Archive for april, 2014

Det är väl ingen sport!

Idrotten engagerar. Antingen som utövare eller åskådare. Med åldern rätt slår väl inte bloggen några saltomortaler längre, så i den mån det idrottas så blir det som åskådare. Inte heller detta engagerar längre som förr, men visst är det roligt när de blågula gör väl ifrån sig. (ett egendomligt uttryck. ”Att göra ifrån sig” betyder något helt annat). Lite patriotism är sunt, men det får inte gå till överdrift.
Motion och idrott anses också vara sunt. Bloggen brukar raljera över svettiga gymbesökare och flåsande hurtbullar i elljusspåren. Egentligen bottnar detta avståndstagande i en viss avund. Jag skulle också vilja ha lite muskler och kondis men har inte tid att lägga ner tillräckligt med arbete. Jag arbetar istället. Det handlar alltså om lite ”surt sa räven” när jag raljerar över hurtbullarna.
Motion är bra. Spring, cykla, simma och gymma. Det är bra och nyttigt, men det finns en gräns. När fullständigt otränade individer ställer upp i Vasalopp och Maraton då är det inte sunt längre. Det är idioti, som knappast kan vara hälsosamt och kostar samhället en massa sjukdagar. Denna dårskap utmålas som heroiska insatser och skavsår och blåsor på fötter och händer visar man stolt fram, för att tala om vilka sjuhelvetes beundransvärda självgisslare man är.
Av någon anledning anses det som en större idrottslig bedrift om man blir svett i sin verksamhet. Idrott där man vinner i kavaj eller rutiga byxor anses inte som en lika stor bedrift. Svett skall man bli och det skall göra ont. Jävligt ont. Då är man värd sina pengar och medaljer. Jag vet inte om jag håller med. Att värdera en insats i mängd transpiration tycker vi nog är lite enfaldigt.
En skidlöpare som kämpar sig fram för seger i Olympiska spelens femmil är nog inte speciellt nervös. Han sliter och plågar sig till utmattningens gräns men han behöver inte riskera någon nervkollaps. Han kan få en massa mjölksyra och gå ”in i väggen”, men han har inte plågsamt nervdaller hela loppet. Lite nervöst innan start, men sen är det ”bara” att kämpa på.
En golfspelare som tränat stenhårt i 15-20 år står med en metersputt för seger i British Open. En seger som gör honom odödlig, och han får sitt namn för evigt inskrivet i Golfhistorien. I detta ögonblick är en meter väldigt långt. Sätter han putten, evig ära och berömmelse. Missar han, bortglömd tvåa. Detta behöver aldrig skidåkaren uppleva. Vilket är störst? En enastående nervstyrka eller förmåga att plåga sig i omänsklig omfattning? Jag tycker att bägge är fantastiska prestationer. Det går inte att sätta det ena före det andra. Det är som att välja vad som är godast: Kroppkakor eller vaniljglass. Det går inte att jämföra.
Vi stannar en stund vid Golfen. ”Vilka idioter som står och petar bollen i ett hål i marken” är en vanlig kommentar.
Tjugotvå fotboll-spelare jagar samma boll i 90 minuter. Idioti?
Tolv hockey- spelare jagar en lite gummitrissa i 60 minuter, exklusive den tid som inte går åt för att slår varann på käften. Idioti?
En motorintresserad yngling har satsat hela sitt sparkapital, och lite till, för att kunna ställa upp i en Rallytävling. Han kvaddar i första kurvan och 80000:- går upp i rök. Idioti?
Listan kan göras hur lång som helst. Olika tycke och smak kommer aldrig att enas, men vi kan kanske enas om att det är lite dumt att racka ner på det som vi själva inte gillar. Bloggen har i detta fall lite dåligt samvete. Ibland har vi raljerat över konstsim och skidorientering. Vi har inget emot dessa sporter i sig, men vi opponerar oss emot synsättet som förfäktas av en del, att det är orättvist att inte alla har samma prispengar. Golf, tennis, fotboll, formel 1, konstsim och skidorientering.
När de två sistnämnda kan räkna in samma åskådarskaror ställer vi upp på resonemanget. Tveklöst.
PS. När blev en golfsupporter ihjälslagen på öppen gata senast? DS.

april 28, 2014 at 6:34 f m 1 kommentar

Självbiografi

Bloggande kollegan Jonny presenterade nyligen en självbiografisk dikt. Vi brukar apa efter och nu vill vi inte vara sämre. Normalt överlåter vi det poetiska till Nils Norrälv, men eftersom han har gått hädan så är nyproduktionen relativt begränsad. Vi känner oss lockade att göra ett försök att åstadkomma ett självbiografiskt kväde, men det blir lite snärjigt att klara tidsgränsen, fem minuter.

Med tanke på ålder och fysisk status får det bli en:

”Självbiografisk gikt”

Nu sitter man här med demens och gikt
Och försöker att tänka tillbaka
Jag försöker att forma mitt liv till en dikt
Om mig, mina barn och maka.
 
Ett liv ganska torftigt, så lite man minns
Det ryms på futtiga rader
Men några små pärlor trots allt det finns
Som gör en gamling så glader.
 
Trots minne, rätt grumligt, jag minns som igår
Den tid då ”kullan”* fick skjutas
På sträcket i tidig, ljuvlig vår
Ja, så skall naturen avnjutas.
 
Men allra bäst var en vinterdag
Nån minusgrad, snö, utan skare
När stövarn kör näsan i nattgånget slag
Och snart nog reser en hare.
 
Blott detta jag minns, från sjuttio år
Minnesbilder rätt knappa.
När jag ser mig omkring jag dock förstår
Att jag också hunnit bli pappa
 
Var detta allt? Var det allt som var?
Harar och Kullor man skjuter?
Jag hinner ej mer, om jag skall bli klar
På bara fem minuter.

