt med sina pyramider och hugade motspelare kunde vinna pyramidens innehåll vid träff från ett överenskommet avstånd. För amatörerna var fyra kulor vanligast, men vi lite mer professionella frestade med större pyramider, naturligtvis från längre håll.

Det var här min utpräglade entreprenöriella läggning började visa sig. Jag insåg ganska snart, att man genom att limma ihop pyramiden kunde tillskansa sig ett stort antal kulor, som kunde omsättas i penningar, innan bluffen genomskådades och det vankades stryk.

Förtjänsten investerades i min första kortlek, och på den vägen är det.

januari 23, 2014 at 8:30 f m Lämna en kommentar

Jul igen – TV-recension

Eftersom vi varit borta en tid, under vår supports resa, börjar en del inlägg att bli en aning inaktuella. Vi var aktiva vid tangentbordet under vår tysta period så vi hann samla på oss en del visdomsord som vi känner behov av att publicera. Därför kommer vi att vara synnerligen aktiva en tid med ett inlägg i stort sett dagligen. Vi har ett inlägg under ovanstående rubrik som börjar närma sig gränsen för inaktuellitet. Tiden går så rasande fort, snart är det jul igen och då är det definitivt för sent.

Vi har ryktesvis förstått att nyfikenheten och spänningen beträffande min broder, Lokes, memoarer är så stor att läsekretsen drabbats av sömnproblem och andra spänningsrelaterade störningar. Vi ber därför Loke att kan komprimerar publiceringen av sina sanslöst spännande memoarer. Kanske blir det fortsättningsvis ett par tre avsnitt i veckan. Vi får se vilka aktuella händelser som kommer att konkurrera om ”sändningstid”

Nu till vårt sista inlägg om 2013 års juläventyr.

TV intar i de flesta hem en central position, även i jultider. Så och i det von Bloghsterska hemmet. Individer med lite större kulturella anspråk brukar inte försumma att meddela att man minsann inte tittar på TV i Jultider. Nej, det är mysigt pyssel för hela slanten, pyssel som resulterar i hemtovade vantar, som på Julaftonen kan räckas över till överlyckliga barn. Vi tror oss dock veta att det tittas lite i smyg.

Bloggen har tittat en del, och vi börjar med TV 4:s ”Uppesittarkväll”. Det har blivit en tradition att sitta och försöka vinna en och annan bil medan skinkan sprider sin förföriska doft. Vi menar Julskinkan, i ugnen, av svenskt ursprung. Ja skinkan alltså. Hur många spisar som i dagsläget är svenska vet vi inte, men det kvittar. Bara skinkan blir genomstekt med knaprig svål.

Det är inte utan att vi tycker lite synd om ”Bingolotto” och Svenskt föreningsliv. Från att man under ”Lokets” tid, vräkte ut 30-40 bilar så där i förbigående, medan man väntade på ”Hjulet” och 10-20 millioner, så har en stackars sketen bil, eller möjligen två, blivit det upphaussade huvudnumret. Vi är inte dummare än att vi begriper att detta är en anpassning till en bistrare verklighet, med få lottköpare. Det är kanske dags att tänka på en avveckling. Det är svårt att konkurrera med Postkodslotteriet. Detta geniala påfund som vädjar till mänsklighetens allra djupaste instinkt: Avund. Vem vågar vara utan lott och riskera att grannen vinner 17 ”mille”, och man själv sitter utan ett öre, trots samma postkod.

Vi återgår till uppesittarkvällen, som kanske skulle döpas om till ”översittarkväll”, eftersom den överlevt sig själv och Oldsberg & co. satt där så att säga på övertid. Vi har en lite kluven inställning till Oldsberg. För ett antal år sedan ledde han någon form av ”underhållningsprogram” som var så fåniga att det gränsade till det kriminella. Deltagare fick bl.a. kasta bollar på någon manick så att andra stackare ramlade i vattnet. Vi har dessbättre glömt resten. Senare, ledde han tillsammans med sin vapendragare Björn Hellberg, ”På spåret”, på ett förtjänst fullt sätt. Ofta spontant ”Göteborgskt”, kvick och rolig. Årets insats i Uppesittarkvällen är med diskutabel. Lite väl flåshurtig och parat med Sernholts sjukligt glada och glittriga jargong blev det lite för mycket. Serneholt är trevlig att titta på men hennes abnorma glättighet får självaste Lill Lindfors att framstå som surmulen.

