Von Bloghsters Memoarer – del 9

februari 4, 2014 at 8:00 f m Lämna en kommentar

När jag står och skådar ut över skärgården, som nu förskonats från projekt Cirkel Resbort, drabbas jag plötsligt av en inre frid och tillfredsställelse. Så fantastiskt vackert här är.

En flock knipor kommer på visslande vingar och fäller i lugnvattnet i lä om en udde. En gädda slår i vasskanten och ett abborrstim jagar löjorna till ytan. Det hade allt varit förfärlig att förstöra denna fantastiska natur. Jag blir så exalterad att jag brister ut i sång. Vad ligger då närmast till hals om inte Jussis gamla paradnummer ”Till Havs” av Gustav Nordqvist? Sången skrämmer kniporna på vingarna. men när min tenor slår eko mot koppar och skär och når mitt eget öra i retur, måste jag erkänna att det låter förbannat bra.

Plötsligt hör jag ett forcerat flåsande bakom ryggen. Det låter som ett tröttkörd stövare, men när jag vänder mig om ser jag inte någon jakthund, utan Fjert Karlsson som kommit galopperande efter att ha hört min spontana sång. ”För helvete karl, Helt magnifikt! Släng dig i väggen Pavarotti. Du skall med på turné. Vi reser land och rike runt med ett gäng sångare och skådespelare och du är som klippt och skuren för det upplägget. Du får sjunga duett med Carola. Det var meningen att den lille kåte Chilenaren, Tito Sältran, skulle sjunga men jag är trött på den oljiga djäveln. Du sjunger och Tito får rodda”.

Turnén blir en makalös succé. Överallt drar vi fulla hus och ruiner. Recensenterna är lyriska och det haglar getingar och fjädrar över nöjessidorna. Vi har fantastiskt trevligt både på scen och på fritiden och allt hade varit perfekt om inte den där förbannade chilenaren gått omkring med hängande huvudet och tjurat över att han får bära trunkar istället för att sjunga. ”Vi måste bli av med den där satans lipsillen” menar Fjärt.

Nu spelar ödet oss i händerna på ett rent osannolikt lyckligt sätt. En yngre kvinnlig medlem i teamet, anmäler att hon blivit utsatt för något som vi av anständighetsskäl inte vill gå in närmre på. Det påstods handla om sexuella övningar utan samtycke. Kvinnan kunde inte peka ut någon gärningsman eftersom det var skumt och hon varit strängt upptagen. Nu ser vi vår chans. Tito! Han är ju sedan tidigare känd som ett intresserat, förökningsbenäget hankön. Han har nog inte fått sitt öknamn av en slump.

Polismyndigheten får ett antal anonyma tips och snart sitter Tito frihetsberövad. Nu, när det finns en kandidat tycker sig kvinnan minnas att det var just Tito Sältran som olovandes lägrat henne. Tito nekar kategoriskt. Ord står mot ord, men Tito döms dessbättre till 2,5 års fängelse.

Nu blir det lugnt i lägret och turnén kan fortsätta, en liten gnällig, småvuxen trunkbärare fattigare.

Det gnager lite i mitt i övrigt rena samvete, för jag tror mig veta vem det egentligen var som gästspelade hos kvinnan. I förtroende kan också meddelas att det hela präglades av frivillighet från bägge håll.

Nåja, bäst som skedde. Jag kan nu under dryga två års tid fullständigt dominera den musikaliska scenen utan att störas av den lille Chilenaren. Det handlar inte längre bara om schlagerduetter med kvinnliga, gällröstade, kastratsångare. (Vi vet, att sådana inte finns, men det lät så när Carola gav hals).

Jag får erbjudande från stora operascener som Metropolitan och La Scala men jag tackar nej och förblir Fosterlandet troget.

Det kommer storheter som Bryn Tervel, Andrea Bocelli m.fl. som försöker konkurrera på de Svenska scenerna, men när en kräsen publik jämför deras prestationer med ”Don von Bloghster” (mitt nya artistnamn) blir de utbuade och får slokörade vända hemåt.

Jag tjänar enormt med pengar. Rent monstruösa summor. Jag skall inte beskriva hur, var, och på vad jag spenderade min förmögenhet för det skulle väcka anstöt och orsaka hat och avund.

Jag lever ett fantastiskt gott liv, men samtidigt lite slitsamt. Det kan noteras att mina pengar inte i första hand spenderades på saft och läskedrycker. Jag får med tiden vad man brukar kalla Whiskey-sprucken röst och jag måste så småningom inse att min tid på de stora operascenerna är förbi. Min konsumtion har också orsakat spasmodiska ryckningar i armarna.

Än en gång griper Fjert in i mitt öde. När han hör mig sjunga och ser hur det rycker i lemmarna blir han exalterad. ”För helvete. Du är ju en kopia av Joe Cocker. Samma röst och samma kroppsspråk. Nu blir det Jazz, blues och soul för hela slanten.”

Om du trycker här så får du höra hur jag lät. Det är inte jag som sjunger, utan Herr Cocker, men vi låter nästan exakt lika. Joe är en kompetent artist som sjunger en trevlig låt. Nästan lika bra som jag.

Entry filed under: Memoarerna. Tags: .

Färdig-stimmat Skol-värken

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 38 andra följare

Kalender

februari 2014
M T O T F L S
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
2425262728  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se


%d bloggare gillar detta: