Jul igen – TV-recension

januari 22, 2014 at 7:29 e m Lämna en kommentar

Eftersom vi varit borta en tid, under vår supports resa, börjar en del inlägg att bli en aning inaktuella. Vi var aktiva vid tangentbordet under vår tysta period så vi hann samla på oss en del visdomsord som vi känner behov av att publicera. Därför kommer vi att vara synnerligen aktiva en tid med ett inlägg i stort sett dagligen. Vi har ett inlägg under ovanstående rubrik som börjar närma sig gränsen för inaktuellitet. Tiden går så rasande fort, snart är det jul igen och då är det definitivt för sent.

Vi har ryktesvis förstått att nyfikenheten och spänningen beträffande min broder, Lokes, memoarer är så stor att läsekretsen drabbats av sömnproblem och andra spänningsrelaterade störningar. Vi ber därför Loke att kan komprimerar publiceringen av sina sanslöst spännande memoarer. Kanske blir det fortsättningsvis ett par tre avsnitt i veckan. Vi får se vilka aktuella händelser som kommer att konkurrera om ”sändningstid”

Nu till vårt sista inlägg om 2013 års juläventyr.

TV intar i de flesta hem en central position, även i jultider. Så och i det von Bloghsterska hemmet. Individer med lite större kulturella anspråk brukar inte försumma att meddela att man minsann inte tittar på TV i Jultider. Nej, det är mysigt pyssel för hela slanten, pyssel som resulterar i hemtovade vantar, som på Julaftonen kan räckas över till överlyckliga barn. Vi tror oss dock veta att det tittas lite i smyg.

Bloggen har tittat en del, och vi börjar med TV 4:s ”Uppesittarkväll”. Det har blivit en tradition att sitta och försöka vinna en och annan bil medan skinkan sprider sin förföriska doft. Vi menar Julskinkan, i ugnen, av svenskt ursprung. Ja skinkan alltså. Hur många spisar som i dagsläget är svenska vet vi inte, men det kvittar. Bara skinkan blir genomstekt med knaprig svål.

Det är inte utan att vi tycker lite synd om ”Bingolotto” och Svenskt föreningsliv. Från att man under ”Lokets” tid, vräkte ut 30-40 bilar så där i förbigående, medan man väntade på ”Hjulet” och 10-20 millioner, så har en stackars sketen bil, eller möjligen två, blivit det upphaussade huvudnumret. Vi är inte dummare än att vi begriper att detta är en anpassning till en bistrare verklighet, med få lottköpare. Det är kanske dags att tänka på en avveckling. Det är svårt att konkurrera med Postkodslotteriet. Detta geniala påfund som vädjar till mänsklighetens allra djupaste instinkt: Avund. Vem vågar vara utan lott och riskera att grannen vinner 17 ”mille”, och man själv sitter utan ett öre, trots samma postkod.

Vi återgår till uppesittarkvällen, som kanske skulle döpas om till ”översittarkväll”, eftersom den överlevt sig själv och Oldsberg & co. satt där så att säga på övertid. Vi har en lite kluven inställning till Oldsberg. För ett antal år sedan ledde han någon form av ”underhållningsprogram” som var så fåniga att det gränsade till det kriminella. Deltagare fick bl.a. kasta bollar på någon manick så att andra stackare ramlade i vattnet. Vi har dessbättre glömt resten. Senare, ledde han tillsammans med sin vapendragare Björn Hellberg, ”På spåret”, på ett förtjänst fullt sätt. Ofta spontant ”Göteborgskt”, kvick och rolig. Årets insats i Uppesittarkvällen är med diskutabel. Lite väl flåshurtig och parat med Sernholts sjukligt glada och glittriga jargong blev det lite för mycket. Serneholt är trevlig att titta på men hennes abnorma glättighet får självaste Lill Lindfors att framstå som surmulen.

