Archive for februari 7, 2014

Von Bloghsters memoarer – Del 10

Min Broder Loke fortsätter med sin terapeutiska behandling enligt ”Sätermodellen”, för att han, i likhet med Tomas Quick/Sture Bergvall skall minnas händelser i sitt tidigare liv, saker som kanske bör komma upp till ytan. Hittills har Loke inte behövt ta på sig några mord eller andra hemskheter. Det enda han minns är falskspel och tveksamma fruntimmeraffärer plus att minnen från barn och ungdomsåren har klarnat betydligt. Senast redogjorde Loke för sin tidiga skoltid och nu har minnena från de övre tonåren trängt sig på. Vi tror oss veta att Loke nu skall berätta om sin tid i realskolan, och åren därefter.

”Realskolan var en rolig tid. Hur mycket vi lärde oss kan väl diskuteras. Någon lustigkurre myntade uttrycket ”Arealskolan” eftersom den gav en ”ytlig” bildning, men det är nog en aning orättvist. Det var naturligtvis till största delen självförvållat om allt inte fastnade, men man kan kanske också påstå att delar av lärarkåren inte var några pedagogiska fantomer. Det fanns något exemplar som i dagens skola hade fått respass omgående. Men många var bra. Riktigt bra. Vi lärde oss trots allt en del, även av de pedagogiska krymplingarna. Kanske berodde det på att vi mestadels satt och höll käften och lyssnade och antecknade. Alla var skrivkunniga, eftersom man på den tiden lärde sig det i grundskolan. Vi tror inte att kravet på nödvändig kunskapsinhämtning störde vår kreativitet och utveckling till självständiga, tänkande individer. Vi hann vara kreativa på fritiden. Med råge.

Detta var den tid, innan man hittat på att en elevs främsta egenskap är ett ifrågasättande förhållningsätt. Vi lyssnade och tog till oss, efter en grovsortering av informationen. Var det något som vi inte trodde på så frågade vi naturligtvis men utan att vi betedde oss ohövligt och provokativt.

Ej heller var det system uppfunnet, där eleverna skall sitta i små grupper och diskutera vad man ville syssla med, och hur undervisningen skall läggas upp. Vi förlitade oss på att äldre, mer erfarna hjärnor, listat ut vad som var bra och matnyttigt. Vi slösade inte tid på ineffektiv skendemokrati, eftersom vi förstod att man som tonåring saknar erfarenheten att lägga scheman och producera läroplaner.

Fritid, och för den delen också skoltid, bestod till stor del av flickor, dessa förtjusande varelser som man ägnade merparten av tankeverksamheten åt, men också praktiska övningar i stegrande grad. Den tidigare nämnde pedagogen, som borde ha skilts från sitt ämbete, var så blind och döv att han, medan han satt och snurrade på sin jordglob (vi hade mannen i geografi), inte märkte att de mer försigkomna satt och småhånglade i bänkarna. Även undertecknad, som här lade grunden till sin framgångsrika yrkeskarriär.

Skoldanserna var populära och på den tiden gick man i närkamp på dansgolvet till ömsesidig belåtenhet. Hade några stått och skakat och viftat med armarna på behörigt avstånd från varandra hade nog dessa blivit utkastade i tron att de var berusade, vilket vakthavande lärare inte tillät.

Lärarkåren var annars, över lag, inga Godtemplare, och en manlig lärare var upphov till en lokal, s.k. ”gåta”.

Vad är det för skillnad på NN och Storgatan?” Jo, Storgatan går förbi hotellet, men det gör inte NN.”

Bakgrunden är att NN, och för den delen även en del kollegor, regelmässigt intog sin lunch på Hotellet, där maten sköljdes ner med pilsner och ”två vita och en brun”. Nåja, ingen skada skedd. Den enda påverkan som märktes var på andedräkten.

