Archive for februari 5, 2014

Skol-värken

Den svenska skolan engagerar. Ja inte eleverna, i någon högre grad. I vart fall inte alla. Men ”Svensson” är engagerad och intresserad. Rapporter om den Svenska skolans aktersegling i ett internationellt perspektiv duggar tätt, och något måste göras. Det är alla överens om. Däremot inte om När, Var, Hur.

Man pratar om korvstoppning, pluggskola, flumskola, rottingmajorer, osv. och man kan nog påstå att det är ganska få som är överens om hur man skall åstadkomma den förbättring som krävs.

Däremot är det ganska lätt att peka på saker och ting som gått fel och orsakat en del skada.

Något alldeles utomordentligt irriterande är alla exempel som lyfts fram på personer, som trots undermåliga betyg och stökig skolgång, lyckats bra och blivit framgångsrika i olika avseende. Det är naturligtvis trevligt att de lyckats men man får det att låta som om framgången kommit ”tack vare” och inte ”trots”.

Ett av de första exemplen man hörde talas om på kändisar som misskött sig i skolan var den eminente skådespelaren Ernst-Hugo Järegård.  En skicklig aktör som delade befolkningen. Bloggen tyckte nog att han var duktig medan andra uttrycker sig i termer som. ”Fy vilken otäck och obehaglig människa”. Hur som helst berättade han själv i något TV-program, att han var en liten buspojke i skolan, där han bl.a. kastade sitt vatten i en silltunna som en lärare hade stående på skolan. Vad sillen hade där att göra kan man undra. Oavsett vad man tycker så kvarstår faktum att Ernst-Hugo blev en erkänd skådespelare. Är det någon som kan ta gift på att han blev framgångsrik, tack vare stökigheten? Inte trots.

För någon månad sedan, kanske två, bevittnade jag slutet av ett debattprogram. Med reservation för luckor i sammanhanget vill jag med bestämdhet minnas att det satt en yngre man, framgångsrik inom någon form av kreativ verksamhet, musik eller data. Denne frimodige ynglingen deklarerade vitt och brett att han fick bottenbetyg eftersom han struntat i studierna och tyckte att lärandet var skit som hämmade hans kreativitet. Entusiastiska ungdomar i publiken applåderade hans utfall mot skolans ”inskränkta värld”.

Kan man med bestämdhet slå fast att han blev framgångsrik, Tack vare, inte trots, ointresset för sin skolgång?

Vi vill nog påstå att det inte är speciellt pedagogiskt att lyfta fram för många exempel på dessa i och för sig lyckosamma medborgare. Det är naturligtvis lätt för skolungdomarna att ta detta som ett argument för att strunta i skolarbetet. ”Titta på NN, som var underkänd i alla ämnen, han kunde inte räkna och gick bet på alfabetet, men nu tjänar han millioner.” Dessa lyckosamma fall utgör ett fåtal. Det finns långt fler som misslyckats.

Om det fanns fysiska möjligheter att åka runt och skaka om knarkar-kvartar, nedgångna hyresbostäder, skabbiga husvagnar för året-runt boende mm, så skulle det rassla ut en hel del existenser i botten som hamnat där på grund av misslyckad skolgång. Skulle man dessutom skrapa parkbänkarna rena från stackars uteliggare, så vågar jag slå vad om att dessa inte ligger där på grund av toppbetyg från grundskola eller gymnasium.

Nu en fråga som jag skulle vilja ha klarlagd. Får jag ett övertygande svar lovar jag att aldrig blogga mer. I alla fall inte om skolan.

På vilket sätt kan kunskap om multiplikationstabellen och dess inlärning hämma en ung människas kreativitet? Blir man intellektuellt produktivare utan denna, som jag nog tycker nyttig färdighet? Finns det inte tid över för kreativitet verksamhet om man lägger lite tid på att lära sådant som men bevisligen har nytta av i framtiden? En majoritet tycker med stor säkerhet att ex. multiplikationstabellen och alfabetet hör hit.

 

Nästa punkt på programmet har vi berört tidigare, men vi tycker det är så eländigt att vi kör en repris.

På olika håll i skolans värld sitter personer och skall vara, just kreativa, och klura ut pedagogiska underkurer som skall ge dem en plats i historieböckerna. Dessa sitter ofta på lite högre positioner, av olika, grumliga skäl.

Vi backar ett antal år i tiden och hamnar då i en skola där alla som inte var frälsta för PBL:s välsignelsebringande effekt betraktades som rigida idioter. Allt var PBL, på alla nivåer, överallt. För er som mot förmodan inte vet vad PBL (problembaserat lärande) är så kan metoden kort beskrivas som självständig kunskapsinhämtning för att lösa ett specifikt problem. Praktiskt gick det till så att lille Kalle fick en uppgift. Ex: ”Varför lyser solen?”. Sedan skulle lille Kalle självständigt skaffa information om solen och sedan presentera resultatet för sin lärare. Samma lärare som under arbetets gång satt som en ”resurs” i någon skrubb och vid behov gav lille Kalle ett uppmuntrande ord på vägen.