 

*Observera att vi med ”Kulla” avser Morkullan (Scolopax rusticola). Zorns ”Dalkullor” kanske också varit föremål för jakt och nedläggning, men inte med skjutvapen. Zorn var intresserad jägare och jagade med bl.a. Bruno Liljefors och Albert Engström. Tänk om man hade fått sitta med det gänget i skåren, med vettarna vid iskanten, en april-morgon. Men då hade man å andra sidan varit död nu.

Nej. Jag har inte angett fel årstid. Viss vårjakt på sjöfågel var laglig fram till 1955, tror jag det var. Kom inte och säg att det inte var bättre förr.

april 24, 2014 at 6:43 e m Lämna en kommentar

Edvins kängor

Vi håller koll på bloggen ”Edvins kängor”, där denne skribent med ojämna mellanrum kommenterar vad som sig tilldragit haver, i när och fjärran. Rolig läsning, för Edvin är engagerad, och skräder inte orden. Lite okristligt språk ibland, men det kan vi stå ut med. Vi är inte alltid överens. Edvin tror inte på forskarnas larmrapporter om klimatförändring, orsakad av mänsklig aktivitet. Hoppas han har rätt.
Nu senast ifrågasatte Edvin i stort sett all forskning och utmålade alla i vita rockar som kostsamma parasiter i samhällets päls. Man hittar nog ett och annat stolpskott innanför laboratoriernas väggar, men det uträttas nog en del nyttigt också, till glädje för mänskligheten.
Det där med ullstrumporna var kanske lite överkurs, eller underkurs, hur man nu ser det. Ull är ett fantastiskt material och till skillnad från syntetiskt skit så värmer ett par ullstrumpor även när de är våta. Nu var det kanske inte det forskningen gällde, utan om de var obehagligare att bära än en torr variant.
Den gamla sinnrika uppfinningen ”Vadmal”, som är ett tyg tillverkat av ull, har samma fantastiska egenskaper. Varmt och skönt, även när det är blött, och tyst. Nu menar vi inte att tyg håller på och pratar utan att det vid kontakt med vegetation i ex. jaktsammanhang kan orsakar skrapljud som varnar det tilltänkta bytet. Vadmal är tyst. Ett fantastiskt material, som fallit i glömska och numera inte är helt lätt att få tag i. Dessutom ganska dyrt, men det är ”Gore-Tex” också.(Dessutom börjar detta läcka efter en tid.)
Apropå tyst, erinrar vi oss en liten historia: Den gamla damen träder in i porslinsaffären och ber expediten att få titta på en gräddsnipa. ”Skall det vara en med pip?” ”Nej, den skall vara alldeles tyst.”
Detta tycker vi, med vår enkla humor, är lite småroligt, men det krävs lite fantasi, så man ser scenen för sitt inre öga. Tror man att den lilla tanten försöker göra sig rolig blir det inte ett dugg skoj. Nej, det är ett troskyldigt svar på en missuppfattad fråga. Då blir det roligt.
Så lättroade är vi. Det är en tillgång, i en värld med så mycket elände att gråta åt. Exempelvis klimatförändringar och antibiotika-resistenta bakterier som kräver intensiv och kompetent forskning för att man skall få fram verksamma medel som ersättning.
Kanske kan man i framtiden sila av någon verksam substans ur ett par blöta ullstrumpor. Strumpor som kanske vistats i Edvins kängor. Man vet aldrig vilken framtida nytta man kan ha av till synes meningslös forskning.

april 22, 2014 at 11:46 e m Lämna en kommentar

Allvarlige Alvars naturruta

Ibland händer det inte så mycket. Då känner vi ett behov av att på Kvällstidningsmanér frisera verkligheten för att ha något smaskigt att torgföra. Vi gör inte så, för vårt rättspatos driver oss att respektera sanningens rågångar.

Därför tar vi hjälp av Allvarlige Alvar. Nu när han planterat skog på sin åkermark har han inte så mycket att göra trots att det är vårbruks-tider. Vi överlät tangentbordet till Alvar. Hans visdomsord har blivit liggande en tid men ”bäst för-datum” har nog inte gått ut än.

Tack för förtroendet.

Det där med att plantera skog på åkrarna var kanske inte så lyckat. Jo, jag har mycket fritid nu, men det är ett rent helvete att passivt åse när grannarna nu börjar med vårbruket. Jävlar vad det suger när det luktat jord och vår. Ja, inte ”suger” enligt ungdomarnas språkbruk, utan man blir sugen. Det där med att odla sitter djupt i de flesta. Bönder, villaägare och kolonilottsinnehavare. Är det god lönsamhet som lockar? Ytterst få hobbyodlare kan ”räkna hem” ex. potatis och morötter. Det är andra värden som gäller. Att så, plantera, se det växa, och sedan skörda.

Just idag avnjuter jag naturen genom köksfönstret. Stängt. Det är lite blåsigt och ruggigt men inte värre än att man kunde gå ut om så var av nöden. Det är det inte.

Jag har hela vårvintern haft tre pilfinkar som huserar i eken utanför fönstret. Ja det har funnits fler, och andra arter, men just denna trio har tilldragit sig min uppmärksamhet. Jag är inte så bevandrad i pilfinkens liv och leverne, men jag har noterat ett litet småtrevligt agerande. Det kanske är den normala vardagen i pilfinkens värld och inte så mycket att orda om, men lite trivsamt i all sin enkelhet. Pilfinken går inte att skilja åt med hjälp av fjäderdräkt, i alla fall kan inte jag, så jag vet inte vilket kön de tre individerna har. Jag gissar att det är hona och hane som sitter tätt tryckta intill varandra. Lite småromantiskt ser det ut. Den tredje gör ihärdiga försök att också komma i närkontakt och flyttar sig stegvis närmre och närmre på grenen. När ”trean” är för nära flyger paret iväg och proceduren upprepas på en annan gren. Lugnt och stillsamt, inga handgripligheter. Så har det fortgått och jag började tycka lite synd om den kärlekstörstande. Det kanske inte alls är frågan om detta, utan agerandet har kanske helt andra bevekelsegrunder men det är hur som helst lite ”sött och gulligt”.

Naturen är annars inte så gullig och rosenskimrande. En hård kamp för ”brödfödan”, där den starka och lite hänsynslöse överlever. Man skall akta sig för att romantisera, och vännen Disney har härvidlag ställt till en hel del oreda.

Disney bär inte ensam skulden för en lite skev natursyn ute i stugorna. Vi kan emellanåt ”glädja” oss åt naturprogram i TV-rutan som kanske inte alltid speglar verkligheten utan snarare tillgodoser vad man tror att tittarna vill ha. Med få undantag, har man programledare som verkar ha fått för sig att de talar till idioter eller små barn i ”Mulleskolan”.

Nu senast är det Yvette Hermundstad som med assistans av meteorolog Pia Hultgren och en ständigt småflinande Didrik Vanhoenacken står för fiolerna i ”Mitt i Naturen”. Man viftar och gestikulerar som extatiska frikyrkopastorer, precis som om man tror att tittarna måste övertygas om hur fantastisk naturen är. Naturen är fantastisk, det vet vi, men vi kanske ändrar åsikt om trion får hållas ett tag till. Just i dagarna är det extra fånigt. Man har någon form av tävling där tittarna skall skicka in bilder på vårtecken från olika delar av landet. Bl.a. efterlyste man bilder på cyklister.

Tjatet om vårtecken är lite egendomligt. Om almanackan visar att det är mars- april och det blir lite varmt, så slår diverse vårblommor ut och stare och lärkor ”hänger på låset”. Krångligare än så är det inte och egentligen inget att härja om. Tids nog blir det vår och sommar och vid midsommar vänder det och vi går mot mörkare, och bättre tider.

Med jämna mellanrum brukar Martin Ämtenäs dyka upp för att utföra något spektakulärt. Senast satt han i en låda ett halvt dygn för att studera trandans vid Hornborgasjön. En, som han nog tyckte, heroisk insats, som var ganska meningslös. Av bilderna att döma såg man trandansen minst lika bra från uteserveringen.

Emtenäs gör naturreportage som oftast misslyckas, och tittarna får emellanåt skicka in filmer till tittartävlingar där ex. unika filmsekvenser med fem brunbjörnar på samma bild får se sig slagen av ett filmklipp med en skata som stjäl en korvbit. Ja riktigt så var det kanske inte, men åt det hållet.

Jan Danielsson är död och kan inte försvara sig. Jag har nästan blivit mordhotad när jag ifrågasatt denne legend och idol. Jag vidhåller, trots hoten, att Danielsson var en enögd och manipulativ programledare. Han tog varje chans att smutskasta ex. jakt och jägare, och detta må han tycka illa om, det är hans ensak, men att utnyttja sin programledarroll för att sprida spott och spe utan sanningshalt, var lågt i underkant.

Bosse Bloggare brukar tjata om att det var bättre förr. Jag är till viss del benägen att hålla med. På sextiotalet satt Anders-Erik Malm, Nils Linman, och inte minst den fenomenale konstnären Harald Wiberg och pratade djur och natur i ett program som hette ”Korsnäsgården”. Detta hade kanske också sina skönhetsfläckar men genomgående var det trivsam information utan romantiserade överdrifter. Malm och Linman satt med vars sin strävhårstax i knät och berättade lugnt och sakligt hur det låg till med saker och ting i naturen. Kör detta i repris och låt ”Mulleledarna” få vila upp sig.

Norrmän och finnar gör ganska trevliga och sakliga naturprogram. Kan de, kan vi.

Lite längre bort i trädgården har ett par skator makat ihop bo i ett äppleträd. Vilken fantastisk byggnadskonst att med näbben kunna få till ett risbo som är så stabilt att man knappt är människa att riva ner det, om man vore lagd åt det håller.

Jag har en lite kluven inställning till skatorna. Fantastiskt vackra fåglar som livar upp trädgården och omgivningarna. Dessutom enastående kloka. Det övriga fågellivet uppskattar kanske inte de svartvita grannarna fullt ut. Förr i tiden plockade vi bort skatorna för att rädda livet på en ansenlig mängd fågelungar men nu är man lite för blödig. Skatparet har slitit och jobbat med sitt bo och sin avkomma och det känns lite taskigt att då komma och utplåna familjeidyllen. Skatorna själva har inga sådana betänkligheter när de rensar bland flugsnappare och blåmesar. Sköt man skatorna, skulle man göra en rejäl ”vinst”. Två döda individer mot ett antal tjog sparade. Men så är livet i naturen. Hårt. Äta eller ätas.

En sak är säker. Kråkfågel: Skata, kråka, korp och till viss del Kaja och Nötskrika är besvärliga predatorer som går illa åt den övriga vildnaden. Jag missunnar dem inte maten. De måste också äta för att överleva. Problemet är att de är för många.

Detta visste man tidigare, och stora insatser gjordes för att reducera antalet vilket ledde till betydligt starkare småviltstammar än vi har idag. Sedan har en, till viss del, felaktig filosofi om naturens sinnrika ”jämnvikt” smugit sig in och förespråkarna för denna teori anser sig ha monopol på sanningen.

