Gröna Köpingen

Ny hetsförmedling

mars 16, 2014 at 7:00 f m 6 kommentarer

Jag stötte på Allvarlige Alvar för någon dag sedan. Han satt på parkeringen utanför macken, bakom ratten i sin Land Rover och småskrattade i sin ensamhet.

”Det var väldigt vad du är munter. Har du vunnit på Lotto?” ”Nej, tyvärr inte, men jag kunde inte hålla mig för skratt när jag läste kvällstidningarnas löpsedlar. Här står vi med en allvarlig kris i östra Europa som kan ta hus i helvete, men inte en rad på löpet. Nej det är melodifestivaler och lilla Estelle för hela slanten. Vart är samhället på väg? ”Men Alvar. Överdriver du inte lite nu. Så farligt kan det väl inte vara om Svensson får reda på om lilla Estelle har magknip”. Nej, det har ingen betydelse, men det allvarliga är att Svensson inte vet vad som händer i Ukraina och Syrien. Det måste vara viktigare än Lill-Sessans hälsotillstånd. Ja, inte för Viktoria och Daniel naturligtvis. Omsorgen om den egna avkomman sitter djupt i varje förälder och så skall det vara, fast ibland går det snett.

Objektivitet är inte föräldrars starkaste sida. Själv har jag försökt att tillämpa lite klarsyn, och inte alltid trott att mina små telningar är ofelbara och utan skuld vid kontroverser bland kamrater och i skolan. Min egen lille Pelle, som nu är en välartad självförsörjare, kom ibland hem och ansåg sig orättvist behandlad. Jag lade mig inte i, men undersökningar i det tysta, visade att lille Pelle inte alltid var helt utan skuld. Han hade kanske varit uppkäftig och betett sig illa mot lärare och kamrater. Hade jag kommit rusande och förbehållslöst ställt upp på min son, utan alla fakta i målet, hade jag kanske invaggat gossen i tron alltid bli uppbackad, oavsett vad som hänt. Då kanske inte Pelle blivit så välartad, utan gått ut i livet med en skev uppfattning om egen förträfflighet och oförvitlighet.

Jag är faktiskt glad att mina barn nu är så stora att de lämnat skolans värld. Med hyggliga kunskaper, kanske till en del tack vare att vi manade på och såg till att de inte skolkade och levde rövare.

Jag har en lite hemmagjord teori, varför det gått lite snett i skolvärlden, och resultaten dalat. Det här kommer jag att få faen för, och bli idiotförklarad, men det struntar jag i.

Om vi backar till ”begynnelsen” så hade vi en skola som alla skulle gå och där flertalet också såg det som en förmån att få lära sig det som behövdes för en lyckosam framtid.  Det var ibland lång skolväg, till fots, men de små barnen knatade på, glada över att få lära sig räkna och skriva. Det var lite som i dagens U-länder där barnen inte sällan springer 2-3 mil, enkel resa, överlyckliga över förmånen att få sitta i skolbänken. De är inte bara lyckliga över möjligheten till lärdomar utan också för att de slipper att slava från morgon till kväll med tungt, omänskligt barnarbete.

Svenska skolbarn är förbannade över att skolan tar tid från dataspel och liknande, och tar denna ”kränkning” som ursäkt för ett oacceptabelt uppförande.

Vi hoppar lite i tiden, fram till dagens skolbarn, som är avkomma efter de generationer, som lärt sig se skolan som ett evigt, onödigt helvete. Ett påhitt av illasinnade människor som gjort allt för att djävlas.

Uppbackade av vilsegångna psykologer och pedagoger invaggades man succesivt i förvissningen om att man hade en massa rättigheter, men inga skyldigheter. ”Eleven i Centrum”. Skolan är till för mig. Om jag vill, och känner för det. Det är jag som bestämmer och här skall det inte komma någon djävla lärare eller rektor och tala om vad, och hur, jag skall göra. Då blir jag kränkt!

