Tycke och smak

februari 25, 2014 at 8:00 f m Lämna en kommentar

Bloggen har vid något tillfälle uttryckt sig förklenande om nationalidolen Lars Winnerbäck. Det gnager inte samvetet nämnvärt, men har orsakat problem i nära relationer.

Min dotter, som av naturliga skäl ligger mig varmt om hjärtat, är en hängiven Winnerbäck-fan. Som om detta inte vore nog. Hon har dragit med sin mor, dvs. min hustru i fördärvet. Graden av fördärvlighet kan väl diskuteras. Jag kanske skall vara lite vidsynt och erkänner att det finns det som är värre än Winnerbäck, och att jag, utan att göra henne arvlös, kan tänka mig att låta dottern lyssna i begränsad omfattning.

Det stora problemet är att positionerna numera är fullständigt låsta. Jag har genom pedagogiska finter försökt att lotsa in min avkomma på kulturens rätta stigar, och till del lyckats. Den välartade sonen, har utan övertalning, för egen maskin, förstått hur enastående bra den gamle legenden Neil Young är. Vi sitter, när tillfälle ges, och diggar på samma våglängd. Om dottern är i närheten demonstrerar hon sin avsky. (Vi hoppas och tror att det är mot Neil Young).

Jag kan inte tänka mig att hon, med det påbrå hon har, han vara så okänslig och resistent mot god musik. Jag tror att det är en reaktion över min negativa hållning gent emot Winnerbäck. Hon vill helt enkelt hämnas.

Som en liten fredstrevare påpekar jag ånyo att det finns det som är sämre än den Linköpings-ättade vissångaren.

Det finns sådant som är mycket bättre. Winnerbäck betraktas av anhängarna som en god textförfattare. Olika smak. Vi tycker nog att ex. en gammal, nu lite bortglömd legend, Olle Adolfsson, spelar i en betydligt högre division som vis-makare. Lyssna här på hans ”Nu har jag fått den jag vill ha”. Högklassisk text och en melodi som är så vacker att jag alltid blir gråtmild. Framförd av äkta paret Jessica Pilnäs och Johan Norgren.

Pilnäs deltog 1995 i melodifestivalen, men det skall inte ligga henne till last. Hon har sedermera utbildat sig till läkare och det bevisar kanske att hon inte är någon dumskalle, trots tidigare nämnda snedsteg.

Klippet härrör från Nationaldagsfirandet 2000, och som en extra bonus ser man storheter som Alf Svensson, Lars Leijonborg och Anders Björk i publiken. Även vår Konung visar upp sig, men kallar vi det bonus, har begreppet fått en ny innebörd.

Hur låter då Neil Young? Ända sedan 60-talet, med Buffalo Springfield och CSN & Y har denne eminente artist förgyllt tillvaron. En enastående låtskrivare med en fantastisk röst. ”Han kan väl inte sjunga” hävdar min avogt inställda dotter. Det kan han visst. På sitt sätt. Och det är bra. Vi har sagt det tidigare. Youngs musik har en säregen förmåga att ”växa”. En låt som först är ”så där” blir efter ett antal lyssningar fantastisk. Så är det med god musik.

Här får ni två giganter på en gång. Ja, tre faktiskt. Neil Young och Bruce Springsteen framför den tredje legenden, Bob Dylans ”All Along the Watchtower”. Ni fick nyligen höra denna låt med Bryan Ferry. Orsaken till reprisen var möjligheten till en dubblering av två mästare. (Ni får höra en av Neils egna sånger en annan gång.)

Härligt larmande gitarrer och oefterhärmlig sång.