Vi skall ta detta en annan gång, men läsare med annan mening, kan redan nu vässa argumenten så får vi ta en uppfriskande diskussion.

Hur kom vi in på detta? Jo det var skatornas bobyggnad. Som sagt. Numera får de vara ifred. En av försommarens höjdpunkter är när skatorna retar gallfeber på katten, om denne råkar komma för nära boträdet med halvflygga ungar. Här kan man snacka om trakasseri och mobbing.

Det ser ut som om det börjar stillna, och temperaturen kryper uppåt. Det får nog bli en tur uppåt hagarna, för att se om det är någon fart på morkullsträcket. Utan bössa.

april 20, 2014 at 9:00 f m 2 kommentarer

Glädjechock

Vilken chock! Vilken fantastisk glädjechock. Helt enormt.

Bloggen har, under åtminstone senare delen av livet, intagit en skeptisk hållning till alla påstådda fenomen i själsliv och andevärld. Inklusive diverse Gudomligheter, trots att det är påsktider. Inte minst bedragare som påstår att de kan prata med djur skapar lättare illamående.

Denna övertygelse har fått en allvarlig knäck. Sistliden natt hade jag en dröm så fantastisk att den rest frågan om det trots allt inte finns övernaturligheter, som man skall ta på allvar. I en dröm, så knivskarpt kristallklar, återvände Nils Norrälv till Gröna köpingen, och med klockren stämma sjunger han en sång på melodin ”När vi gräver guld i USA”, vars text jag hinner memorera efter uppvaknandet, tack vare att jag hade papper och penna på sängbordet. Jag tror att jag i huvudsak memorerade rätt. Detta var en extraordinär musikalisk upplevelse som jag aldrig glömmer.

Varför sjöng vännen Nils, just denna, tämligen mediokra fotbolls-VM-melodi, kan man med fog undra?

Förmodligen är det den exempellösa framgången för Mönsterås-monster-hitten, där personalen på en livsmedelsbutik besjunger flytten till nya och större domäner, som har gett eko även i himmelska höjder. Tryck här för ett smakprov.

Det är inte bara i Mönsterås som merkantil flytt skapat diskussion, och delat befolkningen i ”för och emot”. Tyvärr har tankar på storskalighet och decentralisering fått visst fäste även i GK, och vår merkantila föregångsman Algot Krämer, har planer på flytt till GK:s ytterområde, sedan ett större lastbilsgarage blivit hyresledigt. Med smärre tillbyggnader får man en fyrkantig låda med platt tak, där livsmedel skall tillhandahållas under spartanska, men rationella former. Ungefär som ”Lidl” (som förmodligen är en förkortning av ”Lidande”) Dessa tankar är inte populära bland äldre människor som har svårt att förflytta sig längre sträckor, men det tilltalar trafikanter med bil och körkort, körkort som de inte borde ha, eftersom de inte kan parkera när det är lite trångt.

Vi på bloggen är odelat negativa till idén. Vi anser att all handel skall ske centralt, i små trivsamma butiker utmed Storgatan i Gröna Köpingen. Att handla skall inte bara vara en procedur för att rafsa åt sig livsmedel, för att hålla svälten från dörren. Att handla, i riktiga butiker, rymmer andra och högre värden. Tänk så trivsamt att titta in i den lilla butiken, dra fram en stol till affärsdisken och med handelsmannen dryfta händelser som engagerar: ”Hur skall det gå för lilla Estelle? När kommer vår Konungs nästa klavertramp? Är det nyttigt att banta med 5:2?” Detta är stunder av gemensam trevnad. Hjullagren i rullatorn hinner svalna, och handelsmannen får en stunds vila från basturökt skinka och kroppkakor. Apropå kroppkakor har den Öländske handlare, som gästar ICA i vår grannort Mönsterås, en gång i veckan en reklamskylt som skapar viss förvåning. Skylten upplyser om att man i Arontorp saluför ”Kroppkakor och mat” Kroppkakorna är goda, men jag iakttar numera en viss försiktighet, sedan jag uppmärksammat skylten.

Vi publicerar nedan Nisse Norrälvs text, som vi minns den, och vi kan avslöja att även vi, efter bearbetning och komplettering, har planer på Youtube-lansering. Det skulle sprida Nils Norrälvs rykte över världen, och öka hans chanser till ett postumt Nobelpris i litteratur. Vår oumbärlige support är för närvarande lite jäktad på sitt dagliga arbete, så vi får se när han har tid med en Youtube- insats.

Här kommer Nils Norrälvs kväde. Håll till godo och sjung med på en välkänd melodi.

När de gräver grund där den ej ska va.

Skall vi nu vandra flera mil, vi pensionärer utan bil
Stäm upp er röst som kallar
Butiken skall va nära vårat hem, för vi har ont i vänster lem
Våra protester skallar
De säger: ”Vi är äntligen på väg. Säger det är dags att ge sig av”
Usch vad luften nu känns kvav
Till alla er. Skall vi nu försaka
Kött både rökt och rått?
Om ni flyttar bort, har ni inte något alls förstått?
Tänk alla vi som kostat på slanten, på chips och annat gott
Köpt varor från New Deli, från Scan, från Danmark och Moskva
Men om ni flyttar bort, ja då får det faktiskt va.
 
Man säger ”Det är trångt parkera här, svängen blir rätt svår och ganska tvär
Och våra kunder klagar”
Vi tar liten plats, vi utan bil, rullatorn rullar på i egen fil
När extrapris vi jagar
Vägen till butiken blir för lång, om detta har vi tjatat gång på gång
Nu blir det tomt i våra magar.
Till alla er som vill trotsa tanten, som med rullator går
Jag hoppas ni förstår att hon börjar handla på Domus
Om ni flyttar ut, och där gräver grund till varuhus.
 

PS. Fyrkantiga hus med platta tag är förmodligen billiga att bygga, jämfört med byggnader med ”riktiga” tak. På sikt jämnar det ut sig. Trots klimatförändringen får vi då och då vintrar med rikligt snöfall, och då kostar det ansenliga summor att skotta bort tung snö, så att taket inte rasar in. Rasar det in blir det jäkligt dyrt. Fortlöpande krävs också ett kostsamt underhåll för att laga vattenläckor. Vatten rinner fortfarande neråt. Inte genom, utan utmed taket, om det får chansen. Platta tak passar inte i Nordiskt klimat. De duger i nederbördsfattiga, torra regioner. DS.

 

 

 

 

april 18, 2014 at 7:36 e m Lämna en kommentar

Veta hut

Vetande, anses i dagens Sverige inte vara särskilt nödvändigt. Med vetande menar vi här kunskap som lagrats någonstans i bakhuvudet, eller var nu minnet sitter.
Förödande idioti, som påstår att det räcker med att veta hur, och var, i datorn man skaffar sig information, har gripit kring sig, inte minst i skolans värld. ”Varför skall jag lära mig multiplikationstabellen och alfabetet? Det finns ju i miniräknaren eller datorn.” (I dagens läge på samma plats, i mobilen.)

Att ”Veta hut” är en än större bristvara. Ja, ja, ja, ja jag vet! Jag vet! Ja, jag vet, men förstår inte, och har hört till leda: ”Våra barn och ungdomar får inte hämmas med otidsenliga regler som skadar deras självkänsla och riskerar deras utveckling mot självständiga, fritt tänkande kreativa individer”.
Detta är dravel och dårskap långt bortom förnuftets gräns, och här har vi, tillsammans med felsynen på behovet av vetande, en del av skulden till missförhållandena i dagens skola.
Skolan får inte kräva speciellt mycket av dagens ungdomar, alla rättigheter tillfaller eleverna. Ytterst få skyldigheter. Det minsta lilla krav, leder till att Kalle eller Lisa blir ”kränkt”. Kränkt, kränkt, kränkt, kränkt, kräks.
För he… te. Vakna och nyktra till. Skolverk, rektorer, lärare, elever och inte minst föräldrar.
Bloggen tillhör den del av befolkningen som kan se tillbaka på en lycklig barn och ungdom. Jag är ytterst glad för detta. Jag minns med tacksamhet mina föräldrar, döda sedan länge, som lärde mig veta hut utan att för den skull ta till hårda ord eller aga. Man fick klart för sig vad som gällde. Punkt slut. Det var inget att tjafsa om, och alla parter trivdes med denna ordning. Jag och mina syskon skulle väl aldrig kommit på iden att ifrågasätta förståndiga regler som föräldrarna satt upp för det dagliga umgänget.
Ej heller skulle det fallit någon av föräldrarna in, att ringa och skälla ut klassläraren, för att deras lille gosse fått B i ”Ordning och reda”. (Man fick betyg i ”uppförande och ordning” på den tiden.) Man borde ha A, men jag fick B, en termin. Jag var värd ett B för jag hade svårt att hålla reda på mina böcker och tillhörigheter. Böckerna låg ibland kvar hemma, och någon enstaka gång kom jag för sent. Inte på grund av elakhet och trots, utan det bara blev så, ibland. Jag var en notorisk slarver, och jag insåg själv att det var irriterande och oförskämt med elever som inte höll tider och kom i tid. Solklart. Jag skulle egentligen haft C. Varken jag, eller mina föräldrar, tyckte det var befogat att jag skulle känna mig ”kränkt” för det sänkta betyget. Det var välförtjänt.
Jag hade däremot A, i ”Uppförande”, för jag hade fått lära mig att veta hut. Jag skärpte mig även beträffande ordningen och fick A i avgångsbetyget eftersom jag insåg att ett B skulle sticka i ögonen på antagningsnämnder och presumtiva arbetsgivare. Betyg är jättebra. De får eleverna att tänka till och skärpa sig vid behov.
Begreppet ”veta hut” fick 1989 ”ett ansikte”. Carl Lidbom blir uppmanad av Anders Björk att vid ett KU- förhör, göra just detta, ”Veta hut”. Detta är klassiskt och finns, som mycket annat på Youtube.
Hur egendomligt det än kan tyckas, hade Carl Lidbom namn om sig att vara en riktig fruntimmerskarl. Sant eller inte, kan vi inte bedöma.
Tänk om man hade vetat detta i tonåren när man stod framför spegeln för en sista koll innan det var dags att ge sig av till Folkets Hus för att försöka tilltala det motsatta könet. Spegelbilden skvallrade inte om någon ”He-man” med bildsköna drag. Med all respekt, tycker vi nog inte att Carl Lidbom var bildskön, han heller, utan hans påstådda framgång bland kvinnor måste haft andra orsaker. Det hade varit trösterikt att veta för en finnig tonåring.
Idolen på den tiden var inte Carl Lidbom. Det var Gary Cooper, den obestridlige kungen i ”Vilda Västern”. En rättskaffens revolverman som stod på det godas sida, mot hästtjuvar och elaka indianer. Insikten om att indianerna var den förfördelade parten, hade inte vunnit insikt i en tonårings medvetande. Vita var goda, ”rödskinnen” onda.
USA har en aningen tveksam historia. Jag har vid tillfälle kommit i dispyt med personer som tycker att alla invandrare är ett ”djävla pack”. Jag anser mig ha en objektiv syn på invandrare och invandring och nedlåter mig inte att tycka att alla är avskum, men anser heller inte att allt är rosenrött och problemfritt. Vid dessa dispyter har jag påtalat att den vita befolkningen, i föregångslandet USA, till övervägande del egentligen bara är ”djävla invandrare” som tog sig friheten att slå ihjäl ursprungsbefolkningen, varefter de åkte till Afrika och hämtade slavar som inte bara jobbade gratis, utan som man också kunde roa sig med att prygla, när man var lite sysslolös.
Observera. Jag sällar mig på intet vis till skaran som anser att allt Amerikanskt är skit och att USA är sinnebilden för all ondska. Inte alls. Där finns betydligt mer svängrum för demokrati och fritt tänkande, än på många andra håll i världen.
Jag hade en gång det tveksamma nöjet att guida ett Amerikanskt par i medelåldern på en rundtur i Småland. Dessa var goda vänner, till en god vän till mig, bosatt i Dalarna. Han bad mig visa transatlanterna vad Småland hade att erbjuda. Vad fanns att visa? Öland, Glasbruk, Småländska skogar, Kalmar, Gröna Köpingen, Slakmöre, Hammarglo m.m.
Det var inte lätt att imponera. På knagglig engelska försöker jag under färden över Alvaret förklara hur unikt detta semiarida landskap var. Nederbördsmässig halvöken var inget som imponerade på Amerikanska storfräsare. ”Oh, We have so many deserts in California.” Det mesta var bara skit i deras ögon. Jo, en sak imponerade. På ett hus i Kalmar kunde de se årtalet 1658. ”Oh, John lock there. What an old building”. Så gamla wigwams och totempålar finns kanske inte kvar i Amerika.

