Gröna Köpingen

Von Bloghsters memoarer – del 6

januari 23, 2014 at 8:30 f m Lämna en kommentar

Vi har tidigare berättat, att min memoarförfattande broder, Loke, genomgår terapeutisk behandling, och läsekretsen har hört av sig med önskemål om intensifierade insatser så man kan få svar på vad som ligger bakom det som läsarna uppfattar som en helt verklighetsfrämmande levnadsberättelse.

Loke är nyss hemkommen från en ny terapi- sejour så vi får höra vad han har att berätta.

”Det är lite kränkande att omgivningen hela tiden ifrågasätter mina memoarers sanningshalt. Samma sak med terapeuterna som försöker få mig att minnas övergrepp i min tidiga barndom som skulle kunna förklara en del av tveksamheterna. Hur jag än försökt kan jag inte erinra mig några övergrepp. Inte mot mig. Möjligtvis, tvärt om.

Däremot har terapin återskapat en del förträngda minnen från skoltiden. Eftersom skolan och lärandet är omdiskuterat i dag, kan det kanske vara på sin plats med några bilder från den gamla goda tiden, då allt var så mycket bättre.

Jag och min bror Bosse placerades efter en tid i olika klasser trots att vi var tvillingbröder. Det var till en del min brors initiativ. Vi var så lika, att lärarna inte kunde skilja oss åt, så broder Bo fick ofta stryk för upptåg som hade undertecknad som upphovsman.

Annars var skolan fri från våld, frånsett lite fysisk övertalning, utövad av rektor, i avsikt att få gossebarn att erkänna illgärningar som de ibland inte utfört. De fick lite stryk ändå, för säkerhets skull. Det utbröt ett och annat kamratligt slagsmål, oss pojkar emellan, men på den tiden hade personalen befogenhet att avbryta bataljerna så ingen kom till allvarligare skada.

Trakasserier av kamrater förekom inte, och uttrycket ”mobbning” var inte uppfunnet.

Från de första åren har jag bara fragmentariska minnen av själva skolarbetet. Evighetslånga välskrivningspass minns jag dock tydligt. Inte så läskande, men trots allt ganska nyttigt. Det hade det goda med sig att vi kunde skriva läsligt vilket underlättade lärarnas rättning av skriftliga prov och därmed också en rättvis betygsättning. Med dagens ”skrivkonst” är det nog ofta så att tärningen kommer till nytta.

Det jag minns bäst är gymnastikpassen. Vintertid i en gympasal som luktade fotsvett och under barmarksperioden spelades det mestadels brännboll på skolgården. Jag och Göte T. fick ofta förtroendet att välja lag. Ett alldeles utmärkt system där de duktigas självförtroende stärktes och de små odugliga djävlarna, välförtjänt, fick reda på vad de gick för, eller snarare, inte gick för. Flickorna var naturligtvis de som valdes sist, med undantag av en liten brunögd skönhet som jag gärna ville ha i ledet. Övriga var inget att hänga i granen, och allra sämst, rent vidrigt usel, var klassens stjärna i det övriga skolarbetet. När hon fick tag i det breda klappträet var det till hundratio procent säkert att motståndarna tog lyror på hennes invalidiserade försök. Vi försökte med byteshandel, där motståndarna erbjöds ett par slagfärdiga extra gossar i utbyte mot att de tog hand om det inkompetenta flickebarnet. Icke så. Med henne i laget hade man en nära nog garanterad förlust på halsen.

Vi gossar som var utrustade med bollsinne, skickade naturligtvis iväg tennisbollen med det runda base-ball träet. Det var här som agnarna skiljdes från vetet. Klappträ åt oduglingarna och rundträ till eliten. Det var en härlig känsla att smälla till bollen så den for som en raket långt ut från skolgården. Det härligaste var de beundrande blickarna från den brunögda.

En dag händer något, som kunde givit problemet med laguttagningarna, en elegant lösning.

Det var min tur att slå, och inspirerad av den brunögda skickar jag på ett slag vars make aldrig skådats, varken förr eller senare. Bollen far iväg som en gevärskula och försvinner mot en blå horisont. Det beordras letande efter bollen, eftersom det var den enda i gympaförrådet. Vi återvänder efter en timmes fruktlöst sökande. Alla utom Beda. Den odugliga flickan med lyrorna. Prästbetyget angav Beda, men hon gick naturligtvis under öknamnet ”Lyran”.

Bolletandet ersattes av skallgång, som avbröts utan framgång i skymningen, för rast och vila. Efter en halvtimme återupptogs sökandet med ficklampor, karta och kompass. Själv hade jag passligt nog drabbats av magsjuka och jag frikallas från uppdraget.

Här föddes en förhoppning om förbättrade brännbollsmatcher.

Senare på kvällen, kan vi något slokörade konstatera att ”Lyran” hittats. Lite frusen och trött men i stort sett välbehållen.

Brännbollen fortsatte som tidigare, matcher som aldrig behövt spelas, utgången var given på förhand med ”Lyran” i laget.

På rasterna var det fotboll som gällde, utan inblandning av flickor. Dessa hoppade rep eller fjantade sig med att kasta bollar mot någon vägg.

Kulspel var en allvarstyngd fritidssysselsättning, från och med snösmältningen och några veckor framöver. Jag har fortfarande kvar den lite fuktiga känslan i baken, från det inte helt torra grusunderlaget, där man satt med sina pyramider och hugade motspelare kunde vinna pyramidens innehåll vid träff från ett överenskommet avstånd. För amatörerna var fyra kulor vanligast, men vi lite mer professionella frestade med större pyramider, naturligtvis från längre håll.

Det var här min utpräglade entreprenöriella läggning började visa sig. Jag insåg ganska snart, att man genom att limma ihop pyramiden kunde tillskansa sig ett stort antal kulor, som kunde omsättas i penningar, innan bluffen genomskådades och det vankades stryk.

Förtjänsten investerades i min första kortlek, och på den vägen är det.

Entry filed under: Memoarerna. Tags: memoarer.