Kan någon förklara varför Glenn Hysén, skulle sitta anonym och svettas i en tomtedräkt hela kvällen, för att till slut demaskeras, och ”glädja” hela Sverige med en fräckis om en dildo.

Julens TV-höjdpunkt i år, blev som alla andra jular, ”Karl- Bertil Jonssons Julafton”. Jag känner personer, med alldeles utomordentlig god smak och omdöme, som aldrig sett detta, Julaftonens absoluta måste. Per Åhlins fantastiska tecknade figurer, till Tage Danielssons geniala text, saknar motstycke i den animerade filmvärlden. Tycker man inte detta är bra är det nog dags för ett läkarbesök eller åtminstone en vända till optikern. Filmens budskap om medmänsklighet och empati berör den mest förhärdade egoist. Tack Åhlin och Tage Danielsson. Tage gick bort alldeles för tidigt och lämnade ett tomrum efter sig, som ingen hittills lyckats fylla.

”Ernst Jul” var självklart russinet i TV-kakan för de kvinnliga tittarna. Tror vi. Som varje rättskaffens mansperson försöker vi undvika närgångna studier av denne ”man” men eftersom husets matriark har monopol på fjärrkontrollen så blir det trots allt en och annan glimt av härligheten.  Jag kan stå ut med detta, men skulle hustrun börja hissa upp bestick i taket och släpa in stora betongblock i vardagsrummet. Då dj……..r !

Det slår mig nu att alla kanske inte sett Ernst Kirschsteiger i rutan. Här har ni två Youtube-klipp. Ett med Ernst själv och ett med en ”stand in” som är mer lik Ernst än originalet själv.

Årets roligaste musikkonsert blev en aning överraskande Annandagens Julsångsövningar med Sanna Nilsen. Red. är ingen fan av denna sångerska, men hon är naturligtvis inte så dålig, däremot lång och välväxt om man vill vara positiv. Jag låg och halvsov på soffan och vaknade halvvägs in i konserten.  Famlar efter programkontrollen för att se om det erbjöds annat på övriga kanaler. Så var inte fallet varför jag ämnade återgå till min välbehövliga skönhetssömn. Jag hann inte somna om, innan jag upptäckte hur utomordentligt roligt denna konsert var. Sanna sjöng och glittrade och var så sprudlande glad.

Vid hennes sida sitter en man med akustisk gitarr och ackompanjerar. Sanna sjunger, ler och glittrar. Mannen rör inte en min. Inte ett leende. Ingenting. Han satt och stirrade tomt på Sanna, och om man skall försöka sammanfatta den sinnesstämning han gav uttryck får så bli det något i den här stilen: ”Varför måste jag sitta här. Fy faen vilken tråkig kärring som står där och ylar. Är det aldrig slut så jag får gå hem.” Kontrasten till Sannas sprudlande entusiasm blir så komisk att jag till slut storknar av skratt och hustrun hastar till undsättning i tron att jag drabbats av delirium.

Gitarristen heter Joakim Ramsell, och ett ”Googlande” gav den något överraskande informationen att Sanna och Joakim är ett par.

Hur har detta par det hemmavid?

Jag har tidigare ondgjort mig över svulstig, onaturlig, oäkta, påklistrad glättighet a’la Lill Lindfors så jag borde kanske tycka att hans attityd var bra. Visst. Helt OK. Men i kontrast till Sanna blev det komiskt i överkant.

Julhelgens stora musikaliska upplevelse avnjöt vi inte på TV, utan live i kyrkan. Än en gång fick vi njuta av Andreas Landin, och hans avslutande ”Adams Julsång”, var som vanligt magiskt. I barn- och ungdomen var kyrkan fylld till sista plats vid julbönen. I år, styvt halvbesatt. Synd om er som inte var där.

Entry filed under: Betraktelser, Media. Tags: , , .

CUF släpper rökare Von Bloghsters memoarer – del 6

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 37 andra följare

Kalender

januari 2014
M T O T F L S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se


%d bloggare gillar detta: