Företagsbarometern

april 2, 2014 at 7:00 f m Lämna en kommentar

Vi har allt som oftast anledning att titta på vad som händer och sker i vår vänort Mönsterås. Vi uppmärksammade att ”Mönsteråsbloggen” noterat att Nyföretagandet i Kommunen är lite skralt. M-ås ligger på plats 266 bland 299. Detta tyckte Jonny inte är så bra siffror.

Hur ser det ut hos oss här i Gröna Köpingen? Vi kontaktar Nyföretagar-strateg-konsulten Sune Cohmmers för att få lite fakta. ”Nå Sune. Kan du visa lite siffror”. Sune ser märkbart nöjd ut där han sitter bakom skrivbordet och gungar i kontorsstolen. ”Helt fantastiska siffror. Vi har i dagsläget noll nyföretagare och vi ligger på delad sista-plats i riket”. ”Nu hänger jag inte med. Är detta bra?” ”Jättebra. Vi är så fantastiskt nöjda med de företag vi har och vi varken vill eller behöver ha några nya. Låt oss lite slumpmässigt titta på olika delar av företagandet i kommunen. Vi väljer handel och service.

Vi har ex. en pizzeria. Den går alldeles utmärkt, och de bakar underbara Calzone och Capricciosa. Fick vi ett par pizzerior till så gick alla tre i konkurs på grund av överetablering.

Det finns ett (1) apotek. Två vore ett för mycket, särskilt här i GK där alla är nästan sjukligt kärnfriska. Eftersom den ovan nämnda pizzerian inte saluför kebab, är behovet av magmedicin obefintligt.

Vi har precis så många frisörer som vi behöver till vår befolkning, som har en för breddgraden normal hår-tillväxt. Ett par salonger ytterligare skulle sänka lönsamheten för alla.

Vi har ett Systembolag. Det räcker. Skulle det vara kö någon gång är det bara positivt för då kan man under väntetiden gå och fantisera och drömma om de fantastiska Whiskyflaskorna för 1250:- som man skall inhandla, efter en Lottovinst. Frugan skulle också få någon Amarone och då är det bra att memorera var de står.

Vi har en (1) kyrka. Här är det nästan frågan om överetablering med tanke på antalet besökare. Det var lite annorlunda i kyrkan i vår vänort Mönsterås nyligen. När Ingemar Nordström var där och spelade var det ganska välbesökt. Jag var inte där, för ”Saxparty” är inte riktigt min grej. Enligt vederhäftig information var det trevligare än förväntat, med en repertoar som låg en bra bit från Saxparty-stuket.

En parantes. (Jag råkade på Ingemar Nordström i mitten av 60-talet. Ingemar var militärmusiker, och orkestern från I11 (tror jag det var) förgyllde ärtsoppan på torsdagar, i matsalen vid Flygflottiljen, F12. Nordström hade precis startat sin dansbandskarriär, efter att ha börjat som jazzmusiker. Jag slog mig i slang med saxofonisten och undrade lite vanvördigt hur han orkade stå och spela dansbandsmusik kväll efter kväll utan att kräkas. ”Fy faen. Det är inte kul, men jag måste ju försörja mig. Om jag bara spelade jazz skulle jag svälta ihjäl.”)

”Här finns ett exakt lagom antal livsmedelsbutiker, med ett sortiment som tilltalar alla, med en kvalitet som motsvarar prisbilden. Dyrt och bra, billigt och sämre. Varianten ”Billigt och bra” är oftast en utopi, som bygger på att kunden faller för lurendrejistiska erbjudande i stil med: Ta två, betala för tre.

Fler butiker skulle bara betyda än mer tveksam marknadsföring, och osunda metoder för att slåss om en begränsad kundkrets.” ”Jo men det kunde ju komma kunder utifrån, som handlade här i GK”.

”I helvete heller! Här skall vi inte ha några utsocknes. Tveksamma existenser, vars besök skulle ge ökad, miljöfientlig bilism. Om de promenerar eller åker häst och vagn kan de med viss tvekan vara välkomna.

Ökad hästskjutsaktivitet skulle innebära ett lyft för GK:s enda Friskola, ett Naturbruksgymnasium som drivs av ”Hästhållningssällskapet AB” (HS). Huvudmannen håller med olika metoder på att riskera hela verksamheten, så ett lyft för Hippologin vore välkommet. Vi skall titta närmare på HS senare.