Kan någon förklara varför Glenn Hysén, skulle sitta anonym och svettas i en tomtedräkt hela kvällen, för att till slut demaskeras, och ”glädja” hela Sverige med en fräckis om en dildo.

Julens TV-höjdpunkt i år, blev som alla andra jular, ”Karl- Bertil Jonssons Julafton”. Jag känner personer, med alldeles utomordentlig god smak och omdöme, som aldrig sett detta, Julaftonens absoluta måste. Per Åhlins fantastiska tecknade figurer, till Tage Danielssons geniala text, saknar motstycke i den animerade filmvärlden. Tycker man inte detta är bra är det nog dags för ett läkarbesök eller åtminstone en vända till optikern. Filmens budskap om medmänsklighet och empati berör den mest förhärdade egoist. Tack Åhlin och Tage Danielsson. Tage gick bort alldeles för tidigt och lämnade ett tomrum efter sig, som ingen hittills lyckats fylla.

”Ernst Jul” var självklart russinet i TV-kakan för de kvinnliga tittarna. Tror vi. Som varje rättskaffens mansperson försöker vi undvika närgångna studier av denne ”man” men eftersom husets matriark har monopol på fjärrkontrollen så blir det trots allt en och annan glimt av härligheten.  Jag kan stå ut med detta, men skulle hustrun börja hissa upp bestick i taket och släpa in stora betongblock i vardagsrummet. Då dj……..r !

Det slår mig nu att alla kanske inte sett Ernst Kirschsteiger i rutan. Här har ni två Youtube-klipp. Ett med Ernst själv och ett med en ”stand in” som är mer lik Ernst än originalet själv.

Årets roligaste musikkonsert blev en aning överraskande Annandagens Julsångsövningar med Sanna Nilsen. Red. är ingen fan av denna sångerska, men hon är naturligtvis inte så dålig, däremot lång och välväxt om man vill vara positiv. Jag låg och halvsov på soffan och vaknade halvvägs in i konserten.  Famlar efter programkontrollen för att se om det erbjöds annat på övriga kanaler. Så var inte fallet varför jag ämnade återgå till min välbehövliga skönhetssömn. Jag hann inte somna om, innan jag upptäckte hur utomordentligt roligt denna konsert var. Sanna sjöng och glittrade och var så sprudlande glad.

Vid hennes sida sitter en man med akustisk gitarr och ackompanjerar. Sanna sjunger, ler och glittrar. Mannen rör inte en min. Inte ett leende. Ingenting. Han satt och stirrade tomt på Sanna, och om man skall försöka sammanfatta den sinnesstämning han gav uttryck får så bli det något i den här stilen: ”Varför måste jag sitta här. Fy faen vilken tråkig kärring som står där och ylar. Är det aldrig slut så jag får gå hem.” Kontrasten till Sannas sprudlande entusiasm blir så komisk att jag till slut storknar av skratt och hustrun hastar till undsättning i tron att jag drabbats av delirium.

Gitarristen heter Joakim Ramsell, och ett ”Googlande” gav den något överraskande informationen att Sanna och Joakim är ett par.

Hur har detta par det hemmavid?

Jag har tidigare ondgjort mig över svulstig, onaturlig, oäkta, påklistrad glättighet a’la Lill Lindfors så jag borde kanske tycka att hans attityd var bra. Visst. Helt OK. Men i kontrast till Sanna blev det komiskt i överkant.

Julhelgens stora musikaliska upplevelse avnjöt vi inte på TV, utan live i kyrkan. Än en gång fick vi njuta av Andreas Landin, och hans avslutande ”Adams Julsång”, var som vanligt magiskt. I barn- och ungdomen var kyrkan fylld till sista plats vid julbönen. I år, styvt halvbesatt. Synd om er som inte var där.

januari 22, 2014 at 7:29 e m Lämna en kommentar

CUF släpper rökare

Landsbygd och landsbygdsfrågor är centrala i Gröna köpingen, och vår politiska sammanslutning, ”Grön AnSamling”, GAS. Nu noterar vi med stor tillfredställelse att Centern tar nya djärva grepp i strävan att gynna de ”Gröna näringarna” och därmed också landsbygden.
CUF:s ordförande, Hanna Waginius, en alert flicka, som gjort sig känd för många kloka utspel och uttalande, i alla fall många, kommer nu med det geniala förslaget att Cannabis skall bli lagligt att röka. Ett alldeles utmärkt initiativ. Vad kan inte detta komma att betyda för svenskt jordbruk. En ny, lönsam gröda och ytterligare en, som det kanske kan visa sig, viktig komponent i växtföljden.

januari 20, 2014 at 10:56 e m Lämna en kommentar

Feminist-stim

Sistliden torsdag kunde kvällen ägnas åt TV med fullständig makt över fjärrkontrollen. Hustrun gästade en väninna, och heminredningsprogram och romantiska komedier lade inte hinder i vägen för ett sunt kanalval.

