Von Bloghsters memoarer – del 11

februari 19, 2014 at 8:00 f m Lämna en kommentar

Senast vi hörde från broder Loke redogjorde han för sin tid i Realskolan och nu är vi tillbaka lite mer i realtid. I avsnitt 9 hade Loke just upptäckt den fantastiska likheten mellan hans, och Joe Cockers sångröst.

”Joe Cocker får höra talas om min verksamhet i Sverige, och efter att sett mig på TV kontaktar han mig. ”Bloody hell, Mr.Bloghster! Come over to Sheffield and let’s discuss.” Det visar sig att Joe vid tillfället var ganska nedgången av drycker och preparat och han behövde nu någon som kunde stå på scen i hans ställe. Rösten var identisk, och efter visst manipulerande med utseendet kunde jag slutföra Joes turné på den Engelska landsbygden utan att falsariet avslöjades.

Under min resa i England träffade jag av en slump på den gamle legendariske sångaren i ”Roxy Music”, Bryan Ferry. Bryan var ute på landsbygden för att stötta sonen Otis kamp mot förbudet för rävjakt till häst, s.k. ”Fox Hunting”. Engelska miljöorganisationer hade fått det politiska etablissemanget att ta, det för engelsk landsbygd så fatala beslutet, att förbjuda rävjakten.

Nu undrar ni naturligtvis hur detta hänger ihop. Jo, ”foxhunting”, i denna skepnad, innebär att ett stort antal Foxhounds, ett ”pack”, förföljer räven som naturligtvis försöker att rädda sitt skinn. Jägarna följer jakten på hästryggen och den som först kommer fram när, hundarna tagit räven har ”vunnit”.

Man kan tycka vad man vill om detta, men faktum kvarstår. Delar av det Engelska jordbrukslandskapet korsas av häckar kors och tvärs. Odlingshinder, om man ser det med lantbrukarögon, men en viktig detalj för ”steeplechasen” under rävjakten och oerhört värdefullt för viltet och viltvården. Lä, och skydd för grödor och fältvilt. När rävjakten försvinner, försvinner nog också en stor del av häckarna, och därmed skyddet för viltet.

Bryan var, och är, den oomtvistade eleganten på scenen. Alltid oklanderligt klädd, oftast kostym, ibland slips, och alltid omgiven av galanta, skönsjungande damer. Inga trasiga jeans här inte.

Jag blev lite avundsjuk på hans handlag med damerna, och gjorde, inte utan framgång, trevande försök att komma i närkontakt med skönheterna. Detta observerade Bryan och jag tyckte mig spåra ett visst ogillande. Om detta hade något samband med inbjudan till en rävjakt, som sonen Otis, illegalt arrangerade, vet jag ej.

Jag hade vid tidpunkten med mig min hund, en Hamiltonstövare, som jag inte kunnat ordna pålitlig skötsel av på hemmaplan, så han fick följa med till Storbritannien under min turné. Hunden, en välväxt hane, var oerhört intresserad av räv. Detta fick Otis höra talas om, varför jag fick erbjudandet att låta hunden ingå i släppet.

Vi sitter upp en dimmig höstmorgon och det brokiga Foxhound-packet får ganska omgående slag och drevet är fort nog igång. Ett trettiotal hundstrupar ger hals, men man kan ganska snart urskilja att en ensam hund ligger en god bit före på löpan. ”Men va faen. Det är ju Sture” (min Hamilton-hane hette så). Medan detta står klart för mig kan jag också notera att den hingst jag blivit tilldelad inte är att leka med. Ett fullständigt monster, som gör allt för att kasta mig ur sadeln. Han brallar och krumbuktar och försöker medvetet att skala av mig mot stenar och träd. Med tur och skicklighet lyckas jag hålla mig kvar i sadeln samtidigt som jag noterar att hästen trots allt följer hundarna i jakten på Mickel. Sture ligger i hasorna på räven, och jag och hingsten ligger en god bit före övriga i det beridna följet. Hästen har nu lugnat sig och har förmodligen fått ett visst förtroende för mig eftersom jag inte ramlat av. Han känner instinktivt att han rids av en man som inte bara kan tygla bångstyriga kvinnor.

Efter ytterligare några kilometer är jakten över. Räven har tröttnat på leken och har tagit ryggskydd mot ett träd för att ge den envisa förföljaren en minnesbeta. Det var det sista han tänkte i livet, för Sture avlivar mickel sekundsnabbt.

Sent omsider är övriga hundar och ryttare framme och jag möts av avundsjuka, men också beundrande blickar, framför allt från Bryans galanta damer som ridit med på jakten.

Vi sitter ner vid en häck och förtär en charmant lunch- korg som tjänstehjonen serverar oss från bakluckan i Range-Rovern.

Bryan Ferry visar sig vara en enastående trevlig, belevad och humoristisk man. Han erkänner utan omsvep att det var hans ide med hingsten, som skulle få mig att framstå som en tafatt, avkastad och föga attraktiv konkurrent om kvinnornas gunst. Nu är det fritt fram. Jag får tillstånd att nyttja vad som faller mig i smaken och även damerna ger med glädje sitt tillstånd.

Bryan avslöjar en liten intressant, men föga känd detalj. Vid den tid då Bryan bildade sin rock-grupp, besökte han Sverige, och faktiskt också Gröna köpingen. Han hamnade av en slump på dåvarande ”Roxy- Biografen” och att efter att par timmar avnjutit den enastående komforten i de manchester- tygklädda fällstolarna var han klar över bandnamnet: ”Roxy Music” Mjuk, skön, soft, Laid back rock och popmusik.

Efter denna premiär i Fox-hunting var jag frälst. Likaså stövaren Sture. Jag erbjöds fantasisummor för min eminente rävhund men jag tackade naturligtvis nej. När budet var uppe i 1miljon pund kliade det lite i plånboken men jag avstod. Däremot erbjöd jag mina tjänster i ett försök att påverka det politiska etablissemanget att upphäva rävjaktsförbudet.

Jag och Bryans son, Otis, åker till London för ett besök på parlamentet där vi ämnar tala ledamöterna tillrätta.

Tyvärr blir Otis lite upphetsad och våldsam och det hela slutar med att vi avhyses med ordningsmaktens hjälp och vi tillbringar senare en tid i fängelse för vår rättmätiga kamp mot räv-jaktförbudet. Otis döms till 4 månader och jag får dubbelt upp, eftersom jag var utlänning. Om ni trycker här så ser ni efter ca 6 minuter hur Otis och jag stormat in och ställer till lite oreda, så nu vet ni att jag inte ljuger.

När det drar ihop sig till frigivning för Otis, kommer Bryan, den gamle hedersknyffeln, och ger en konsert för oss, och övriga interner. Passande nog sjunger han Dylans ”All along the Watchtover” Tryck här får ni höra. Ingen fattar misstankar över att Bryan denna gång kompletterat sättningen med en gammal hederlig kontrabas”, ståfela”. Inte heller väcker det uppmärksamhet att det stora fodralet bärs in på scenen, tomt.

Jag tar efter konserten plats i fodralet. Vi kommer utan problem ut ur anstalten, och efter ett tårögt farväl, ser jag snart Dovers vita klippor avlägsna sig i fjärran.