Om det går åt fanders skall vi inte ha någon ny friskola innanför GK:s rågångar. Vi satsar på kvalitet i skolan.

Vid närmre eftertanke kanske vi skulle välkomna nyetablering av en speciell form av livsmedelshandel: Gårdsbutiker. Denna verksamhet är ett enastående lyft för såväl smaklökar som miljö. Inga mer eller mindre plågsamma, långa, miljöfientliga transporter av dödsdömda grisar, där en och annan stressas ihjäl. De som överlever får också sämre smak pga. stresshormoner. En by- slaktare som vi är bekanta med brukar säga: ”Slakta aldrig en gris som skriker”, d.v.s. en stressad Nasse. På större slakterier är det ett helvetes liv.

Idealet vore någon form av ”självplockning” i Gårdsbutiker, där kunden väljer sina kotletter ”på rot”. ”Den där lille nöff-nöff vill jag ha”. En vänligt sinnad slaktare kliar den lille grisen bakom örat, sätter bultpistolen till pannan (på grisen) och denne dör lika ostressad som en yrkesmedveten kommunalarbetare. För att reducera kilopriset kan kunden erbjudas att hjälpa till med skållning, skrapning och urtagning m.m. För den intresserade, vore det säkert trevligt med en slaktsup. Tillverkad på eget gårdsbränneri.

Så här ser framtidens livsmedelshandel ut, och nyföretagande i denna bransch välkomnar vi å livligaste.

När det gäller våra industriföretag, av större och mindre format, återkommer vi vid annat tillfälle. Vi nöjer oss med att slå fast, att det räcker med de vi har. Industriell verksamhet har ofta en negativ baksida i form av miljöfientliga släppningar och med tanke på vår fantastiska natur bör försiktighetsprincipen gälla.”

Vi tackar Sune för denna intressanta redogörelse, som visar att GK:s sistaplats på företagar-barometern är en positiv nyhet.

Vi skall passa på att avliva en gammal seglivad myt som säger att fri etablering och konkurrens är av godo. Jaså, för vem? Ja inte för den stackars pizzabagaren på en liten ort som slåss med ett halvdussin gelikar om en för liten kundkrets. Varför skall sju pizzerior gå i konkurs när en med monopol hade gått bra. Nu kommer tugget om kvalitetshöjande konkurrens och pressade priser. Ja, ja visst, men det finns bättre lösningar. En lösning, med GAS som upphovsman, lägger vi nu till vårt valmanifest: Etableringsransonering.

Vi stannar i pizza-branschen, men systemet kan tillämpas på vad som helst, och var som helst.

Med folkbokföringen som underlag gör man en skattning hur många presumtiva pizzakunder det kan tänkas finnas i samhället. Vi antar att denna beräkning ger vid handen att en (1) pizzeria kan tänkas motsvara behovet. Hugade bagar-spekulanter får anmäla sig på kommunkontoret och efter en okulär grovsortering lottas en pizzeriaetableringslicens ut bland de kvarvarande. Den lycklige vinnaren får nu ett halvårs provbakningstillstånd och efter liden tid görs en utvärdering, där kommunala testätare avger sitt omdöme. Detta kompletteras med omdömen från slumpvis utvalda konsumenter på gatan. Om allt är som det skall har vi nu en näringsidkare som på goda kund-grunder kan se framtiden an med tillförsikt.

Så får det bli i GK efter valet om ni nu har det goda omdömet att ni röstar på GAS.

PS. Utöver ökad gårdsförsäljning skulle en liten nygammal matbutik vara välkommen. En affär lik den som fanns i vår vänort Mönsterås i svunnen tid. Den låg vid Storgatan, där butikerna skall ligga, och bakom disken stod en äldre gentleman och slog in socker, mjöl, kaffe m.m. i prydliga paket, nästan som julklappar, fast papperet var brunt. Det var inga sketna plastpåsar eller dito av papper där handtagen går av och varorna rasar ut på parkeringen. Det bästa av allt. Hade min hulda Moder glömt att handla någon råvara till kvällsmålet, var det bara att ringa E.A. så ställde han ut ett paket för avhämtning i privata ingången. Det var den tid, innan långfingrad individer orättmätigt tillskansade sig andras egendom. Det hände aldrig att paketet försvann, trots att dörren var öppen dygnet runt. Detta var en kostnadseffektiv och trevlig form av kvälls- och helgöppet. Det underlättade naturligtvis att E.A. bodde i fastigheten. DS