Gröna Köpingen

Von Bloghsters memoarer – del 5

Min bror Loke fortsätter här sina memoarer. Det är värt att för nytillkomna läsare påpeka att ni bör ta del av tidigare avsnitt för att det hela skall bli hjälpligt begripligt.

”Filmfiaskot kom ytterst olägligt, rent ekonomiskt. Jag och Snoddas hade räknat med en riktig kassa- succé och i väntan på första gaget hade vi lånat ansenliga summor av vänner och bekanta för att kunna hålla en ståndsmässig nivå på tillvaron.

Snoddas åker till Nordamerika för att söka lyckan som hockey-proffs medan jag blir kvar att värdera de egna möjligheterna att snabbt nå ett eftersträvat välstånd. Snabbt, också eftersträvat av mina långivare, som i en del fall bar på en imponerande muskelmassa.

Det enda jag kunde var att spela poker och förföra kvinnor. Att fortsätta med falskspel utan att ändra utseendet, skulle snabbt leda till rättegång och straff. Förändrade anletsdrag skulle förmodligen inverka menligt på min enastående framgång hos det motsatta könet, så jag bestämmer mig för en tids, utrikes, professionellt kurtiserande. Värme, vår och sol är ju populära företeelser så ”Sol och Vår” tynger inte rättskänslan i lika hög grad som falskspel. Jag ger mig med relativt gott samvete ut på jakt efter välsituerade damer som suktar efter en lektion i kärlekens ädla konst. För att minska risken för att bli igenkänd beger jag mig utomlands, närmre bestämt till Kos vid Grekiska medelhavet.

I avsaknad av likvida medel sover jag första natten under bar himmel och påföljande dag inverterar jag mina absolut sista sekiner i en liten flaska guldfärg och en burk brunkräm.

Efter att ha skaffat en artificiell, aptitlig solbränna och ett par dekorativa guldtänder ger jag mig ut på playan för att pröva lyckan.

Det är ett myller av människor, de flesta minst sagt lättklädda, även de som med hänsyn till omgivningen borde haft fotsid aftonklänning redan vid denna tid på dygnet. Nåja, här gäller det att inte vara kräsen. Erfarenheten har lärt mig att de lukrativaste affärerna görs med de aning halvfula, och av det skälet lite kärlekssvultna. I sorlet kan man urskilja att svenska språket används frekvent. Detta tilldrar sig mitt intresse. Risken att bli igenkänd är naturligtvis större vid svensk kontakt men möjligheten till oproblematisk konversation väger tungt. Det är bra att kunna samspråka obehindrat innan teckenspråket kommer till pass.

Sakta glider jag fram på stranden, med mitt allra oljigaste guldtands-smil och en profil förstärkt av en handduk innanför badbyxorna. Kvinnornas trånande blickar bränner och jag hör djupa suckar av återhållen lusta.

Min rutin säger mig vad jag skall titta efter och när jag passerar en aning korpulent kvinna med ganska sladdrig byst och celluliter som får låren att se ut som vitmenad grov-puts, slår jag till. Varför just hon? Jo vid hennes sida står en Gucci-väska i krokodilskinn och hennes armar pryds av tjocka guldarmband ända upp mot gäddhänget. Här har vi ett, förmodligen förmöget offer, som kan tänkas vara lite sugen på romantik.

Ni läsare har redan gissat utfallet så jag hoppar över förspelet, och också själva spelet, så när vi ses igen sitter vi på hennes hotellrum efter väl förrättat värv. Den ca 55-åriga damen, som visade sig vara Svenska, framstår nu efteråt som än mindre attraktiv men med hjälp av champagnen som hon frikostigt beställer upp till rummet förbättras hennes utseende något.

