Archive for februari, 2014
Ohälsocentrerat
Vi minns barndomens gamla sjukstuga. Ingen inrättning man längtade till, för man svävade inte i osäkerhet om vad slags verksamhet som ägde rum innanför väggarna, sedan man som skräckslagen sexåring fått en böld på armbågen skuren. Utan bedövning.
Nu är det andra tider. Sjukstugor och vårdcentraler har ersatts av: ”Hälsocentraler”. Vad är nu detta? En tummelplats för frisksportare?
Vi har iakttagit dessa förvirrande namnbyten i grannskapet, men dessbättre inte här i Gröna Köpingen. Ännu.
Vi kontaktade socken-fältskären Verner Skalpell för att få en sakkunnig kommentar beträffande dessa nymodigheter:
”Vi noterade för en tid sedan att vår vänort Mönsterås har infört den nya och hurtfriska benämningen på den gamla vårdinrättningen. Vi ville naturligtvis också visa framfötterna och framstå som lite progressiva. Därför införde vi benämningen ”Hälsocenter” på vårt gamla sockenhospital. Detta var inte helt oproblematiskt och vi fick ganska omgående återta vårt ursprungliga varumärke. En avgörande faktor var klagomål från ett antal kvinnor som sökt sig till hälsocentret i tron att det handlade om ett ”Gym”, men som snart nog låg uppfläkta i gyn-stolen för ingående intima studier, sedan personalen missuppfattat vad damerna efterfrågade.
Vi vill inte framstå som rigida bakåtsträvare genom att framhärda med benämningen ”Sockenhospital”. Vi tycker i och för sig att det klart och tydligt framgår att det handlar om en inrättning som avses att hysa socknens sjuklingar.
Eftersom Hälsocenter ledde till missuppfattningar har vi sneglat på begreppet ”Ohälsocentral”. Vi vill dock i dagsläget inte binda upp oss för något alternativ. Vi har fått en del pengar friställda, för vilka vi skall hyra in reklam- och marknadsföringskonsulter som kanske kan hitta på något slagkraftigt. Vår ekonomi är synnerligen god eftersom vi inte behövt kalla in några hutlöst kostsamma hyrläkare. Vi har också sparat in en del penningar på narkossköterskor. Vi utför numera de flesta kirurgiska ingreppen utan bedövning, vilket naturligtvis är kostnadseffektivt. Dessutom kommer inte dessa patienter tillbaka i brådrasket, vilket lett till en ganska låg beläggning.
Vid belastningstoppar kallar vi in ett par pensionärer som beredvilligt ställer upp för ett hanterligt arvode. De är de gamla legendariska stetoskop-jonglörerna, doktorerna Hopp Jerk och Bosse Bredhäck som hjälper oss när det är av behovet påkallat.
I stället för regelrätta hyrläkare, har vi fått tillgång till synnerligen effektiva ”Ohyra-läkare” i stället. Huvudlöss och vägglöss har fått en överraskande renässans i och med det allt mera florerande oskicket med gränsöverskridande resande. Moderna, miljövänliga bekämpningsmedel, bitet inte längre på de objudna gästerna men med lite tur och skicklighet har vi lyckats komma över ett restlager DDT från 60-talet. Det var en lant- och skogsbrukare i Fagerhultstrakten som hade att antal kilo Hylobin och Gesarol liggande. Preparat, som inte bara är synnerligen effektiva mot snytbagge och rapsbagge, utan också fungerar bra mot huvud- och vägglöss. Även mot flatlöss går det att nyttja, om man är försiktig i sitt umgänge.
Vi har anställt lantbrukaren som ”Saneringskonsult”, så vederbörande får ta de rättsliga smällarna, om div. myndigheter skulle ha synpunkter på de aktuella, eller snarare, inaktuella preparaten.
Sammantaget kan vi konstatera att sjukvården fungerar alldeles utmärkt här i GK”, slutar doktor Skalpell.
Och bättra skall det bli.
När GAS (Grön AnSamling) tagit makten, efter valet i september, kommer behovet av sjukvård att i stort sett försvinna. Framför allt psykiatrin, kommer att bli arbetslös, i och med att medborgarna kommer att trivas så alldeles förträffligt att depressioner och utmattningssyndrom förpassas till historien. Att ”gå i väggen” blir ett begrepp som endast existerar för överförfriskade personer på väg hem från de pubar och krogar som kommer att finnas i stort antal i ett sundare och friskare GK. Grönsaker och vegetariskt leverne kommer att förbjudas, och som en följd av stort intag av rökt ål, feta såser mm. kommer ortsbefolkningen att bli så kärnfrisk att vi måste importera utsocknes sjuklingar för att hålla igång vårdapparaten.
Rösta på GAS. För en sund ”knopp” på en rund kropp.
Tycke och smak
Bloggen har vid något tillfälle uttryckt sig förklenande om nationalidolen Lars Winnerbäck. Det gnager inte samvetet nämnvärt, men har orsakat problem i nära relationer.
Min dotter, som av naturliga skäl ligger mig varmt om hjärtat, är en hängiven Winnerbäck-fan. Som om detta inte vore nog. Hon har dragit med sin mor, dvs. min hustru i fördärvet. Graden av fördärvlighet kan väl diskuteras. Jag kanske skall vara lite vidsynt och erkänner att det finns det som är värre än Winnerbäck, och att jag, utan att göra henne arvlös, kan tänka mig att låta dottern lyssna i begränsad omfattning.
Det stora problemet är att positionerna numera är fullständigt låsta. Jag har genom pedagogiska finter försökt att lotsa in min avkomma på kulturens rätta stigar, och till del lyckats. Den välartade sonen, har utan övertalning, för egen maskin, förstått hur enastående bra den gamle legenden Neil Young är. Vi sitter, när tillfälle ges, och diggar på samma våglängd. Om dottern är i närheten demonstrerar hon sin avsky. (Vi hoppas och tror att det är mot Neil Young).
Jag kan inte tänka mig att hon, med det påbrå hon har, han vara så okänslig och resistent mot god musik. Jag tror att det är en reaktion över min negativa hållning gent emot Winnerbäck. Hon vill helt enkelt hämnas.
Som en liten fredstrevare påpekar jag ånyo att det finns det som är sämre än den Linköpings-ättade vissångaren.
Det finns sådant som är mycket bättre. Winnerbäck betraktas av anhängarna som en god textförfattare. Olika smak. Vi tycker nog att ex. en gammal, nu lite bortglömd legend, Olle Adolfsson, spelar i en betydligt högre division som vis-makare. Lyssna här på hans ”Nu har jag fått den jag vill ha”. Högklassisk text och en melodi som är så vacker att jag alltid blir gråtmild. Framförd av äkta paret Jessica Pilnäs och Johan Norgren.
Pilnäs deltog 1995 i melodifestivalen, men det skall inte ligga henne till last. Hon har sedermera utbildat sig till läkare och det bevisar kanske att hon inte är någon dumskalle, trots tidigare nämnda snedsteg.
Klippet härrör från Nationaldagsfirandet 2000, och som en extra bonus ser man storheter som Alf Svensson, Lars Leijonborg och Anders Björk i publiken. Även vår Konung visar upp sig, men kallar vi det bonus, har begreppet fått en ny innebörd.
Hur låter då Neil Young? Ända sedan 60-talet, med Buffalo Springfield och CSN & Y har denne eminente artist förgyllt tillvaron. En enastående låtskrivare med en fantastisk röst. ”Han kan väl inte sjunga” hävdar min avogt inställda dotter. Det kan han visst. På sitt sätt. Och det är bra. Vi har sagt det tidigare. Youngs musik har en säregen förmåga att ”växa”. En låt som först är ”så där” blir efter ett antal lyssningar fantastisk. Så är det med god musik.
Här får ni två giganter på en gång. Ja, tre faktiskt. Neil Young och Bruce Springsteen framför den tredje legenden, Bob Dylans ”All Along the Watchtower”. Ni fick nyligen höra denna låt med Bryan Ferry. Orsaken till reprisen var möjligheten till en dubblering av två mästare. (Ni får höra en av Neils egna sånger en annan gång.)
Härligt larmande gitarrer och oefterhärmlig sång.
Utjämnings-jämmer
Bloggen tar allt som oftast ton i genusdebatten och några har tyvärr tolkat våra inlägg som att vi är fientligt inställda till jämlikhet mellan könen. Inget kan vara felaktigare. Som tidigare påpekats är vi varma anhängare av såväl kvinnor som jämlikhet.
Vad vi ondgjort oss över är alla s.k. feminister, som i skydd av sin, som de tycker, rättmätiga kamp, spyr sin galla över allt som har med män och manlighet att göra. Detta är sjukt och gagnar inte saken.
Vi vägrar därför att kalla oss feminister, eftersom det har dålig klang. I stället kallar vi oss, som tidigare påtalats, ”Kvinnoister.”
Tyvärr har några misstolkat oss och fått uppfattningen att vi bara gillar riktigt frodiga och fetlagda damer. Vi har inte hyllat ”Kvinno- ister” utan Kvinnoister. Oavsett kroppsform och vikt, ligger varje kvinna oss varmt om hjärtat. Naturligtvis är det ingen nackdel om ett lagom antal kilo sitter proportionerligt fördelade, och det hela krönts av ett ansikte med vackra anletsdrag, men ingen skall känna sig mindre värd bara för att man är fet och ful. Bara lite mindre eftertraktad.
Jämlikheten mellan de två könen är väl dagsläget ganska hygglig Obs! Två kön. Han och hon. ”Hen” existerar inte i vår värld. Detta trams ser vi som ett flagrant exempel på hur fel det kan bli.