Tyvärr var inte utbudet så läskande, därför tittade red. i brist på annat, på ett program med den något ekivoka titeln: ”Fittstim”. Det var inte titeln som lockade utan det faktum att programmet var gjort av Belinda Olson, en person som vi noterat som en tämligen inkompetent programledare i bl.a. ”Debatt”. Hon avbryter deltagarna regelmässigt, och verkar allmänt vilsen och surrig. Vi såg inte hela programmet men dock så mycket att vi tror oss veta att Belinda är en ”gammal” feminist som kanske börjar ifrågasätta en del av det förflutna. Nåja, det klarnar nog, för det lär följa flera avsnitt. För er som inte sett Belinda, kan vi här visa ett klipp där hon rättvist tvålas till av Arne Hegerfors.

Början av programmet har jag inte fullständig koll på, för hunden ville ut, och det skapade luckor i sammanhanget. Det sprang omkring barbröstade damer som målade bokstäver på varandra. Kan någon förklara syftet? Var det ett inslag i den feministiska kampen? Tacksam för ett klarläggande.

Belinda gästade en kvinna som kategoriskt vägrade att tala om vilket kön hennes barn hade. Det var en ”Hen”. Den unga damen verkade väl annars att vara vid sitt sinnes fulla bruk, men någonstans måste det ha gått snett. Den lille ”Hen” kan naturligtvis vara androgyn och då kan vi ha viss förståelse. Vi vågar nog gissa att så inte var fallet, i det här fallet.

Nu, vid lite övermogen ålder har man upplevt en del, också en hel del tokigheter, som i så gott som samtliga fall, i slutändan vridits till rätta.  I skolans värld lärde man ut ”Mängdlära” under en period och på 90-talet skulle alla stackars elever inhämta sina kunskaper genom PBL (problembaserat lärande). Fungerar säkert bra för studiemotiverade plusvarianter, men inte för lille Kalle som har problem med att knyta skorna. Detta trams är nu till största delen utrensat, tror och hoppas jag.

Vi kunde räkna upp mer stolligheter från andra delar av vårt samhälle, men det kan räcka så här.

Av alla stolligheter och all idioti finns det inget som övertrumfar ”Hen”. Vem har hittat på detta, varför, och för vem? Vi har inte studerat psykologi på djupet och vi har inte pedagogisk utbildning på högsta nivå, det skall erkännas. Men kanske är det detta som gör att vi kan se klart och inte förvillas av vilsegånget pedagogiskt och psykologiskt navelskåderi. Vi tittar på saker och ting ur en vanlig, bondförnuftig medborgares perspektiv.

Förlegade könsroller låter inte bra, och är det nog inte heller. Lika lön för lika arbete, delad försörjningsbörda, delad ”hemtjänst” när båda förvärvsarbetar och ”delad vårdnad” av barnen, (helst inom äktenskapet) låter väl bra, och är nog så också i de allra flesta fall. Det är väl ingen som ifrågasätter detta. Jo, vi på bloggen ibland, men då kan nog den skarpögda iakttagaren notera att det oftast handlar om ironi och försök till lustifikation.

Om vi slopar ”förlegade” så återstår ”könsroller”. Vad är det för fel på dessa? Är könsroller skadligt?

Kvinnor föder barn. Vi män är inte kapabla till det, även om viljan skulle finnas och vi kallade oss ”hen”. Vi kan heller inte amma, det gör de mödrar som kan. Och vill. En del avstår, för att det ”förstör brösten”. Då kommer ”stimmet ”stormande och säger att detta är männens fel. ”De kräver att hustrun skall ha en felfri byst”, påstår feministerna. I helvete heller. Det är mödrarnas eget val, baserat på fåfänga, utan manlig påverkan.