Men i Gröna köpingen har vi en del gamla fina byggnader kvar. Dessa skall vi vara rädda om. Handla lokalt, så att vi får behålla våra trivsamma butiker i centrum.
Hur halkade vi in på Amerika, Alvaret och Gary Cooper? Det skulle ju handla om att ”veta hut”. Vi får fortsätta på det spåret en annan gång.
PS. Vi erinrar oss en historia som handlar om barn och fostran. Vi kanske har berättat den tidigare men det struntar vi i: I kassakön i livsmedelsbutiken, kan de köande kunderna inte undvika att notera en liten gosse som terroriserar sin stressade mamma. ”Jag vill ha godis ! Jag vill, vill vill vill. Jävla mamma. Jävla kärringdjävel. Jag skall ha godis! Jag skall, skall, skall . Jag vill, vill vill. Jävla mamma” Uppmaningarna växlar med högljudd gråt, och detta fortgår en god stund. En man, längre bak i kön, går fram till mamman och spörjer: ”Jo, ursäkta att jag lägger mig i, men det är så att jag är psykolog, med barn som specialitet, och jag kanske kan få försöka att tala den lille gossen tillrätta” ”Oh ja! Tack, gärna.” Mannen böjer sig fram och viskar något i pojkens öra. Gossen blir knäpptyst. From som ett lamm. Helt otroligt. När mamman avlägsnat sig, med sin numera tysta avkomma, vänder sig någon till mannen och frågar. ”Helt fantastiskt! Otroligt! Vad sa du?” ”Jo jag sa: Håller du inte käften ungdjävel, så slår jag huvudet av dig.” Så enkelt kan det vara ibland.
DS.

april 12, 2014 at 2:26 e m 8 kommentarer

Extraknäck. Eller extra knäckt?

Det är inget lyxliv att vara pensionär. Det månatliga bidraget tynger inte nämnvärt, men det är oss fjärran att gnälla. Man reder sig, och den sorgliga sanningen är att vi gamlingar är för många i förhållande till de skattebetalare som skall försörja oss. Det kanske vore dags att öppna ättestupan vid Kevershäll igen. En inrättning som aldrig funnits, enligt Jonny. Må så vara, men då kan det vara läge för premiär.
Bloggen hemfaller inte åt spel och dobbel i större utsträckning, men vi brukar dryga ut hushållskassan med lite skattefritt extraknäck. Vadslagning. Vi gjorde oss en hacka på ”Fansådumt” och även ”Häxparken” inbringade en del. Inga oanständiga belopp när det gällde häxorna, för idén var så osannolik att det var ont personer som ville ”hålla emot”.
Nu ser vi en ny, gyllene chans. ”Circle Resort”. Den Danske entreprenören har i dagarna visat upp sig i lokalpressen och beklagar att handläggningen dragit ut på tiden. Det tycker vi nog är bra. För Figeholm, skärgården och kanske också Vendelboe själv, som med en del av hedern i behåll, så småningom kan dra sig ur och skylla på att det sket sig, på grund av en lång och segdragen tillståndsprocess.
Trots bristande resurser, slår nu bloggen vad, med alla som vill hålla en flaska ”Single Malt” på att Circle Resort byggs enligt ursprungliga planer. Vi håller emot, och räknar med att vinna. Om det monteras upp en massa byggmoduler för arbetare på OKG räknas inte. Det gäller de ursprungliga idéerna med konstgjorda öar, 400 villor, hotell och hela medevitten.
Jag räknar med att åtminstone Peter Wretlund antar vadet.
Skulle vi förlora vadet, ett scenario som framstår som fullständigt osannolikt, blir vi lite extra knäckta eftersom vi är extremt ovana vid att ha fel. Nåja, då får vi ta den smällen och stå där med skammen.
Då är det bara att gratulera den del av Figeholms-borna som hoppas på arbetstillfälle och en kommersialiserad skärgård, och beklaga den del av befolkningen som tycker att Figeholm är fint som det är. Fågelliv och fiskbestånd kan vi inte fråga, men vi tror oss veta deras åsikt.

april 10, 2014 at 1:09 e m 1 kommentar

Valstrategi

Tiden fram till 14 september krymper stadigt. Vårt parti, Grön AnSamling (GAS), har rönt en enorm uppmärksamhet och uppskattning. Lovorden haglar över vårt valmanifest och några politiska motståndare existerar knappast längre. Vi vågar redan nu slå fast att vi kommer att gå segrande ur valet med en röstandel på ca 98 %.