En metod, som i bästa fall kanske kunde tjäna som ett komplement, för de riktigt begåvade.

Lille Kalle struntade nog i solen, och det fria formerna för skolarbetet gav i stället möjlighet till dataspel och fotboll.

Jag har en bekant i skolans värld som berättat en historia som belyser hur galet det kunde bli. På läroanstalten i fråga bedrevs, på den tiden skall kanske tilläggas, en undervisning som nog fungerade riktigt bra. Katederundervisning blandades med praktiska övningar och små arbetsuppgifter att lösa självständigt. Med så gott resultat som ”råvaran” medgav.

Till ett personalmöte kommer dåvarande rektor, nyss hemkommen från en kortare rektorsutbildning, in med gravallvarlig min och rödkantade ögon. ”Det här går inte. Vi kan inte hålla på så här” Personalen blev naturligtvis förskräckt och fruktade att det handlade om grov förskingring eller misshandel.

Nej, kursen hade frälst rektorn för PBL. I ett slag var en gammal, väl fungerande pedagogisk rutin, värdelös och passé, och skulle ersättas av nya geniala landvinningar inom pedagogiken. Allt gammalt var skit, och PBL var Guds gåva till mänskligheten.

Dessbättre bestod lärarpersonalen av jordnära, förståndiga individer som höll rumpan lite styv i svängarna och inte jamsade med på vilka stolligheter som helst. De storstilade planerna på PBL tynade ganska raskt bort, trots någon enstaka entusiast som ville visa sig ”på tårna” och få pluspoäng inför den individuella lönesättningen.

Man skall förhålla sig skeptisk till nya revolutionerande mirakelmetoder. Alla pedagogiska innovatörer på lite högre nivå har inte alltid rätt. Snarare tvärt om. Ge dessa förtidspension eller andra arbetsuppgifter. Gör så här istället.

Skicka ut förståndiga, skarpögda tjänstemän (inte nödvändigtvis från skolverket) och låt dessa leta rätt på att antal pedagogiska plusvarianter. Lärare som enligt samstämmiga uppgifter, från elever kollegor, skolledning mm är skickliga yrkesmän. Samla dessa till ett antal konferenser där de får utbyta erfarenheter och så småningom samla sitt vetande och dokumentera detta på något sätt. Dessa kloka tankar, baserade på gedigen praktisk erfarenhet, skulle till stor del minska risken för pedagogiska missgrepp och flummerier.

Blir det inte dyrt med alla konferenser? Inte alls, Vi drar in alla andra, där folk sitter och pratar skit i små grupper som sedan redovisar ett resultat som inte är värt ett vitten och aldrig kommer till någon nytta. Slopa allt idioti där man exempelvis sitter och värker fram fullständigt värdelösa och meningslösa s.k. ”Värdegrunder”.  Till stora kostnader. Världen är full av gagnlösa ”Lunch till Lunch-möten.”

Efter valet, i Grön AnSamlings Sverige, kommer lunch till lunch-möten att förbjudas. Om man nu nödvändigtvis måste samlas för en dags överläggning varför skall det inkludera en övernattning?

Jo, vi begriper varför, men det går ut över saldot på företagskortet. En kvälls-runda i hotellbaren är inte gratis. I alla fall inte för skattebetalarna.  Gå upp i tid på morgonen, åk hem på kvällen. (Om det handlar om flera dagar kommer självfallet saken i ett annat läge.)

Rösta på GAS. Vi arbetar för ökad lärartäthet. Fler ögon och öron, som närvarande i skolsalen kan hjälpa, uppmuntra och inspirera såväl de lite svagare som de lite duktiga eleverna. Vi kommer att motarbeta dravel som påstår att tragglande med, kanske inte så läskande, men nödvändiga baskunskaper ”hämmar elevens utveckling till självständiga, kreativa samhällsmedborgare”. Vi kommer också att frånta eleverna möjligheten att känna sig ”kränkta” bara för att de inte får sitta med tjocka stickade mössor på sig i lektionssalen och använda mobilen på ”tjänstetid”.

När allt sådant trams och flummerier är utrensat, och krav på ordning, reda och en lugn studiemiljö inte längre anses som början till en polisstat, och staten återtagit ansvaret och skapat likvärdiga förutsättningar, oavsett den aktuelle kommunens ekonomi, då kan vi börja hoppas på bot och bättring.

Rösta på GAS!  Ett skolexempel på politisk genialitet.

februari 5, 2014 at 8:00 f m 1 kommentar


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

februari 2014
M T O T F L S
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
2425262728  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se