En renlärig, kanske lite vänsterorienterad feminist, sätter en ära i att ha en sladdrig byst. Gärna i full frihet utan hämmande kupor. De vill minsann visa hur fria och självständiga de är som inte anstränger sig för att behaga det förhatliga manliga könet.

En man, i ett fingerat hem, kanske är intresserad fritidsfiskare. Barnen har levt med detta, och en dag frågar den lille femårige gossen, på eget initiativ: ”Pappa kan jag få följa med och meta?”  ”Nej min lille välartade hen. Du skall följa med mamma på knypplingskurs i ställe.t” Den lilla fyraåriga flick- hennen undrar om också hon får följa med på kursen. ”Nej lilla Henna, du skall följa med pappa och fiska.”

I ett annat hem fiskar inte husbonden. Nej, han knyter ryor istället och pysslar och pyntar på ett sätt som skulle få självaste Ernst att stå sig slätt vid en jämförelse. Handarbete, och då menar vi stickning och virkning, ligger honom också varmt om hjärtat. Han går alltid kring i mysiga, mjuka, rosa, hemstickade kläder och i den mån han inte går barfota så trär han i fötterna i fårskinnstofflor som han sytt själv. Han är aktiv i scoutrörelsen, men fick trots detta jobb på förskola som genuspedagog. En alltigenom helmysig, velouriansk prototyp.

Vi ställer några frågor: På vilket sätt skulle den lille gossen, i det första hemmet, skadas om han fick följa sina lustar och åka med på en fisketur? Går dottern en bättre framtid tillmötes för att hon, istället för knyppling, tvingades med i båten?

Blir ett gossebarn, uppvuxen med sin ”Velourpappa”, med automatik en bättre och samhällsnyttigare medborgare än ”Lille Kalle” som bor i en familj där pappan tar med sonen på Speedway och låter honom spela fotboll?

Ungdomar som hamnat i kriminalitet eller drogberoende, eller både och, är ju alltid utan egen skuld, så man försöker hitta någon bakomliggande orsak. Den finns nog, i de flesta fall, men inte alltid. En vanlig förklaring är att Ronny Buse är uppfödd i ett skilsmässohem där fadern saknats. ”Ronny blev som han blev därför att han inte hade någon fadersgestalt att identifiera sig med.”

Hur ser den ultimata fadersgestalten ut som hade hjälpt Ronny Buse på rätt väg i livet? Är det en pappa som fiskar, hugger ved, tittar på fotboll och är allmänt snäll i hemmet? Både mot barn och hustru.

Eller. Är det en liten velourpappa i hemstickad, rosa, mysoverall, som handarbetar och också är trevlig mot familjen?

Det hade förmodligen gått bättre för Ronny med en pappa i hemmet. Oavsett fiske eller mysoverall.

En efterlysning. Är det någon som med trovärdiga argument kan hävda att det gått betydligt bättre om han vuxit upp med en velourpappa, än med en ”vanlig Farsa” Låt höra!  Vi väntar med spänning.

Vi sticker ut hakan, igen, och påstår att framtiden ser ut så här. (Vi är så fullständigt övertygade att vi får rätt, så vi slår vad en flaska ”helmalt”, med alla som vill sätta emot).

Det rent kriminella genustramset ”Hen” kommer att självdö och om några år kommer man att förfasa sig över den barnmisshandel det innebar att låta genuspedagoger härja fritt i förskolor och annorstädes och pådyvla försvarslösa barn tankegångar som skadade deras utveckling till fria självständiga ”Hon och Han”.

Medborgare: Förena er i kampen mot ett riskabelt experiment som riskerar våra barns väl och ve.

Rösta på GAS. Då försvinner ”Hen” omgående, och rabiata genuspedagoger, som inte ger upp frivilligt, kommer att tas i förvar. På lämplig plats. Det finns en hel del lediga lokaler nu, efter reformer inom psykiatrin.

januari 19, 2014 at 12:28 e m Lämna en kommentar

Tomtebo-olycka

I jultider är det oundvikligt att vår gamle, tyvärr bortgångne, socken-nationalskald Nils Norrälv kommer i åtanke. Denne pretendent på ett postumt Nobelpris i litteratur. Ett pris som förr eller senare blir Nils förunnat. ”De aderton” kan inte hur länge som helst skylta med sin inkompetens genom att år efter år belöna utsocknes ordvrängare som inte en käft hört talas om innan. Priset till Nils, eller ett byte av hela klabbet i akademin! Vi har ett antal goda förslag på ersättare, med vår kulturguru Lill-Gull A:son B:son Nilsdotter Persson i spetsen. Red. har nog också gjort sig förtjänt av en sittning. Det kan kanske tyckas lite förmätet att föreslå sig själv, men sanningen bör inte förtigas.

