Von Bloghsters Memoarer – del 13

mars 17, 2014 at 7:00 f m Lämna en kommentar

Detta kan inte, får inte vara sant. Nyhetsförmedlare i olika media rapporterar att kriget i Syrien är slut. Likaså alla konflikter i övriga delar av världen. Asylsökande, och även flyktingar som redan fått uppehållstillstånd, strömmar tillbaka till sina hemländer i enorma skaror. Inte en enda flykting anländer längre till Sverige. Alla lämnar landet.

Från förut snöfattiga skidorter i Alperna, rapporteras om rekordstora snömängder och ihållande kyla. Issmältningen vid polerna har upphört och ersatts av glaciärer i tillväxt. I Sverige är det ordentlig vinter och skogshare-stammen ökar markant nu när deras vinterdräkt harmonierar med omgivande natur. Man noterar en sänkning av havsnivån om ca 0,5 meter.

Fjärt ringer och verkar märkbart tagen. ”Det ser ut som om det går fullständigt åt helvete. Det finns inte en enda asylsökande kvar och några klimatflyktingar är nog inte att räkna med längre. Jag kommer över för ett snack”.

Fjärt anländer och den förr så självsäkert leende entreprenören är bara skuggan av sitt forna jag. Han flackar med blicken, darrar på rösten och svettas ymnigt trots ringa fysisk ansträngning. Jag blir skrämd vid anblicken av hans förfall. Denne för så kaxige och förtroendeingivande mans förvandling skrämmer, och jag börjar ana vidden av en katastrof. Även jag börjar svettas och det flimrar för ögonen när jag betänker vår situation. Här står vi med lokaler för hundratals miljoner och inte en asylsökande inom synhåll.

När det brister för Fjärt och han storgråtande kryper ihop i min famn………………………..Vaknar jag.

”Herre min Skapare och Gud vilken vidrig mardröm”. Jag är genomblöt av svett och mina händer darrar en god stund efter uppvaknandet. Hela denna dag, och även påföljande, sitter drömmen kristallklart etsad i mitt minne. När inte ens en månad lyckats sudda ut mardrömmen, börjar jag ana att det finns en högre mening med min nattliga upplevelse.

Alla de pengar som jag tjänat ihop under åren, på mer eller mindre tvivelaktiga affärer, har jag satsat i detta projekt. Tänk om det går som i drömmen. Tänk om det blir fred på jorden och mänskligheten inser sitt ansvar mot kommande generationer, och stoppar klimatkatastrofen.

Först nu börjar jag inse att detta kanske vore bra. Ja inte för våra affärer, men totalt sett.

Fjärt blir märkbart förvånad när jag berättar att jag vill dra mig ur, men när han får lösa ut mig för en rimlig summa, ler han åter på sitt karaktäristiska sätt. Våra vägar skiljs och jag återvänder till hembygden.

Mötet med hembygden blev efter alla dessa år lite omtumlande. Jag företar en nostalgisk resa genom GK och angränsande samhälle för att se hur saker och ting förändrats, eller förblivit som i ungdomen.

Jag styr kosan till, och genom, vår gamla vänort Mönsterås. Kommunen har under lång tid styrts av Centern, med uppbackare, och vi är naturligtvis nyfikna hur ett långt maktinnehav påverkat vår granne.

Eftersom vi hade ett ganska trivsamt kapital i fickan, efter försäljningen av den numera döde hamiltonstövaren och efter överlåtelsen av aktiemajoriteten i Fjärts flyktingkoncept, anser vi oss ha råd att åka Taxi runt i bygderna. ”Masses Taxi” tar oss på en svindlande och vindlande resa i hembygden med omnejd.

Först åker vi till Mönsterås. Naturligtvis börjar vi med en färd utefter ”ströget”, med början vid OK- macken i norr. Där huserade i vår ungdom ”Shell” men denna förträffliga petroleumdistributör hade bytt namn och flyttat söderut.

Det första vi noterar vid vår färd söderut, är att Rubnerts kemtvätt hade avvecklats. Kanske inte så konstigt, nu när folk köper billiga kläder av indiskt och asiatiskt ursprung som inte tål tvätt.