Det finns väl en del ytterligare att göra, men rösträtt och möjlighet att ta körkort, var väl ett par historiska steg på vägen, som kvinnorna bör känna tacksamhet över, även om detta har ganska många år på nacken vid det här laget.
Lika lön för lika arbete, låter också trevligt och det har vi inget emot så länge det handlar om samma arbetsprestation. Så är inte alltid fallet när det gäller ex. dikesgrävning för hand, brossling eller annat tyngre kroppsarbete. Här är nog en differentierad lönesättning motiverad, medan det i ex. vården ofta handlar om likvärdiga prestationer, oavsett vilket genus som handhar bäcken eller blodtrycksmanschetter.
En sak som vi opponerar oss mot, med avsevärd styrka, är kravet, som framförts nu i dagarna, att det skall finnas lika många kvinnor som män på höga chefspositioner. Här lägger vi in vårt veto, och ni är förstås nyfikna på våra argument. Jo det förhåller sig så här.
Vägen till en chefspost kan se olika ut. Mer eller mindre slingrig. Men det behövs i samtliga fall ett råämne som måste ha vissa egenskaper.
Det goda ämnet är det som med hjälp av ett gott förstånd, duglighet, driftighet klättrat till toppen och som från denna position sedan leder och fördelar arbetet till på ett sätt som är till glädje för företag, bokslut och inte minst de anställda. En bra arbetsledare finner inget nöje i att avskeda en medarbetare, när så är av nöden. Han gör det med tungt hjärta och lider med de drabbade. En sådan chef får sina underställda att uträtta stordåd.
De mindre goda chefsämnena, som ofta tyvärr hamnar lika högt, är strebertyper som drivs av maktbegär, karriärhunger och inte minst sug efter penningar. De är utrustade med en välsmord käft och en tunga som kan slicka i alla väderstreck. De välputsade skorna har en klack som skoningslöst trampar nedåt. Ganska obehagliga typer som utan att blinka försvara fallskärmar i hundramiljonersklassen och arrogant tittar in i kameran och avfärdar privat missbruk av statliga eller kommunala medel som bagateller, och något som Janne Josefsson skall ge faen i. Blir de tvungna att sparka ett antal underställda, för att maximera vinsten, är det inget som stör deras nattsömn.
De kvinnliga exemplen på dåligt ledarskap, som hittas på hög nivå och rekryterats ur den senare chefsämnesgruppen, är ofta extra motbjudande. Lite arrogantare är sina manliga kollegor och förtjusningen över den egna förträffligheten än mer påtaglig. Ofta paranta kvinnor, i chicka knytblusar, men inget man skulle vilja gå i närkamp med, utan skyddsväst. Skorna har stilettklackar som trampar extra smärtsamt. Vi vill inte namnge några skräckexempel, men de finns, och ni har säkert sett dessa på TV, eller i värsta fall, i verkliga livet. Man hittar dem i såväl näringsliv som offentlig verksamhet. De är dessbättre inte så många och fler skall de inte bli.
Vi inom Grön AnSamling motsätter oss, å det bestämdaste, en ökad andel höga, kvinnliga chefer. Det är illa nog som det är. Vi inom GAS står upp för patriarkatet.
Vad är nu detta, undrar säkert någon? Förtal av personer i arbetsledande ställning. Tillhör inte GK, och dess politiska parti GAS, det politiska mittfältet? En del av det sagda låter som V-retorik. Har vi närt en kommunist vid vår barm?
Inte alls. Detta är inget utslag av bolsjevism, utan sunt förnuft. Så här tänker flertalet, oavsett vilket position man har på höger- vänsterskalan. Och, har man inte den inställningen redan, så får man efter GAS makttillträde.
GAS kommer att kämpa för trevliga, empatiska och tillmötesgående chefspersoner, av hankön, med en ständig löneförhöjning i bakfickan. Inte som nu, bara till sig själva, utan också till lojala och dugliga medarbetare.
Vi skulle, på ganska nära håll, kunna peka ut prototypen för den perfekte chefen och ledaren, men vår blygsamhet förbjuder oss.
PS. Kvinnor kan, och kanske bör, ha chefsbefattningar, men på lite lägre nivå. Vi ser inget hinder för att de har ansvar för ex. äldreboende eller förskola. Vi kan till och med tänka oss kvinnliga rektorer på högstadie och gymnasienivå. Kvinnor kan mycket väl fungera som chefs-tränare inom damfotboll och kvinnliga gruppchefer inom Lottakåren ser vi som en självklarhet. DS.
Sund skepsis, eller sjuklig misstänksamhet?
Jag och min kära hustru är normalt sett överens om det mesta. Det kan väl ibland råda delade meningar om det är lämpligt att manspersoner deltar i hemmets göromål, men eljest är vi nog ense, bortsett från lite olika åsikter om sådant som nog kan betraktas som bagateller.