Nils ådagalade ett genuint intresse och engagemang beträffande sociala frågor. Vi har tidigare publicerat ett antal verk där Nils blottlägger den misär och det elände som man hittar här och var ute i verkligheten. Naturligtvis inte i Gröna Köpingen, men annorstädes, utsocknes. Detta lidande bland de sämre bemedlade, blir extra påtaglig i jultider när vi lyckligare lottade smörjer kråset med pressylta, rökt ål, skinka och lutfisk.

Uppdagade missförhållande inom vården griper tag i oss med extra kraft i skenet av Julstjärnan över Betlehem. Nu senast var det ett vårdhem på en ö, österut som uppvisade grava brister i vård och bemötande. Vi gladde oss dock åt beskedet att den utpekade personalen tagits ur tjänst med omedelbar verkan.

Var Nils hämtat underlaget för sitt kväde: ”Jul i Tomtebo” vet vi inte. Vi vet att det inom GK:s domäner inte finns ett vårdhem med detta namn.

Kvädet handlar om en Julafton, som 97-årige Allan genomlider på hemmet. Läs, begrunda och låt ögat tåras av Nils närgångna skildring av ett människoöde i juletid.

”Jul på Tomtebo”

Midvinternattens köld är hård
Stjärnorna gnistra och glimma
Hur ser det ut i vår åldringsvård?
sent här i julaftons-timma
Allans fru, fyllda nittiofem
har fått flytta till annat hem
”Oh, vad jag saknar min maka”
Hon kommer nog inte tillbaka
 
Här är så trist på alla vis
Men i kväll är det jul. Va härligt!
I kväll blir det julmat, ”Gud ske pris”
Men skinkan smakar förfärligt
Månen vandrar sin tysta ban
Spelar ej roll att den smakar fan
Åldringar känner ej smaken”
Snön lyser vit på taken
 
Allan han knaprar på revbensspjäll
Dricker sitt kaffe, rätt ljummet
Får inte i sig nån mat i kväll
Han tänderna glömt kvar på rummet.
Sköterskan vandrar sin tysta rond
Någon får julmaten med sond
”Nu är det sent vill jag lova
Nu måste hjonen sova”
 
Tiden lider i julaftonskväll
Nu är klockan snart fyra
”Hur får jag tyst på åldringars gnäll”
Nu är goda råd dyra
På detta privata åldringsvårds-hem
Hon ensam har hand om fyrtiofem
”Jag hinner ej byta blöja
 Med julmaten får de sig nöja”
 
Sköterskan skyndar mot hemmets härd
Att fira jul med de sina
Till sängs ligger Allan trött och tärd
Han är ledsen och börjar att grina
”Om barnen ringt, hade varit kul
Till gamle Far, så här till jul”
Snön lyser vit på taken
Julljusen glimmar i staken
 
Midvinternattens köld är hård
Stjärnorna gnistra och glimma
Nu sover Allan i hemmets vård
Gott intill morgontimma
Månen sänker sin tysta ban
Snön lyser vit på fur och gran
snön lyser vit på taken
Allan är blöt om baken
 
Sensmoralen av denna dikt:
Varför trakta efter framtiden?
Mot ålderdom, demens och gikt
Nej gläds åt den tid som är liden
När allting var bättre, då, förut
Du yngre var, såg bättre ut
Eller längtar du till hjonen?
På Vård-hemmet, slutstationen

 

Det verkar vara dystra tider vi har att se fram emot. Det gäller oss alla om vi blir tillräckligt gamla. Eller skall vi säga, för gamla. Ålderdomen är inget att se fram emot. Tänk på det, ni alla nästan sjukligt hurtfriska, som i tid och otid tjatar: ”Nu skall vi se framåt. Hej och hå, Jobba på. Se inte bakåt! Framåt, Framåt. Framtiden är vår!”

Framtiden är inte vår. Den är höst.

Ovanstående dikt har vi hittat i en tidigare inte öppnad låda bland Nils kvarlåtenskap. Dessa verk är således inte publicerade tidigare. Vi har läst igenom det mesta och vi frapperas av hur Nils har kunnat förutse skeenden längre fram i tiden. Det är nästan kusligt med vilken precision Nils beskriver händelser långt efter sin död. Det verkar som om Nils Norrälv vid sidan om sin litterära begåvning också hade ockulta gåvor.

Vi kommer att publicera de nyupptäckta verken efterhand och vrider på så sätt upp blåslampan under Akademins stolar, ytterligare.

Avslutningsvis har vi en glad nyhet för alla GK-bor som har intresse för litteratur och kultur. Vi kommer på det nya året med en artikelserie som handlar om GK:s nu levande kulturgiganter. Närgångna skildringar som kanske blottar nya sidor hos våra kulturella frontfigurer. Vi inleder om några veckor med ett porträtt av allas vår Lill-Gull A:sson  B:sson Nilsdotter  Persson.

Nu har ni något extraordinärt att se fram emot, så här i vintermörkret.

januari 17, 2014 at 8:00 f m Lämna en kommentar

Von Bloghsters memoarer – del 5

Min bror Loke fortsätter här sina memoarer. Det är värt att för nytillkomna läsare påpeka att ni bör ta del av tidigare avsnitt för att det hela skall bli hjälpligt begripligt.

”Filmfiaskot kom ytterst olägligt, rent ekonomiskt. Jag och Snoddas hade räknat med en riktig kassa- succé och i väntan på första gaget hade vi lånat ansenliga summor av vänner och bekanta för att kunna hålla en ståndsmässig nivå på tillvaron.

Snoddas åker till Nordamerika för att söka lyckan som hockey-proffs medan jag blir kvar att värdera de egna möjligheterna att snabbt nå ett eftersträvat välstånd. Snabbt, också eftersträvat av mina långivare, som i en del fall bar på en imponerande muskelmassa.

Det enda jag kunde var att spela poker och förföra kvinnor. Att fortsätta med falskspel utan att ändra utseendet, skulle snabbt leda till rättegång och straff. Förändrade anletsdrag skulle förmodligen inverka menligt på min enastående framgång hos det motsatta könet, så jag bestämmer mig för en tids, utrikes, professionellt kurtiserande. Värme, vår och sol är ju populära företeelser så ”Sol och Vår” tynger inte rättskänslan i lika hög grad som falskspel. Jag ger mig med relativt gott samvete ut på jakt efter välsituerade damer som suktar efter en lektion i kärlekens ädla konst. För att minska risken för att bli igenkänd beger jag mig utomlands, närmre bestämt till Kos vid Grekiska medelhavet.

I avsaknad av likvida medel sover jag första natten under bar himmel och påföljande dag inverterar jag mina absolut sista sekiner i en liten flaska guldfärg och en burk brunkräm.

Efter att ha skaffat en artificiell, aptitlig solbränna och ett par dekorativa guldtänder ger jag mig ut på playan för att pröva lyckan.

Det är ett myller av människor, de flesta minst sagt lättklädda, även de som med hänsyn till omgivningen borde haft fotsid aftonklänning redan vid denna tid på dygnet. Nåja, här gäller det att inte vara kräsen. Erfarenheten har lärt mig att de lukrativaste affärerna görs med de aning halvfula, och av det skälet lite kärlekssvultna. I sorlet kan man urskilja att svenska språket används frekvent. Detta tilldrar sig mitt intresse. Risken att bli igenkänd är naturligtvis större vid svensk kontakt men möjligheten till oproblematisk konversation väger tungt. Det är bra att kunna samspråka obehindrat innan teckenspråket kommer till pass.

Sakta glider jag fram på stranden, med mitt allra oljigaste guldtands-smil och en profil förstärkt av en handduk innanför badbyxorna. Kvinnornas trånande blickar bränner och jag hör djupa suckar av återhållen lusta.

Min rutin säger mig vad jag skall titta efter och när jag passerar en aning korpulent kvinna med ganska sladdrig byst och celluliter som får låren att se ut som vitmenad grov-puts, slår jag till. Varför just hon? Jo vid hennes sida står en Gucci-väska i krokodilskinn och hennes armar pryds av tjocka guldarmband ända upp mot gäddhänget. Här har vi ett, förmodligen förmöget offer, som kan tänkas vara lite sugen på romantik.

