Lokalhistoria i GK med omnejd

februari 9, 2014 at 10:18 e m Lämna en kommentar

En av Gröna Köpingens märkesmän är folklivsforskare Rune Thydare. En man som oförtröttligt bringat klarhet i mångt och mycket i GK: s historia som legat fördolt för oss vanliga, mindre vetande medborgare.

I oktober startade vi en artikelserie under ovanstående rubrik och Rune redogjorde då för bakgrunden till det något kufiska ortsnamnet ”Hammarglo”.

Vår vän Jonny, på Mönsteråsbloggen, besitter i likhet med Rune Thrydare en betydande historisk kunskap. För inte så länge sedan spekulerade han över tillkomsten av vår vänort Mönsterås ortsnamn. Enligt Jonny skulle vi, via ”Mielstadahass”, så småningom ha hamnat i ”Mönsterås”.

Vi måste tyvärr meddela att denna historiebeskrivning går på tvärs mot den forskning som Thydare bedrivit och som leder till en helt annan slutsats. Vi dömer inte vem som har rätt utan vi redovisar Runes slutsats så får ni kära läsare avgöra själva.

”Bakgrunden till ortsnamnet Mönsterås är i grund och botten ganska enkel och logisk, med endast ett fåtal bokstävers omvändelse. Mönsterås omnämns första gången någon gång på medeltiden under beteckningen: ”Mönstereros”. Mönster betyder ju inte bara ”sömnadsritning” utan står också för Förebild, förlaga, norm, ideal m.m. Eros är den grekiska motsvarigheten till Amor dvs. kärlekens gud.

Den snabbtänkte har redan anat sammanhanget. I Mönsterås med omnejd fanns redan på medeltiden manfolk som var extremt förfarna i kärlekskonsten, och som med sina ”Amor- pilar” (fast det var Eros som sköt) satte kvinnornas hjärtan i brand. Här fanns alltså efterföljare till Eros rikt representerad och”Mönster-Eros” blev så småningom Mönsterås.

Dessa kärlekens och erotikens mästare började under följande århundraden att emigrera och flertalet av ättlingarna finns numera bosatta i Gröna Köpingen.

Som ett litet kuriosum kan nämnas en liten pikant historia som har med ovanstående att göra.

Vi får än en gång återvända till Hammarglo. Här i grannskapet finns en plats som heter Källarholmen. Ortsborna har framhävt denna som en kulturell sevärdhet och som boplats för forna stormän. En rasad källare påstås ha gett namn åt platsen. Enligt Ryne Thydare förhåller det sig istället så här.

Som framgår ovan, fanns i Mönsterås, och senare också GK, en mansbefolkning som lite slarvigt skulle kunna karaktäriseras som sjuhelvetes ”Karla-Karlar”. Pigga på, och händiga med, kvinnfolk. Avelsvärdet var heller inte att förakta, då deras avkomma blev särdeles lyckad och framgångsrik.

Det var lite sämre ställt i Hammarglo (på den tiden är bäst att tillägga). Ryktet om de virila och fertila Mönsteråsmännen nådde kustsamhället och en, egentligen ganska kuslig process, inleddes. Med löfte om frekventa övningar och vänligt bemötande fick man ett antal goda Mönsterås-hannar att bosätta sig i Hammarglo, men i och med detta var bara halva problemet löst. Det gällde också att hindra den inhemska, lite sämre manliga befolkningen, att bära frukt.

Könsstympning är inget nytt påfund. När Hammarglos gossar började att få ändrat röstläge var det dags. Med argan list lockades ynglingarna bort från samhället och sedan skred by-äldsten till verket. Från holmen hördes inte de hjärtskärande skriken till fastlandet. Proceduren utfördes på en plats som av naturliga skäl fick namnet ”Gällarholmen”. Denna ursprungliga, korrekta benämning, har sedan förvanskats till ”Källarholmen”.

Några större arkeologiska fynd har inte gjorts på platsen. Den typ av stenar som det här är frågan om, är snabbt förgängliga och det enda som hittats är en rakbladsvass flinta-skärva som arkeologerna tror kan ha använts som operationsinstrument.

En hårresande historia från en kuslig epok, men som nog, trots allt, förde en del gott med sig.

Vi tackar Rune för detta. Han har lovat att återkomma. Välkomna med frågor till red.