Jag vill ogärna bli lurad. Det vill, i och för sig, kanske inte min hustru heller. (Hon blev grundlurad för ca 40 år sedan och det kan räcka) Vi håller gemensamt telefonförsäljare och liknande skojare i strama tyglar, men i ett avseende tycker jag nog att hon är en aning godtrogen. Det gäller div. TV-program.
Vår första kontrovers ligger en tid tillbaka, närmre bestämt då de s.k. ”Trisslotterna” var en nyhet. Jag har fått mycket skit för denna min misstänksamhet baserad på iakttagelser vid den TV-sända skrapningen i trissens barndom. Påfallande ofta var det kioskägare, kioskbiträden, kassörskor mm. d.v.s., personer som i sitt yrke hanterar lotter, som var i rutan och skrapade. Det var så frekvent att alla normalfördelning ställdes på ända. Min lite ”snaskiga” teori var denna: Det är, eller var, lätt för en person med lite rymligt samvete att ge ex. den gamla damen sina 60:- kronor som de tre beloppen angav att hon vunnit. Att lotten också hade tre TV-apparater, eller tre klöver och därmed chans på millionbelopp, hade den gamla damen inte noterat. Det kände däremot lottförmedlaren till. Det är inte alldeles otänkbart att lotten slank ner i försäljarens egen ficka.
Sjuklig misstänksamhet? Nja, jag vet inte. Snarare sund skepsis.
Nästa trätoämne är div. ”underhållningsprogram” i TV-rutan. ”Så skall det låta” mal på, under sin femtioelfte säsong. En viss mättnadskänsla har infunnit sig, och jag är lite besviken att den förträfflige spelmannen Kalle Moraeus ”sålt sina visor” till dessa estrader.
Hur som helst har ni nog sett detta, och vet att de tävlande lagen skall sjunga en melodi med ett givet ord i titel eller text. Ordet ”Sol” dyker upp på remsan och ett av lagen sjunger en låt som inte innefattar någon ”Sol”. Inte en stråle, inte den minsta lilla solglimt. Man kan hela texten flytande och det hela kompletteras med samstämmig koreografisk utsvävning på golvet. ”Jättebra” säger Kalle ”Varsågod och fortsätt” Det är ingen som skall försöka lura i mig att allt inte är förberett in i märgen, och ibland blir det fel ord till de inövade sångnumren.
Bluff och båg! ”Du är så misstänksam och negativ” deklarerar min lagvigda.
”Parlamentet” behöver vi inte diskutera. Här har den förträfflige komikern Henrik Dorsin i TV medgett att det mesta är repeterat och inövat. Dorsin är en märklig man. Enastående rolig enligt vissa (inklusive bloggen), en vidrig pest enligt andra.
Jag tycker nog att det är lite småskuret att polisanmäla ”Det är bögarnas fel” för ”hets mot folkgrupp” Tar man det på allvar så får man skylla sig själv. En smått genial, ironisk text. Tryck här och döm, eller fördöm.
Lika genialt, är Dorsins ”Cornelis”-nummer: ”En gaffel kort”. Det är 9 minuter långt, men har ni tid, Tryck här. Det är värt besväret.
Det finns fler tveksamma TV-program att analysera, men de tar vi nästa gång.
Von Bloghsters memoarer – del 11
Senast vi hörde från broder Loke redogjorde han för sin tid i Realskolan och nu är vi tillbaka lite mer i realtid. I avsnitt 9 hade Loke just upptäckt den fantastiska likheten mellan hans, och Joe Cockers sångröst.
”Joe Cocker får höra talas om min verksamhet i Sverige, och efter att sett mig på TV kontaktar han mig. ”Bloody hell, Mr.Bloghster! Come over to Sheffield and let’s discuss.” Det visar sig att Joe vid tillfället var ganska nedgången av drycker och preparat och han behövde nu någon som kunde stå på scen i hans ställe. Rösten var identisk, och efter visst manipulerande med utseendet kunde jag slutföra Joes turné på den Engelska landsbygden utan att falsariet avslöjades.
Under min resa i England träffade jag av en slump på den gamle legendariske sångaren i ”Roxy Music”, Bryan Ferry. Bryan var ute på landsbygden för att stötta sonen Otis kamp mot förbudet för rävjakt till häst, s.k. ”Fox Hunting”. Engelska miljöorganisationer hade fått det politiska etablissemanget att ta, det för engelsk landsbygd så fatala beslutet, att förbjuda rävjakten.
Nu undrar ni naturligtvis hur detta hänger ihop. Jo, ”foxhunting”, i denna skepnad, innebär att ett stort antal Foxhounds, ett ”pack”, förföljer räven som naturligtvis försöker att rädda sitt skinn. Jägarna följer jakten på hästryggen och den som först kommer fram när, hundarna tagit räven har ”vunnit”.