Ni läsare har redan gissat utfallet så jag hoppar över förspelet, och också själva spelet, så när vi ses igen sitter vi på hennes hotellrum efter väl förrättat värv. Den ca 55-åriga damen, som visade sig vara Svenska, framstår nu efteråt som än mindre attraktiv men med hjälp av champagnen som hon frikostigt beställer upp till rummet förbättras hennes utseende något.

Efterhand blir Elsa, hon hette så, ganska så berusad och hon vädrar ohämmat hela sitt privat- och själsliv. Hon visade sig vara gift med en direktör på ett statligt verk, och redan den informationen skapar förståelse för hennes intresse för utomländska, romantiska eskapader. Efterhand som nivån i flaskorna sjunker får jag en ingående redovisning beträffande hennes torftiga samliv med direktören. Han framställs som en bleksiktig, lite kulmagad typ, i 60-årsåldern, med besvärande gasbildning och frekvent snarkning de nätter då han dessbättre sover.

Jag får också en klar bild över parets ekonomiska status och denna redogörelse gör att jag bestämma mig för att skippa vidare strandraggande, med pengar som drivkraft. Ett och annat aptitligare ragg, som rent tidsfördriv, är naturligtvis inget som hindrar.

Dagarna går, och för den delen också nätterna, och jag har snart Elsa i ett så fast grepp att min ekonomi inte längre är något bekymmer. Likt ett bortskämt barn får jag allt jag pekar på och efter en snyftvals om att jag har reumatisk värk och inte trivs i nordiskt, kallt klimat, köper hon mig ett hus vid stranden, för att försäkra sig om att min fysik inte skulle försämras, eller ännu värre, att jag skulle drabbas av könskyla.

Tiden går, och Elsa har ett par- tre fantastiska veckor. En kväll vid champagnen säger hon: ”Jag fick mess från min dotter Lena-Britta. Hon kommer och hälsar på i övermorgon”. Efter upplysningen om att hon var i tjugoårsåldern ger jag mitt godkännande till besöket.

Vi möter upp vid flygplatsen. Ut ur planet stiger en gracil skönhet med en liten gosse på armen. Hon går sakta emot oss och snart ser jag vad jag önskade att jag inte skulle se. Där kommer en för mig välbekant Lena-Britta, en av mina erövringar från strövtågen i hembygden. Hon känner först inte igen mig med solbränna och guldtänder och vi hinner installera oss på hotellrummet och korka upp första flaskan bubbel innan Lena-Britta börjar skärskåda mig. Elsa har hunnit berätta vilken fantastiskt älsklig varelse jag är, och att hon funderar på att inte återvända till Sverige.

Jag tycker att det är något bekant med dig” säger Lena-Britta .”Jaså. Var skulle vi ha träffats?” Det blir inte mer ordat om det, just då. På kvällen innan sänggående tar jag en dusch. Jag har glömt att regla dörren och när jag står där som Gud skapat mig kommer Lena-Britta av misstag in i badrummet. Nu känner hon igen mig direkt. ”LOKE, DET ÄR JU LOKE. GUD SÅ HÄRLIGT. ÄLSKADE  LOKE. PUSS, PUSS”

Ni har gissat att gossebarnet på armen var mitt. En liten försigkommen krabat som redan visade tendens till fördelaktiga anletsdrag.

Det rabalder och bråk som man kanske kunnat ana skulle infinna sig, uteblev. Mor och dotter delade ”broderligt” på min gunst, helt förblindade och förtrollade av deras livs stora kärlek.

Tiden som följde var ganska angenäm. Lite förnyelse och föryngring stärkte aptiten.  Så småningom började jag känna mig lite sliten och när mor och dotter började prata om dubbelbröllop började jag dra öronen åt mig.

När jag lyckats få Elsa att skriva över 15 miljoner kronor till mig, som grundplåt till en satsning inom fastighetsbranschen, tycker jag att det är tid att resa vidare mot nya öden och äventyr. Ensam.”

Kära läsare. Jag anar att ni misstänker bluff, båg, ljug och svammel i min broders memoarer.”Inte kan väl någon vara så framgångsrik med fruntimmer?” Jo, jag kan nog bekräfta att det är sant, vartenda ord. Jag kan också meddela att denna färdighet är ett släktdrag, vilket stärker trovärdigheten.

Nu ser vi fram mot nästa avsnitt, som säkert blir outhärdligt spännande.

januari 15, 2014 at 8:00 f m Lämna en kommentar

Äldre inlägg


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

januari 2014
M T O T F L S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se