Så småningom stod vi där med den gråa mössan efter godkänd realexamen. Innan denna var ett faktum, fick man genomgå skriftliga och muntliga examensprov, och den som gick bet fick smyga ut bakvägen och slokörade anförvanter fick spendera blommorna på andra.

Nu får alla vita mössor. Antingen det är välförtjänt eller inte.

Nu var vi vuxna, och skoldanserna ersattes av Folkparker, Folkets hus och krogar. Vi redogör bara för våra förehavande i nöjesvärlden och sparar det tidiga yrkeslivet till senare tillfälle. Själva dansandet var väl i stort sett oproblematiskt. Likaså transporten dit. Det var värre att komma hem, för ganska tidigt upptäckte vi vilken välgörande inverkan alkohol hade på självförtroende, dansförmåga och utseende. Inte bara det egna utseendet utan även flickornas, där de stod uppradade utefter väggarna och trånade efter ett ”Får jag lov.” De snygga och välskapta var det lite strid om, så man fick vara på alerten för att inte hamna på efterkälken. Hann man inte, så fanns det för det mesta någon hyfsad att fördriva tiden med i väntan på nästa möjlighet med snyggingarna.

Det fanns ett klientel som ingen alkohol i världen kunde få att se bättre ut. De s.k. ”Panelhönorna”. Minusvarianterna som hade skäggvårtor och luktade armsvett. De stod hela kvällen och suktade efter en dans, men oftast förgäves.  Det fanns väl en och annan lurk, som också luktade armsvett, och öl, som på vingliga ben kryssade fram på golvet och ibland förbarmade sig över de ratade, men de dansanta övningarna var nog inget att stå efter. Inte ens för Panelhönsen.

Jag, Loke von Bloghster, var redan då en godhjärtad människa. Jag brukade faktiskt då och då ägna panelhönorna lite uppmärksamhet och jag somnade alltid gott på lördagsnätter, de gånger jag var ensam, i förvissningen att jag för en stund satt guldkant på tillvaron för en ömkansvärd medmänniska.

Alla hade inte samma medmänsklighet och empati. I krogsvängen fanns en kvinna som utmärkte sig. Fördelaktigt utseende och dansant, egenskaper som hon var mer än väl medveten om. Hon hade en egendomlig hobby. Tack vare sitt fördelaktiga utseende och dansförmåga var hon eftersökt. Också av de manspersoner som kanske normalt hade det lite knöligt med motsatta könet. Lite halvfula, halvfeta och halvfulla. Lyckades denne inverterade ”Don Juan” hinna förts så tackade hon med glädje, ja.  Vi som kände till hennes ”hobby” och var lite observanta, kunde notera med vilken inlevelse damen ålade och slingrade sig i armarna på, låt oss kalla honom, ”Halvan”. Denne blir naturligtvis både uppmuntrad och upphetsad. Det blir ett antal danser med samma ritual och när Halvan också blivit uppbjuden på en av ”Damernas” tror han, smått extatisk, att saken är klar. Dansbandet ”Totex” meddelar: ” Nu spelar vi kvällens sista dans”. Halvan stegar fram till skönheten, i fast förvissning om ett Ja, och fortsatta fröjder framåt natten.

”Ha, ha haha ha ha ha ha. Är du inte riktigt klok? Skulle jag dansa ”sistan” med dej din stolle. Nej, vet du vad. Gå hem och mjölka korna. Ha haha ha ha ha haha. Djävla idiot!”

Halvan är inte längre i livet. Han flyttade från orten och hittades efter en tid i vasskanten. Han var inte sportfiskare.

Denna upplevelse fastnade i mitt minne och jag bestämde mig för att aldrig behandla en dam på det sätt som denna kvinna, för sitt höga nöjes skull, förnedrade manspersoner. Det vore kanske något för kvinnorörelser och feminister att titta på.

februari 7, 2014 at 8:30 f m 4 kommentarer


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

februari 2014
M T O T F L S
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
2425262728  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se