Man kan tycka vad man vill om detta, men faktum kvarstår. Delar av det Engelska jordbrukslandskapet korsas av häckar kors och tvärs. Odlingshinder, om man ser det med lantbrukarögon, men en viktig detalj för ”steeplechasen” under rävjakten och oerhört värdefullt för viltet och viltvården. Lä, och skydd för grödor och fältvilt. När rävjakten försvinner, försvinner nog också en stor del av häckarna, och därmed skyddet för viltet.
Bryan var, och är, den oomtvistade eleganten på scenen. Alltid oklanderligt klädd, oftast kostym, ibland slips, och alltid omgiven av galanta, skönsjungande damer. Inga trasiga jeans här inte.
Jag blev lite avundsjuk på hans handlag med damerna, och gjorde, inte utan framgång, trevande försök att komma i närkontakt med skönheterna. Detta observerade Bryan och jag tyckte mig spåra ett visst ogillande. Om detta hade något samband med inbjudan till en rävjakt, som sonen Otis, illegalt arrangerade, vet jag ej.
Jag hade vid tidpunkten med mig min hund, en Hamiltonstövare, som jag inte kunnat ordna pålitlig skötsel av på hemmaplan, så han fick följa med till Storbritannien under min turné. Hunden, en välväxt hane, var oerhört intresserad av räv. Detta fick Otis höra talas om, varför jag fick erbjudandet att låta hunden ingå i släppet.
Vi sitter upp en dimmig höstmorgon och det brokiga Foxhound-packet får ganska omgående slag och drevet är fort nog igång. Ett trettiotal hundstrupar ger hals, men man kan ganska snart urskilja att en ensam hund ligger en god bit före på löpan. ”Men va faen. Det är ju Sture” (min Hamilton-hane hette så). Medan detta står klart för mig kan jag också notera att den hingst jag blivit tilldelad inte är att leka med. Ett fullständigt monster, som gör allt för att kasta mig ur sadeln. Han brallar och krumbuktar och försöker medvetet att skala av mig mot stenar och träd. Med tur och skicklighet lyckas jag hålla mig kvar i sadeln samtidigt som jag noterar att hästen trots allt följer hundarna i jakten på Mickel. Sture ligger i hasorna på räven, och jag och hingsten ligger en god bit före övriga i det beridna följet. Hästen har nu lugnat sig och har förmodligen fått ett visst förtroende för mig eftersom jag inte ramlat av. Han känner instinktivt att han rids av en man som inte bara kan tygla bångstyriga kvinnor.
Efter ytterligare några kilometer är jakten över. Räven har tröttnat på leken och har tagit ryggskydd mot ett träd för att ge den envisa förföljaren en minnesbeta. Det var det sista han tänkte i livet, för Sture avlivar mickel sekundsnabbt.
Sent omsider är övriga hundar och ryttare framme och jag möts av avundsjuka, men också beundrande blickar, framför allt från Bryans galanta damer som ridit med på jakten.
Vi sitter ner vid en häck och förtär en charmant lunch- korg som tjänstehjonen serverar oss från bakluckan i Range-Rovern.
Bryan Ferry visar sig vara en enastående trevlig, belevad och humoristisk man. Han erkänner utan omsvep att det var hans ide med hingsten, som skulle få mig att framstå som en tafatt, avkastad och föga attraktiv konkurrent om kvinnornas gunst. Nu är det fritt fram. Jag får tillstånd att nyttja vad som faller mig i smaken och även damerna ger med glädje sitt tillstånd.
Bryan avslöjar en liten intressant, men föga känd detalj. Vid den tid då Bryan bildade sin rock-grupp, besökte han Sverige, och faktiskt också Gröna köpingen. Han hamnade av en slump på dåvarande ”Roxy- Biografen” och att efter att par timmar avnjutit den enastående komforten i de manchester- tygklädda fällstolarna var han klar över bandnamnet: ”Roxy Music” Mjuk, skön, soft, Laid back rock och popmusik.
Efter denna premiär i Fox-hunting var jag frälst. Likaså stövaren Sture. Jag erbjöds fantasisummor för min eminente rävhund men jag tackade naturligtvis nej. När budet var uppe i 1miljon pund kliade det lite i plånboken men jag avstod. Däremot erbjöd jag mina tjänster i ett försök att påverka det politiska etablissemanget att upphäva rävjaktsförbudet.
Jag och Bryans son, Otis, åker till London för ett besök på parlamentet där vi ämnar tala ledamöterna tillrätta.
Tyvärr blir Otis lite upphetsad och våldsam och det hela slutar med att vi avhyses med ordningsmaktens hjälp och vi tillbringar senare en tid i fängelse för vår rättmätiga kamp mot räv-jaktförbudet. Otis döms till 4 månader och jag får dubbelt upp, eftersom jag var utlänning. Om ni trycker här så ser ni efter ca 6 minuter hur Otis och jag stormat in och ställer till lite oreda, så nu vet ni att jag inte ljuger.
