Von Bloghsters memoarer – del 12

mars 3, 2014 at 8:00 f m Lämna en kommentar

När jag och Otis sluppit ur fängsligt förvar och återvänder till Engelska landsbygden, möts jag av beskedet att Hamiltonstövaren ”Sune” varit lite hängig under min bortavaro. Omgivningen har naturligtvis dragit slutsatsen att Hunden saknat sin älskade husse och av det skälet varit lite deppig. Jag ser direkt att något är fel och ett veterinärbesök ger det sorgliga beskedet att Sune lider av obotlig cancer. I förvissning om att veterinärens tystnadsplikt fungerar, säljer jag Stövaren till den man som erbjudit 1 miljon pund. I signifikativ storsinthet halverar jag köpeskillingen och drar med 500000 pund på fickan tillbaka till Sverige, innan Sune hinner avlida.

Tillbaka på fosterjorden tar jag kontakt med Fjärt Karlsson igen. Jag minns hans ord om flyktingförläggningar och stora inkomster. Fjärts idé var att köpa upp en massa lokaler som sedan, för grova penningar, skulle hyras ut som förläggning för asylsökande.

Fjärt är den mest drivne affärsman jag träffat. Oerhört effektiv och befriad från effektivitetshämmande empati och samvete. Dessutom sällsynt framsynt. Fjärt begrep att klimatförändringen inom några decennier skulle höja havsnivåerna så pass att millioner efter millioner av invånare i havsnära miljöer snart drivs på flykt.

Dessutom begav han sig ut på en världsomspännande turné där han med hjälp av sin provocerande framtoning skapade konflikter och underblåste redan existerande. Allt i syfte att orsaka strider och flyktingströmmar.

Vi råkade ibland på fastighetsägare som inledningsvis inte var pigga på försäljning. Då parkerade Fjärt sin turnébuss i grannskapet och ur högtalare på busstaket strömmade musik av ”Vikingarna, Kicki Danielsson och Herreys” på högsta volym ända tills att den motvillige ägaren gav med sig. Metoden var så effektiv att de flesta redan efter några inledande ackord skrev under kontrakten.

Vid ett tillfälle hamnade Fjärt av en händelse utanför Byggmästare Percy Nilssons bostad i Malmötrakten. Percy blir så förbannad att han borrar hål i samtliga däck på turnébussen. När byggmästaren kommer underfund med vem kan stungit haver, blir han så skrämd att han lovar att bygga en stor förläggning, gratis, åt Fjärt, bara han slapp att bli indragen i en juridisk tvist med den slipade entreprenören.

Snart hade vi tillskansat oss i stort sett alla tomma lokaler i riket. Det var semesterbyar och hotell med dålig lönsamhet. Uttjänta fabrikslokaler och föreningshus. Nedlagda naturbruksgymnasier och andra utmönstrade friskolor.

Vi ansåg oss ganska snart färdigrustade för att ta hand om en strid, lönsam ström av flyktingar. Under tiden följde vi nyhetssändningarna med intresse och gladde oss åt reportage om smältande poler, snöfattiga vintersportorter och forskarrön som indikerar stigande havsnivå. Ibland noterade vi illavarslande fredstrevare i krigsområdena, men till vår belåtenhet blossade striderna snart upp igen.

Vi hade investerat ett ansenligt kapital i förläggningarna så det gällde att få igång verksamheten så snart som möjligt. Det droppade in något tusental krigsflyktingar men de räckte inte till för att få fart på kommersen. ”Vi måste få till lite inhemsk oro i väntan på den stora klimatkatastrofen” menar Fjärt. ”Vi åker runt i grannsocknarna och terroriserar så att de ser sig tvungna att fly”.

Ännu en gång kommer Fjärts turnébuss till pass. Vi lastar in utrangerade gamla svensktoppsartister, och sedan ger vi oss ut i grannskapet på en turné som kom att leva kvar länge i medborgarnas minne. Vi levererar en musikunderhållning så extraordinärt vidrig att åhörare som kom i vår väg flydde hals över huvud för att sätta sig i säkerhet på våra förläggningar. Med hänsyn till folkhälsan vill vi inte hänvisa till några exempel. Jo, ett prov kanske. Då skall ni notera, att detta var det i särklass bästa. Ni förstår hur resten lät.