Detta är oerhört glädjande, men känns ändå inte riktigt bekvämt. Vi ser i dagarna vad personer med diktatoriska anlag kan ställa till med och vi är rädda även vi kan komma att betraktas som lite autokratiska.

Innan GAS såg dagens ljus lanserade vi ”Centrala Nöjdhetspartiet”, CNP, som en plattform för sunda politiska idéer. Vi ville ha en motpol mot alla som är missnöjda med allt och alla och som bara gnäller även när det inte är befogat. Det är det i stort sett aldrig här i GK.

Nu startar vi upp partiet CNP igen. Ett parti som kommer att driva exakt samma frågor som GAS och med vilka vi kommer att samarbeta, under och efter valet. Det är alltså egalt vilket parti man röstar på, med det positiva är att det inte kommer att upplevas lika totalitärt som med endast ett, totalt dominerande parti.

För en tid sedan var det en första valduell på riksplanet mellan Reinfeldt och Löfven. Det var det vanliga käbblet där man lanserade sina nya politiska idéer. Samma idéer som inte för så länge av motparten egendom.

Vi vill inte avgöra vem som gick segrande ur striden, men vi måste erkänna att toppolitiker är skickliga och slipade och inte helt lätta att sätta på pottkanten. De måste vara duktigt pålästa och ha siffrorna i huvudet. Det har påpekats tidigare. I jämförelse med oanständigt högt avlönade, ibland inkompetenta företagsledare, är politiker inte överbetalda. De skall vara ständigt tillgängliga och redo att ta debatten var som helst, och när som helst när ex. media kallar. De har långa arbetsdagar och är värda sina arvorden, som inte kan anses orimliga.

Vi tyckte nog att Reinfeldt såg lite sliten ut. Löfven såg ut som vanligt, vad nu det kan betyda. De utstrålade inte på långa vägar den entusiasm och dådkraft som GAS och CNP:s valarbetare. Dessa hedervärda medborgare, i kampen för ett ännu bättre Gröna Köpingen. Det skall i ärlighetens namn sägas att de inte blir särskilt överansträngda, för det finns inte så mycket att göra. GK är redan så bra som det rimligen kan bli.

valfläskCNP

april 7, 2014 at 9:38 e m Lämna en kommentar

Företagsbarometern

Vi har allt som oftast anledning att titta på vad som händer och sker i vår vänort Mönsterås. Vi uppmärksammade att ”Mönsteråsbloggen” noterat att Nyföretagandet i Kommunen är lite skralt. M-ås ligger på plats 266 bland 299. Detta tyckte Jonny inte är så bra siffror.

Hur ser det ut hos oss här i Gröna Köpingen? Vi kontaktar Nyföretagar-strateg-konsulten Sune Cohmmers för att få lite fakta. ”Nå Sune. Kan du visa lite siffror”. Sune ser märkbart nöjd ut där han sitter bakom skrivbordet och gungar i kontorsstolen. ”Helt fantastiska siffror. Vi har i dagsläget noll nyföretagare och vi ligger på delad sista-plats i riket”. ”Nu hänger jag inte med. Är detta bra?” ”Jättebra. Vi är så fantastiskt nöjda med de företag vi har och vi varken vill eller behöver ha några nya. Låt oss lite slumpmässigt titta på olika delar av företagandet i kommunen. Vi väljer handel och service.

Vi har ex. en pizzeria. Den går alldeles utmärkt, och de bakar underbara Calzone och Capricciosa. Fick vi ett par pizzerior till så gick alla tre i konkurs på grund av överetablering.

Det finns ett (1) apotek. Två vore ett för mycket, särskilt här i GK där alla är nästan sjukligt kärnfriska. Eftersom den ovan nämnda pizzerian inte saluför kebab, är behovet av magmedicin obefintligt.

Vi har precis så många frisörer som vi behöver till vår befolkning, som har en för breddgraden normal hår-tillväxt. Ett par salonger ytterligare skulle sänka lönsamheten för alla.

Vi har ett Systembolag. Det räcker. Skulle det vara kö någon gång är det bara positivt för då kan man under väntetiden gå och fantisera och drömma om de fantastiska Whiskyflaskorna för 1250:- som man skall inhandla, efter en Lottovinst. Frugan skulle också få någon Amarone och då är det bra att memorera var de står.

Vi har en (1) kyrka. Här är det nästan frågan om överetablering med tanke på antalet besökare. Det var lite annorlunda i kyrkan i vår vänort Mönsterås nyligen. När Ingemar Nordström var där och spelade var det ganska välbesökt. Jag var inte där, för ”Saxparty” är inte riktigt min grej. Enligt vederhäftig information var det trevligare än förväntat, med en repertoar som låg en bra bit från Saxparty-stuket.

En parantes. (Jag råkade på Ingemar Nordström i mitten av 60-talet. Ingemar var militärmusiker, och orkestern från I11 (tror jag det var) förgyllde ärtsoppan på torsdagar, i matsalen vid Flygflottiljen, F12. Nordström hade precis startat sin dansbandskarriär, efter att ha börjat som jazzmusiker. Jag slog mig i slang med saxofonisten och undrade lite vanvördigt hur han orkade stå och spela dansbandsmusik kväll efter kväll utan att kräkas. ”Fy faen. Det är inte kul, men jag måste ju försörja mig. Om jag bara spelade jazz skulle jag svälta ihjäl.”)