När det drar ihop sig till frigivning för Otis, kommer Bryan, den gamle hedersknyffeln, och ger en konsert för oss, och övriga interner. Passande nog sjunger han Dylans ”All along the Watchtover” Tryck här får ni höra. Ingen fattar misstankar över att Bryan denna gång kompletterat sättningen med en gammal hederlig kontrabas”, ståfela”. Inte heller väcker det uppmärksamhet att det stora fodralet bärs in på scenen, tomt.
Jag tar efter konserten plats i fodralet. Vi kommer utan problem ut ur anstalten, och efter ett tårögt farväl, ser jag snart Dovers vita klippor avlägsna sig i fjärran.
Lokalhistoria i GK med omnejd
Det har strömmat in en hel del frågor till red. som man ber oss vidarebefordra till vår folklivsforskare Rune Thydare. En del av dessa spörsmål har Rune tidigare benat ut och publicerat svaren i ”Ortfiskenytt”. Detta ligger att antal år tillbaka i tiden så vi ber Rune om en repris så att de nya, vetgiriga läsarna, får sin förvetenhet stillad.
Ett efterfrågat klarläggande gäller byn ”Högemåla”, belägen en bit utanför GK:s vänort, Mönsterås. Byn består av två gårdar, och ingen skugga skall falla över den fastighet som ligger längst ifrån M-ås. Där är allt som det skall, och gården bebos av oförvitliga medborgare.
Verksamheten på den hitre gården i byn tål nog att granska, och det är tveksamt agerande i svunnen tid som gett byn dess namn. Där förekommer nog en del tveksamheter än i dag.
Under senare tid har nuvarande ägare, av outgrundlig anledning, sått gräs på hela fastigheten. I stället för trivsam nötboskap rumsterar här nu s.k. ”Golfspelare” som med stor möda försöker peta bollar i ett hål i marken.
Bönder i andra delar av socknen har naturligtvis åsett vandaliseringen med fasa och visst medlidande, och undrar vad detta skall tjäna till. ”Så mycket gräs och maskiner till ingen nytta” är en vanlig kommentar från lantbrukare i grannskapet, som tack vare bättre förstånd ägnar sig åt hedervärt mjölkproduktion, istället för lek med bollar och annan infantil verksamhet.
Det har inte bara skett fatala misstag i nutid, utan också i en grå forntid, då ortsnamnet kom till. På sextonhundratalet skulle förfäderna till nuvarande ägare uppföra boningar för familj och kreatur. Den för släkten så typiska inkompetensen och nonchalansen ledde till att flertalet fuskbyggda boningar rasade ihop, frånsett några hus som stod lite låglänt, i en håla, i skydd för hårda vindar. Tyvärr drabbades dessa hus av fukt och mögel, på grund av undermålig dränering. Vi har här socknens första mögeldrabbade fuskbyggen, något som enligt Rune föranledde insatser från anfäder till Martin Timell och Lennart Ekdahl. Dessa kunde naturligtvis inte hålla fingrarna i styr och under uppvisande av samma besserwisserattityd som senare generationer retade de upp ortsbefolkningen till den grad att de tog dessa tveksamma figurer av daga. Här är Rune inte helt säker. De kan också ha avlidit av allergisk mögelschock. Tyvärr hade de hunnit förökat sig, med olyckliga konsekvenser för framtiden.
Denna del av byn fick följaktligen benämningen ”Mögelhåla”, något som sedan stuvades om till ”Högemåla” och kom att gälla som namn för hela byn.
Vi tackar Rune. Här rätades en hel del frågetecken ut.
Välkomna med nya frågor.
GW
På bästa sändningstid, tisdagar, sitter det en lite småfet, halvgammal professor i kriminologi och underhåller tittarna med gamla olösta mordgåtor och andra hemskheter. Vid sin sida har han en trevlig dam vid namn Gunilla Kvartoft. Detta låter kanske inte så läskande men halva Sverige sitter klistrade vid TV när Leif GW Persson är i rutan. Även Bloggen.
Detta koncept borde inte fungera. En pensionerad, lite illa klädd f.d. kriminalare som sitter och mumlar. Kan de va nåt? Det fungerar alldeles utmärkt.
Varför är GW så populär? Med all respekt vill vi påstå att det knappast är hans utseende som attraherar. Nej det är andra kvalitéer. GW har ett gott förstånd. Han är orädd och plattar välförtjänt till någon gammal justitiekansler när så är befogat. Det är det oftast. Han är underfundig och behandlar svenska språket föredömligt. Men det är inte dessa kvalitéer som folk uppskattar mest. Vad är det då, kan man undra?
GW säger kloka saker. Han förmedlar dessutom dessa visdomsord sakta och lugnt, på gränsen till sävligt. Folk är så in i graden trötta på alla snabbpratande töntar att det är en lisa för själen att lyssna på någon som pratar lugnt och sansat, och som dessutom är förståndig. Delar av poliskåren håller kanske inte med.