Efterhand blir Elsa, hon hette så, ganska så berusad och hon vädrar ohämmat hela sitt privat- och själsliv. Hon visade sig vara gift med en direktör på ett statligt verk, och redan den informationen skapar förståelse för hennes intresse för utomländska, romantiska eskapader. Efterhand som nivån i flaskorna sjunker får jag en ingående redovisning beträffande hennes torftiga samliv med direktören. Han framställs som en bleksiktig, lite kulmagad typ, i 60-årsåldern, med besvärande gasbildning och frekvent snarkning de nätter då han dessbättre sover.

Jag får också en klar bild över parets ekonomiska status och denna redogörelse gör att jag bestämma mig för att skippa vidare strandraggande, med pengar som drivkraft. Ett och annat aptitligare ragg, som rent tidsfördriv, är naturligtvis inget som hindrar.

Dagarna går, och för den delen också nätterna, och jag har snart Elsa i ett så fast grepp att min ekonomi inte längre är något bekymmer. Likt ett bortskämt barn får jag allt jag pekar på och efter en snyftvals om att jag har reumatisk värk och inte trivs i nordiskt, kallt klimat, köper hon mig ett hus vid stranden, för att försäkra sig om att min fysik inte skulle försämras, eller ännu värre, att jag skulle drabbas av könskyla.

Tiden går, och Elsa har ett par- tre fantastiska veckor. En kväll vid champagnen säger hon: ”Jag fick mess från min dotter Lena-Britta. Hon kommer och hälsar på i övermorgon”. Efter upplysningen om att hon var i tjugoårsåldern ger jag mitt godkännande till besöket.

Vi möter upp vid flygplatsen. Ut ur planet stiger en gracil skönhet med en liten gosse på armen. Hon går sakta emot oss och snart ser jag vad jag önskade att jag inte skulle se. Där kommer en för mig välbekant Lena-Britta, en av mina erövringar från strövtågen i hembygden. Hon känner först inte igen mig med solbränna och guldtänder och vi hinner installera oss på hotellrummet och korka upp första flaskan bubbel innan Lena-Britta börjar skärskåda mig. Elsa har hunnit berätta vilken fantastiskt älsklig varelse jag är, och att hon funderar på att inte återvända till Sverige.

”Jag tycker att det är något bekant med dig” säger Lena-Britta .”Jaså. Var skulle vi ha träffats?” Det blir inte mer ordat om det, just då. På kvällen innan sänggående tar jag en dusch. Jag har glömt att regla dörren och när jag står där som Gud skapat mig kommer Lena-Britta av misstag in i badrummet. Nu känner hon igen mig direkt. ”LOKE, DET ÄR JU LOKE. GUD SÅ HÄRLIGT. ÄLSKADE  LOKE. PUSS, PUSS”

Ni har gissat att gossebarnet på armen var mitt. En liten försigkommen krabat som redan visade tendens till fördelaktiga anletsdrag.

Det rabalder och bråk som man kanske kunnat ana skulle infinna sig, uteblev. Mor och dotter delade ”broderligt” på min gunst, helt förblindade och förtrollade av deras livs stora kärlek.

Tiden som följde var ganska angenäm. Lite förnyelse och föryngring stärkte aptiten.  Så småningom började jag känna mig lite sliten och när mor och dotter började prata om dubbelbröllop började jag dra öronen åt mig.

När jag lyckats få Elsa att skriva över 15 miljoner kronor till mig, som grundplåt till en satsning inom fastighetsbranschen, tycker jag att det är tid att resa vidare mot nya öden och äventyr. Ensam.”

Kära läsare. Jag anar att ni misstänker bluff, båg, ljug och svammel i min broders memoarer.”Inte kan väl någon vara så framgångsrik med fruntimmer?” Jo, jag kan nog bekräfta att det är sant, vartenda ord. Jag kan också meddela att denna färdighet är ett släktdrag, vilket stärker trovärdigheten.

Nu ser vi fram mot nästa avsnitt, som säkert blir outhärdligt spännande.

januari 15, 2014 at 8:00 f m Lämna en kommentar