Nästa noterbara iakttagelse är att de vackra, gamla kastanjeträden på kyrkogården inte finns längre. Enligt rykte dog de efter hårdhänt hamling av någon klåpare som inte visste bättre.

Nästa tragiska upptäckt är att den gamla legendariska järnaffären ”DE Carlsson” slagit igen affärs- disken. Där kunde man förr inhandla 1 st. skruv om man bara var i behov av just denna enda skruv. Alldeles förträffligt. Nu måste man inhandla en påse med 20 st. av vilka man slarvar bort de nitton resterande.

Tack gode Gud! Modeerska huset står kvar, men tyvärr är den gamle hedersmannen innanför disken borta, och har ersatts försäljare av hemslöjd, tillverkad i fullmånens sken.

Thegerströms har slagit igen!! När detta står klart för mig, är det nära att hjärtat stannar. Skall man inte kunna sätta tänderna i en ”Thegerströms grovlimpa” längre? Detta är en tragedi i paritet med en avveckling av Systembolaget.

Men Systembolaget finns kvar, kan vi konstatera, efter att ha passerat f.d. Whita Hästen, som verkade tomt och öde. Bolaget ligger numera granne med en kooperativ inrättning, och man kunde vitsa till det och påstå att alla ”Konsumenter” nu är samlade på ett ställe.

Dessförinnan hade vi uppmärksammat att ”Åkes Livs” verkade dött, och att Gärdsö och KLS, inte längre såg ut att ha kapacitet att saluföra de himmelskt goda isterband som fordomdags förgyllde tillvaron för ortens korv-konnässörer.

Redan efter så kort resa hade vi fog för vårt påstående att det inte var bättre förr. Det var mycket bättre förr.

Hur skall det se ut när vi ber Masse köra österut, mot Nynäs och Oknö?

Halvvägs till Nynäs gör vi en halt, och får vårt förråd av underbart god, inlagd strömming uppgraderat. Tack ARNE!

Nynässerveringen, som vi med nostalgiska tårar minns från vår ungdom, verkar aningen öde. Efter att ha inhandlat en kopp kaffe och ett wienerbröd förstår vi varför.

Med de pengar vi har kvar, fortsätter vi österut, med målsättningen att stanna till för en bit mat, vid Oknö-restaurangen. När vi stannat på parkeringen, kastar vi oss chockade över mobilen, för att till polismyndigheten anmäla en fruktansvärd vandalisering. De gamla knotiga tallar, som var restaurangens charm och signum, hade vandaler sågat ner.

Sent om sider anländer ordningsmakten och vi får den förbryllade, ja rent obegripliga informationen, att det är ägaren själv som ombesörjt avverkningen. Här får vi klart för oss vådan av att kommunen avhänder sig bestämmanderätten över egendom, värd att värna.

För att demonstrera lite spänst och djävlar anamma, lämnar vi Masse med taxametern tickande, för att ta en promenad utefter strandkanten, ut till vårt slutmål, ”Oknöbryggan” där vi i vår ungdom förgyllde tillvaron för traktens unga damer vid de s.k. ”Bryggdanserna”. Namnet fick tillställningen på grund av stort intag av maltdrycker, bland de mer eller mindre dansanta festdeltagarna.

Halvvägs vänder vi, efter att ha fått kryssa mellan tyskregistrerade bilar nedkörda ända till strandkanten, och halkat omkring bland fiskrens från gäddor och andra östersjövarelser. Vi beslutar oss för återtåg, men innan den sätts i verket, tycker vi att det skulle smaka bra med en bit mat på matserveringen i utländsk ägo. Inledningsvis tror vi att det är stängt. Det är tomt och öde. Vi känner på dörren. Den ger vika, och efter en stund kommer personal, som trots att de varken talar svenska eller engelska, verkar få klart för sig att vi önskar lite födointag.

Efter att ha väntat en rundlig tid får vi ge upp, och återvänder till ”Masses Taxi”, lika hungriga som när vi kom. Denne hedersman har slagit av taxametern, och efter en elegant U-sväng anträder vi resan till ”Statoil” där vi stillar vår hunger med två kokta med bröd. Vi tar farväl av Masse, som huserar i grannskapet, och tar en välbehövlig promenad för att neutralisera kaloriintaget.