Fler Leif GW Persson i rutan. Bort med alla hysteriskt flabbande snabbpratare som skrattar sig fördärvade åt egna lustigheter. Vi behöver inte nämna Filip och Fredrik, ej heller stolpskotten i P3 morgon.
Tack GW. Vi hoppas du får vara med länge än, trots att du ser lite skraltig ut emellanåt.
Kränknings-kräkning
Vi har tidigare resonerat en del kring s.k. modeord och begrepp som blommar upp och i bästa fall försvinner efter ett tag. Förra gången ondgjorde vi oss, om vi inte minns fel, över ex. ”Klatt” och ”Tänket”. Dessa deformationer lever tyvärr vidare i konkurrens med andra verbala lyten: ”Liksom”, ”Alltså”, ”Äger”, ”Fett”, m.fl. Lite mer avancerade begrepp som börjar bli jobbiga är ex. Transparens, evidens, kärnverksamhet, ligga i framkant, utanförskap, turbulens, High-Five känsla, och landa in.
Odiskutabel 1:a, nådens år 2014, är: ”Kränkning”.
Alla är numera mer eller mindre kränkta. Oftast mer. Man är kränkt för allt, överallt, hela tiden.
Om Lille Kalle inte får sitta med mössan på inne på en lektion blir han kränkt och går till lokaltidningen. Den stora massan backar upp Lille Kalle och man förfasar sig över att man så gravt krängt en liten stackars skolgosses integritet.
Måste han ha mössa eller hjälm på i samband med någon kall uteövning så blir han kränkt för det. Får Lilla Lisa för många läxor så blir Lilla Lisa kränkt. Får inte Lilla Lisa några läxor alls så känner hon sig kränkt för att hon inte bereddes möjlighet till erforderlig kunskapsinhämtning. Om Lille Kalle får stryk av Store Pelle så blir Lille Kalle kränkt. Kommer någon lärare och stoppar Store Pelle så blir Store Pelle kränkt över lärarens behandling. Om läraren får en reprimand av rektor, för ingripandet, blir läraren kränkt. Rektorn blir kränkt när skolinspektionen påtalar brister i verksamheten.
Alla är så helvetiskt kränkta så man börjar känna ett lätt illamående. Varför skall man alltid ta i så? Varför inte spara ”kränkning” till de verkligt allvarliga fallen.
Vart tog en liten förolämpning vägen? Varför är ingen lite smått förnärmad numera? Kan man inte känna sig en aning skymfad, och när såg en missfirmelse dagens ljus senast?
Nej, kränkta skall man vara i alla lägen. Helst skall det leda till polisanmälan. Poliser som inte kommer i protest eftersom de känner sig kränkta över att Leif GW Persson utmålat dem som arbetsskygga, ineffektiva pappersvändare.
Men Persson känner sig inte kränkt. Han har nog inte anlag. Vi skall skärskåda fenomenet GW vid senare till fälle.
Sätt er nu framför TV med en kopp kaffe och känn er inte kränkta om hustrun skäller på er om ni spiller på duken. Den går att tvätta, och en normalfuntad hustru måste få gnälla lite. Annars kan hon känna sig kränkt.
Så mycket bättre, förr
De flesta av er har förmodligen sett ett TV-program som heter ”Så mycket bättre”. Mer eller mindre avdankade, bortglömda artister blandas med några lite yngre, och sedan sjunger de varandras låtar, till stor belåtenhet för inblandade parter. Skratt blandas med lite tårar och allt blir sååå mysigt.
Gamla slagdängor får nytt liv, spelas in på skiva, och säljs till glädje för deltagarnas bankkonto. Inget fel med detta. Det är mestadels oförargligt, tror jag. Eftersom det sänds på TV4 kan jag ha missat en del. I reklampauserna slår man över till annan kanal och sedan glömmer man ibland att skifta tillbaka.
Vi blir alla äldre. Även om ”Max Factor Ageless Elixir 2 in 1 Foundation och Master Touch concealer” försöker stoppa tidens gång, så talar almanackan ett annat och bistrare språk. Tiden går och frågan är om det inte borde finnas ett ”bäst föredatum” för artister av allahanda slag. Det är lite sorgligt och patetiskt med gamla svensktopps-stjärnor som försöker klamra sig fast i hetluften, långt efter att de borde ha insett att en tillvaro i hemmets lugna vrå med barnbarn, bullbak och handarbete vore att föredra. Ekonomiska motiv kan naturligtvis vara en orsak till att pensionsåldern skjuts uppåt.
Bloggen skall presentera ett antal ”YouTube-klipp” där ni, kära läsare, skall få bedöma prestationernas kvalité. Vi kallar vår serie: ”Så mycket bättre, förr”. I en del fall var det kanske inte så bra, förr i tiden heller, och det är nog sällsynt att något, redan från början tveksamt, blir bättre med åren.