Denna åsikt har förstärkts med åren och dagens skolbarn är fostrade i andan: ”Bara rättigheter, inga skyldigheter” och Gud nåde den lärare eller motsvarande som ser sig manad att påminna lille odygdige Kalle om att detta synsätt kanske är lite skevt. Då tar det hus i helvete och föräldramobben kommer stormande och skall utkräva hämnd.

Vi måste få en förändrad grundsyn på skola och lärande. Bland lärare, elever och inte minst föräldrar.

Om ni röstar på Grön AnSamling, GAS, i september skall ni få se på en skola som kommer sakna sin like i Norden, ja hela Europa.

Verksamma steg på vägen är dessa:

– Beivra skolk med kraft.

– Inför betyg tidigt. ”Men då blir ju lille Kalle hetsad och stressad.” Det är intet mot hur stressad Lille Kalle blir när han gått ut gymnasiet och upptäcker att han inget kan, och inte får något jobb. Något han inte förstått under resans gång, på grund av silkesvantar och avsaknad av raka besked.

– För att kolla lille Kalle, skall solklara betygsmål och kriterier skapas. Inget svammel i stil med ”Eleven skall med viss handledning visa förståelse för…….  ” Tjurbajs! Inför nationelle prov i alla ämnen. Ofta. Det ger underlag för rättvis bedömning oavsett om man går på Lundsberg eller bland vanligt folk.

– Lägg energi, inte bara på de svaga eleverna (de skall naturligtvis ha all hjälp), utan också på de duktiga. Det är i första hand dessa som skall fixa våra pensioner.

– Lyft undan elever som av olika skäl förpestar tillvaron för kamrater och lärare. Det är inte den mobbade som skall flyttas på, utan mobbarna. Sätt gärna stöket i en egen klass. ”Men då blir ju lille Kalle brännmärkt och stigmatiserad!”. Vi skiter i det. Han skall inte få förpesta tillvaron för oskyldiga kamrater, oavsett bokstäver i alfabetet. Det är kanske synd om lille Kalle men han mår inte bättre för att han får djävlas med andra. En ”specialklass” skall handhas av pedagogiska plusvarianter, som med pondus och skicklighet kan hantera detta klientel. Det är inte alltid så att lilla späda” fröken Gunhild”, med pipig röst, flackande blick och bleksiktig hy, är kapabel att hantera buset.

– Se till att vi får lärare med rätta egenskaper och kunnande. Man skall väl, för bövelen, inte kunna komma in på lärarhögskolan med minimala poäng. Anständiga löner är ett sätt att konkurrera om begåvningarna, som annars väljer andra yrken där de slipper bli trakasserade av ungdomar, som av olika skäl inte lärt sig att veta hut.

– Slutligen. En mirakelkur som skulle göra underverk: Låt myndigheterna tillsätta ett par, tre tjänster, i smyg, i varje kommun, där lämpliga personer, mot god lön, tjänstgör som förebilder för skolungdomarna. Dessa skall jobba inkognito och deras uppgift blir att tala om för ungdomarna hur häftiga och fett coola de blivit tack vare toppbetyg i skolan. Det skall vara fulltatuerade, lite råbarkade rappare, som ungdomarna kan se upp till och identifiera sig med. ”Jävla häftigt alltså, liksom. Nu måste jag börja råplugga så jag blir lika sjukt cool som ”Rappar-Kaljen” från Tensta.

Så sjukt enkelt är det! ”Och kom inte och säg att jag har fel. Då är ni fel ute.”

Jag tror att Alvar blev en smula upphetsad. Han är tydligen rätt engagerad i skolfrågor. Med betoning på rätt. Vi kan inte se att vi har avvikande mening. Alvar får ta plats i BUN när vi kommer till makten i GK.

Entry filed under: Allvarlige Alvar, Skola. Tags: betyg, GAS, mobbing, skola.