”Här finns ett exakt lagom antal livsmedelsbutiker, med ett sortiment som tilltalar alla, med en kvalitet som motsvarar prisbilden. Dyrt och bra, billigt och sämre. Varianten ”Billigt och bra” är oftast en utopi, som bygger på att kunden faller för lurendrejistiska erbjudande i stil med: Ta två, betala för tre.

Fler butiker skulle bara betyda än mer tveksam marknadsföring, och osunda metoder för att slåss om en begränsad kundkrets.” ”Jo men det kunde ju komma kunder utifrån, som handlade här i GK”.

”I helvete heller! Här skall vi inte ha några utsocknes. Tveksamma existenser, vars besök skulle ge ökad, miljöfientlig bilism. Om de promenerar eller åker häst och vagn kan de med viss tvekan vara välkomna.

Ökad hästskjutsaktivitet skulle innebära ett lyft för GK:s enda Friskola, ett Naturbruksgymnasium som drivs av ”Hästhållningssällskapet AB” (HS). Huvudmannen håller med olika metoder på att riskera hela verksamheten, så ett lyft för Hippologin vore välkommet. Vi skall titta närmare på HS senare.

Om det går åt fanders skall vi inte ha någon ny friskola innanför GK:s rågångar. Vi satsar på kvalitet i skolan.

Vid närmre eftertanke kanske vi skulle välkomna nyetablering av en speciell form av livsmedelshandel: Gårdsbutiker. Denna verksamhet är ett enastående lyft för såväl smaklökar som miljö. Inga mer eller mindre plågsamma, långa, miljöfientliga transporter av dödsdömda grisar, där en och annan stressas ihjäl. De som överlever får också sämre smak pga. stresshormoner. En by- slaktare som vi är bekanta med brukar säga: ”Slakta aldrig en gris som skriker”, d.v.s. en stressad Nasse. På större slakterier är det ett helvetes liv.

Idealet vore någon form av ”självplockning” i Gårdsbutiker, där kunden väljer sina kotletter ”på rot”. ”Den där lille nöff-nöff vill jag ha”. En vänligt sinnad slaktare kliar den lille grisen bakom örat, sätter bultpistolen till pannan (på grisen) och denne dör lika ostressad som en yrkesmedveten kommunalarbetare. För att reducera kilopriset kan kunden erbjudas att hjälpa till med skållning, skrapning och urtagning m.m. För den intresserade, vore det säkert trevligt med en slaktsup. Tillverkad på eget gårdsbränneri.

Så här ser framtidens livsmedelshandel ut, och nyföretagande i denna bransch välkomnar vi å livligaste.

När det gäller våra industriföretag, av större och mindre format, återkommer vi vid annat tillfälle. Vi nöjer oss med att slå fast, att det räcker med de vi har. Industriell verksamhet har ofta en negativ baksida i form av miljöfientliga släppningar och med tanke på vår fantastiska natur bör försiktighetsprincipen gälla.”

Vi tackar Sune för denna intressanta redogörelse, som visar att GK:s sistaplats på företagar-barometern är en positiv nyhet.

Vi skall passa på att avliva en gammal seglivad myt som säger att fri etablering och konkurrens är av godo. Jaså, för vem? Ja inte för den stackars pizzabagaren på en liten ort som slåss med ett halvdussin gelikar om en för liten kundkrets. Varför skall sju pizzerior gå i konkurs när en med monopol hade gått bra. Nu kommer tugget om kvalitetshöjande konkurrens och pressade priser. Ja, ja visst, men det finns bättre lösningar. En lösning, med GAS som upphovsman, lägger vi nu till vårt valmanifest: Etableringsransonering.

Vi stannar i pizza-branschen, men systemet kan tillämpas på vad som helst, och var som helst.

Med folkbokföringen som underlag gör man en skattning hur många presumtiva pizzakunder det kan tänkas finnas i samhället. Vi antar att denna beräkning ger vid handen att en (1) pizzeria kan tänkas motsvara behovet. Hugade bagar-spekulanter får anmäla sig på kommunkontoret och efter en okulär grovsortering lottas en pizzeriaetableringslicens ut bland de kvarvarande. Den lycklige vinnaren får nu ett halvårs provbakningstillstånd och efter liden tid görs en utvärdering, där kommunala testätare avger sitt omdöme. Detta kompletteras med omdömen från slumpvis utvalda konsumenter på gatan. Om allt är som det skall har vi nu en näringsidkare som på goda kund-grunder kan se framtiden an med tillförsikt.

Så får det bli i GK efter valet om ni nu har det goda omdömet att ni röstar på GAS.

PS. Utöver ökad gårdsförsäljning skulle en liten nygammal matbutik vara välkommen. En affär lik den som fanns i vår vänort Mönsterås i svunnen tid. Den låg vid Storgatan, där butikerna skall ligga, och bakom disken stod en äldre gentleman och slog in socker, mjöl, kaffe m.m. i prydliga paket, nästan som julklappar, fast papperet var brunt. Det var inga sketna plastpåsar eller dito av papper där handtagen går av och varorna rasar ut på parkeringen. Det bästa av allt. Hade min hulda Moder glömt att handla någon råvara till kvällsmålet, var det bara att ringa E.A. så ställde han ut ett paket för avhämtning i privata ingången. Det var den tid, innan långfingrad individer orättmätigt tillskansade sig andras egendom. Det hände aldrig att paketet försvann, trots att dörren var öppen dygnet runt. Detta var en kostnadseffektiv och trevlig form av kvälls- och helgöppet. Det underlättade naturligtvis att E.A. bodde i fastigheten. DS

april 2, 2014 at 7:00 f m Lämna en kommentar


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

april 2014
M T O T F L S
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
282930  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se