Vi på redaktionen uttalar oss inte. På så sätt trampar vi ingen på tårna.
Vi börjar med en uppvisning av Kikki Danielsson i Storebro, 2010. Tryck här
Vi vill påpeka att det inte bara är Kikki som gör uppvisningen bra/dålig. (Beroende på tycke och smak). Konferencieren har stor del i Succén/fiaskot. En säregen man. Man kanske skulle besöka Storebro vid tillfälle. Invånarna verkar lättroade. Notera mannen till höger som i slutet klappar händer, i en som vi tycker lite annorlunda takt. Ynglingen vid klaviaturen är smittande glad. Inte alltför smittosam hoppas vi.
Lokalhistoria i GK med omnejd
En av Gröna Köpingens märkesmän är folklivsforskare Rune Thydare. En man som oförtröttligt bringat klarhet i mångt och mycket i GK: s historia som legat fördolt för oss vanliga, mindre vetande medborgare.
I oktober startade vi en artikelserie under ovanstående rubrik och Rune redogjorde då för bakgrunden till det något kufiska ortsnamnet ”Hammarglo”.
Vår vän Jonny, på Mönsteråsbloggen, besitter i likhet med Rune Thrydare en betydande historisk kunskap. För inte så länge sedan spekulerade han över tillkomsten av vår vänort Mönsterås ortsnamn. Enligt Jonny skulle vi, via ”Mielstadahass”, så småningom ha hamnat i ”Mönsterås”.
Vi måste tyvärr meddela att denna historiebeskrivning går på tvärs mot den forskning som Thydare bedrivit och som leder till en helt annan slutsats. Vi dömer inte vem som har rätt utan vi redovisar Runes slutsats så får ni kära läsare avgöra själva.
”Bakgrunden till ortsnamnet Mönsterås är i grund och botten ganska enkel och logisk, med endast ett fåtal bokstävers omvändelse. Mönsterås omnämns första gången någon gång på medeltiden under beteckningen: ”Mönstereros”. Mönster betyder ju inte bara ”sömnadsritning” utan står också för Förebild, förlaga, norm, ideal m.m. Eros är den grekiska motsvarigheten till Amor dvs. kärlekens gud.
Den snabbtänkte har redan anat sammanhanget. I Mönsterås med omnejd fanns redan på medeltiden manfolk som var extremt förfarna i kärlekskonsten, och som med sina ”Amor- pilar” (fast det var Eros som sköt) satte kvinnornas hjärtan i brand. Här fanns alltså efterföljare till Eros rikt representerad och”Mönster-Eros” blev så småningom Mönsterås.
Dessa kärlekens och erotikens mästare började under följande århundraden att emigrera och flertalet av ättlingarna finns numera bosatta i Gröna Köpingen.
Som ett litet kuriosum kan nämnas en liten pikant historia som har med ovanstående att göra.
Vi får än en gång återvända till Hammarglo. Här i grannskapet finns en plats som heter Källarholmen. Ortsborna har framhävt denna som en kulturell sevärdhet och som boplats för forna stormän. En rasad källare påstås ha gett namn åt platsen. Enligt Ryne Thydare förhåller det sig istället så här.
Som framgår ovan, fanns i Mönsterås, och senare också GK, en mansbefolkning som lite slarvigt skulle kunna karaktäriseras som sjuhelvetes ”Karla-Karlar”. Pigga på, och händiga med, kvinnfolk. Avelsvärdet var heller inte att förakta, då deras avkomma blev särdeles lyckad och framgångsrik.
Det var lite sämre ställt i Hammarglo (på den tiden är bäst att tillägga). Ryktet om de virila och fertila Mönsteråsmännen nådde kustsamhället och en, egentligen ganska kuslig process, inleddes. Med löfte om frekventa övningar och vänligt bemötande fick man ett antal goda Mönsterås-hannar att bosätta sig i Hammarglo, men i och med detta var bara halva problemet löst. Det gällde också att hindra den inhemska, lite sämre manliga befolkningen, att bära frukt.
Könsstympning är inget nytt påfund. När Hammarglos gossar började att få ändrat röstläge var det dags. Med argan list lockades ynglingarna bort från samhället och sedan skred by-äldsten till verket. Från holmen hördes inte de hjärtskärande skriken till fastlandet. Proceduren utfördes på en plats som av naturliga skäl fick namnet ”Gällarholmen”. Denna ursprungliga, korrekta benämning, har sedan förvanskats till ”Källarholmen”.
Några större arkeologiska fynd har inte gjorts på platsen. Den typ av stenar som det här är frågan om, är snabbt förgängliga och det enda som hittats är en rakbladsvass flinta-skärva som arkeologerna tror kan ha använts som operationsinstrument.
En hårresande historia från en kuslig epok, men som nog, trots allt, förde en del gott med sig.
Vi tackar Rune för detta. Han har lovat att återkomma. Välkomna med frågor till red.
Gröna Köpingen 